Internationellt utvecklingssamarbete

Motion 1991/92:U202 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

De fattigas rätt

En biståndspolitik för internationell solidaritet 1.
Solidariteten: biståndets grund

För trettio år sedan presenterades den första svenska
biståndsbudgeten av statsminister Tage Erlander,
proposition 1962:100. Olof Palme hade lett förarbetena.
Prop. 100, som den kom att kallas, fastlade grunderna för
det svenska biståndet. I propositionen framfördes den
svenska opinionens önskan -- manifesterad genom en
medborgarkommission under statsministerns ledning och
bekräftad genom riksdagens bifall -- att genom biståndet
söka minska skillnaderna i levnadsvillkoren mellan
människorna i industriländerna och de underutvecklade
länderna.

''Målet för biståndsgivningen är att höja de fattiga
folkens levnadsnivå.'' Denna inledande formulering angav
biståndets syfte. Motiven var såväl solidariteten med de
fattiga och förtryckta som insikten om att vår egen framtida
välfärd beror på vår förmåga att leva samman på denna
jord. Medlen var att ''vidga handeln, lindra nöden,
förmedla kunnande och tillföra kapital''. Biståndet skulle
''hjälpa de fattiga folken att utvecklas ekonomiskt och
socialt och därmed hjälpa sig själva''.

Det överordnade målet att höja de fattigas levnadsnivå
har senare (1978) preciserats som att biståndet skall bidra
tillresurstillväxt,ekonomisk och social utjämning,
ekonomisk och politisk självständighet, samten
demokratisk samhällsutveckling i mottagarländerna.

År 1987 utvidgades preciseringen till att också omfatta
ett särskilt miljömål: biståndet skall bidra till:framsynt
hushållning med naturresurser och omsorg om miljön i
mottagarländerna.

Dessa delmål utgör en helhet, utan inbördes
rangordning.

Genom biståndsproposition nr 100 blev det
internationella mål som Förenta nationerna satt upp för
resursöverföringar från de rika länderna till de fattiga en
princip som kraftigt underströks. Detta mål
konkretiserades år 1968 som målet att anslå en procent av
nationalinkomsten till bistånd och uppnåddes första gången
år 1975. Enprocentmålet är ett medel att söka garantera
biståndets volym i en politisk värld av ständigt fluktuerande
intressen.

Med dessa motiv, medel och mål har Sverige skapat ett
utvecklingssamarbete med den fattiga delen av världen på
högsta internationell nivå, såväl vad gäller kvalitet som, i
förhållande till vårt lands storlek, kvantitet. Biståndets
närmare inriktning och utformning har förändrats under de
gångna tre årtiondena, liksom den värld det verkar i, men i
grunden har motiv, medel och mål bestått.

Skälet är att den solidaritetens vision som födde fram
biståndet äger sin giltighet. Övertygelsen om riktigheten i
kampen mot fattigdom och förtryck har tilltagit i världen.
Nödvändigheten av att samarbeta för att kunna leva
samman på denna jord har blivit allt mer uppenbar.

Socialdemokratin, som lett utrikespolitiken under större
delen av denna tid, har fäst stor vikt vid att söka leva upp
till målen. Det följer av den socialdemokratiska
människosynen: alla människors lika värde.

Biståndet har haft en långt bredare förankring än den
organiserade socialdemokratiska rörelsen. Religiösa,
liberala, djupt kända folkliga värderingar har samverkat till
att ge biståndet ett närmast enhälligt stöd i det svenska
samhället.

För socialdemokraterna kommer biståndet att förbli en
central del av den politik för internationell solidaritet som
är rörelsens väsen.

2. Utmaningar i en förändrad värld

Under den tid som biståndet verkat har världen radikalt
förändrats. Världens nationer står idag inför utmaningar av
global räckvidd. För att säkra fred, demokrati och hållbar
utveckling krävs av världens länder att de i internationell
solidaritet liksom i eget gemensamt intresse möter
utmaningarna med förnyat samarbete.

De ömsesidiga beroendena har vuxit. Enskilda länder är
för sin ekonomiska utveckling alltmer beroende av
internationellt ekonomiskt utbyte och samarbete.
Världshandelns snabba utveckling, kapitalmarknadernas
världsomspännande rörlighet och näringslivets tilltagande
internationalisering präglar vår tid. Ekonomisk integration
i Europa, Östasien och Amerika, u-ländernas allt större
betydelse i världshandeln och Rysslands och Östeuropas
ekonomiska omvandling förstärker ekonomins
globalisering. Stabilitet och tillväxt i vart enskilt land kräver
idag ett intensivare globalt ekonomiskt samarbete.

Hoten mot miljön är ett än tydligare uttryck för de
ömsesidiga beroendena. Risken för oåterkalleliga
klimatförändringar som en följd av ohållbar
energikonsumtion och ohållbara produktionsmetoder inom
industri, jord- och skogsbruk är överhängande. En stor del
av de giftiga och skadliga utsläppen är idag
gränsöverskridande. Brist på brukbart vatten hotar många
länder och hotar också att framkalla konflikter mellan
länder. Jordens artrikedom är en gemensam tillgång och ett
gemensamt ansvar. Internationellt samarbete är avgörande
om enskilda länder skall kunna uppnå en miljömässigt
hållbar utveckling och om planeten skall kunna överleva
som hem åt mänskligheten.

Mänskliga rättigheter och demokrati är universella
värden. De har historiska rötter på alla världsdelar och har
under senare år fått allt större genomslag. De har allt
tydligare skrivits in i internationella överenskommelser och
allt mer kommit att utgöra delar av internationell lag. Det
är ett gemensamt ansvar för världens länder att upprätthålla
och sprida respekten för dessa värden.

