Insatser för arbetslösa kvinnor i Stockholmsregionen

Motion 1992/93:A215 av Christina Linderholm (c)

Kvinnor har traditionellt en högre förvärvsfrekvens i
Stockholm än i andra delar av landet. Arbetsmarknadens
struktur har medfört att förutsättningarna har varit
gynnsamma för kvinnors möjlighet att förvärvsarbeta.
Vård- och omsorgssektorn är stor, service- och
tjänstesektorerna har ökat i omfattning i princip sedan
mitten av 1960-talet och till 1980-talets slut. Detta har
gynnat kvinnor och kvinnors yrkesval.

Andelen hushåll med ensamboende kvinnor, med eller
utan barn, är störst i landet. Möjligheten till egen
försörjning genom arbete är avgörande för dessa grupper.
För stadens kvinnor har utbildning och egen försörjning
genom arbete varit självklart för de allra flesta.

De senaste åren har förändringarna skett snabbt. Från
dec 1991 till dec 1992 har andelen arbetslösa kvinnor ökat
från 10 639 till 23 032 i Stockholms län. (För män är
motsvarande siffror 16 040 resp 32 051.) Inom varje
yrkeskategori är antalet personer större än i något annat
län. Det är en dramatisk förändring som är helt unik för
Stockholmsregionen. Antalet arbetssökande har minst
fördubblats inom varje yrkesgrupp och allra störst är
ökningen inom hälso- och sjukvård, administration och
service.

Det finns ingen anledning att tro att det kommer att ske
någon snabb förbättring då man inom dessa områden
fortsätter att göra kraftiga rationaliseringar och
strukturförändringar. Flertalet kommuner fortsätter att
minska antalet anställda liksom den privata sektorn såsom t
ex banker och försäkringbolag. Även om en liten
avmattning av ökningstakten synes ske för närvarande är
läget mycket allvarligt.

Många av de kvinnor som blivit arbetslösa är i
medelåldern med rika erfarenheter av arbetslivet men med
utbildning som begränsar deras möjligheter att finna
fotfäste i andra eller förändrade yrken. Dessa kvinnor
riskerar att inte kunna komma tillbaka på arbetsmarknaden
när konjunkturen vänder. För dem krävs åtgärder som tar
tillvara kunskaper och erfarenheter samtidigt som deras
yrkeskunnande fördjupas eller breddas.

Det finns också en växande kategori unga kvinnor som
passerat 25-årsstrecket och inte längre kan komma ifråga
för ungdomspraktikplatser. Många av dem har ännu inte
hunnit etablera sig på arbetsmarknaden och behöver
särskilda insatser för att inte riskera utslagning.

De åtgärder som planeras från statens sida inom
byggsektorn och genom satsningar på förbättrad
infrastruktur ger inga nya arbeten åt kvinnor. I december
1992 fanns det 5 864 kvinnor som sökte arbete inom
administration medan 5 508 män sökte arbete inom byggoch
anläggningssektorn. Trots detta så satsas mer än en miljon
kr per arbetstillfälle på den senare sektorn. Det är
naturligtvis helt otillfredsställande. Åtgärder måste vidtas
som fördelar ekonomiska insatser för
arbetsmarknadsåtgärder på ett sådant sätt att
arbetstillfällen för kvinnor får en rättvisande andel av
befintliga medel.

Komplettering av utbildning som kan ge tillträde till
högre utbildning och fortbildning t ex i samarbete med
kommunal vuxenutbildning är åtgärder som måste ges
resurser. Speciella kurser och stöd till ändrat yrkesval
genom AMU eller andra utbildningsgivare är exempel på
andra, i sammanhanget billiga, åtgärder.

En del kvinnor vill starta eget företag och då måste stöd
ges i form av ''Starta eget''-kurser. Möjligheterna till lån
måste finnas även för kvinnor som väljer att starta eget
liksom tillskott av kapital för de kvinnor som är egna
företagare och som vill utöka sitt företag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade insatser för arbetslösa
kvinnor i Stockholm.

Stockholm den 21 januari 1993

Christina Linderholm (c)