Importkontrollen av livsmedel

Motion 1990/91:Jo521 av Karl Erik Olsson m.fl. (c)

Sverige har stränga krav på den inhemska
livsmedelsproduktionen. Det är framför allt
bestämmelserna om hänsyn till miljö, hälsa, djurskydd och
livsmedelskvalitet som ger uttryck för en hög
ambitionsnivå. Vid en internationell jämförelse kan det
konstateras att de svenska kraven går längre än i flertalet av
de länder som exporterar livsmedel till Sverige.

När det gäller vegetabilieproduktionen har de svenska
kraven kommit till uttryck i ett program för omfattande
neddragningar av bekämpningsmedelsanvändningen och
övergång till mindre hälsofarliga preparat. Som en
konsekvens härav är svenska produkter genomgående av
högre kvalitet än utländska när det gäller resthalter av
bekämpningsmedel m m. I uppfödningen av djur för
livsmedelsproduktion får inte hormoner och antibiotika
användas i tillväxtbefrämjande syfte, hårda karensregler
gäller efter medicinering, djurskyddsreglerna är mer
långtgående än i andra länder och sjukdomar på djur som
också angriper människan, t ex salmonella, har genom ett
konsekvent arbete med hälsokontroll och smittskydd
kunnat helt elimineras eller hållas på en lägre nivå än i något
annat land.

Generellt sett finns det fog för påståendet att svensk mat
är säkrare och därmed av bättre kvalitet för konsumenterna
än flertalet importerade livsmedel. Det framgår otvetydigt
av livsmedelsverkets provtagningar. Svenskt kött
kontrolleras regelmässigt på förekomst av rester av
bekämpningsmedel, tungmetaller, hormoner, antibiotika
och andra veterinärläkemedel (ca 30--35 000 stickprov/år).
Kostnaden för kontrollen belastar helt näringen.
Motsvarande kontroll sker ännu inte av importerat kött.

På frukt- och grönsakssidan är det i huvudsak
importvarorna som uppvisar resthalter av ämnen som i
Sverige förbjudits av hälso-, miljö- eller arbetsmiljöskäl. De
svenska produkterna är genomgående anmärkningsfria,
med några få undantag. Det är oacceptabelt för både
svenska konsumenter och producenter att import tillåts av
produkter som i detta avseende inte motsvarar de krav som
ställs på den inhemska produktionen. Vad särskilt beträffar
de hälsorisker som är förknippade med förekomsten av
främmande ämnen måste det ställas högre säkerhetskrav än
vad som nu sker i den svenska importkontrollen. Vidare är
det angeläget att den nuvarande kontrollen, som främst
består av stickprovsundersökningar, utökas så att man
åstadkommer en effektiv kontroll av importerade
livsmedel.

Djurhållningen avviker i många länder från de krav som
ställs i Sverige. Det gäller dels användningen av läkemedel,
tillsatser av kemoterapeutika och antibiotika i fodret i
tillväxtbefrämjande syfte m m, dels de etiska frågorna kring
djurhållningen som kan exempelificeras med kraven på
betesgång för nötkreatur, lösgång för suggor och
restriktioner för burhållningssystemet för värphöns.
Exempel på preparat som får användas i många
producentländer men ej i Sverige är anabola steroider,
sköldkörtelpreparat, neuroleptika, arsenikpreparat m m.

Orsaken till att preparaten förbjudits i vårt land är de
risker som en användning av medlen för med sig för
människorna och de krav på en någorlunda etisk
djurhållning som vi har i vårt land. Mot denna bakgrund är
det anmärkningsvärt att importen av kött och köttkonserver
inte omgärdas av en noggrannare kontroll. Konsumenterna
har självklart ett berättigat intresse att få information och
kunskap om de skilda metoder som används i
djurhållningen. Vidare är det ett naturligt krav att
importören garanterar att de importerade livsmedlen inte är
producerade med sådana medel och metoder som är
förbjudna i Sverige i de fall det är omöjligt att analysera
förekomsten av vissa hormoner och andra preparat i
importerat kött.

Kontrollen av livsmedel

Den svenska köttimporten sker från ett 15-tal länder.
Största importen kommer från Danmark, Polen, Ungern
och Australien. Importen av nöt-, lamm- och griskött var
1989 27,3 Mkg och 1990 (sista kvartalet preliminärt) 30,3
Mkg, vilket motsvarade 6,6 % respektive 7,5 % av
köttkonsumtionen i Sverige.

Vilka regler gäller då för de slakterier som exporterar till
Sverige? I några fall fordras att slakterierna är EG-
godkända men beträffande flertalet länder (Australien,
USA, Polen, Irland, Ungern m fl) gäller en
överenskommelse mellan SLV och landets
veterinärmyndighet där Sverige accepterar de slakterier
som myndigheten har godkänt för hemmamarknaden eller
för Sverige separat. Dessa avtal är ofta mycket gamla.

Detta innebär t ex att SLV har en betydligt liberalare
inställning än EG-kommissionen till slakterierna i USA.
EG har med hänvisning till bristande hygien, otillräcklig
veterinärkontroll m m inte kunnat godkänna fler än 13
slakterier i USA, medan det på SLV:s förteckning över
godkända USA-slakterier finns hundratals anläggningar.

