Institutet för psykosocial miljömedicin

Motion 1988/89:So538 av Alf Wennerfors (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89: So538

av Alf Wennerfors (m)

Institutet för psykosocial miljömedicin

Insikten om att olika förhållanden i miljön kan ha negativa effekter på
människors hälsa och välbefinnande är utbredd i vårt land och har satt
tydliga spår i den politiska verksamheten. Huvuddelen av uppmärksamheten
ägnas den fysikaliska och kemiska miljön.

På senare år har emellertid allt större intresse ägnats även den psykosociala
miljön, t. ex. i boendet, skolmiljön, arbetslivet och i omsorgen om
äldre och på andra sätt vårdbehövande.

De sistnämnda aspekterna har uppmärksammats bl. a. i den s. k. HS 90utredningens
huvudrapport Hälso- och sjukvård inför 90-talet, regeringens
härpå grundade proposition 1984/85:181, och senast i regeringens skrivelse
till riksdagen 1987/88:172 om folkhälsans utveckling m.m.

På motsvarande sätt har regeringen i sina kommittédirektiv uppdragit åt
arbetsmiljökommissionen att kartlägga förhållandena i arbetsmiljön, som
ger upphov till arbetsskador, med beaktande även av förhållandena av
mer sammansatt natur inklusive de psykosociala arbetsförhållandena.

Direktiven konstaterar att arbetsskadorna, de långa sjukskrivningarna
och förtidspensionerna medför stora (53 miljarder kr. för år 1989) och
stigande offentliga utgifter för försäkringsskyddet. Till detta kommer
minskade skatteinkomster för stat och kommun, stora sjukfrånvarokostnader
för företag och förvaltningar, och stora problem och lidanden för de
människor som drabbas.

Detta gör det angeläget att identifiera orsakerna till miljöframkallad
ohälsa. Problemet är nämligen att dagens kunnande om orsakssambanden
är mycket otillfredsställande. Inte minst gäller detta ifråga om den psykosociala
miljöns effekter, såväl i arbetet som i olika slags vårdarbete som på
fritiden, eftersom sambanden där ofta är komplicerade och mätproblemen
betydande.

En logisk följd av dessa förhållanden borde vara en ökad satsning på
framgångsrika forskargruppen inom detta forskningsområde. Sådana satsningar
har också motiverats och utlovats i de senaste forskningspropositionerna
men hittills kommit till stånd i alltför liten omfattning.

Ett av de mycket få statliga organ, som direkt har till uppgift att bedriva
forskning, utbildning, dokumentation och information om den psykosociala
miljön och dess hälsoeffekter är det 1980-07-01 inrättade Statens
institut för psykosocial miljömedicin (IPM). Trots sina stora och svåra
arbetsuppgifter gavs institutet vid sin tillkomst endast mycket begränsade
ekonomiska och personella resurser, de sistnämnda med endast 8 1/2 fasta
tjänster över riksstaten.

Trots denna återhållsamhet i resurstilldelningen har IPM sedan dess
utvecklats synnerligen positivt, med hög kvalitet och kvantitet på samtliga
sina verksamhetsområden. Detta framgår av en omfattande utvärdering
som utförts av en grupp, externa sakkunniga. Den grundvetenskapliga
värderingen gjordes av professorn i fysiologi vid Göteborgs universitet,
Björn Folkow. Verksamhetens kvalitet och relevans ur klinisk synpunkt
bedömdes speciellt av professorn i psykiatri vid Helsingfors universitet,
Kalle Achté. Verksamhetens samhällsrelevans och överensstämmelse med
statsmakternas intentioner värderades av forre LO-ordföranden, numera
ordföranden i Cancerfonden, Gunnar Nilsson.

1 deras gemensamma och enhälliga yttrande framhålls att IPM:s verksamhet
har en mycket hög samhällsrelevans, är imponerande såväl
kvalitativt som kvantitativt har ett högt internationellt anseende och
på det hela taget ter sig som en av världens ledande inom detta angelägna,
omfattande, men ofta mycket svårtillgängliga forskningsområde. Även
vad gäller IPM:s verksamheten i form av utredning, utbildning, information-dokumentation
och rådgivning-service synes kvalitet och omfattning
vara mycket hög.

Så mycket mer egendomligt är det att regeringen i sin budgetproposition
i stället för att följa sakkunniggruppens rekommendationer om en försiktig
utbyggnad av resurserna för IPM faktiskt på ett mycket kännbart sätt drar
ned på resurserna till denna uppenbarligen ovanligt framgångsrika forskargrupp.

IPM är organiserat i tre enheter. Dessa har sin inriktning på arbetsmiljö
och hälsa, allmän social miljö och hälsa, och vårdmiljö och hälsa. Vaije
enhet leds av en chef (professor), som är läkare eller beteendevetare. Till
sin hjälp har varje enhetschef en assistent, om för bästa tvärvetenskaplighet
inom enheten är läkare om chefen är beteendevetare och vice
versa.

Därutöver har IPM förutom sin arvodesanställda föreståndare (professor)
bara två ytterligare tjänster på riksstaten. Den ena avser en informatör,
som svarar för uppbyggnaden av informationsdatabasen och den
externa och interna informationen, den andra institutets enda administratör.
Det är helt uppenbart orimligt att tro att så små resurser tillåter
ytterligare besparingar. Visserligen undantar regeringen i sin hemställan
till riksdagen IPM från tillämpningen av huvudförslaget. Samtidigt beräknas
emellertid lönekostnadsanslaget på ett sådant sätt att lönemedel kommer
att saknas under budgetåret 1989/90 för 1 1/2 av institutets totalt 8 1/2
fasta tjänster. Underskottet är 331000 kr., ett i statsbudgetsammanhang
obetydligt belopp som emellertid är helt livsviktigt för ett så litet institut
som IPM. En nedskärning av verksamheten med 1 1/2 tjänst skulle nämligen
drabba verksamheten synnerligen hårt, eftersom vaije enhet bara har
två fasta tjänster. Administrationen och informationsverksamheten sköts
av vardera en tjänst.

Speciellt orimligt ter sig en sådan njugghet i budgetbehandlingen mot
bakgrund av den klart dokumenterade höga kvaliteten och stora omfattningen
i institutets verksamheter, och avnämarnas i ett flertal skrivelser
till regeringen dokumenterade höga tillfredsställelse med IPM insatser.

Mot. 1988/89

So538

12

Hemställan

Med stöd av vad som anförts i motionen hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ytterligare medel till institutet för psykosocial
miljömedicin.

Stockholm den 24 januari 1989

AlfWennerfors (m)

Mot. 1988/89

So538

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989