Insatser i Afghanistan

Motion 2008/09:U223 av Allan Widman (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om samordning av de svenska insatserna i Afghanistan.

Motivering

Sedan våren 2006 har Sverige ansvar för säkerhet och utveckling i fyra provinser i norra Afghanistan. Utvecklingen eller återuppbyggnaden faller naturligtvis till stor del på de biståndsorganisationer, offentliga och enskilda, som verkar inom området och vars verksamhet beror av att säkerheten upprätthålls. Till en del är dock ansvaret för utvecklingen mer direkt länkat till den svenska närvaron. Det gäller t.ex. utbildningen av afghansk polis och militär, men även stöd till politiska och juridiska institutioner.

Till följd av de arbetsuppgifter som åvilar Sverige i provinserna finns inte enbart militär personal på plats. En liten del utgörs av svenska rådgivare från polisen, Utrikesdepartementet och biståndsorganet Sida. Hur ledningsförhållandena ser ut för den samlade svenska personalen framstår som osäkert. Till följd av att de anställda i Försvarsmakten utgör mer än 95 procent av den samlade personalen blir ofta bilden att den militäre chefen är den ytterst ansvarige. Å andra sidan är naturligtvis inte personalen från andra myndigheter underställd honom eller henne.

Svenska myndigheter har sedan länge en stark och konstitutionellt grundad självständighet, både i förhållande till andra myndigheter och till regering och riksdag. Att ändra detta är kanske varken politiskt önskvärt eller ens möjligt. Men när Sverige som land behöver arbeta med den dubbla utmaningen att, inom en fredsfrämjande insats, skapa både säkerhet och utveckling synes samordningsproblem uppstå i operationsområdet och i stödet hemifrån.

I operationsområdet har Sverige haft påtagliga svårigheter att rekrytera civil personal till de rådgivande befattningarna. Under långa tider har det funnits vakanser och ibland ingen alls som svarat för t.ex. biståndsrådgivning. Afghanistan är naturligtvis en i förhållande till Sverige farlig och besvärlig plats att verka i. Samtidigt kan rekryteringssvårigheterna också till del bottna i att de civila befattningarna är få, att den uniformerade personalen har en mycket stark dominans och i att uppgiften primärt framstår som militär.

Framgången med den sammansatta uppgiften att skapa säkerhet och utveckling ställer höga krav på att myndigheternas ansträngningar samordnas. Det gäller både på plats i Afghanistan och ifråga om planering, stöd och ledning hemifrån.

Jämfört med andra delar av Afghanistan framstår säkerhetsläget i de provinser där Sverige arbetar som förhållandevis gott. Men om inte en ekonomisk och social utveckling följer, och den inhemska befolkningen får ett hopp om en bättre framtid för sig och sina efterkommande, kan detta komma att förändras.

För att åstadkomma en bättre samordning i operationsområdet bör regeringen utse en civil chef för den samlade svenska insatsen i de fyra provinserna. En sådan ordning betonar en tyngdpunktsförskjutning mot utvecklingsarbetet och att den militära insatsen, låt vara numerärt dominerande, bara är en del av denna insats. Det skulle också leda till en mer sammanhållen ledning och kanske underlätta rekryteringen till de civila befattningarna.

I Sverige bör samtliga myndigheter som stödjer insatsen i Afghanistan samverka kring denna uppgift. Det handlar om att identifiera problemområden, upptäcka samordningsfördelar och medverka till en helhetssyn kring den svenska närvaron. Regeringen bör därför inrätta ett samverkansråd som regelbundet sammanträder för att öka genomslaget av Sveriges ansträngningar. Även enskilda organisationer verksamma i Afghanistan bör kunna medverka i samverkansrådet.

Den svenska målsättningen är naturligtvis att så snart möjligt kunna överlämna ansvaret för de fyra provinserna till de afghanska myndigheterna. Även med bättre samordning och ökad målmedvetenhet kräver detta ett långsiktigt engagemang.

Stockholm den 30 september 2008

Allan Widman (fp)