Demokrati, miljö och utveckling är tre aspekter på vad
som binder länder samman. Världen har utvecklats mot ett
globalt grannskap. Inget land kan lösa sina egna problem
utan att förlita sig på andra. Inget land kan heller i längden
lösa sina säkerhetsproblem utan att göra det gemensamt
med sina grannar och utan att samarbeta för att främja
demokrati, miljö och utveckling.

Tiden är inne för världens länder att skapa ett nytt
system för gemensam säkerhet och globalt ledarskap. Det
kalla krigets slut har öppnat helt nya möjligheter att möta
dessa utmaningar. Murar har fallit. Tidigare låsta sinnen har
öppnats. Resurser som länge bundits upp i överstora
krigsmakter kan frigöras. Förenta nationerna kan äntligen
bli den internationella organisation den var avsedd att bli.

Dessa möjligheter tas fasta på i det s.k.
Stockholmsinitiativet. I april 1991 samlades i Stockholm ett
trettiotal ledare från olika delar av världen för att föra fram
konkreta förslag om hur dessa möjligheter bör utnyttjas.
Dokumentet ''Gemensamt ansvar under 1990-talet --
Stockholmsinitiativet för gemensam säkerhet och globalt
ledarskap'' är inriktat på att finna nya sätt att stärka de
internationella institutionerna. De krav detta ställer på
Sverige behandlas i socialdemokraternas motion ''En
värld -- gemensamt ansvar''.

Öppningarna är reella. Samtidigt är
överlevnadsproblemen överhängande. Svälten, ohälsan,
eländet är också reella. En miljard människor lever i
extremt armod. Det är fler än någonsin och deras antal
växer fortfarande -- ett oerhört moraliskt nederlag för envar
av oss. Tiotusentals barn dör varje dag i onödan. Slummen
växer. Marker utarmas. Befokningsutvecklingen är inte i
balans med ekonomiernas och naturens bärkraft.

Afrika, Latinamerika och stora delar av Asien har
bakom sig ett årtionde och mer av snabbt fallande
inkomster. Många människor i dessa länder ser fortfarande
ingen ljusning. Den fattigdomsdrivna migrationen tilltar.
Frustration, intolerans och osäkerhet hotar att förvandla
nationell, etnisk, religiös och kulturell självkänsla till
bränsle för konflikter, våld och krig. Många u-länder har
byggt upp överstora militärapparater. Krigsmakternas
fruktansvärda förstörelseförmåga kan fortfarande komma
att utnyttjas i de konflikthärdar som finns runt jorden.
Också hoten är reella.

Detta är emellertid inte en fullständig bild av u-världens
situation. U-länderna är annorlunda samhällen idag än för
t.ex. trettio år sedan. Demokratin står starkare i u-länderna
idag än någonsin tidigare. Stora framsteg har gjorts på
utbildningens och hälsovårdens områden. Många länder har
gjort framsteg mot fattigdomen och mot den mänskliga
förnedring som stora delar av befolkningen levde i.
Medvetenheten om den moderna världen är långt mer
utbredd. Det har visat sig att det är möjligt att göra
framsteg. Samtidigt har u-ländernas andel av världshandeln
vuxit. Även deras andel av handeln med industrivaror har
vuxit. Mexico är en stark kandidat till att bli OECDs 25:e
medlemsland. Det är ett viktigt tecken bland många på den
starka strömning framåt som finns i u-världen.

Självklart är dessa omvälvningar resultaten av u-
ländernas egna ansträngningar. Det internationella
utvecklingssamarbetet har emellertid också spelat en
betydelsefull bidragande, ibland säkert en avgörande, roll
för framstegen. I det globala samarbete som nu växer fram
kommer biståndet att utgöra en omistlig del.

3. Demokrati och de fattigas rätt

Kärnan i solidaritetens idé är de fattigas rätt: de fattigas
rätt till sin människovärdighet, till frihet från armod och
förtryck. ''Medborgarrätten'' var ordet som användes i vårt
eget land i arbetarrörelsens begynnelse. På samma sätt som
kraven på rösträtt och rätt till arbete här gick hand i hand är
demokratin i grunden de fattigas kamp. Utan demokratin
vinner de fattiga inga bestående segrar.

Demokratin uppstår inte ur ett vakuum. Den måste
erövras. Den måste växa inifrån. Demokratin har rötter på
alla världsdelar, men demokratins institutioner har olika
historier på olika platser. Våra ting och riksdagar, vår
statsapparat och rättsväsende, våra skolor och press
föregick med många hundra år demokratins genombrott.
Genombrottet kom när folkrörelserna hade formerats och
de krävde demokratin. Ingen gav dem rösträtten, den
utkrävdes.

Detta perspektiv får inte glömmas när u-ländernas
demokratisering diskuteras.

Demokratin har aldrig stått starkare i Afrika, Asien och
Latinamerika än den gör idag. De senaste par åren har sett
en våg av demokratiska rörelser som under olika förtecken
och under olika former vänt sig mot olika slag av
odemokratiska statsmakter. Det faktum att många av dessa
rörelser verkligen tillkämpat sig sina demokratiska
rättigheter bådar gott för demokratiseringens förankring.
Många av de demokratiska rörelserna är emellertid unga.
Många verkar i länder där de samhälleliga institutionerna
är inbäddade i seglivade icke-demokratiska strukturer och
starka klassamhällen. Den politiska omvandlingen på olika
håll äger rum mot bakgrund av djup social frustration, stora
ekonomiska svårigheter och även nationalistisk och annan
intolerans.

Kommer t.ex. Latinamerikas demokratiska genombrott
under det senaste årtiondet att övervinna de befästa
klassamhällena? Kommer den nya afrikanska generation
som vill frigöra sig från befrielsekampens nu ofta
förstelnade samhällsstrukturer att kunna skapa mer levande
institutioner? Kommer demokratiska institutioner att
kunna slå rot i samhällen där nationellt eller religiöst
uppvaknande är de starkaste politiska krafterna eller där
tusenåriga auktoritära traditioner präglar livets alla delar?
Kommer demokratins ideal att övervinna det inrotade
kvinnoförtryck som finns på alla världsdelar?

