Icke-militärt motstånd

Motion 1992/93:Fö202 av Stefan Attefall och Rose-Marie Frebran (kds)

1987 inrättades Delegationen för icke-militärt motstånd.
Den tillkom efter förslag av den s k Motståndsutredningen,
som lämnade sitt betänkande SOU 1984:10
Kompletterande motståndsformer i februari 1984.

Enligt förordningen (1987:199) med instruktion för
delegationen för icke-militärt motstånd ska delegationen
särskilt:

1. genom råd och rekommendationer till myndigheter
och enskilda medverka till att skapa förutsättningar för
icke-militärt motstånd,

2. behandla frågor om folkrättsliga, psykologiska och
andra förutsättningar för icke-militärt motstånd,

3. verka för att forskning bedrivs inom detta
verksamhetsområde.

Lennart Bergfeldt är en av landets främsta experter på
civilmotstånd. Han anlitades av Motståndsutredningen, då
den skrev sitt betänkande. Bergfeldt har gjort följande
sammanfattning av vilka specifika försvarspolitiska mål som
icke-militärt motstånd anses ha, enligt de direktiv och
betänkanden som gett grunden till aktuell delegations
arbete:

1. Att höja totalförsvarets fredsbevarande förmåga.

2. Att ge civilbefolkningen motståndsmöjligheter.
a) att minska en eventuell ockupants möjligheter att
vinna några fördelar av ockupationen,
b) att i alla lägen fortsätta motståndet,
c) att medverka till att återvinna friheten.

3. Att stärka nationens överlevnadsförmåga.
a) att ge uttryck för vårt folks vilja att bevara våra
traditionella fri- och rättigheter,
b) att bidra till att bevara den nationella
sammanhållningen (stärkande av identiteten, kulturellt,
etniskt, socialt och psykologiskt).

(Civilmotstånd -- vision och verklighet, 1990, sid 77)

Hittills har omfattningen av delegationens arbete varit
begränsat och man utnyttjade inte budgeterade medel fullt
ut före 1990/91. Delegationens ordförande ger följande
sammanfattning av delegationens arbete i ett brev skrivet
1992-12-15:

Frågor som delegationen behandlar just nu: Folkrätten
ger ett visst skydd åt civilbefolkningen i krig samt för militär
personal under vissa förutsättningar. Däremot nämns
ingenting i folkrättskonventionerna om civilmotstånd.
Delegationen arbetar med att få till stånd en internationell
överenskommelse om tolkningsregler av nuvarande
konventioner så att även utövare av civilmotstånd kan
erhålla skydd genom folkrätten.

Delegationen förbereder även en kurs i icke-militärt
motstånd samt förbereder en folder i ämnet.

Delegationens arbete med en utveckling av
internationella överenskommelser om folkrätten är viktiga.
Detta dels för att skydda de berörda personerna vid en
konfliktsituation, men även för att frågorna om icke-
militärt motstånd ska komma upp till diskussioner i fler
länder.

Begränsad informationsverksamhet

I verksamhetsplanen för 1993/94--1997/98 framkommer
att verksamhet planeras utöver vad ordföranden nämnt i
ovan citerade brev. Det står dock klart att delegationen
riktar sin informationsverksamhet till de olika
försvarsgrenarna mer än till allmänheten. Detta trots att det
i praktiken är varje svensk medborgare som kommer att
utföra det icke-militära motståndet vid en eventuell
konflikt. Man redovisar att föreläsningar och seminarier
bland annat hållits för Försvarshögskolan,
civilförsvarsförbundet och frivilliga försvarsorganisationer.

Ett icke-militärt motstånd bygger på att stora delar av
befolkningen medverkar aktivt. För att detta ska fungera
krävs att befolkningen stödjer tankarna bakom motståndet
och att var och en tar sin del i ansvaret. Därför är det
nödvändigt att information om det icke-militära motståndet
sprids aktivt redan i fredstid. Detta har inte delegationen
tagit fasta på tillräckligt i sitt hittillsvarande konkreta
arbete.