SLV-inspektionen av de godkända slakterierna i
''importländerna'' sker oregelbundet och i många fall med
långa tidsintervaller. Senaste inspektionen från SLV ägde
rum:

Australien 1984

USA 1970-talet

Jugoslavien 1984

England 1982

Irland 1969 ?

Polen 1989

Ungern 1985

Danmark 1982

Nicaragua-Costa Rica 1960-talet

SLV förlitar sig för övrigt beträffande slakthygien, frihet
från sjukdomsframkallande smittämnen, restsubstanser av
läkemedel m m på de veterinärintyg som åtföljer importen.

I många av de länder som exporterar kött till Sverige
hormonbehandlas djuren för att få bättre lönsamhet genom
snabbare tillväxt och ökad muskelansättning. Detta är
förbjudet i Sverige. Stora partier sådant kött importeras
dock. Så sent som 1991-01-01 skickade SLV en skrivelse till
samtliga ''importländer'' för att få en försäkran att kött som
sänds till Sverige inte kommer från hormonbehandlade
djur. Trots att förbudet funnits länge finns inte avtal med
mer än USA och helt nyligen även Australien.

Kontrollen när köttet kommer till Sverige är också
bristfällig. Kontrollen inskränker sig f n i första hand till
förekomsten av salmonella. För detta ändamål tas prov
enligt principen ''2 x kvadratroten av antalet kollin'' i partiet
importerat kött. I övrigt görs en visuell bedömning av köttet
(föroreningar m m) samt enstaka bakteriologiska prov
(totalantal bakterier, koliforma etc) analyseras.

Salmonella påvisas ofta (i 217 partier januari--
november 1990), men detta leder inte alltid till att partiet
avvisas. Kontrollmyndigheten tillämpar ett inofficiellt
tröskelvärde som innebär att först om fler än 5 % av
proverna ur partiet är salmonellapositiva avvisas partiet.
Undantag vid förekomst av salmonella typhimurium, då
köttet alltid avvisas för import. Av de tidigare nämnda 217
salmonellapositiva partierna avvisades på detta sätt endast
114 st, 43 p g a förekomst av salmonella typhimurium.

Kontroll av restsubstanser av läkemedel,
miljögifter etc har hittills varit mycket summarisk eller
obefintlig. Enstaka analyser har skett de sista åren med
avseende på läkemedelsrester (40 prov på sulfa 1989, några
få prover på tetracykliner m m 1990). Beträffande rester av
bekämpningsmedel, tungmetaller, hormoner, antibiotika
(med undantag av de nämnda sulfa- och tetracyklinproven),
övriga veterinärläkemedel m m är kontrollen så gott som
obefintlig.

Vid årsskiftet har införts en avgift på 2,7 öre/kg
importerat kött (ger ca 1,5 milj. kr. årligen) som ska
finansiera en ny stickprovskontroll av bekämpningsmedel
och rester av veterinärläkemedel. SLV beräknar påbörja
dessa analyser under 1991. Just nu undersöker man vilka
substanser som är aktuella för en sådan analys.

Kontrollen av kött producerat i Sverige

SLV:s besiktningsveterinärorganisation,
bestående av ca 80 veterinärer och 130 assistenter,
besiktigar varenda slaktkropp på landets ca 50
kontrollslakterier. Kostnaden för denna kontroll, ca 90 milj.
kr./år, eller ca 21,5 öre/kg kött, bestrids helt av den svenska
slakteriindustrin.

Huvudändamålet med kontrollen är att tillförsäkra
köttkonsumenterna ofarligt kött, utan sjukliga förändringar
och fritt från sjukdomsframkallande bakterier samt
restsubstanser av miljögifter, veterinärläkemedel m m.
Påvisas salmonella i köttet, medför det alltid
kassation (jfr importköttet där man accepterar en viss
förekomst). I samband med köttbesiktningen tas en mängd
prover för restsubstansanalys.

Årligen stickprovsundersöks på detta vis ca 32 000
slaktkroppar med avseende på antibiotikaförekomst. Av
dessa är ca 0,4 o/oo (ett 10-tal slaktkroppar) positiva och
kasseras. Ett stort antal prover analyseras därutöver med
avseende på miljögifter (tungmetaller, klor- och
fosforpesticider m m) hormoner (zeranol, trenbolon,
stilbener, östrogen, testosteron och tyrostatika), speciella
antibiotika (kloramfenikol, tetracykliner, sulfa),
parasitmedel (ivermectin, benzimidazol, ß-agonister,
clenbuterol m fl) samt lugnande medel (acepromazin).
Dessutom planeras analyser av antibiotikum Olaqindox
(Bay-o-nox) samt parasitmedlet Paratect. Allt detta till en
kostnad av ca 3 milj. kr./år som bestrids av de svenska
slakterierna.

Svenska slakterier utsätts för en intensiv kontroll från
EG och USA för att få behålla exporttillstånd. EG
kontrollerar de godkända slakterierna varje år, USA
kommer två gånger årligen.

