Investeringar för framtida välstånd - satsning på infrastruktur

Motion 1990/91:T202 av Olof Johansson m.fl. (c)

1. Sammanfattande inledning

Det är nödvändigt att forma en strategi för Sveriges
utveckling under 1990-talet. Utgångspunkten skall enligt
centern vara att hela Sverige skall leva och utvecklas.

Ett lands utveckling och välstånd står i direkt
förhållande till dess utbyggnad av infrastruktur. Enligt vår
mening är infrastruktur inte bara materiella anläggningar (t
ex vägar och järnvägar) utan i lika hög grad icke-materiella
förutsättningar. Till dessa räknar vi utbildning och
forskning.

Näringslivet och medborgarna ställer berättigade krav
på att infrastrukturen är av god kvalitet. Den ökade
trafikvolymen ställer stora krav på att nyinvesteringar och
underhåll förstärks.

Nya stora investeringar i infrastruktur pågår över hela
världen. Inte minst kommer EG:s inre marknad att leda till
ökade krav på en väl fungerande infrastruktur i länderna.
Sverige måste, oavsett om vi blir medlemmar i EG eller
inte, följa denna utveckling och göra motsvarande
investeringar. Det är nödvändigt för landets framtida
välstånd. Följande citat ur Tony Hagströms utredning om
infrastrukturen (SOU 1990:86) beskriver situationen
relativt väl:

Vid val av ambitionsnivå beträffande satsningar på
infrastrukturen har tillspetsat Sverige att välja på att
transportera varor/tjänster eller arbetstillfällen till de
centrala delarna av Europas marknad.

I denna motion föreslår vi ett omfattande program för
investeringar i infrastruktur som, om det genomförs,
kommer att leda till förbättrade möjligheter för näringslivet
och medborgarna i hela landet.

Investeringar i infrastruktur är nödvändiga av flera skäl.
För det första är en mycket stor del av infrastrukturen, t ex
vägnätet, nedsliten och behöver rustas och förnyas. För det
andra är infrastruktur ett bra sätt att använda statens
begränsade resurser. Därutöver ger de investeringar
centern föreslår positiva samhällsekonomiska effekter.
Investeringar är dessutom nödvändiga för att bygga upp ett
mer miljövänligt samhälle. Slutligen är det
arbetsmarknadspolitiska läget kärvt och kräver insatser.

Vi föreslår att investeringarna i infrastruktur finansieras
med delar av det kapital som frigörs vid försäljningen av
statliga företag. Det är nödvändigt att snabbt komma igång
med investeringarna. Medlen skall, enligt centern,
användas så att de kommer hela landet till del.

2. Motiv till infrastrukturinvesteringar a.
Nedsliten infrastruktur

I stora delar av landet är vägarna mycket nedslitna. I
vissa områden är de svårframkomliga under stor del av året.
Stora avsnitt av vägarna har dålig kapacitet och bärighet.
Detta hämmar näringslivet eftersom godstransporter inte
kan ske på ett effektivt sätt. Sverige har bl a på grund av
långa avstånd ett transporthandikapp i förhållande till
viktiga handelsmarknader på kontinenten. Uteblivna
investeringar i transportinfrastruktur förvärrar denna
situation. Väginvesteringarna har halverats de senaste 20
åren. Denna eftersläpning måste enligt vår uppfattning
rättas till.

Järnvägsnätet har i många fall en uppbyggnad som
stämmer dåligt överens med den samhällsstruktur som finns
idag. Orsaken till detta är framförallt att det svenska
järnvägsnätet byggdes under slutet av 1800-talet och början
av 1900-talet, då Sverige hade en annan boendestruktur.
Det krävs omfattande nyinvesteringar för en anpassning till
dagens samhällsstruktur och för att klara de nya
snabbtågens krav.

