Internationellt miljösamarbete

Motion 2001/02:U233 av Jan Erik Ågren m.fl. (kd)

1 Sammanfattning

De globala miljöproblemen måste lösas genom fördjupat samarbete på europeisk och internationell nivå. Inför FN-konferensen om hållbar utveckling nästa år måste Sverige och EU ta initiativ för att förstärka detta samarbete.

Det är nödvändigt att u-länderna får hjälp att utvecklas på ett hållbart sätt och undvika miljökatastrofer. Det kräver bl.a. att hållbara teknologier överförs genom handel, investeringar och bistånd. Motionen efterlyser nya sätt att finansiera globala miljöinsatser.

Det behövs en starkare internationell miljöorganisation, som kan övervaka miljökonventionerna och främja informationsutbyte, kunskapsuppbyggnad m.m.

EU ska satsa på tvärvetenskaplig och probleminriktad forskning i samarbete med u-länderna kring hållbarhetsfrågor.

EU-länderna måste leva upp till Kyotoprotokollet om klimatförändringar genom kraftfulla insatser på hemmaplan, i synnerhet en ökad samordning på energiområdet.

Det behövs också en internationell överenskommelse om miljöavgifter på transporter, vilken även bör inkludera flygbränsle.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 2

3 Förslag till riksdagsbeslut 3

4 Internationellt miljösamarbete – ett moraliskt ansvar 3

5 Globala åtgärder 4

5.1 Investeringar för hållbar utveckling i u-länderna 5

5.2 Förstärk den globala samarbetsarkitekturen på miljöområdet 6

5.3 Forskning om hållbar utveckling 7

5.4 Klimatfrågan 8

5.5 Hållbara internationella transporter 9

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett hållbart bistånd från Sverige och EU måste använda sig av hållbara teknologier, i synnerhet energisystem.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör vara pådrivande i att hitta nya finansieringsmekanismer för globala miljöinsatser.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förstärka den globala samarbetsarkitekturen på miljöområdet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s nya ramprogram för forskning bör avdela resurser för tvärvetenskaplig och probleminriktad forskning om hållbar utveckling i u-länder.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör driva på för ambitiösa europeiska och globalt inriktade EU-åtgärder mot klimatförändringarna.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheten till en internationell överenskommelse om koldioxidavgifter på transporter.

4 Internationellt miljösamarbete – ett moraliskt ansvar

Världen förbereder sig nu inför FN-toppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg 2002. Riokonferensen ligger tio år tillbaka i tiden. Resultaten i Rio var betydande, exempelvis antagandet av FN:s klimatkonvention och det globala handlingsprogrammet Agenda 21, samt Riodeklarationen med sina 27 principer för en klok miljöpolitik. Men trots dessa beslut, och trots de framsteg som skett, är en hållbar global utveckling fortfarande långt borta.

Många av de allvarligaste hoten har blivit mer akuta. Det gäller kanske framför allt klimatförändringarna, som inte längre går att förklara bort. Det gäller också utarmningen av den biologiska mångfalden, utfiskningen, den fortgående skogsskövlingen, jorderosionen, den fortsatta spridningen av många giftiga kemikalier samt färskvattenkrisen i allt större regioner. Det ökande antalet fattiga människor i världen förvärrar problemen ytterligare. En grundorsak till många av problemen är det moderna samhällets höga förbrukning av energi och råvaror. Energiförbrukningen och därmed utsläppen av växthusgaser har ökat avsevärt och kan förväntas öka ytterligare de kommande åren. Vattenförbrukningen ökar med två till tre procent varje år. 5–6 miljoner ha jordbruksmark försvinner varje år p.g.a. dåliga jordbruksmetoder. Ungefär 56 miljarder ha skog har försvunnit över en tioårsperiod. En fjärdedel av världens däggdjur är utrotningshotade.

En etiskt acceptabel marknadsekonomi måste inrymma hänsyn till miljön och till den mänskliga värdigheten. Det följer av principerna om förvaltarskap och solidaritet – två viktiga principer i kristdemokratiskt tänkande. Sådana hänsyn kan inte marknaden klara av med automatik, utan den måste kompletteras med kloka politiska styrmedel om en hållbar utveckling ska kunna åstadkommas.

