Inriktningen av statens stöd till fonogramutgivning

Motion 1990/91:Kr223 av Sten Svensson (m)

Fonogram är av stor betydelse för spridning av
konsertmusik till olika lyssnargrupper. Alldeles särskilt
gäller det naturligtvis människor som av geografiska eller
andra skäl har små möjligheter att uppleva levande musik.

Under det senaste decenniet har en mycket glädjande
ökning av antalet utgivna fonogram ägt rum. Detta beror
främst på att marknaden berikats med ett antal ambitiösa
enmansbolag, som närmast på ideell basis årligen
producerar ett stort antal fonogram. Exempel på sådana
framgångsrika företag är BIS, Big Ben, Opus 3, Proprius m
fl. Härigenom har en ny väg mellan artister och lyssnare
öppnats, en väg som tidigare var förbehållen ett fåtal
svenska artister.

Under en följd av år har riksdagen beviljat medel som,
via Svenska rikskonserter, subventionerat utgivningen av
fonogram på märket Caprice. En svensk antologiserie,
Musica Svecia, har dessutom initierats av Musikaliska
Akademien. Denna utgivning har pågått sedan några år och
beräknas omfatta inalles 200 fonogram.

Inriktningen av stödet bör ändras

Offentliga medel skall endast användas för att fylla
luckor i den tillgängliga skivrepertoaren. Det är viktigt att
staten tar ansvar för den smala repertoar som sannolikt inte
kan utges utan stöd. En omläggning av stödets inriktning
kommer utan tvivel att resultera i fler högklassiga
fonogram, om samtliga producenter på marknaden får
konkurrera om bidragen på lika och rättvisa villkor.

En nordisk samordning skulle ge en bredare bas för
fonogramproduktionen och möjliggöra en utgivning som ej
skulle kunna genomföras i ett enskilt land. Samhällsstödet
borde kunna resultera i fler högklassiga fonogram, om den
i Finland använda modellen blev förebild för hela Norden.
Dessutom borde åtgärder vidtas för att inkludera även
Baltikum, vars hela skivproduktion hittills reglerats från
Moskva. Bättre servicemöjligheter och möjligheter för
gemensam exportmarknadsföring i utomnordiska länder
skulle också bli följden av nordisk samordning.

En samnordisk katalog över den seriösa repertoaren
skulle utgöra ett väsentligt bidrag till marknadsföringen. Ett
första steg togs 1981, då en amerikansk specialist inom
ramen för Nordiska rådets publikationer utgav en ''selektiv
diskografi'' över 2 000 inspelningar från de nordiska
länderna som även omfattade populärmusik och de stora
internationella bolagens utgivning.

Denna diskografi, Music from Scandinavia, bör ha
främjat marknadsföringen av nordisk musik utanför
Norden. Detta arbete bör därför ej bli ensamt i sitt slag. En
katalog kan även ge upplysning om vilka luckor som finns
bland existerande inspelningar och ge anledning att rikta
det offentliga stödet till bolag som är beredda att satsa på
inspelningar av hittills oinspelad repertoar.

Nordisk insats för utgivning av inspelningar med nordisk
musik bör sålunda gå ut på att samordna inspelning på
fonogram av värdefull nordisk musik, att vidta åtgärder för
gemensam marknadsföring inom och utom Norden samt att
stödja export utom Norden av fonogram innehållande
nordisk musik. Genom sådana åtgärder skulle Norden
kunna bli en hemmamarknad även för musikutgivningen.

Förslag med denna innebörd har väckts i Nordiska rådet
som sålunda initierat verksamhet för detta ändamål.

Historiska inspelningar

Som inledningsvis påpekats har en glädjande ökning av
fonogramutgivningen noterats under senare år, genom
initiativ från såväl enskilda som institutionella producenter.
Motivet för att ge Caprice en i förhållande till övriga bolag
gynnad ställning i subventionshänseende har sålunda
bortfallit. Däremot finns det andra ändamål som
institutionerna måste uppmärksamma i ökad utsträckning.
Ett sådant exempel är de historiska inspelningarna av
nationellt intresse, som dokument av kulturer och
identiteter i vårt land.

Det är mycket få utgivningar som förekommit i Sverige
av historiskt värdefulla inspelningar. I andra länder
förekommer nu, sedan CD-skivan introducerats, en
omfattande utgivning av historiska inspelningar. I Italien
finns ett flertal bolag (Fonit-Cetra, Melodram m.fl.) som
specialiserat sig på en dylik utgivning. Ett engelskt exempel
är skivmärket Pearl.

I olika arkiv, t.ex. Riksradions programarkiv, finns det
åtskilliga värdefulla inspelningar, som behöver
mångfaldigas och därmed göras tillgängliga för
allmänheten. Det vore en stor försummelse om inte dessa,
som man har kallat dem, ''klingande klenoder'' publiceras
på CD eller blir föremål för arkivkopieringar. Det område
som är mest eftersatt är dokumentärinspelningar som gjorts
före år 1950. Det gäller såväl instrumentalmusik som solo-
och körsång samt historiska anföranden. Några exempel är
svenska tonsättare som interpreter av egna verk,
dokumentation av betydande sångskolor, körsångens
utveckling och diktarröster.

Enligt min mening bör de berörda institutionerna,
främst Musikaliska akademin, Rikskonserter och
Kulturrådet, medverka till att en utgivning av historiska
inspelningar kommer till stånd. Detta bör helst ske genom
utgivning under en särskild skivetikett. Detta bör
möjliggöras genom att regeringen utfärdar nya anvisningar
för användningen av de statsanslag som nu utgår för
främjandet av fonogramutgivning. Riksdagen bör göra ett
uttalande med denna innebörd.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändrad inriktning av statens stöd
till fonogramutgivning.

Stockholm den 21 januari 1991

Sten Svensson (m)