Ett annat mycket eftersatt område är ledningsnätet för
vatten och avlopp i kommunerna med stora behov av
förnyelse och förbättringar. Den misshushållning som följer
med bristande underhåll av VA-nätet visar sig dels i slöseri
med våra vattenresurser och negativa miljöeffekter till följd
av översvämning i reningsverk och inläckage av
grundvatten, dels i högre kostnader sett över en längre tid.
Det finns på sikt risk för svåra miljöskador och
försörjningsproblem vid sammanbrott av ledningsnät i
tätorter med gamla ledningssystem.

Informationssamhället kräver en god utbildning och en
forskning av hög klass. Alla ska ha möjlighet att utbilda sig,
oavsett bostadsort eller ekonomiska förhållanden. Många
har idag inte möjlighet att studera vid högskolan, eftersom
dimensioneringen är otillräcklig. Den högre utbildningen
kräver därför en förstärkning. Det gäller framför allt de
mindre högskolorna. Investeringar i utbildning ger
kompetenshöjningar som kommer hela samhället till del.

Samhällets insatser har tidigare främst varit inriktade på
nyanläggning och nybyggnation och mindre på åtgärder i
syfte att kunna utnyttja äldre investeringar. Det har gällt
både bostadsbyggandet, komplementbebyggelsen i form av
skolor, affärer, samlingslokaler m m samt
kommunikationerna. Ett sådant resursslöseri med
basinvesteringar är dock enligt vår mening inte acceptabelt.

I olika typer av infrastruktur finns ett betydande kapital
investerat. Det rör sig om mångmiljardbelopp. Det är alltså
ett stort samhällskapital att försvara mot nedbrytning.
Nuvarande förnyelsetakt är enligt centerns uppfattning
alldeles för låg. Detta kommer att leda till att
underhållskostnaderna stiger och att samhällsekonomin gör
förluster på lång sikt.

b. Effektiv förvaltning av resurserna

Statens resurser är begränsade och måste användas på
ett förnuftigt sätt. Staten bör därför noga pröva hur det
kapital som den totala statliga förmögenheten representerar
bäst disponeras. Centern är övertygad om att det inte sker
genom att binda kapitalet i statliga företag. Därför bör en
omfattande försäljning av statliga företag ske. Statens
kapital bör istället investeras i infrastruktur för att öka
förutsättningarna för en god ekonomisk tillväxt och en
regional balans.

Staten bör även fortsättningsvis i huvudsak äga och
ansvara för tele-, storkrafts-, järnvägs- och vägnät (de s k
naturliga monopolen). Staten har ett speciellt ansvar för att
upprätthålla en likvärdig standard över hela landet, och
göra investeringar i dessa nät.

En försäljning av delar av infrastrukturen, t ex vägar
eller järnvägar, skulle kunna medföra ett svårkontrollerat
regelsystem. Dessutom kräver infrastruktur andra hänsyn
än rent företagsekonomiska. Därför måste statsmakterna ta
ett övergripande ansvar för investeringar i infrastruktur.

Dessa rikstäckande nät skall dock inte vara lagreglerade,
eftersom det kan hämma möjligheterna till teknisk
förnyelse av systemen. Nyetablering bör kunna vara tillåten
inom dessa områden. Detta ökar konkurrensen, vilket bör
leda till ökad effektivitet och teknisk utveckling.

Arbetsmarknadsskäl var under 1970-talet det
huvudsakliga skälet till statligt övertagande av företag. Vi
anser att, i den mån arbetsmarknadsskäl talar för statliga
ingripanden, bör de ske i form av investeringar i
infrastruktur och inte genom statligt företagande. Statligt
ägda företag ska begränsas framförallt till de s.k. naturliga
monopolen.

Den socialdemokratiska politiken har konserverat
industristrukturen och en nödvändig strukturrationalisering
av näringslivet har fördröjts. Nu behövs investeringar i
infrastruktur. Dessa är framtidsinriktade och ger
näringslivet goda utvecklingsmöjligheter.

Enligt centerns uppfattning är investeringar i
infrastruktur bättre än statligt företagande. Investeringar i
infrastruktur kommer hela landet och alla medborgare till
gagn till skillnad från det statliga företagandet som har en
tendens att bl a gynna stora företag på bekostnad av små
företag. Ett exempel på detta är affären mellan Procordia
och Volvo 1989. Det statliga företagandet användes här för
att stärka maktkoncentrationen i näringslivet.
Möjligheterna att sprida aktieägandet till medborgarna
omintetgjordes.