Och där den ekonomiska krisen har slagit hårt och där
reformprogrammen inte för med sig den åstundade
lättnaden: hur mycket fattigdom, sociala orättvisor och
frustration kan vi vänta oss att demokratin tål?

Dessa frågor har inga givna svar. Helt klart växer sig nu
de demokratiska rörelserna starkare i de fattigare
världsdelarna. De har en chans att övervinna motståndet.
Det är vår uppgift att ge den processen det stöd vi kan.

Biståndet har här en viktig roll att spela. Biståndets
mål -- en demokratisk samhällsutveckling -- kan tjänas både
genom samarbete med stater och icke-statliga delar av
samhället, och både genom ett villkorande och ett
främjande samarbete. Många olika typer av bistånd kan
främja demokratin, från vuxenutbildning till
valövervakning, från betalningsbalansstöd i en kritisk
situation till långsiktig förvaltningsutveckling, från enskilda
organisationers humanitära insatser till forskarkontakter
med omvärlden.

Klart är att demokratifrämjande bistånd har sin roll i alla
länder. Vilka som är de lämpliga formerna i Sydafrika eller
Namibia, Tanzania eller Kenya, i Indien, Kina eller
Vietnam, i Chile, Nicaragua eller Cuba, det måste avgöras
från fall till fall.

Den socialdemokratiska regeringen har under de senaste
nio åren byggt upp ett stort och mycket varierat
demokratibistånd. Dessa insatser fördes förra budgetåret
samman till ett demokratianslag och nya riktlinjer angavs.
Sverige har varit pionjär i att utveckla ett demokratibistånd.

Av särskild betydelse har varit det ''systemöppnande''
biståndet. Under långa år av diktatur i Latinamerika var
t.ex. SAREC-finansierade kontakter mellan olika
forskarinstitutioner ett betydelsefullt stöd till de som gjorde
avgörande insatser för demokratiseringen. Det hade inte
tjänat demokratiseringen att avbryta detta bistånd. Detta
bistånd har rönt stor uppskattning internationellt, t.ex. i
OECDs senaste biståndsrapport som till stor del ägnas
demokratibistånd. Ett forskningssamarbete i denna
systemöppnande anda skulle kunna tjäna sitt syfte också i
relationerna med Cuba.

Hur det internationella samfundet effektivt bör möta
odemokratiska regeringar är en svårlöst fråga. Ibland har
sanktioner mot förtryckare varit påkallade, som mot
Sydafrika med dess apartheidsystem. I de flesta fall är det
dock dialog och normbyggande som kan visa sig effektivt i
att stärka demokratin och de mänskliga rättigheterna.

Så gott som alla länder har åtagit sig i internationella
konventioner och deklarationer att respektera dessa
värden. Demokratin har alltmer blivit en del av vad som
utgör internationell lag. Det ankommer nu på
världssamfundet, på de internationella organisationerna, på
individuella stater och på oberoende organisationer att
bevaka hur länder faktiskt lever upp till sina åtaganden.
Efter kalla krigets slut kan en del regeringar som tidigare
gjort så inte längre åberopa en fientlig värld som
förevändning för att inte genomföra demokratiska
reformer.

Förenta nationerna förbereder en konferens om de
mänskliga rättigheterna till år 1993. Sverige har under den
socialdemokratiska regeringen i FN lagt ned ett stort arbete
på dessa frågor och är väl förberett för en sådan konferens.
Av budgetpropositionen framgår att stor enighet bör kunna
föreligga om dessa frågor. Vi förutsätter att det
internationella symposium i Stockholm om mänskliga
rättigheter som föreslås kan bli till ett betydelsefullt
förarbete till FNs konferens.

4. Frihet från fattigdom

Politisk rätt kommer att stärka den fattige mot en
överhet, vare sig den består av, till exempel, storgodsägare
eller förkvävande statsapparater. Hennes demokratiska rätt
kommer att hjälpa henne nå ekonomisk rättvisa.
Demokrati och ekonomisk rationalitet verkar oftast
ömsesidigt förstärkande. Den fattiges rätt är också rätt till
frihet från fattigdom, rätten till den egna värdigheten.

Frihet från fattigdom är kärnan i målet för biståndet. Vi
vet att det går att vinna mot fattigdomen. Den extrema
fattigdomen kan utrotas inom överskådlig tid. UNDP och
Världsbanken har båda under de senaste par åren, med
starkt svenskt stöd, utarbetat utförliga studier över hur
fattigdomen kan bekämpas. Det råder ingen tvekan om att
vi känner de grundläggande beståndsdelarna i den
processen. Och biståndet är en viktig del.

Att vinna mot fattigdomen är att höja de fattigas
produktivitet. Här spelar kvinnorna en helt central roll.
Kvinnans ställning, hennes makt och rättigheter är
avgörande just för att höja produktiviteten.

För det första är det så därför att det är de som utför
större delen av arbetet. Kvinnorna är hälften men de utför
betydligt mer än hälften av arbetet. Det är de som i högre
grad än männen brukar jorden. Därmed är det också de
som behöver tillgodogöra sig nya jordbruksmetoder, sköta
markvården och behärska marknaden.

Kvinnorna skall ha sin rätt också därför att det är de som
tar hand om barnen. Därigenom spelar de nyckelrollen i att
ge barnen hälsa, utbildning och på andra sätt förbereda dem
för deras produktiva liv. Friska och starka barn är de fattigas
kapital, nyckeln till framtidens produktivitet.

