Internationellt bistånd

Motion 2001/02:U244 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att ambitionen är att enprocentsmålet i biståndet skall nås så snart som möjligt, helst inom fem år.

2 Inledning

Vänsterpartiet väljer att i detta skede inte lägga en heltäckande motion om det internationella samarbetet. Anledningen är givetvis att vi före årets utgång kan vänta en slutrapport från Kommittén för Sveriges politik för global utveckling (Globkom), utredningen om det globala samarbetet. Enligt dess direktiv skall en genomgång av Sveriges arbete inom samtliga politikområden som berör det internationella samarbetet göras.

Därmed avses att inte enbart det vi kallar bistånd ska behandlas, utan ett betydligt större fält, vilket spänner över en stor del av samhället. Vi utgår därför ifrån att angelägna frågor som handel, bistånd, åtgärder mot globala orättvisor, makt och maktlöshet, de internationella organisationernas roll, som EU, FN och Världsbanken m.m., kommer att behandlas. En hel del resonemang omkring dessa frågor berörs naturligtvis i den aktuella budgetpropositionen, och vi vill understryka betydelsen av att även Globkoms förslag läggs utifrån ett jämställdhets- och barnperspektiv. Kampen för att minska fattigdomen i världen är sannolikt för lång tid ett överordnat mål och bör också återfinnas. Vänsterpartiet har genom sin representant aktivt deltagit i Globkoms arbete och ser fram emot att vid riksdagsbehandlingen kunna ta ställning till preciserade förslag för det framtida internationella samarbetet.

Det råder i ord en stor enighet i Sveriges riksdag om att Sveriges internationella bistånd ska uppgå till en procent av bruttonationalinkomsten. Trots detta har såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar medverkat till att använda biståndet som en konjunkturregulator. När den svenska ekonomin drabbats av kriser har biståndet sänkts.

3 Enprocentsmålets återställande inom fem år

Tanken med enprocentsmålet är att biståndet inte ska drabbas av konjunkturnedgångar i Sverige. De ekonomiska problem som följer av en något avmattad ekonomisk tillväxt är trots allt väsentligt mindre än de problem som råder i länder med utbredd svält och fattigdom. Om detta kan knappast några tvivel föreligga. I riksdagen är det bara Moderata samlingspartiet som förespråkar minskat internationellt bistånd.

Vänsterpartiet ser därför med tillfredsställelse att biståndet nu, efter neddragningarna i början av 90-talet, åter ökar. Ökningstakten borde förvisso vara högre. Biståndsramen för 2002 uppgår till 0,74 procent av beräknad bruttonationalinkomst (BNI). För år 2003 höjs ramen till 0,81 procent av BNI och år 2004 till 0,86 procent av BNI plus 200 miljoner kronor. Biståndsmedlen 2004 kommer därmed att motsvara ungefärligen 0,87 procent av BNI.

Ökningen av biståndet får inte ske oplanerat och spontant. Då minskar möjligheten att satsa pengar på långsiktiga projekt, och i stället breder osäkerheten ut sig om vilka förutsättningar som kommer att gälla i framtiden.

I sitt betänkande 2000/01:UU2: Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd, skriver utrikesutskottet: Utskottet menar att det svenska biståndet skall nå 1 % av BNI, och i takt med ökat statsfinansiellt utrymme bör stegen mot enprocentsmålet påskyndas. Ambitionen är att målet skall nås så snart som möjligt, helst inom fem år. Den exakta tidpunkten måste dock vägas mot den framtida ekonomiska utvecklingen i Sverige.

Detta blev också riksdagens beslut. Därmed visade en klar majoritet i Sveriges riksdag att enprocentsmålet ska återställas, att det ska ske snabbt och att de neddragningar som gjorts tidigare varit oacceptabla.

Regeringen har uppenbarligen inte tagit hänsyn till riksdagens uppfattning, vilket är anmärkningsvärt. I finansplanen skriver regeringen att ambitionen är att biståndet skall uppgå till en procent av BNI så snart det statsfinansiella läget så medger. Svagheten i denna formulering är uppenbar. Den som vill kan alltid tolka det statsfinansiella läget som så bekymmersamt att en återgång får skjutas på framtiden, särskilt som det inte finns en ambition uttryckt i tid.

Riksdagen bör visa regeringen att en återgång till enprocentsmålet inom fem år är en absolut ambition för det svenska biståndet. Detta sker lämpligen genom att riksdagen upprepar sitt beslut från betänkande 2000/01:UU2: Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd. Vänsterpartiet anser därför att riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna att ambitionen är att enprocentsmålet ska nås så snart som möjligt, helst inom fem år.

Stockholm den 3 oktober 2001
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)	Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)	Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)	Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)	Maggi Mikaelsson (v)
Eva Zetterberg (v)	Lars Ohly (v)