Globaliseringen av världsekonomin innebär att sådana styrmedel i vissa fall måste kompletteras på den internationella nivån. I synnerhet som flera av de största problemen är globala till sin natur. Mot den bakgrunden anser Kristdemokraterna att Sverige och EU måste driva på för ett starkare globalt samarbete kring hållbarhetsfrågorna. Detta är ett moraliskt ansvar för EU och den rika världen, vars produktions- och konsumtionssystem orsakat många av problemen. Att åstadkomma en hållbar utveckling i fattiga länder är också i den rika världens intresse, med tanke på vilka konsekvenser miljöförstöringen, och därpå följande mänskliga katastrofer, kan få.

5 Globala åtgärder

Inför Johannesburgstoppmötet har EG-kommissionen pekat på fyra övergripande områden som måste prioriteras:

– Skydd av de naturresurser som ligger till grund för ekonomisk utveckling, inte minst dricksvatten, energi och jord. Målet måste vara att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökad miljöbelastning.

– Integration av miljöaspekter och bekämpning av fattigdomen, d.v.s. kopplingarna mellan fattigdom och miljöförstöring måste förstås bättre.

– Främjande av en hållbar globalisering, d.v.s. se till att den internationella handeln entydigt främjar hållbar utveckling och inte går på tvärs mot ambitionerna på t.ex. miljöområdet.

– Främjande av god förvaltningssed och större engagemang, vilket bl.a. handlar om att förstärka institutioner på både internationell och nationell nivå.

Med dessa prioriteringar som grund måste EU och Sverige ta initiativ till ett förstärkt internationellt samarbete på miljöområdet, som också tar hänsyn till de fattiga ländernas villkor och akuta problem. Europa har i dag möjlighet att inta en global ledarroll, inte minst på miljöområdet, i ett läge där USA tyvärr ofta intar en skeptisk attityd till internationella avtal, som t.ex. Kyotoprotokollet.

Denna motion föreslår vissa förstärkningar av det globala miljösamarbetet, utan att gå in närmare på miljöpolitiken i Sverige eller EU. Den gör inget anspråk på att vara heltäckande.

5.1 Investeringar för hållbar utveckling i u-länderna

Tyvärr har den rika världen inte levt upp till sina löften från Riokonferensen om ett fördjupat globalt samarbete mot miljöhoten. Där var man överens om att u-länderna behöver ett mycket omfattande stöd för att genomföra Agenda 21 och de investeringar som krävs. Men investeringar i miljövänlig teknik kostar betydligt mera på kort sikt än konventionell teknik. U-länder med akuta fattigdomsproblem kan inte på egen hand – och utan kompensation – ta på sig de högre kostnader som sådana investeringar innebär. Men i stället för utökade biståndsinsatser har den totala biståndsvolymen i världen sjunkit på senare år. Kristdemokraterna menar att denna utveckling måste brytas.

De fattigaste länderna behöver alltså hjälp med att genomföra s.k. tekniksprång för att hoppa över de smutsigaste leden i moderniseringsprocessen. Ett tydligt exempel gäller energisystem. Världens energiförbrukning har ökat avsevärt de senaste åren, samtidigt som två miljarder människor i praktiken saknar tillgång till energi. Att förena deras behov med en mer hållbar utveckling är en formidabel utmaning. Ökad energianvändning i kombination med icke-hållbara energisystem, framför allt fossilbaserade, riskerar att ge upphov till allvarliga klimatförändringar och därpå följande mänskliga katastrofer. Redan har länderna på södra halvklotet drabbats hårt av klimatkatastrofer, t.ex. i form av översvämningar och torka. Därför krävs gemensamma satsningar från biståndsgivare, näringslivet och mottagarländernas regeringar för att främja moderna, innovativa teknologier som är anpassade till u-ländernas villkor och till miljömässiga hänsyn.

Sådan teknologiöverföring är naturligtvis inte gratis. Västvärldens bistånd måste därför omfatta överföring av teknik och kunnande till den fattiga världen. Informations- och kommunikationsteknologi (IKT) och förnyelsebara energisystem är två exempel på teknologier som både kan vara effektiva i fattigdomsbekämpning, hälsovård m.m. och samtidigt bidra till ett mer hållbart samhälle. Alternativa energisystem kan också vara mer praktiskt och ekonomiskt hållbara i mycket fattiga regioner. Således bör Sveriges och EU:s bistånd i största möjliga utsträckning använda sig av hållbara teknologier anpassade till u-ländernas behov. Redan i dag har Sverige inlett arbetet med att integrera hållbarhetsperspektivet i biståndet, t.ex. genom att arbeta med miljökonsekvensbeskrivningar, utbildning om ekologiska samband och återställning av förstörda ekosystem. Det är viktigt att Sveriges goda erfarenheter tas till vara i t.ex. EU-biståndet.