Befolkningstillväxten är inte i balans med ekonomiernas
och naturens bärkraft. Den måste bromsas. Jorden måste
nå befolkningsstabilitet på en så låg nivå som möjligt. Vad
som görs nu påverkar situationen generationer framöver.
Kvinnor vill begränsa barnafödandet. De barn som föds
måste då också förbli friska.

Också barnen har sin rätt. I september 1990 möttes i
Förenta nationerna i New York den största samling stats-
och regeringschefer som någonsin träffats för
Barntoppmötet, World Summit for Children. Sveriges
statsminister var en av sex initiativtagare. Toppmötet
resulterade i Konventionen om barnens rättigheter, en
konvention som ger världens barn ett långtgående skydd i
internationell lag. Över 100 länder har redan ratificerat
konventionen. Samtidigt med konventionen antogs en
politisk deklaration av stats- och regeringscheferna samt en
utförlig handlingplan för att fram till år 2000 avskaffa den
omfattande barnadödlighet som idag råder. Detta är
betydande framsteg för barnens rätt och för de fattigas rätt.
Sverige måste för egen del uppfylla konventionens krav och
måste också ge ett starkt bidrag till att förmå andra länder
att leva upp till konventionens krav.

Barnkonventionen understryker behovet av satsningar
på utbildning, hälsa och befolkningsfrågor. I stora delar av
Afrika där framsteg gjordes mycket snabbt under 1960- och
70-talen har emellertid den djupa ekonomiska krisen
inneburit att skolsystem och hälsovård har förfallit.
Framgångarna stannade av och på olika håll har en
försämring ägt rum. Aids har allvarligt försämrat
situationen.

Därför har det varit så viktigt att få igång en ekonomisk
återhämtning i de fattigaste länderna. Om vissa
grundelement i den ekonomiska politiken i u-länderna
råder nu en bredare samstämmighet än någonsin förut. Det
är helt nödvändigt med en ekonomisk politik som ger en
bättre makro-ekonomisk ordning, som bättre utnyttjar
marknadens möjligheter och som också bättre bygger på de
fattigas förmåga.

Att stödja framkomsten av hållbara ekonomiska
återhämtningsprogram har varit en betydelsefull
beståndsdel i svenskt samarbete med många länder under
1980-talet. Det slogs också fast i de riktlinjer för
utvecklingssamarbetet med Afrika som antogs av riksdagen
1989.

I den politiska debatten har emellertid behovet av
ekonomiska reformer ofta vulgariserats. Vår syn har varit
att den ekonomiska politiken måste vara en del av en
helhet, i en socialt, institutionellt och infrastrukturellt
gynnsam omgivning.

Det är inte stora klasskillnader som driver utvecklingen.
Då borde Latinamerika ha blomstrat under 1980-talet.
Frånvaron av en stark stat är ingen förutsättning för tillväxt.
Då borde inte Östasien ha utvecklats så dynamiskt.

Nej, erfarenheterna från runt om världen visar att
minskande klasskillnader, jämn fördelning av ägande och
inkomster och breda skol- och hälsovårdssystem gynnar
ekonomisk produktivitet och tillväxt. Den vulgära
marknadsdyrkan som den svenska högern fortfarande ägnar
sig åt står idag långt ifrån det synsätt som präglar t.ex.
Världsbanken och Internationella valutafonden.

Utveckling kräver också resurser. Men biståndet
stagnerar och skuldkrisen består. Visserligen kan en viss
uppgång i resursflödena noteras efter en så lång tid av låga
och till och med ''negativa'' flöden. U-ländernas
ekonomiska återhämtningsprogram, understödda av ett
samarbete med biståndsgivare och de internationella
organisationerna, har börjat ge resultat.

Skuldkrisen består dock. För de fattiga länderna är
situationen fortfarande ohållbar. Skulderna kan inte
betalas. Alla vet det. Ändå reds inte situationen ut. Sverige
har drivit en offensiv skuldpolitik och har i internationella
organisationer fått gehör för en lång rad konkreta förslag
som utgör en samlad skuldstrategi. På en mycket viktig
punkt blockeras emellertid en lösning av USAs ovilja att
delta i en multilateral uppgörelse. Det gäller den för de
fattiga länderna så betungande s.k. Parisklubbsskulden,
dvs. u-ländernas skuld till offentliga lån- eller garantigivare
i i-länderna. Det är en omoralisk världsordning som tillåter
ett lands kortsiktiga och godtyckliga politik att hindra det
som alla andra -- Parisklubben själv, de internationella
organisationerna och enskilda länder -- håller för
nödvändigt, i detta fall en avskrivning av upp till 80% av de
fattigaste ländernas skulder.

Sverige måste fortsätta att i internationella fora driva en
mer radikal skuldlättnad och ett ökat resursflöde till u-
länderna. Vi står här på god grund. Det är ingen tvekan om
att resurserna gör nytta i u-länderna. Internationella
valutafonden och Världsbanken är oroliga över det låga
sparandet i i-världen som inte möjliggör att de stora och
akuta behov av kapital som finns i u-världen och i Ryssland
och Östeuropa kan tillgodoses. De internationella
organisationerna betonar idag starkt betydelsen av ökade
resursflöden, och för de fattigaste länderna behovet av ett
ökat bistånd.

För alla u-länder är handelsinkomsterna av avgörande
betydelse. En ökad exportkapacitet har varit en strategisk
komponent i de ekonomiska återhämtningsprogrammen.
Samtidigt har emellertid de handelshinder som u-länderna
möter till och med förvärrats. Därför är GATT-
förhandlingarna i Uruguay-rundan så viktiga för u-
länderna. Slopas handelshindren på jordbruks- och
textilområdena står omkring 100 miljarder US dollar att
vinna för u-länderna. Och i-ländernas konsumenter skulle
också få det bättre. De fattigaste länderna skulle även de
kunna vinna på minskade handelshinder även om de
fortfarande under lång tid kommer att behöva ett stort
bistånd för att utvidga sin exportkapacitet.