Det finns starka ideologiska skäl för att uppmuntra ett
decentraliserat, enskilt ägande. Detta är ännu ett skäl till att
sälja ut statliga företag.

c. Samhällsekonomisk effektivitet

I den allmänna debatten förs ofta resonemangen om
infrastrukturinvesteringar, t ex järnvägsinvesteringar, som
om dessa enbart medför kostnader för samhället. De
företagsekonomiska och samhällsekonomiska intäkterna
tas mycket sällan med i underlaget för debatten. Det är
därför väsentligt att poängtera att satsningarna på t ex
järnvägsinfrastruktur och trafikering är
framtidsinvesteringar, som ger intäkter under dess
avskrivningstid -- vanligtvis 50 år.

De samhällsekonomiska effekterna beaktas heller inte
med tillräckligt allvar, utan tas ofta upp som om de vore en
sorts räkneexempel. Detta är en allvarlig felsyn. Varje
sjukdom orsakad av trafikutsläppen, trafikskadeoffer,
onödigt sliten vägkilometer, i onödan utbetald
arbetslöshetsersättning, i onödan bortslösad
arbetskraftsresurs, är verkliga kostnader och stora
uteblivna intäkter.

Beslutsunderlagen för järnvägssatsningarna behöver
förbättras. Ett sätt är att vid varje objekt på ett klart sätt
beskriva andelen företagsekonomisk och
samhällsekonomisk täckning av investeringen. Detta
underlättar prioriteringen mellan olika objekt och ger
bättre klarhet i hur stor andel av investeringen som behöver
täckas av skattemedel och hur stor andel som ger direkt
företagsekonomisk avkastning.

Vid investeringar i infrastruktur, t ex ett förbättrat väg-
och brobestånd, uppnås stora förbättringar för näringslivet.
Det gäller inte minst den viktiga exportindustrins
konkurrensförmåga. Ett exempel är skogsindustrin som står
för 20% av landets industriproduktion. Skogsnäringen står
för 23% av allt godsflöde på landsvägarna och 40% av
godsflödet på järnvägarna (exklusive malmbanan). En
tredjedel av lastfartygens gods kommer från skogsnäringen.
En god infrastruktur är naturligtvis av största vikt för denna
näring för att de effektivt skall kunna forsla råvaror till
industrin och sina produkter till utlandet.

Exportindustrin tillför landet betydande
handelsintäkter. Det är därför av nationellt ekonomiskt
intresse att landets infrastruktur som utgör en betydande
förutsättning för industrins verksamhet, har en god
standard.

Miljökostnaderna måste också få en betydligt större
tyngd i de samhällsekonomiska kalkylerna. Alla tecken
tyder på att de framtida kostnaderna orsakade av utsläpp är
betydligt större än vad som hittills antagits. Investeringar i
miljövänliga transportsystem är mycket angelägna för att
minska de nationella och globala miljöskador på mark,
vatten och allt levande som dagens trafiksystem leder till.

Investeringar i förbättrad utbildning inom t ex de mindre
högskolorna ger också vinster. Den kompetenshöjning som
sker genom utbildning kan vara svår att mäta i pengar men
är avgörande för vårt lands konkurrensmöjligheter på en
allt viktigare världsmarknad.

Det är även viktigt att belysa andra, svårmätbara
effekter av t ex förbättrade kommunikationer. Till dessa hör
ökade möjligheter att få ett arbete som man trivs med,
skaffa sig utbildning, fortbildning, delta i kulturaktiviteter,
rekreation, möjlighet att besöka släkt och vänner etc.

d. Regional utveckling och balans

Den övergripande målsättningen för regionalpolitiken
måste vara att hela Sverige skall utvecklas positivt. Centern
arbetar för ett decentraliserat samhälle med arbetsplatser,
bostäder, utbildning, service m m
över hela landet. Alla har rätt till arbete, god miljö
och en bra service oavsett bostadsort. Detta kräver ett
radikalt nytt synsätt och betydande insatser i storstad, tätort
och landsbygd för att nå detta mål.

