Ingenjörsutbildningen inom högskolan

Motion 1991/92:Ub452 av Anders Nilsson m.fl. (s)

Riksdagen har under vårmötet 1989 beslutat att inrätta
en ny ingenjörsutbildning inom den svenska högskolan. För
närvarande bedrivs utbildningen formellt som en
försöksverksamhet, men den kommer från budgetåret
1993/94 att permanentas. Utbildning är i princip tvåårig.

Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) bedriver ett
kontinuerligt utvärderingsarbete av den nya
ingenjörsutbildningen. I huvudsak synes utbildningen
kvalitetsmässigt motsvara de intentioner som riksdagen har
formulerat, och utbildning fungerar även från praktisk
synpunkt väl på de olika högskoleorterna.

Den nya ingenjörsutbildningen är i mångt och mycket en
bekräftelse och kodifiering av det målmedvetna arbete som
en rad av rikets högskolor allt sedan början av 1980-talet har
bedrivit med utbildning på huvudsakligen lokala linjer med
teknisk inriktning. Flertalet av dessa linjer har varit
tvååriga, men på flera orter har etablerats linjer som
omfattar tre år. De senare treåriga linjerna har medfört en
examination av eftertraktade ingenjörer med en värdefull
kompetens och med en betydande profilering.

Svensk industri blir alltmer utsatt för konkurrens. Om
svensk industri fortsatt skall kunna hävda sig och inom ett
europeiskt ekonomiskt samarbete kunna öka sina
marknadsandelar krävs emellertid ytterligare satsning på
ingenjörsutbildning av hög kvalitet. Den ovan beskrivna
utvecklingen av den kortare ingenjörsutbildningen visar
klart, att en utbildning av detta slag kan förlängas med
betydande kvalitativa vinster som följd.

Emellertid talar även andra skäl för en sådan
förlängning. Den av riksdagen beslutade reformen av den
studieförberedande gymnasieutbildningen leder, enligt vår
uppfattning, generellt till en avsevärt bättre teoretisk grund
för högskolestudier i allmänhet och inte minst för studier
med ingenjörsinriktning. Emellertid innebär
sammanslagningen av de äldre N- och T-linjerna, att det
utrymme som tillfaller tekniska ämnen minskar. Det
minskade teknikinnehållet i den nya linjens tekniska variant
jämte behovet av att bredda rekryteringsunderlaget för
ingenjörsutbildningen motiverar en utökning av innehållet
i de kortare ingenjörsutbildningarna med minst 20 poäng.
Över huvud taget bör i ett framtida
högskolesystem, med sannolikt starkt varierande
förkunskaper hos dem som antas, olikheterna hos de
antagna kompenseras med en utökning av studietiden i
ingenjörsutbildningen.

En analys av ingenjörsutbildningen i våra främsta
konkurrentländer visar, att denna typ av
ingenjörsutbildning -- på en nivå under
civilingenjörsutbildningen -- vanligtvis motsvarar en
studietid om tre till fyra år. Så är bland annat fallet i
Danmark och Norge samt i det tyska Fachhochschule-
systemet. Tvååriga ingenjörsutbildningar är ytterligt
sällsynta i Europa.

Vidare leder ett inom de europeiska gemenskaperna
formulerat krav på harmonisering av högskoleutbildning till
att gränsen för att klassificera någon som akademiker
generellt läggs vid tre års högskoleutbildning
(bachelornivån). Därtill bör läggas att den europeiska
ingenjörsorganisationen FEANI (Federation Europeenne
d'Association Nationales d'Ingenieurs) från mars 1991
endast klassficerar en ingenjörsnivå som ger titeln
Europaingenjörer (EUR ING). Enligt denna klassifikation
kan ingenjörsutbildningar som är kortare än tre år inte
kvalificera för en s.k. EUR ING-klassificering.

Ett bibehållande av Sveriges höga tekniska
kompetensnivå, liksom det rimliga kravet att svenska
högskolestuderande inte skall missgynnas på en europeisk
marknad, talar därför för att även den svenska
ingenjörsutbildningen skall vara treårig. Över huvud taget
kan ifrågasättas om den nuvarande tvååriga utbildningen i
framtiden, vid en vidare internationell jämförelse, kommer
att ge en regelrätt ingenjörskompetens.

Sett från högskolesystemets synpunkt, sådant detta
speglas i den enskilda högskolans struktur, skulle en
utbildningstid om 120 poäng därjämte ge möjligheter till en
fördelaktig samordning mellan flera variationer inom
ingenjörsutbildningen med ökad slagkraft som följd,
samtidigt som ett utbildningssystem med större flexibilitet
ifråga om speciella inriktningar skulle bli möjligt.

Vi föreslår därför att kraven för ingenjörsexamen skall
vara en studiegång om 120 poäng. Vi förutsätter vidare att
resurser successivt tillförs för att möjliggöra en sådan
förlängning av ingenjörsutbildningen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ingenjörsutbildningen inom
högskolan.

Stockholm den 23 januari 1992

Anders Nilsson (s)

Sven-Gösta Signell (s)

Birgitta Johansson (s)

Jan Fransson (s)