Sverige har under den socialdemokratiska regeringen
gått längre än de flesta andra i-länder i att öppna handeln
för u-landsimport. Det gäller både på textil- och
jordbruksområdet. Sverige måste nu driva på omvärlden
för att gå än längre. Detta gäller särskilt i det närmare
samarbete med EG som nu utvecklas.

I den svenska biståndsdebatten ställs ibland möjliga
handelsinkomster mot ett ökat bistånd, som om här förelåg
en motsättning eller ett val. Detta är naturligtvis inget annat
än ett simpelt försök att rättfärdiga en ovilja att hjälpa.

Det går att vinna mot fattigdom. Vi vet att det är möjligt.
Det är en fråga om politisk vilja i u-länderna och i i-
länderna. I grunden är det politiska val. Och biståndet
behövs. Återigen: det handlar om den fattiges rätt i sitt eget
land och de fattiga ländernas rätt i världen.

5. Roller och metoder i biståndet

Mottagarlandets ansvar, biståndets stödjande funktion:
det är grundläggande principer. Vi har -- och skall ha -- höga
ambitioner med vårt bistånd. Men vi måste också visa ett
visst mått av ödmjukhet inför vad biståndet kan
åstadkomma. Det är en del, en viktig men ändå begränsad
del, av den verklighet u-länderna befinner sig i. I den
verkligheten måste biståndet vara ordentligt förankrat.

Vi har under lång tid arbetat med dessa frågor. En lång
rad utredningar och förändringar har genomförts i svensk
biståndspolitik under 1980-talet. I sammanhanget bör två
nyligen avslutade utredningar nämnas: de om
organisations- och arbetsformer i bilateralt bistånd och
biståndets effektivitet, båda från 1990. Arbetet med
fördjupade anslagsframställningar har varit viktiga bidrag.
I år presenterade både SIDA och BITS sådana
anslagsframställningar. Arbetet har även drivits på nordisk
grund och i OECD. Sammantaget har detta förstärkt
möjligheterna att utforma ett effektivt bistånd. De
principer vad gäller metoder och roller som arbetats fram
återspeglas nu också i ett avsnitt i årets budgetproposition.

Bistånd kan i grunden förmedla kunnande och tillföra
kapital, förutom att ge ett direkt stöd för att lindra nöd.
Biståndet har under åren sökt sig olika former för
kunskapsoch kapitalöverföring.

För kunskapsutveckling, för det tekniska biståndet,
används idag framför allt en decentraliserad strategi där
många kanaler utnyttjas: företag, myndigheter,
folkrörelser, universitet m.fl. Det är en riktig strategi för ett
arbete som kräver nära samarbete, stort förtroende och god
förankring.

För kapitalöverföring är programstöd, t.ex.
betalningsbalansstöd och sektorstöd, bra former. Det är en
riktig strategi för att ge kapital på ekonomiskt effektivaste
sätt och undvika snedvridande effekter.

För båda typerna av stöd krävs ett långsiktigt och
uthålligt arbete, där god förtrogenhet med länderna och
deras situation är avgörande. SIDA har byggt upp en
verksamhet som väl bygger på dessa principer. Det är viktigt
att slå fast att SIDA är väl skickat för detta långsiktiga
engagemang. Det är viktigt att riksdagen uttrycker sitt
förtroende för SIDA i ett läge där myndigheten utsatts för
många osakliga angrepp, till och med av riksdagsledamöter.

De övriga biståndsmyndigheterna, BITS, SAREC och
Swedecorp/ Swedfund arbetar genomgående på ett
decentraliserat sätt och engagerar olika delar av det svenska
samhället. Deras bidrag till det samlade svenska
biståndsprogrammet har förstärkts. Därmed har ett bredare
engagemang kunnat vinnas och ett strategiskt samarbete
med en vidgad krets länder utformas.

Det långsiktiga landprogrammerade biståndet genom
SIDA förblir stommen i det svenska biståndet. Regeringen
gör emellertid i årets budgetproposition en betydande
neddragning av detta bistånd. Vi finner att stora risker
föreligger att detta inte står i överensstämmelse med de
principer om långsiktighet och effektivitet som också
utvecklas i propositionen. Samtidigt som behovet av
ansvarstagande och rätt fördelade roller i
biståndshanteringen med rätta inskärps, ökar de många
speciella krav som följer av bistånd under särskilda anslag.

Landramarnas storlek blir allt mindre rättvisande för
helhetsbilden av Sveriges samarbete med ett mottagarland.
Samarbetet genom de stora sakanslagen har vuxit snabbt.
Det är dessutom betydligt mindre genomskådligt för
riksdagen, som då också får svårigheter att utöva sitt
inflytande. Detta har nyligen påtalats av riksdagens
revisorer.

Frågorna är av stor betydelse för samarbetet med de
fattigaste afrikanska länderna. Det är också här de största
nedskärningarna görs. Vi finner detta principiellt olyckligt.
Det skapar oro över regeringens intentioner med biståndet
till Afrika.

Vi begär därför av regeringen att en översyn görs av
dessa frågor. Översynen bör behandla
landprogrammeringens och sakanslagens respektive roller,
liksom hur riksdagen bättre kan få insyn och utöva sitt
inflytande över biståndets utformning, samtidigt som
regeringen tillförsäkras god flexibilitet. Förutsättningarna
måste säkras för ett långsiktigt och effektivt bistånd till de
fattigaste länderna. Översynen bör äga rum med
parlamentariskt deltagande.