En god regional balans innebär att landets samlade
produktionsresurser kan utnyttjas på ett bättre sätt.
Samhällsekonomin utvecklas bäst om råvaror, mänskligt
kunnande och kreativitet, samhällsinvesteringar m m
tas till vara i hela landet. En god ekonomisk utveckling
kräver regional balans. Därför måste den ekonomiska
politiken ha som ett viktigt mål att uppnå regional balans.

Koncentration leder till överhettning i vissa delar av
landet och underutnyttjande av resurser i andra delar av
landet. En sådan allvarlig överhettning har varit tydlig i t ex
Stockholmsregionen under 80-talet.

Det är nödvändigt med en helhetssyn inom
regionalpolitiken. Alla politikområden påverkar den
regionala utvecklingen. Det är därför nödvändigt med en
samordning för att få till stånd en regional balans och
utveckling av hela landet.

En politik som skapar balans i Sverige ger möjligheter
till positiv miljö- och välfärdsutveckling i
storstadsområdena. Storstäderna har många fördelar med
en rik tillgång till arbete, service och kultur. Mångfald ger
grogrund för utveckling. Alla människor har rätt till en god
närmiljö, frihet från luftföroreningar och att slippa köer till
bostäder och vård m m.
Dessa värden hotas av en ohämmad expansion i
storstäderna som blir konsekvensen av regeringens politik.
Ett minskat tryck på storstadsregionerna ger bättre
förutsättningar att lösa problem med bostadsköer, vårdköer
och miljöskador.

Regionalpolitiken måste skapa förutsättningar för väl
fungerande regioner. Enstaka regioner kan inte ensamma
skapa ett Sverige i balans. Politiken måste inriktas på att
tillvarata och utveckla hela landets resurser. Ett sätt att
åstadkomma detta är att staten gör investeringar i
infrastruktur i hela landet.

Investeringar i infrastruktur, t ex vägnätet, är av
avgörande betydelse för en levande landsbygd.
Kommunikationer är en väsentlig del i den infrastruktur
som behövs för att människor ska kunna bo, arbeta och ta
till vara de areella resurserna på landsbygden.
Företagsamhet och sysselsättningsmöjligheter är helt
beroende av att kommunikationerna fungerar på ett bra
sätt.

e. Investeringar för miljösamhället

Sverige måste ta tillvara framtidens möjligheter, satsa
offensivt på forskning och utveckling samt tillämpning för
att ligga i frontlinjen för utvecklingen av framtidens
resurssnåla och miljövänliga samhälle. Sverige kan bli
ledande på miljöområdet. I Sverige har vi rikligt med
naturresurser, dvs skog, åkermark och vatten, som
utgångsmaterial för miljöriktig produktion. Vi måste slå
vakt om dessa resurser, för att kunna möta framtidens
utmaningar. Sverige har, liksom övriga Norden, här ett
försprång gentemot övriga Europa, som måste utnyttjas.
Detta kräver investeringar i och utveckling av nya
industriprocesser och ny samhällsstruktur.

Landsbygden har stora möjligheter i framtiden. Inför
2000-talet får debatten inte bara handla om att bevara och
skydda, utan om att förnya och utveckla. Landsbygden har
särskilda resurser som vi inte kan vara utan och som
kompletterar städer och tätorter. I uppbyggnaden av
miljösamhället kommer landsbygden att få en mycket
positiv utveckling.

Miljösituationen kräver en massiv satsning på
miljövänlig teknisk utveckling och hushållning. Till detta
behövs både stora offentliga utvecklingsprogram, och
insatser bland företagen själva. Företagens egna insatser
ska stimuleras genom skattereglernas utformning.

En viktig del i miljösamhället är energiförsörjningen.
Enligt vår uppfattning måste användningen av biobränsle
kraftigt öka för att energiproduktionen ska vara
miljövänlig.

