Idrottsämnet i skolan

Motion 1992/93:Ub504 av Karl Gustaf Sjödin (nyd)

Skolan och idrottsämnet

Skolan har en unik möjlighet att till alla elever förmedla
både kunskaper och övningstillfällen. Den
kroppskännedom, rörelseglädje, fysiska kondition och
intresse för friluftsliv och kroppsövningar som skolan
förmedlat kommer att ha en avgörande betydelse för våra
barns framtida livsvillkor.

Rörelseglädje, kroppskännedom och kroppsupplevelse
måste förmedlas från nuvarande åk 1,
eller vid eventuell tidigare skolstart i framtiden.
Senare under skoltiden kommer träningslära och ergonomi
att bli naturliga delar på schemat. Många undersöknigar av
musklers utveckling och funktion har visat att tre
träningstillfällen per vecka är ett minimum.

Öka gymnastik- och idrottstillfällen i skolan

Mot denna bakgrund bör skolelevers möjlighet till
gymnastik och idrott utökas i stället för att minskas.
Läroplanskommitténs förslag om färre timmar går därför i
helt motsatt riktning än vad som är den allmänna
uppfattningen bland inte minst barnen själva, deras
föräldrar, forskare, idrottsledare, samt en majoritet av
människor som över huvud taget kan tänkas ha en
uppfattning om frågan.

Reducera inte skolans idrottsämne

Idrottsämnets huvuduppgift är att få alla elever
intresserade av att sköta sin kropp och sin hälsa samt att
skapa livslångt intresse för fysisk aktivitet. Ämnet har av
pedagoger, läkare, forskare, skolfolk m.fl. alltid betraktats
som ett betydelsefullt och absolut nödvändigt pedagogiskt
inslag i en obligatorisk skola.

Decennierna efter sekelskiftet hade skolan exempelvis
daglig fysisk fostran, vilket betraktades som enda -- och
absolut oundgängliga -- motvikten av verklig betydelse till
stillasittandet i skolan. Dessutom hade man 15--20
obligatoriska idrottsdagar per läsår!

Denna satsning av tid och lärarresurser skedde i ett
samhälle med mer daglig kroppsrörelse i vardagslivet än det
nutida alltmer stillasittande samhället frammanar. Att nu
rusta ned ämnet idrott och hälsa som denna
läroplanskommitté föreslår är ett historiskt trendbrott av
aldrig skådat slag och innebär att man gör våld på såväl den
historiska utvecklingen som all beprövad erfarenhet.

Beteendevetenskapliga aspekter

Forskning visar att en allsidigt och pedagogiskt riktigt
bedriven fysisk fostran har stor betydelse för hur barnen
upplever sig själva och sin kropp, vilket ger positiva effekter
för barnens självförtroende och självkänsla. Forskningen
verifierar vidare att det är barnens passiva fritidsintressen
som ökar mest och i större utsträckning dominerar deras
fritid. Samtidigt har andelen barn och ungdomar som ägnar
sig åt idrott utan förening -- s.k. spontan idrott -- sjunkit
drastiskt under senare år. Det minskade spontanidrottandet
har inneburit att andelen fysiskt inaktiva har ökat markant
under de senaste decennierna.

Ungefär hälften av tonårsungdomarna ägnar sig över
huvud taget inte åt någon regelbunden träning under fritid.
Även om promenader en gång under veckan accepteras som
motionsform är en tredjedel av flickorna och en fjärdedel
av pojkarna i 15 års ålder inaktiva. För de flesta ungdomar
utgör skolans idrottsundervisning den enda regelbundna
motion de erhåller. Vi tycks således gå mot en mer
markerad tudelning av ungdomsgruppen än tidigare, i en
aktiv och en passiv grupp.

Om idrottsämnet i skolan skärs ned kan eleverna
uppfatta det som en signal att det, när allt kommer omkring,
inte är nödvändigt med regelbunden fysisk aktivitet.
Samtidigt kommer kunskapsnivån i viktiga hälsofrågor att
sjunka och förutsättningarna för att ungdomarna på egen
hand ska kunna delta i frilufts- och motionsverksamhet blir
sämre.