Socialdemokraterna genomförde under sitt
regeringsinnehav en mycket lång rad utredningar, vilka alla
redovisats i riksdagen. De har behandlat olika delar av
biståndet och bidragit till betydande reformer av biståndet
under de senaste åren. I den utredning om biståndets
effektivitet som presenterades 1990 föreslogs inrättandet av
ett separat utvärderingssekretariat. Efter förslag från den
socialdemokratiska regeringen uttalade sig riksdagen
positivt om ett sekretariat för utvecklingspolitiska
utredningar. Regeringen återkommer nu med förslag att
utvärderingssekretariatet inrättas som kommitté inom
utrikesdepartementet. Vi vill nu inskärpa att den
organisationsform som väljs måste garantera sekretariatet
en från departementet självständig ställning. Frågan om
parlamentariskt deltagande bör prövas.

6. Budgetförslaget

Det är bra att enprocentmålet för biståndsanslaget har
upprätthållits. Det innebär att moderaterna har fått ge
efter.

Vi finner det bra att Östeuropasamarbetet finansieras
utanför biståndet. Socialdemokraterna valde att finansiera
det Östeuropaprogram som presenterades hösten 1989 från
biståndsanslaget. Det skedde mitt under den pågående
revolutionen i Östeuropa då en lösning i ett ansträngt
budgetläge behövde finnas. Vi deklarerade då att detta var
en tillfällig lösning som inte skulle hålla när de betydligt
större resurserna skulle behövas i samarbetet med
Östeuropa.

Innevarande budgetårs biståndsfinansiering av vissa
asylkostnader som av OECD definieras som bistånd
kritiserades av delar av dåvarande oppositionen. Trots
denna kritik fortsätter nu den borgerliga regeringen att
finansiera asylkostnader över biståndsbudgeten. Den
ändring som föreslås är en minskning i en takt som kräver
20 år för att gå till noll.

Vi accepterar den totala biståndsramen om 14.460 milj.
kr. och är överens om den övergripande fördelningen av
anslagen för multilateralt och bilateralt bistånd samt andra
biståndsprogram.

När det gäller det multilaterala biståndet finner
socialdemokraterna att den utredning som gjorts av det
multilaterala biståndet ger en synnerligen god grund för det
fortsatta arbetet med denna så viktiga del av det samlade
biståndet. I socialdemokraternas motion ''En värld --
gemensamt ansvar'' framhålls behovet av att förstärka FNs
arbete på det ekonomiska och sociala området, samt
behovet av en bättre definierad arbetsfördelning mellan
FN-organ och fr.a. Världsbanken. Utredningens slutsatser
bör nu avspeglas i regeringens hantering av det svenska
multilaterala samarbetet.

Ett område av största betydelse för det multilaterala
samarbetet är den förvärrade flyktingsituationen i världen.
Sverige har under det gångna året särskilt aktivt bidragit till
en bättre internationell samordning och ett bättre
internationellt humanitärt bistånd.

Vi föreslår en ökning av Sveriges bidrag till FNs
flyktingkommissarie UNHCR med 40 milj. kr., 20 milj.
kr. mer än regeringen föreslår, till sammanlagt 255 milj. kr.
Vi föreslår också en ökning av Sveriges bidrag till
UNRWA, FNs hjälporganisation för
Palestinaflyktingar med 20 milj. kr., 14 milj. kr. mer än
regeringen, till totalt 160 milj. kr. En motsvarande
reducering om sammanlagt 34 milj. kr. förutses kunna göras
på anslagsposten Övriga insatser.

Behovet av flyktingbistånd har ökat. Nya
flyktingströmmar har uppstått. Den redan fruktansvärda
situationen på Afrikas Horn, särskilt i Somalia, har
förvärrats. Situationen för kurderna är fortsatt mycket svår.
Utökade insatser krävs också på andra håll, t.ex. i
Afghanistan, Kambodja, Centralamerika och för
palestinierna. Det är en viss tröst att några av de nya
insatsbehoven gäller återvändande flyktingar, som fallet
kan bli nu i t.ex. El Salvador. Flykting- och
immigrationsfrågor behandlas i särskild motion. I särskild
motion behandlas också situationen på Västbanken och
Gaza.

Regeringen föreslår en betydande ökning av
demokratianslaget. Vi instämmer i denna ökning.
Det starka engagemang för demokratin som nu fått fäste på
många olika håll i u-världen, inte minst i Afrika, behöver
ett ordentligt stöd. En demokratisk samhällsutveckling är,
som fastslagits i motionens inledande avsnitt, en avgörande
beståndsdel av de fattigas rätt. Vi vill betona att insatser för
demokrati inte får vara begränsade till det särskilda
anslaget. Demokratins olika aspekter måste prägla såväl
helheten som många enskilda delar av annat bistånd. Detta
gäller i synnerhet det långsiktiga bistånd som landramarna
utgör.

I sin utläggning om demokratianslagets användning
uttrycker regeringen sin avsikt att göra en snabb översyn
över möjligheterna att utveckla biståndssamarbete via
stiftelser och liknande organ knutna till politiska partier. Vi
vill varna för ett partipolitiskt färgat bistånd. De
komplikationer som ett av en utländsk stat finansierat stöd
till enskilda partier i samarbetsländer kan innebära, även
om stiftelser eller andra organisationer utgör ett mellanled,
är så stora att nackdelarna med denna form av stöd mycket
väl kan överväga fördelarna.

Det kvinnoinriktade biståndet har, som
inledningsvis redovisats, en grundläggande betydelsefull för
ett fattigdomsorienterat bistånd. Det är av synnerlig
betydelse att kvinnobiståndet utvecklas, både som en
aspekt av biståndet i sin helhet och som särskilda insatser.