Den socialdemokratiska oförmågan att föra
energipolitik under 80-talet fördröjde den nödvändiga
kärnkraftsavvecklingen och introduktionen av biobränslen.
Överenskommelsen den 15 januari 1991 mellan centern,
socialdemokraterna och folkpartiet liberalerna innebär ett
trendbrott. Nu kommer en massiv satsning att ske på
förnybar och miljövänlig energi, bl a biobränslen.

f. Det arbetsmarknadspolitiska läget

Sverige går nu mot sämre tider. På arbetsmarknaden
ökar varslen om uppsägning, antalet arbetslösa ökar
drastiskt och det finns en stor risk för att de regionala
klyftorna förstärks. När konjunkturen viker är det främst
underleverantörer, ofta mindre och medelstora företag,
som drabbas hårdast.

För den enskilde innebär arbetslöshet otrygghet,
ekonomiska problem och en stor risk för permanent
utslagning från arbetsmarknaden.

Centern slår vakt om den fulla sysselsättningen.
Politiken bör därför nu inriktas på åtgärder som Sverige
kommer att ha nytta av under en lång tid framöver.
Lämpliga sådana åtgärder är investeringar i infrastruktur
och utbildning.

Varken landet eller den enskilde är betjänt av att staten
inrättar arbetstillfällen som ej efterfrågas eller är
framtidsinriktade. Därför föreslår centern ett omfattande
investeringsprogram. Detta skapar sysselsättning, främst
inom den privata sektorn, samtidigt som detta hjälper de
svenska företagen, genom en förbättrad infrastruktur, att
förstärka sina möjligheter att konkurrera på den
internationella marknaden.

3. Områden för investeringar a.
Kommunikation

Goda kommunikationer är en förutsättning för att hela
Sverige ska leva. En utbyggnad av kollektivtrafiken ökar
möjligheterna till ett decentraliserat boende och näringsliv.
Detta är också nödvändigt ur energi- och miljösynpunkt.

I stora delar av landet är bilen det mest ändamålsenliga
färdmedlet. Därför är det nödvändigt att upprätthålla en
god vägstandard i hela landet. I den framtida satsningen på
vägnätet är därför en upprustning av grusvägarna och övriga
länsvägar nödvändig.

Den tekniska utvecklingen ger nya förutsättningar för
företagande inom framförallt datasektorn. Avståndet spelar
betydligt mindre roll än tidigare. Utvecklade data- och
telekommunikationer innebär att alla delar av landet får
likvärdiga förutsättningar för informationsförmedling.

Att i högre grad sträva efter att skapa kompletta miljöer,
där bostäder, arbete och service ligger i anslutning till
varandra, minskar resbehovet samtidigt som många sociala
kvaliteter vinns. Det är också viktigt att man redan på
projekteringsstadiet ser till att kollektivtrafiken får
tillräckligt bra funktion.

För att klara Sveriges utveckling utanför
storstadsområdena, behövs möjligheter till samspel i olika
avseenden mellan olika orter. Arbetsmarknaderna behöver
samverka bättre. Det är nödvändigt att skapa gemensamma
underlag för olika slags utbildning. Modern järnvägstrafik
kan bidra till att lyfta idag utsatta regioner -- flexibla
arbetsmarknader kan skapas.

För det befintliga järnvägsnätet krävs kapacitetshöjande
åtgärder, dels genom utbyggnad av dubbelspår, i första hand
på de mest trafikerade delarna, dels hastighetshöjande
åtgärder i form av spårrätningar, spår- och
kontaktledningsbyten, bortbyggande av plankorsningar m m.

Effektiva
och snabba person- och godstransporter på
järnväg kan medverka till att avlasta vägnätet och därmed
förbättra miljön. En utbyggd järnvägstrafik och framförallt
med dubbelspår gör det också möjligt att kring de större
städerna bygga ut en effektiv spårvägs- och pendeltågstrafik
och därmed minska bilpendlandet med åtföljande
miljövinster.

