I fyra motioner (1984/85:844, 1985/86:U213, 1986/87:U235 och 1987/ 88.U220) har påtalats situationen i Angola och Sveriges engagemang. I Sverige har det fram till den tidpunkt i slutet av 1987, då svenskar hamnade i fokus för massmediernas intresse, i

Motion 1988/89:U233 av Birger Hagård m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:U233

av Birger Hagård m.fl. (m)
Angola

I fyra motioner (1984/85:844, 1985/86:U213, 1986/87:U235 och 1987/
88.U220) har påtalats situationen i Angola och Sveriges engagemang. I
Sverige har det fram till den tidpunkt i slutet av 1987, då svenskar hamnade i
fokus för massmediernas intresse, i stort sett inte funnits någon kunskap om
inbördeskriget och de rådande motsättningarna. Svenska medier har okritiskt
återgivit den kommunistiska propagandan, vilken även i huvudsak
präglat den syn, som förmedlats av den svenska ambassaden i Luanda. Den
marxist-leninistiska regimen har fått allt stöd, medan motståndsrörelsen,
UNITA, har utsatts för konstant nedvärdering.

En viss förbättring och större objektivitet kunde dock iakttas sedan
Angolasvenskarna kommit i blickpunkten. Därefter har invektiv som
banditer och terrorister om UNITA från såväl utrikesministern som
kabinettsekreteraren dessbättre i stort lyst med sin frånvaro. Även massmedierna
har uppenbarligen skaffat sig kunskap och strävat efter en mer
objektiv behandling av vad som sker i Angola.

Bakgrunden till inbördeskriget i Angola behöver knappast någon mer
ingående redogörelse. Det räcker i stort sett med en hänvisning till de
tidigare omnämnda motionerna. Det regerande kommunistpartiet, MPLA,
bröt på ett tidigt stadium överenskommelserna med de båda andra befrielserörelserna,
UNITA och FNLA. Med bistånd från Sovjet och kubanska
legoknektar erövrades makten. UNITA tog emellertid upp kampen och fick
stöd från Kina och olika afrikanska stater. Efter 1985 har också USA givit
stöd till befrielserörelsen, som också kunnat påräkna viss hjälp från
Sydafrika i kampen mot kommunismen.

UNITA behärskar drygt en tredjedel av Angola och har upprättat en
provisorisk huvudstad, Jamba. I övriga delar av landet har UNITA ständigt
markerat sin närvaro genom gerillaoperationer. De offensiver, som lanserats
från kommunistregimens sida med sovjetiska överbefälhavare och kubanska
legoknektar som assistans, har misslyckats. I dag är ställningen i stort sett
den, att UNITA behärskar helt ett område, som i norr avgränsas av
Benguelajärnvägens sträckning men i väster begränsas av öken- och bushlandskapen.
Därtill kommer att UNITA finns över hela landet och mer eller
mindre permanent dominerar olika städer och byar. UNITA kontrollerar i
dagsläget mer än en tredjedel av landet, som i övrigt, bortsett från de större
städerna, är osäkert land.

Sovjetunionen har enbart under senare år - fr.o.m. 1984 - givit vapen till
Luandaregimen till ett värde av minst 25 miljarder kr. Samtidigt har de

kubanska styrkorna uppgått till som mest 55 000 man. Därtill kommer stöd
från östeuropeiska länder och Nord-Korea.

UNITA har under ledning av sin president, dr. Jonas Savimbi, kunnat
inregistrera stora diplomatiska framgångar i USA och Västeuropa. Det har
tilldragit sig särskild uppmärksamhet, att president Bush i USA uttryckligen
har utlovat fortsatt amerikanskt stöd till UNITA.

Samtidigt har en fredsöverenskommelse träffats, som berör Angola,
Sydafrika, Namibia och Kuba. Namibias självständighet garanteras av
Sydafrika, som också utrymmer sina baser i södra Angola (utanför UNITAkontrollerat
område). Samtidigt har en plan åstadkommits för evakuering av
de kubanska styrkorna från Angola, och ANC skall inte längre tolereras att
inneha baser i Angola. Kvar står konflikten mellan MPLA och UNITA i
Angola. Inbördeskriget, som tidigare komplicerats av bindningar till andra
utrikespolitiska konflikter, blir nu mera i offentlighetens ljus vad det hela
tiden främst har varit, nämligen just ett inbördeskrig.