Dock kan inte biståndet ensamt ta på sig uppgiften att främja teknologiöverföring, både p.g.a. effektivitetsproblem och av rent ekonomiska begränsningar. De privata kapitalflödena till u-länderna är i dag fem gånger större än den officiella hjälpen. Det krävs alltså att även näringslivet uppmuntras att använda hållbara teknologier. Ett nära samarbete mellan regeringar och näringsliv om agerandet i tredje världens länder måste eftersträvas. Företag med en ambitiös miljöprofil har en viktig konkurrensfördel. Detta faktum måste uppmärksammas bättre.

Nya, innovativa finansieringsmekanismer bör också prövas, i synnerhet eftersom de privata investeringarna i dag är väldigt koncentrerade till ett begränsat antal u-länder. Särskilt intressant är möjligheten att inrätta speciella fonder för globala miljöinsatser, som tydligt avskiljs från biståndet. Den globala miljöfonden GEF (Global Environment Facility) har t.ex. blivit ett viktigt verktyg för miljöinsatser, inte minst teknologiöverföring, i u-länderna. Den är dock i stort behov av ökade resurser. Partnerskap med näringslivet är också en möjlighet som bör utnyttjas mera, inte minst inom ramen för globala fonder av detta slag. Ytterligare innovativa lösningar är Kyotoprotokollets olika flexibla mekanismer, som bl.a. möjliggör handel med utsläppsrätter och att ett land ska kunna genomföra växthusgasreducerande åtgärder i ett annat land, genom en s.k. Clean Development Mechanism. Miljömärkningsprogram, som möjliggör för konsumenterna att välja miljövänligt framställda produkter, och gröna investeringsfonder, som ställer vissa miljökrav på de företag man finansierar, är andra instrument som bör uppmuntras. Inför Johannesburgstoppmötet och FN-konferensen Finansiering för utveckling i mars 2002, bör regeringen redovisa vilka förslag Sverige har att tillföra diskussionen om alternativa finansieringsvägar.

Projekt som finansieras av västvärldens exportkreditnämnder måste också uppfylla grundläggande miljökrav. U-länderna genomför varje år investeringar i nya energi- och transportsystem, huvudsakligen fossilbaserade, i storleksordningen 150–200 miljarder dollar. En betydande del av dessa genomförs med stöd av OECD-ländernas exportkreditnämnder. Men i dag är det bara ett fåtal länder som har ställt upp miljökrav på sina exportkreditnämnder. Om en växande del av dessa medel kanaliserades till förmån för alternativ energiteknik, d.v.s. vind, sol, modern biomassa etc, istället för att stödja olja och kol skulle vinsterna miljö- och klimatmässigt vara stora. Bindande gemensamma miljöregler bör därför antas för EU-ländernas exportkreditnämnder.

5.2 Förstärk den globala samarbetsarkitekturen på miljöområdet

Det globala samarbetet i miljöfrågor lider av bristen på starka institutioner. Jämfört med världshandelsorganisationen WTO, som har en tvistlösningsmekanism och fungerande sanktionsmöjligheter, saknar världssamfundet tillräckliga möjligheter att genomdriva efterlevnaden av olika miljökonventioner. FN:s miljöorgan UNEP fyller en viktig funktion men är mycket begränsad när det gäller resurser, personal och befogenheter. Det har lett till att många vänder blicken mot WTO som en mer kraftfull organisation. Den är dock knappast ett lämpligt forum för att hantera internationell miljöpolitik i allmänhet (även om också WTO-systemet i framtiden måste ta större hänsyn till internationella miljökonventioner, vilket Kristdemokraterna tar upp i sin motion om frihandel och globalisering).

Det globala ramverket på miljöområdet måste alltså stärkas, även om de flesta hoten mot en hållbar utveckling till sist måste åtgärdas på nationell nivå. Detta bör vara en prioriterad uppgift på toppmötet i Johannesburg, och EU bör driva frågan aktivt. I en rapport från WTO förra året föreslås att WTO:s samarbetsmodell, med lagbaserade rättigheter och skyldigheter, kan tjäna som modell för en ny global samarbetsarkitektur på miljöområdet. Det förslaget bör utredas ytterligare. Även EU:s ministerråd har uttryckt stöd för en starkare global samarbetsarkitektur. Man har välkomnat den nya arbetsgrupp inom UNEP som ska se över det internationella miljösamarbetet, inklusive finansieringsmöjligheterna.