Investeringsplanering på järnvägsområdet

Det trafikpolitiska belutet 1988 innebar att regeringen
föreslog en investeringsram på tio miljarder under tio år.
Redan vid riksdagsbehandlingen framhöll centern att
investeringsramen borde ligga flerdubbelt högre (ca 40
miljarder kronor) för att den önskvärda utbyggnaden och
moderniseringen skulle kunna ske fram till sekelskiftet. SJ
har i sitt förslag till ny- och ombyggnader av bannätet under
1990-talet föreslagit en utbyggnad för ca 40 miljarder
kronor.

Banverket har i den remisshandling -- med en
investeringsram på drygt 11 miljarder kronor -- som verket
utarbetat med stöd av 1988 års trafikbeslut också medtagit
en 20- och en 30-miljardersnivå (PLAN 20 respektive
PLAN 30). Banverket karaktäriserar PLAN 20 som en
projekteringsplan vilket innebär att de projekt som ryms i
planen kan föras fram till konkreta anslagsäskanden. PLAN
30 har av verket betecknats som en strategiplan fram till
sekelskiftet. Vid remissbehandlingen har innehållet i de
högre planeringsnivåerna fått kraftigt stöd av såväl SJ som
länsstyrelser och regionala trafikhuvudmän.

Banverkets planering också för högre investeringsnivåer
och det stöd som denna planering fått visar att centerns
bedömning vid riksdagsbehandlingen 1988 var riktig. Det är
mot denna bakgrund angeläget att riksdagen snarast kan
lägga fast en högre ambitionsnivå för det svenska
järnvägsnätets utbyggnad och modernisering fram till
sekelskiftet. Det är också angeläget att nu påbörja
planeringen av insatserna även i ett längre perspektiv --
exempelvis fram till 2010.

Järnvägssatsningar de närmaste åren

Centern anser att den anslagsnivå som regeringen
föreslår -- 1,5 miljarder -- för nyinvesteringar i
stomjärnvägar (D 2) budgetåret 1991/92 är klart otillräcklig.
Enligt centerns mening bör banverkets framställning om 2,5
miljarder bifallas.

För investeringsverksamheten fram till och med 1993
bör banverkets stomnätsplan utgöra grunden. De projekt
som upptas i denna plan är i allmänhet redan idag så
förberedda att de snabbt kan sättas igång. Enligt vår
bedömning bör det emellertid vara fullt möjligt att göra ett
betydande antal av de investeringar som i stomnätsplanen
förlagts till åren 1994--1998 redan under de kommande tre
åren. Vi lämnar här förslag på sådana investeringar som
enligt vår mening bör tidigareläggas. Urvalsprincipen har
varit att tidigareläggningen skall främja ett eller flera av
följande syften: Medverka till att främja sysselsättningen
under den förestående lågkonjunkturen. Därvid har några
projekt som ligger utanför storstadsområdena särskilt lyfts
fram. Underlätta för snabba godstransporter så att
transportsystemet inte hindrar den ekonomiska tillväxten.
Underlätta introduktion av snabbare tåg. Det är genom
snabbhet och komfort som tåget kan ta
transportmarknadsandelar från privatbilismen och flyget.