Som redogjorts för i tidigare avsnitt finner vi regeringens
bilaterala anslagsprioriteringar oroande. Det synes som om
regeringen nedprioriterar det långsiktiga samarbetet
med de afrikanska länderna. Samtidigt som betydande
neddragningar i landramarna görs hänvisas emellertid också
till ändrade anslagskonstruktioner och, åtminstone delvis
kompenserande, ökningar på andra anslag, t.ex. särskilt
stöd till ekonomiska reformprogram, katastrofbistånd,
näringslivsbistånd, demokratibistånd, folkrörelsebistånd,
särskilda program m.m. Den verkliga prioritering som
regeringen gör kan inte utläsas. Riksdagens insyn försämras
därmed. Vi begär i denna motion en översyn av dessa
frågor.

Socialdemokraterna fäster stor vikt vid det långsiktiga
samarbetet med de afrikanska mottagarländerna.
Samarbetet har under de senaste åren koncentrerat sig på
att stödja de ekonomiska reformprogrammen i syfte att
bekämpa fattigdomen. Riktlinjerna för detta samarbete
fastslogs av riksdagen 1989 och innebar en betydande
aktivering av svenskt samarbete. På multilateral grund har
vi gett ett stöd till det djupgående reformarbete som nu
genomförs, i de flesta länder sedan mitten av 1980-talet.

Både ekonomiskt och politiskt har detta visat sig vara en
framsgångsrik samarbetsstrategi. Den får inte överges.

Dessa framsteg återspeglas emellertid inte i regeringens
förslag till storlek på landramarna. Vi föreslår en ökning av
landramarna i förhållande tiill regeringens förslag för fem
afrikanska länder: Moçambique, Namibia, Tanzania,
Uganda och Zimbabwe. Dessutom förutsätter vi ett utökat
bistånd för fortsatta förändringar i Sydafrika och södra
Afrika.

Moçambique och Tanzania har under en följd av
år genomfört betydande samhällsreformer i en riktning som
vi bör bejaka. Det gäller både politiska och ekonomiska
reformer. Vi finner därför inte regeringens förslag till
minskningar på Tanzania och Moçambique konsekvent
med de kriterier för prioriteringar som man uttalat.

Biståndet gör stor nytta i länderna. Regeringen säger sig
kompensera viss del av neddragningen på båda dessa länder
med utökade insatser under andra anslagsposter. Under
denna förutsättning kan vi acceptera en viss omfördelning
mellan anslagsposterna. Vi föreslår dock en höjning jämfört
med regeringens förslag med 30 milj. kr. för respektive
land, vilket för Moçambique skulle innebära en landram
om 425 milj. kr. och för Tanzania en ram om 560 milj. kr.

Vidare anser vi, i likhet med SIDA, att det hårt prövade
Uganda har gjort betydande framsteg för att ta sig ur
den tidigare så svåra situationen. Vi föreslår en ökning av
landramen med 5 milj. kr. till 115 milj. kr.

Vidare anser vi att Zimbabwe och Namibia
i ljuset av utvecklingen i dessa båda länder bör få en höjning
av landramen med 5 milj. kr. vardera till 225 resp. 115 milj.
kr.

Det framgår inte av regeringens budgetproposition
vilken prioritet man fäster vid utvecklingen i
Sydafrika och södra Afrika. Vi finner det
anmärkningsvärt. Vi förutsätter att under
demokratianslaget insatser görs till en nivå minst
motsvarande innevarande års, ca 325 milj. kr.

Utvecklingen i Sydasien är i många avseenden
problematisk. I Indien, en regional stormakt, lever
fler djupt fattiga än i hela Afrika. Det är angeläget att
bekämpa denna fattigdom och ha ett utvecklat samarbete
med Indien. På grund av en mycket stor reservation (109
milj. kr. jämfört med en ram om 400 milj. kr.) bör dock
landramen inte höjas, som regeringen föreslår.
Industribiståndet föreslås av regeringen flyttas till annan
anslagspost. Vi föreslår därför att landramen minskas med
ungefär motsvarande belopp, ca 10 milj. kr. Landramen
skulle således komma att uppgå till 390 milj. kr.

Många bra insatser görs i Bangladesh, men
samarbetet har ändå visat sig trögt. En utbredd korruption
i landet försvårar den miljö biståndet har att verka i.
Reservationen är stor, 91 milj. kr. jämfört med nuvarande
ram om 145 milj. kr. Vi föreslår en minskning med 25 milj.
kr. till 120 milj. kr. Regeringen har föreslagit en minskning
med 5 milj. kr.

Den politiska situationen på Sri Lanka är fortsatt
mycket svår. En mycket stor reservation på Sri Lanka har
inneburit att landramen detta budgetår sattes till 0 kr.
Reservationen är fortfarande 95 milj. kr. Kriget har
försvårat samarbetets utveckling. Möjligheterna har ändå
ökat under senare tid. Regeringen föreslår en ökning med
35 milj. kr. Vi föreslår en ökning med 15 milj. kr. Insatser
för återuppbyggnad finansieras nu innanför ramen.
Utökade insatser kan i framtiden även finansieras från det
särskilda anslaget för stöd till återuppbyggnad.

Vietnam har under en följd av år genomfört ett
mycket radikalt ekonomiskt reformprogram. Trots att man
inom de internationella organisationerna, främst IMF och
UNDP, ansett programmet som mycket lovvärt har ett brett
internationellt stöd förhindrats av USAs politik. Nu när
denna blockering ser ut att släppa, väljer den borgerliga
regeringen att drastiskt dra ned landramen med 100 milj. kr.
Även om regeringen antytt att Vietnam skall få del av andra
anslag, särskilt från anslaget för skuldlättnadsåtgärder, är
det enligt vår mening fel att minska landramen. Vi föreslår
bibehållen landram.

Ett genombrott har ägt rum i fredsprocessen i
Kambodja. Kanske kan detta land äntligen få se fred,
demokrati och utveckling. Ett betydande stöd förbereds för
att stödja FNs insatser under övergångsskedet. Regeringen
bör även utreda möjligheterna till ett långsiktigt
utvecklingssamarbete med landet.