En Global Environment Organisation, GEO, har föreslagits både från UNEP och från en arbetsgrupp inom FN som förbereder toppmötet Finansiering för utveckling nästa år. Möjligheten att skapa en sådan global miljöorganisation bör utredas snarast. Den skulle ha som uppgift att övervaka och kontrollera konventionernas efterlevnad. Den bör också ha resurser att följa världsutvecklingen på miljöområdet genom samarbete med nationella myndigheter och oberoende organisationer (fortfarande är vår kunskap mycket begränsad på många områden, exempelvis utvecklingen i världen på den biologiska mångfaldens område). Dessutom bör en huvuduppgift vara att förmedla kunskaper om hur goda politiska styrmedel och handlingsprogram kan se ut, inte minst till de fattigaste länderna.

Sverige och EU-länderna har, trots allt, kommit relativt långt i arbetet med att konkretisera hållbarhetstänkandet till praktisk politik. Det gäller exempelvis integreringen av hållbar utveckling i samtliga politikområden; kemikaliestrategin; den integrerade produktpolitiken (IPP); det sjätte miljöhandlingsprogrammet; klimatförändringsstrategin och andra pågående åtgärder. Sådana framsteg måste kommuniceras till omvärlden, och i synnerhet bör relevant information och erfarenheter delas med u-länderna. Sådan kunskapsöverföring är absolut nödvändig om u-länderna ska kunna närma sig en hållbar utveckling. Exempelvis Agenda 21, som innehåller en mängd målsättningar, säger mycket lite om hur målen konkret ska nås. Man måste alltså hitta former för kunskapsöverföring och erfarenhetsutbyte på det globala planet. Det skulle kunna göras inom ramen för en starkare global miljöorganisation, vilket också föreslås i en nyutkommen UNEP-rapport.

5.3 Forskning om hållbar utveckling

Effektiv miljöpolitik måste grundas på tillräcklig kunskap. Fortfarande saknas dock mycket kunskap om hur en ekonomi med långsiktigt hållbara produktions- och konsumtionssystem kan skapas. Det behövs gemensamma europeiska forskningsinsatser på detta område. Denna forskning bör vara probleminriktad och tvärvetenskaplig. Ett allmänt problem i dagens samhälle är tendensen till tunnelseende, d.v.s. den långtgående specialiseringen inom forskning och utbildning. Det leder till att beslutsfattare i olika positioner ofta inte förmår fatta långsiktigt förnuftiga beslut. Bristen på samordning mellan olika politikområden kan också ses som en konsekvens av detta tunnelseende. Det finns ett behov av tvärvetenskapliga studier som kan skapa bättre förståelse för sambanden mellan människans aktiviteter och ekosystemens kvalitet och bärkraft. Detta problem bör vara ett samtalsämne i Johannesburg. EU å sin sida har nyligen antagit ett nytt ramprogram för forskning, där hållbar utveckling är ett prioriterat område. Nu är det viktigt att Sverige driver på för att omsätta denna prioritering i tvärvetenskapliga forskningsprojekt och initierar en dialog med det svenska forskarsamhället om en sådan inriktning.

I synnerhet gäller bristen på kunskap de fattiga länderna, där i-världens lösningar långtifrån alltid är tillämpliga och där det allt överskuggande fattigdomsproblemet begränsar resurserna. Samtidigt har forskningen hittills i stort kretsat kring de lösningar som i-världen efterfrågat. Därför vore det angeläget om EU och den övriga i-världen uppmuntrade forskningssatsningar på, exempelvis, hållbara energisystem i fattiga länder. Ett annat huvudområde för sådan forskning är naturligtvis hur effektivare och miljömässigt hållbara jordbruk kan utvecklas i u-länderna. Sådana satsningar bör vara en viktig del i EU:s nya ramprogram för forskning, liksom i EU:s forskningssamarbete med u-länder.