Mot denna bakgrund vill vi tidigarelägga följande
projekt i banverkets stomplan: Hela sträckan
Stockholm--Malmö bör vara upprustad så att snabbtåg kan
sättas in senast under trafikåret 1993/94. Investeringar för
430 milj kr tidigareläggs. Upprustningen av
västkustbanan påskyndas. Investeringar för 300 milj kr
tidigareläggs. Tunneln genom Hallandsåsen bör få
dubbelspår. Upprustningen av kust till kust-banan bör
omfatta också anslutningen till Blekinge. Ca 50 milj kr bör
satsas på detta. Upprustning av ostkustbanan för
snabbare tåg på hela sträckan till Sundsvall samt andra
kapacitetshöjande åtgärder för sammanlagt 200 milj kr bör
tidigareläggas. Hela Dalabanan från Uppsala till
Borlänge bör ges snabbtågsstandard senast under trafikåret
1993/94. Ca 135 milj kr bör tidigareläggas. För att klara
restiden Stockholm--Östersund snabbare (helst under 5
tim) bör satsningar för 135 milj kr tidigareläggas. För att
snabbt öka kapacitet och framkomlighet på stambanan
Övre Norrland bör investeringar på 50 milj kr
tidigareläggas. För att öka godskapaciteten genom
Bergslagen bör investeringar på ca 200 milj kr klaras av
fram till 1993. Sträckningen Göteborg--Oslo bör snarast
klargöras. Centern anser att de svenska och norska
järnvägsnäten bör kopplas samman genom en ny bana
mellan Strömstad och Halden. Besluts- och
planeringsprocessen bör nu påskyndas och 300 milj kr
investeras under perioden t o m
1993. Snabbtågstrafik till Karlstad bör inledas
senast under trafikåret 1993/94 vilket kräver att
investeringar för 50 milj kr tidigareläggs. För att snarast
möjliggöra snabbare tågtrafik mellan Stockholm och
Västerås samt vissa andra standardförbättringar för trafiken
runt Mälaren bör investeringar för 230 milj kr
tidigareläggas. Investeringar för 50 milj kr på sträckan
Storlien--Östersund bör tidigareläggas för att höja kapacitet
och hastighet. Banverket bör få ett bemyndigande att
inom ramen 470 milj kr tidigarelägga smärre arbeten som
medverkar till att höja kapacitet och snabbhet samt
förbättrar säkerheten (särskilt skyddet vid vägkorsningar).
Regional- och sysselsättningspolitiska hänsyn bör tas vid
fördelningen.

Enligt centerns mening måste inlandsbanan upprustas.
Den bör även fortsättningsvis ingå i det statliga
ansvarsområdet. I en särskild kommittémotion presenterar
vi förslag om detta. De medel vi vill ställa till banverkets
förfogande enligt ovan bör kunna användas för att inleda en
sådan upprustning.

Ifråga om stomnätets omfattning anser centern att såväl
Bohusbanan som sträckan Boden--Haparanda bör ingå i
detta.

De förslag vi här presenterar innebär
sammanfattningsvis att investeringstakten i järnvägsnätet
fördubblas under perioden 1991--1993 vad avser de projekt
som upptagits i banverkets stomplan. På längre sikt bör ett
nordiskt snabbtågbanenät byggas. Snabba förbindelser
mellan de nordiska länderna är en förutsättning för ett väl
utvecklat nordiskt samarbete. För tiden 1994--2000 bör
nivån på investeringarna höjas ytterligare så att de totalt
uppgår till minst 40 miljarder kronor under perioden 1991--
2000. Riksdagen bör hos regeringen begära att förslag med
denna inriktning föreläggs riksdagen senast under 1992/93
års riksdag. I ett annat avsnitt i denna motion berörs
finansieringfrågorna.

Förstärkt bärighet och beläggning av grusvägar

En betydande andel av det statliga vägnätet består av
grusvägar. Det är framför allt länsvägnätet som har svag
bärighet och saknar beläggning. Hela 3 000 mil av
sammanlagt 8 000 mil länsvägar saknar beläggning. Det är
angeläget att snabba förbättringar snarast kan
åstadkommas. Redan gjorda investeringar för att höja
broarnas bärighet nödvändiggör en upprustning av de vägar
som ansluter till broarna.

Centern har tidigare, som ett led i regionalpolitiken,
krävt att ett tioårigt upprustningsprogram för beläggning
och förstärkning av grusvägnätet skall utarbetas. Vi är nu
beredda att anslå en miljard för 1991/92 för att detta
program skall kunna inledas. Det bör ankomma på
Vägverket att utarbeta det 10-åriga programmet.