Det finns fortfarande utbredd okunskap om vad icke-
militärt motstånd innebär. En del kritiker anser fortfarande
att det innebär att man passivt ''bjuder in'' en ockupant,
trots att det i verkligheten ofta visat sig vara en mycket
effektiv motståndsform. Som exempel kan till exempel
nämnas Ungern i mitten av 1800-talet, Tjeckoslovakien
1968, Baltikum sedan mitten av 1980-talet och Moskva
1991.

Även icke-militärt motstånd ska ha en krigsavvärjande
effekt. För att denna effekt ska maximeras behöver det
finnas en utbredd internationell kunskap om vilken
beredskap som finns för motstånd vid eventuell ockupation,
även sedan eventuellt militärt försvar brutits igenom.

Folkrörelser, Svenska Kyrkan och olika trossamfund har
visat ett intresse för dessa frågor. Här bör stora möjligheter
till utveckling av samarbete finnas. Dessa
frivilligorganisationer genomför ett viktigt
folkbildningsarbete genom studiecirklar, kurser m m, vilket
är viktigt för spridande av kunskap om civilmotståndets
grunder och möjligheter. Organisationerna har också
uppbyggda internationella kontakter, vilka genom utbyte,
resor och information ger många positiva personliga
kontakter med människor i andra länder. Dessa
internationella kontakter kan i en konfliktsituation
utvecklas till ett mer aktivt, konkret stöd. Vid en konflikt
kan organisationerna också fylla mycket viktiga funktioner
i motståndsarbetet, bland annat vad gäller informella
kontaktvägar.

Inställning till ockupanterna

En grundtanke i civilmotstånd är att våld inte ska mötas
med motvåld. Aktivt ickevåld innebär att bryta en ond
cirkel och negativa förväntningar. Man behöver se och
förmedla att soldaten bakom uniformen också är far, bror,
bandyspelare och mångas vän. Övertalning, protester,
samarbetsvägran och direkta ickevåldsaktioner ska bidra till
att göra situationen ohållbar för ockupanten. Genom att
vapen och militärfordon möts med ickevåldsliga aktioner
görs konflikten mer personlig och berör den enskilde
soldaten på ett djupare sätt, så att hans motivation
undergrävs. Så länge den enskilde soldaten känner sig
personligt hotad av den ockuperade befolkningen behöver
han inte på samma sätt ta personlig ställning till om det är
etiskt rätt att medverka i ockupationen och lyda order.

Våld som möts utan motvåld påverkar också starkt
opinionen internationellt och inom ockupationsmakten.
Detta tänkande behöver lyftas fram i högre grad än idag av
delegationen, i forskningsuppdrag, material och
föreläsningar.

Icke-militära motståndets organisation

Adam Roberts, en av dem som utvecklat tankarna om
civilmotstånd, formulerar följande i studien ''Totalförsvar
och civilmotstånd'': ''Civilmotstånd måste, om det inte
accepteras som ett fullständigt alternativ, vara helt skilt från
militärt försvar i fråga om tid, plats och organisatorisk
uppbyggnad liksom i övriga avseenden.'' (Roberts, 1976, sid
13)

Om man utgår från militär konfrontationsteknik när
civilmotstånd utövas, kommer detta att kraftigt begränsa de
viktiga psykologiska effekterna, och därmed hela försvaret
genom icke-militära åtgärder. Den självständighet från det
militära försvaret som Roberts betonade, behöver få
konsekvenser i delegationens fortsatta arbete. Självklart
måste en samordning ske med andra grenar inom
totalförsvaret, men det är viktigt att civilmotståndet
utvecklas och organiseras i en egen organisation på samma
sätt som civilförsvaret och det psykologiska försvaret.

Delegationen för icke-militärt motstånd gör ett mycket
viktigt arbete, som även kan innebära ett stöd för utveckling
av icke-militära motståndsformer i andra länder. För att
utveckla delegationens arbete anser vi att ovan nämnda
förändringar ytterligare förstärker möjligheterna att nå
positiva resultat.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av bredare information
om möjligheterna med icke-militärt motstånd,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att tydligare klargöra
att civilmotstånd innebär att våld ej möts med motvåld,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utveckling av ett organisatoriskt
självständigt icke-militärt motstånd i Sverige.

Stockholm den 25 januari 1993

Stefan Attefall (kds)

Rose-Marie Frebran (kds)