Fysisk aktivitet bör givetvis inte enbart betraktas ur ett
nyttoperspektiv. För många människor utgör idrottsliv och
friluftsliv en källa till rekreation och glädje, som man
svårligen finner någon annanstans. Även sett ur dessa
aspekter fyller idrott och hälsa en viktig funktion, nämligen
att bidra till inlärning av grundläggande idrottsliga
färdigheter, som är nödvändiga att besitta för att kunna ta
del av samhällets rörelseutbud. Idrott och friluftsliv utgör
därmed en viktig inkörsport till berikande fritid.

Medicinska aspekter

Fysisk aktivitet har väldokumenterade positiva
fysiologiska effekter och är numera en naturlig del i vårt
förebyggande hälsoarbete och även betydelsefullt vid
behandling av många sjukdomstillstånd.
Belastningssjukdomar, vilka har blivit allt vanligare och
krupit allt lägre ner i åldrarna, utgör en ökande del av våra
redan (alltför) höga sjukvårdskostnader. Många besvär av
detta slag kan förebyggas, lindras och t.o.m. botas genom
lämplig träning. Inom detta kunskapsområde finns en
omfattande vetenskaplig dokumentation utförd av läkare,
fysiologer, sjukgymnaster m.fl. som visar på människans
biologiskt-fysiologiska behov av kroppsrörelse. Att skapa
behov av regelbundna motionsvanor framstår därför som en
mycket viktig uppgift för skolan.

En av många troliga följder av en kraftig minskning av
idrottsämnet är en ytterligare ökning av problemet
benskörhet. Forskning inom osteoporos tyder på att fysisk
inaktivitet är den stora boven i dramat. Skelettet är en
levande vävnad med specialiserade celler, som under hela
vår levnad bygger om och anpassar skelettet efter behov. Ju
starkare ben man bygger upp före 30-årsåldern, desto
mindre är risken att man senare i livet bryter armar och ben
eller får ryggkotsproblem. Därför menar
osteoporosforskare att man istället borde utöka antalet
obligatoriska idrottstimmar i skolan.

Att ämnet har en central betydelse för att förhindra
framtida belastningsskador har bl.a. Arbetsmiljöinstitutet
och Arbetarskyddsstyrelsen intygat och menat att det är
fullständigt orimligt att skära ned tidstilldelningen till ämnet
i skolan om man för övrigt menar allvar med åtgärder för att
förbättra arbetsmiljöer och enskilt lidande p.g.a.
arbetsskador.

Flexiblare idrotts- och rörelseträning

Många barn och ungdomar har ett stort behov att få
kanalisera överaktivitet och aggressivitet. Det finns många
barn och ungdomar som är intresserade av andra idrotter än
de traditionella och det bör därför inom skolans ram finnas
utrymme för att vara mer flexibel och till skolan knyta udda
idrottsämnen genom olika lokala föreningar och deras
tränare eller instruktörer. Man bör också utöka själva
koordinationsträningen i rörelsemoment och öva att göra
rörelser åt båda sidorna för att träna kroppens
muskelgrupper parallellt på båda sidorna. Det går till så att
man gör alla övningar tvåsidigt. T.ex. så kastar man eller
fångar en boll med både höger och vänster hand o.s.v. Det
har en mycket stor betydelse för kroppens rörelseträning
och muskelutveckling. Uppfattningen grundar sig på
personliga erfarenheter av specialidrott som jag har haft
möjlighet att träna och instruera i med elever i grundskolans
samtliga stadier. Erfarenheterna grundar sig också på
resultatet av de diskussioner som framkom vid den stora
nationella idrottskonferens som hölls på Bosön i början på
1980-talet om barns och ungdomars specialträning (för- och
nackdelar). Det framhölls att allsidigheten i all
idrottsträning var oerhört viktig för växande kroppar och att
rörelseträning och koordination bör sättas främst.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skolan och idrottsämnet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inte reducera skolans
idrottsämne,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att öka antalet obligatoriska
idrottstimmar i skolan,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beteendevetenskapliga aspekter,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om medicinska aspekter,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om flexiblare idrotts- och
rörelseträning.

Stockholm den 26 januari 1993

Karl Gustaf Sjödin (nyd)