Utvecklingen i Laos har gått i positiv riktning
under ett flertal år. Det ekonomiska reformprogrammet har
varit framgångsrikt. Landramen har utnyttjats väl. Vi
föreslår en ökning med 5 milj. kr. till 115 milj. kr.

Vad gäller samarbetet med Centralamerika vill vi
framhålla den positiva utvecklingen i El Salvador.
Den socialdemokratiska regeringen har under lång tid
arbetat till stöd för fredsprocessen i landet. Det är därför
med särskild glädje vi hälsar fredsavtalet välkommet. Vi
förutsätter att regeringen under det ökade anslaget för
utvecklingssamarbete med Centralamerika också
förbereder ett samarbete med El Salvador.

Den av regeringen föreslagna ökningen av posten
särskilda program är stor, 30 milj. kr. Vi föreslår en ökning
med 15 milj. kr.

Vi föreslår en ökning av anslaget för stöd till ekonomiska
reformprogram och skuldlättnadsåtgärder med 100 milj. kr.
till 600 milj. kr., 100 milj. kr. lägre än regeringens förslag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de fattigas rätt och om ett
utvecklingssamarbete för internationell solidaritet,

2. att riksdagen därvid särskilt betonar
biståndssamarbetets övergripande mål, att höja de fattiga
folkens levnadsnivå,

3. att riksdagen begär att regeringen verkar för att
världens länder skall uppfylla konventionen om barnens
rättigheter,

4. att riksdagen begär att regeringen verkar för en mer
långtgående internationell skuldstrategi till stöd för de svårt
skuldtyngda länder som genomför ekonomiska
återhämtningsprogram, särskilt för en mer långtgående
nedskrivning av de fattigaste ländernas skulder, i synnerhet
inom ramen för Parisklubbsuppgörelsen samt att härvid
denna skuldlättnad skall vara additionell i förhållande till
det internationella bistånd som ges,

5. att riksdagen begär att regeringen verkar för minskade
internationella handelshinder, dels genom att verka för en
för u-länderna gynnsam överenskommelse i de pågående
GATT-förhandlingarna, dels genom att i det närmare
samarbete med EG som nu utvecklas verka för en öppen
europeisk handelspolitik,1

6. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
konsekvenserna för det långsiktiga samarbetet med
mottagarländerna av fördelningen mellan landramsanslag
och sakanslag, och att därvid särskilt beaktas riksdagens
möjlighet att ha insyn och utöva sitt inflytande över
biståndets utformning samt vad som i övrigt i motionen
anges i denna fråga,

7. att riksdagen uttalar sitt stöd för bildandet av ett
sekretariat för utvecklingspolitiska utredningar och därvid
inskärper att organisationsformen skall garantera
sekretariatet en av departementet oberoende ställning,

8. att riksdagen beslutar anslå 1 % av
bruttonationalinkomsten till internationellt
utvecklingssamarbete, av regeringen beräknat till 14

460 milj.kr.,

9. att riksdagen beslutar anslå 255 milj.kr. för
flyktingbistånd genom FN:s flyktingkommissarie,
UNHCR,

10. att riksdagen beslutar anslå 160 milj.kr. för
flyktingbistånd genom FN:s hjälporganisation för
Palestinaflyktingar, UNRWA,

11. att riksdagen beslutar anslå 167,1 milj.kr. för Övriga
multilaterala insatser,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bistånd syftande till en
demokratisk samhällsutveckling,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvinnoinriktat bistånd,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det långsiktiga
biståndssamarbetet med de afrikanska länderna,

15. att riksdagen beslutar anslå 425 milj.kr. för
utvecklingssamarbete med Moçambique,

16. att riksdagen beslutar anslå 115 milj.kr. för
utvecklingssamarbete med Namibia,

17. att riksdagen beslutar anslå 560 milj.kr. för
utvecklingssamarbete med Tanzania,

18. att riksdagen beslutar anslå 115 milj.kr. för
utvecklingssamarbete med Uganda,

19. att riksdagen beslutar anslå 225 milj.kr. för
utvecklingssamarbete med Zimbabwe,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om biståndet för en demokratisk
utveckling i Sydafrika och södra Afrika,

21. att riksdagen beslutar anslå 120 milj.kr. för
utvecklingssamarbete med Bangladesh,

22. att riksdagen beslutar anslå 390 milj.kr. för
utvecklingssamarbete med Indien,

23. att riksdagen beslutar anslå 115 milj.kr. för
utvecklingssamarbete med Laos,

24. att riksdagen beslutar anslå 15 milj.kr. för
utvecklingssamarbete med Sri Lanka,

25. att riksdagen beslutar anslå 325 milj.kr. för
utvecklingssamarbete med Vietnam,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för
ett långsiktigt samarbete med Kambodja,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett samarbete med El Salvador,

28. att riksdagen beslutar anslå 365 milj.kr. för särskilda
program,

29. att riksdagen beslutar anslå 600 milj.kr. för stöd till
ekonomiska reformprogram och skuldlättnadsåtgärder.

Stockholm den 20 januari 1992

Ingvar Carlsson (s)

Jan Bergqvist (s)

Birgitta Dahl (s)

Odd Engström (s)

Ewa Hedkvist Petersen (s)

Inger Hestvik (s)

Anita Johansson (s)

Birgitta Johansson (s)

Kurt Ove Johansson (s)

Allan Larsson (s)

Berit Löfstedt (s)

Börje Nilsson (s)

Kjell Nilsson (s)

Lennart Nilsson (s)

Berit Oscarsson (s)

Göran Persson (s)

Mona Sahlin (s)

Pierre Schori (s)

Britta Sundin (s)

1 Yrkande 5 hänvisat till NU