Av jämförelsen framgår att påståenden att importerat
kött och köttprodukter skulle kontrolleras på samma sätt
som svenskt, inte vilar på saklig grund.

Genom en organiserad hälsokontroll på besättningsnivå
och en rådgivning baserad på sjukdomsinformation från
köttbesiktningen vid slakten har Sverige ett unikt system för
att bekämpa sjukdomar bland slaktdjuren. Svenskt nöt-,
gris- och fjäderfäkött är i praktiken salmonellafritt. Inom
Europa är 40--70 % salmonellainfekterat. Motsvarande
gäller för andra infektionssjukdomar. Smitta via
importerade djur eller livsmedel måste förhindras om
hälsoläget i Sverige inte ska försämras.

Konsumentkrav

Riksdagen beslutade 1989 att konsumentkrav skall
kunna utgöra laglig grund för förbud eller restriktioner på
importerade livsmedel. Import av livsmedel som
producerats med metoder som underskrider svenska
normer bör förhindras. Givetvis bör Sverige föra fram sina
krav på livsmedelsproduktionen i internationella
förhandlingar. Över huvud taget är det viktigt att söka nå
ökad internationell förståelse för ett vidgat
kvalitetsbegrepp. Det finns dock anledning att klart
markera den svenska positionen genom att förbjuda import
av livsmedel som producerats på ett sätt som förbjudits i
Sverige av riksdagen, regeringen och dess myndigheter. Här
måste råda konkurrens. Motsatsen uppfattas av
konsumenten som inkonsekvent och absurd.

En ur hälso-, djurskydds- och miljösynpunkt
likabehandling av svenskproducerade och importerade
livsmedel har i en del fall beskrivits som en form för
importbegränsning. Detta måste baseras på en föreställning
att livsmedel i andra länder inte skulle kunna konkurrera
med svensk produktion om den skulle beläggas med
bestämmelser motsvarande de som enligt ovan gäller för
den svenska livsmedelsproduktionen. Det finns ingen grund
för en sådan förmodan. Analogt skulle i annat fall avsikten
med de svenska bestämmelserna vara att försätta den
svenska livsmedelsproduktionen i ett sämre konkurrensläge
för att därmed öka importen. Det kan väl knappast
förmodas vara avsikten.

Uppsätter ett köparland regler som anges vara ett
konsumentintresse så måste naturligtvis säljaren anpassa sig
till detta. Kravet på EG-godkännande av slakterier och
annan köttförädling för att få exportera till EG-länder är ett
exempel på detta. Skillnaden är att deras krav på säljaren
är högre än på motsvarande livsmedelsproduktioner inom
EG-länderna.

Andra importkrav

I propositionen om lag om vissa dryckesförpackningar
(1990/91:71) anför regeringen följande vad gäller import av
i Sverige förbjudna flaskor:

En import av varor av engångskaraktär, t.ex. av
dryckesförpackningar, på vilka det inte skulle ställas samma
miljökrav som på de inhemska, skulle enligt vad jag har fått
veta, leda till en priskonkurrens, där engångsflaskorna
skulle kunna vinna prismässiga fördelar. De miljövinster
som sålunda kan åstadkommas genom att svenska
bryggerier upphör att tappa dryck på engångsflaskor av
PET kan alltså riskera att försvinna genom att importerade
produkter tar över marknadsandelar. Ett sådant resultat är
givetvis oacceptabelt.

Med detta som grund föreslår regeringen att import av
engångsflaskor av PET skall förbjudas. Detta är helt i
överensstämmelse med centerns uppfattning i denna fråga.
Centern har samma syn vad gäller livsmedel. De
miljövinster och de djurhälsovinster som kan åstadkommas
om det svenska jordbruket upphör med vissa former av
djurhållning eller användningen av vissa kemikalier riskerar
att försvinna genom att importerade produkter som ej
underställs samma krav tar över marknadsandelar.

Denna syn på livsmedel har centern fört fram tidigare i
riksdagen. Vi har då inte fått stöd från socialdemokraterna.
Med den principiellt nya inställning som regeringen nu
redovisar angående dryckesförpackningar förväntar vi oss
att regeringen omprövar sin inställning till krav på
livsmedelsimporten.

Att ställa samma krav på importerade varor som på
inhemskt producerade kan inte uppfattas som ett
handelshinder eller försvåra Sveriges förhandlingar inom t
ex GATT.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att livsmedel som producerats på
ett i Sverige förbjudet sätt ej skall få importeras,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att svenska bestämmelser som
tillkommit för att skydda människors och djurs hälsa bör
tillämpas fullt ut även för importerade livsmedel,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att åtgärder bör vidtas för att
snarast bringa importkontrollen i nivå med EGs
importkontroll,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att frågan om epizootiskyddet
bör hävdas i ljuset av ökad internationell integration för att
bibehålla det goda djurhälsoläget i Sverige.

Stockholm den 24 januari 1991

Karl Erik Olsson (c)

Karin Starrin (c)

Lennart Brunander (c)

Sven-Olof Petersson (c)

Stina Gustavsson (c)

Göran Engström (c)

Marianne Jönsson (c)

Birgitta Hambraeus (c)