Homosexuellas rättigheter när det gäller adoption och insemination

Motion 2000/01:L443 av Tommy Waidelich och Cinnika Beiming (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om homosexuellas rättigheter när det gäller adoption och
insemination.
Motivering

Den nuvarande adoptionslagstiftningen är fördomsfull. Lagstiftningen är
dessutom inkonsekvent och full av motsägelser. I ett modernt och
demokratiskt samhälle ska en persons förutsättningar som adoptivförälder
utgå från dennes samlade egenskaper, inte dennes sexuella läggning.
Detta är frågor som i grunden är såväl ideologiskt som moraliskt viktiga.
Ska alla - oavsett kön, social bakgrund, ekonomisk ställning, etnisk
tillhörighet eller sexuell läggning - ha samma rättigheter? Det är viktigt
att ta en klar ställning i dessa värderingsfrågor.

Frågan är inte om homosexuella ska få skaffa barn. Det är tillåtet för
homosexuella att skaffa barn. Homosexuella har och har alltid haft barn.
Lesbiska och bögar har samma längtan efter barn som heterosexuella. Därför
finns homosexuella föräldrar. Därför vill homosexuella bli föräldrar.

Homosexuella har idag inte rätt att bli prövade för adoption av barn.
Lesbiska och bögar kan inte heller komma ifråga för styvbarns- eller
närståendeadoption.

Barn till homosexuella föräldrar måste ges samma rättigheter och trygghet
som barn till heterosexuella föräldrar. Homosexuella ska inte diskrimineras
som föräldrar på grund av sin sexuella läggning. Varken hetero- eller
homosexuella har rätt att adoptera, men både hetero- och homosexuella borde
ha rätt att få bli prövade som adoptivföräldrar. För det är barnens bästa som
står främst.

Därtill kommer att den nuvarande lagstiftningen i vissa fall uppenbart
strider mot den rådande principen om barnets bästa. Närståendeadoption, dvs
adoption av partnerns barn, är inte aktuellt så länge båda biologiska föräldrar
lever och delar på ansvaret för barnet. Det är först när barnet bara har en
förälder därför att den ena föräldern har avlidit eller inte tar sitt ansvar för
barnet som frågan är aktuell. Vad är då bäst för barnet, en ensamstående
förälder eller två föräldrar av samma kön? Fördelen för barnet är dels
ekonomiska skäl eftersom barnet då får arvsrätt, men framför allt
känslomässiga skäl. Dessa fall kommer i dag över huvudtaget inte under
prövning. I detta avseende kan Sverige inte sägas leva upp till FN:s
barnkonventions krav.

Aktuell och seriös forskning visar att homosexuella par inte skulle vara
sämre föräldrar än heterosexuella. Homosexuella och heterosexuella är lika
bra som föräldrar. Den utförda forskningen visar med god samstämmighet att
homosexuella föräldrar inte skiljer sig från heterosexuella föräldrar, och att
barn till homosexuella föräldrar inte skiljer sig från barn till heterosexuella
föräldrar. Barn till homosexuella blir inte oftare själva homosexuella. Barn
till
homosexuella har inte mer psykiska eller sociala problem. Barn till
homosexuella utsätts inte oftare för övergrepp. Den avgörande faktorn för
trygga relationer mellan barn och föräldrar är kvaliteten i umgänget mellan
föräldrar och barn och den beror ej av föräldrarnas kön eller sexuella
läggning. Barnets välbefinnande påverkas mest av den sociala miljön och
föräldrarnas vilja och förmåga att ta hand om barnet.

Ibland hävdas det att homosexuella inte borde få adoptera barn från andra
länder med argumentet att föräldrarnas homosexualitet skulle bli en extra
börda för ett barn som redan måste hantera situationen att vara född i ett annat
land. Detta hindrar oss naturligtvis inte från att tillåta andra minoriteter att
ansöka om adoption, och detta kan heller inte vara ett argument mot att
homosexuella får rätt att ansöka om adoption. Ett annat argument som
framförts mot adoption från andra länder är att givarländerna skulle stoppa all
adoption till Sverige. För det första vore detta att vika sig för andra länders
fördomar. För det andra är Sverige ett demokratiskt land som inte förändrar
samhället utifrån vad andra länder tycker utan utifrån vad landets befolkning
anser vara rätt. Att det sedan kommer att vara svårt att få till stånd
adoptioner
till homosexuella i Sverige är en annan sak. Det finns dock länder som skulle
kunna vara möjliga för adoption, t ex Island och ett antal delstater i USA. Det
har dessutom på senare tid kommit rapporter om att t ex Korea inte skulle
hindra heterosexuella svenskar att adoptera om Sverige tillåter svenska bögar
och lesbiska att bli prövade.

Lesbiska kvinnor borde ha rätt till professionell hjälp vid insemination. I
lagen om insemination står det att insemination endast får utföras om kvinnan
är gift eller bor tillsammans med en man under äktenskapsliknande
förhållanden. Insemination av sperma får endast utföras vid allmänna sjukhus.
Det är dock tillåtet att genomföra insemination i hemmet, och detta
förekommer också bland lesbiska kvinnor, inte sällan med bögar som
blivande fäder. Lagen förhindrar alltså inte insemination, men den utesluter
homosexuella från professionell hjälp. Genom att inte tillåta insemination och
adoption signalerar samhället att homosexuella inte skulle vara bra föräldrar.
Det finns inga som helst sakliga grunder för att utestänga homosexuella från
dessa möjligheter. Detta är endast ett uttryck av förtryck. I fallet med
insemination diskrimineras inte bara homosexuella utan också ensamstående.
Vi anser att även frågan om insemination bör prövas ur andra utgångspunkter
än den traditionella kärnfamiljens.

Stockholm den 4 oktober 2000

Tommy Waidelich (s)

Cinnika Beiming (s)