Det ter sig beklämmande, att Sverige efter Sovjetunionen är den störste
biståndsgivaren till en kommunistisk regim, som annars inte kan räkna på
stöd från några västerländska nationer. Genom det svenska stödet till
kommunistregimen i Angola motverkar vi direkt det demokratiska västerlandets
och därmed våra egna intressen. Det är oacceptabelt, att svenska
biståndsmedel används till att via Volvo- och Scanialastbilar transportera
militära enheter och förnödenheter för den ena sidan, kommunistregimen, i
inbördeskriget. Det har också sagts, att svenska komponenter ingår i den
kommunikationsutrustning, som kommunistsidan använder sig av.

Den socialdemokratiska regeringen vill nu ytterligare öka stödet till den
ena parten, kommunistsidan, i det pågående inbördeskriget i Angola. Detta
rimmar illa med den svenska neutralitetspolitiken i övrigt. Det finns, särskilt
mot bakgrund av de fredsöverenskommelser som under senare tid nåtts
mellan utanförstående parter, all anledning att motsätta sig fortsatt stöd till
regimen i Angola, som inte är direkt humanitärt motiverat. I detta
sammanhang har det tidigare hävdats från utrikesutskottet, att svenskt
humanitärt bistånd nått båda sidor i inbördeskriget. Från UNITA:s sida
ställer man sig helt frågande inför dessa påståenden. Inga som helst svenska
biståndsinsatser har nått fram till UNITA-kontrollerat område.

Angola är svårt drabbat av det pågående inbördeskriget. Tusentals
angolaner lider nöd och hotas av svält. UNITA har vid upprepade tillfällen
uttryckt sin beredvillighet att förhandla om fred och ingå i en nationell
regering i avvaktan på att de fria val, som en gång utlovades, skall komma till
stånd. Detta erbjudande från UNITA har upprepats under den gångna
hösten, men kommunistregimen i Luanda, som fortfarande kan påräkna
kubanskt och sovjetiskt stöd, motsätter sig fredsinviterna. I stället angriper
man Savimbis person. Detta beskrivs av Zdenek Cervenka i Fred i Angola frihet
för Namibia (Världspolitikens dagsfrågor, nr 12 1988) sålunda:
MPLA vägrar att ha att göra med Savimbi personligen men president dos
Santos har sagt att han eventuellt kan tänka sig att förhandla med UNITA
under en annan ledare. Detta är ett utstuderat försök att splittra UNITA.
Men det återspeglar också Luandapolitikernas rädsla för en man som, när allt
kommer omkring, är en av ledarna för det angolanska upproret mot den

Mot.

U233

portugisiska kolonialmakten. Med sin intelligens och starka utstrålning Mot. 1988/89

skulle Savimbi säkert också kunna överglänsa ledarna för MPLA, ett av de U233

ideologiskt mest trångsynta partierna i hela Afrika.

Vi kan inte acceptera, att Sverige ensidigt ger stöd åt den ena parten, därtill
den Sovjet- och Kubastödda parten, i det pågående inbördeskriget i Angola.

Sverige bör förhålla sig neutralt. Samtidigt bör Sverige ge all tänkbar hjälp åt
det hårt drabbade angolanska folket. Den bör dock distribueras genom
opolitiska organisationer, t.ex. Röda Korset eller via privata hjälporganisationer
över hela Angola.

Sverige bör också utnyttja sin eventuella good-will och delta i arbetet på en
medling mellan MPLA och UNITA i syfte att åstadkomma en försoning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
biståndsavtalen med regimen i Luanda bör avslutas snarast möjligt och
att under inga omständigheter någon ökning av biståndet bör komma i
fråga,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna, att
humanitärt bistånd bör komma hela Angola till del, alltså även de av
UNITA kontrollerade områdena, genom förmedling av opolitiska
organisationer som Röda Korset m.fl.,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att alla
ansträngningar bör göras från svensk sida att stimulera medling i
konflikten mellan MPLA och UNITA i syfte att uppnå försoning i
Angola.

Stockholm den 25 januari 1989

Birger Hagård (m)

Gullan Lindblad (m)

Björn Körlof (m)

Hugo Hegeland (m)

Göran Allmér (m)
Göran Ericsson (m)

8