Integrering i samhället av psykiskt störda

Motion 1992/93:So440 av Alwa Wennerlund (kds)

Allvarlig psykisk störning är ett folkhälsoproblem.
Tiotusentals människor lider av svåra psykiska störningar
som gör det omöjligt för dem att försörja sig på den
ordinarie arbetsmarknaden. Många är hänvisade till att bo
på sjukhus eller någon annan liknande institution eller att
bo i olika former av skyddat boende och många bor också
kvar hemma hos föräldrarna. Bland dem som bor i egen
lägenhet är många svårt isolerade.

Den deklaration om rättigheter för psykiskt störda som
FN antog 1972 slår fast att utvecklingsstörda ska ha adekvat
medicinsk behandling, träning och utbildning för att kunna
uppnå optimal utveckling och funktion. Deklarationen
poängterar därmed rättigheten till bra medicinsk vård
liksom till bra personlig social omvårdnad.

Till följd av detta har många psykiskt störda personer
slussats ut från sin invanda och trygga miljö -- ofta från
lantligt belägna vårdhem till små stadslägenheter med få
mänskliga kontakter.

För de minst störda personerna har detta utan tvekan
lett till en bättre livskvalitet, eftersom deras egen kapacitet
kommit mera till sin rätt.

För inte så få av de övriga betyder emellertid
förändringen ensamhet, otrygghet, avsaknad av
sysselsättning och brist på sociala kontakter. Vräkningar av
denna patientkategori har ökat i oroväckande omfattning.

Även redan planerad behandling och träning kan vara
svårare att genomföra.

En av orsakerna till att de psykiskt störda hamnat på
undantag är att man inte sett dessa människor som en
handikappgrupp och heller inte anpassat samhällets insatser
till detta perspektiv. Man har sett på de svårt psykiskt störda
som psykiskt sjuka och som föremål för psykiatrisk
behandling och vård. Det har förhindrat att kommunerna
gått in och tagit det ansvar för boende, sysselsättning och
arbete som egentligen lagstiftningen har avsett.

Det är uppenbart att kommunerna i allmänhet inte
svarat upp mot de behov som finns. En viktig anledning är
att kommunerna inte haft tillräckliga incitament att göra
detta och man har heller inte haft ekonomiska resurser för
det, utan dessa har legat kvar inom landstinget.

Man kan konstatera att även om dessa människor i detta
läge till synes lever ett mer ''normalt'' liv än tidigare på
institution/vårdhem, betyder förändringen för en del en
klart sänkt livskvalitet.

Det är en nödvändighet att vårdpolitikens inriktning
ändras så att institutionerna kan finnas kvar.

Vi måste lämna den passiva bidragspolitiken och i stället
gå in för en aktiv rehabilitering. Av Psykiatriutredningen
framgår t ex att över 30 procent av förtidspensionsintygen
för psykiskt störda inte skulle skrivas om rehabiliteringen
fungerat bättre. Samhällets insatser när det gäller
psykiatrisk och yrkesmässig rehabilitering måste
förbättras -- insatser som ska göra det möjligt att öka
satsningen på skyddat arbete och långsiktig
arbetsrehabilitering.

De som har egen bostad måste ha ett helt annat stöd än
vad som ges idag. Risken är stor att de åter hamnar i sluten
psykiatrisk vård. Det blir en slags passiv rundgång som blir
mycket dyr för samhället. Därför måste en rad insatser, som
bidrar till att dessa människor får ett boende som är
anpassat till deras behov och till deras omgivning, göras.

Fungerar inte vardagen och de sociala insatserna,
fungerar heller inte medicinering eller terapi. Dagens
insatser är splittrade. Varje samhällsorgan arbetar främst
utifrån den egna verksamhetens mål och utgångspunkter.
Då ser man inte till helheten.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändrad inriktning av
vårdpolitiken, så att institutioner för psykiskt störda kan
finnas kvar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de psykiskt störda ges
valfrihet i fråga om boende,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samverkan mellan olika
vårdgivare, så att de psykiskt störda som har egen bostad får
det stöd, den vård och den hjälp de behöver anpassat efter
deras behov.

Stockholm den 20 januari 1993

Alwa Wennerlund (kds)