5.4 Klimatfrågan

Klimatförändringar är ett av de mest akuta globala miljöproblemen. Genom klimatkonventionen och det kompletterande Kyotoprotokollet har världen fått redskap att bekämpa utsläppen av växthusgaser. Tyvärr har dock arbetet med Kyotoprotokollet dragit ut på tiden, och förhandlingarna i partskonferensen COP6 har varit fyllda av motsättningar, även om det glädjande nog blev ett avtal i Bonn till slut. Besvikelsen har också varit stor över att USA hoppat av Kyotoprotokollet. Kristdemokraterna står bakom Sveriges politik för ambitiösa utsläppsreduceringar inom den europeiska unionen och vill att EU ska ratificera Kyotoprotokollet under år 2002. Det är viktigt att Sverige och EU-länderna tar krafttag för att sänka sina egna utsläpp och inte enbart utnyttjar avtalets möjligheter att utnyttja s.k. koldioxidsänkor eller att genomföra utsläppsminskningar i andra länder. Men samtidigt kräver klimatfrågan ett globalt perspektiv. Unionen måste hjälpa u-länderna bryta kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och ökade koldioxidutsläpp. Det kan bl.a. göras genom den teknologiöverföring som beskrivits ovan. Vid klimatmötet i Bonn enades EU och ett antal andra länder om ett årligt bistånd om 450 miljoner euro till u-länderna för kapacitetsuppbyggnad och teknologiöverföring. Det globala perspektivet, i synnerhet samarbetet med u-länder, måste nu integreras i EU:s strategi för hållbar utveckling och det pågående arbetet inom klimathandlingsprogrammet.

En viktig del av lösningen för Europas egen del ligger i gemensamma satsningar på energipolitikens område, som behöver samordnas i betydligt högre grad än hittills. Det handlar bl.a. om satsningar på energieffektivitet och förnybara energikällor. Genom europeisk samordning kan vi nå betydligt längre än på egen hand och med rättvisare konkurrensvillkor. Samordning av miljöavgifter på energi, satsningar på forskning om förnybara energikällor och renare drivmedel samt europeisk lagstiftning för ökad energieffektivitet i byggnader, transporter och industri är exempel på nödvändiga åtgärder. Bidragen till fossila bränslen måste fasas ut inom en tioårsperiod. Även jordbrukspolitiken kan spela en roll genom att uppmuntra omställning till odling av energigrödor. Det europeiska transportsystemet måste också skapa goda konkurrensvillkor och en inre marknad för järnvägs- och sjötransporter. Vidare bör ett europeiskt program för handel med utsläppsrätter vara ett kostnadseffektivt sätt att minska utsläppen. Det bör finnas kriterier för energieffektivitet inom den offentliga upphandlingen. Dessa och andra förslag tar Kristdemokraterna upp i sin partimotion om Europas framtidsfrågor samt i vår miljömotion. Regeringen bör aktivt arbeta för dessa åtgärder inom EU.

5.5 Hållbara internationella transporter

Ett miljömässigt hållbart handelssystem måste ha incitament för effektiva och miljövänliga transporter. Det är en allmän princip för hållbar utveckling att en produkts eller tjänsts miljöpåverkan måste reflekteras i priset. I Sverige finns därför koldioxidavgifter som ett ekonomiskt styrmedel för transporter. Dessvärre reflekterar internationella transporter av olika slag hittills inte denna princip. Speciellt uppmärksammat är att priset på flygbränsle i dag inte avspeglar dess miljökonsekvenser. Av konkurrensskäl är det orimligt att ett land ensidigt lägger miljöskatter på internationella transporter. Sverige har istället infört miljörelaterade start- och landningsavgifter för flyget. För att ytterligare främja miljömässigt hållbara transporter bör dock Sverige verka för en global överenskommelse om minimiavgifter på koldioxidutsläpp. Strävan bör vara att också inkludera flygbränsle i en sådan överenskommelse för att miljökostnaderna ska internaliseras i priset. En sådan avgift skulle kunna driva fram tekniska framsteg och effektivare resursanvändning. Det skulle bidra till en miljömässigt hållbar världshandel. Regeringen bör därför utreda möjligheterna till en sådan överenskommelse.

Stockholm den 28 september 2001
Jan Erik Ågren (kd)
Margareta Viklund (kd)	Åke Carnerö (kd)
Holger Gustafsson (kd)	Fanny Rizell (kd)
Amanda Agestav (kd)	Erling Wälivaara (kd)
Rosita Runegrund (kd)	Mats Odell (kd)
Inger Strömbom (kd)	Ulf Björklund (kd)
Ingvar Svensson (kd)