Underhåll av det statliga vägnätet

Det eftersatta underhållet av det statliga vägnätet --
främst länsvägarna -- är ett växande problem i den svenska
trafikpolitiken. Samtidigt som det självfallet är angeläget
att bygga ut och modernisera den svenska infrastrukturen
måste naturligtvis insatser göras för att vidmakthålla
kvaliteten i redan gjorda investeringar. Enligt vår mening
kräver detta att insatserna för underhåll förstärks kraftigt.
Det gäller särskilt länsvägarna som oupphörligen drabbas
av långa avstängningsperioder under tjällossningen.
Berörda näringar -- exempelvis skogsindustri och turism --
drabbas av betydande ekonomiska förluster. Enskilda som
är beroende av vägen för arbetspendling drabbas också.
Mot denna bakgrund föreslår vi att anslaget B 2.
Drift och underhåll av statliga vägar tillförs ytterligare
500 milj kr utöver vad regeringen föreslagit.

b. VA-nätet

I Sverige finns vatten- och avloppssystem av mycket
varierande ålder. I vissa städer är delar av VA-nätet från
seklets början, men den största utbyggnaden skedde på
sextiotalet. Idag -- då avloppsnätet i våra tätorter i princip
är färdigbyggt -- är drygt hälften av avloppsnätet från mitten
av sextiotalet eller senare. Av alla kommunala
försörjningssystem är VA-systemet det största och mest
kostnadskrävande.

Det totala VA-nätet omfattar ca 130 000 km, varav drygt
hälften är avloppsledningar. Läckage från avloppssystemen
medför miljöförstöring och erosion i omgivande markskikt.
Till följd av detta sker sättningar i mark, vägar och gator.
Ett växande problem är att flödet i rörsystemet hindras med
stopp och översvämningar som följd.

Även för vattenledningsnätet ökar behovet av åtgärder
p g a
rörbrott, rost och förhöjt pH-värde i mark och vatten.
Under senare tid har också kommit rapporter om att
kvaliteten på vattenledningsvattnet blir allt sämre genom
olika föroreningar. Vattenledningssystemen läcker idag i
genomsnitt ut drygt 20 % av vad som lämnar vattenverket
på väg till konsumenten.

Skall inte avlopps- och färskvattennäten snabbt
försämras, krävs att underhåll och förnyelse håller jämna
steg med slitage och förstörelse. Med nuvarande
förnyelsetakt ersätts avloppsrör med en fysisk livslängd av
20--100 år i en takt som förutsätter 400-500 års hållbarhet.
Det behövs alltså en mycket kraftig förstärkning av
underhållet och förnyelsen av VA-nätet på många håll i
landet.

Ett målmedvetet åtgärdsprogram för att undanröja det
hot som ligger i ett framtida sammanbrott av de svenska
VA-systemen och att systematiskt ta igen eftersläpningen
skulle t ex kunna rikta in sig på att fram till i början av 2000-
talet i första hand förnya den del av
avloppsledningssystemet som är anlagt före 1965.

Ett första steg bör vara att kartlägga avloppssystemens
utbredning och tillstånd och identifiera de system som
måste ges förtur.

Ett program för förnyelse och förbättringar av VA-nätet
bör omfatta en redovisning av de effekter på miljön som den
eftersatta förnyelsen innebär. Vidare bör i programmet
bedömas de sysselsättningseffekter som kan erhållas och
redovisas de arbetsmiljöproblem som finns.

Vi föreslår därför att regeringen kallar kommunerna till
överläggningar om ett åtgärdsprogram. Regeringen bör
återkomma med förslag till riksdagen om ett statligt
stimulansbidrag för att snabbt komma igång med
åtgärderna.

c. Utbildning/forskning

Utbildningsväsendets roll som en del i infrastrukturen
har kommit att uppmärksammas allt mer.
Kunskapssamhället bygger på att utbildning och forskning
får större betydelse. Detta ställer höga krav på
utbildningsväsendet.

Grundskolan

I den lokala samhällsmiljön är det viktigt att
utbildningens mest grundläggande former finns att tillgå.
När denna tillgång hotas upplevs det inte sällan som att hela
bygdens framtida existens sätts ifråga. Enligt centerns
mening är det angeläget att en mycket decentraliserad
struktur kan upprätthållas på grundskolenivån, även i
småskaliga skolformer. Man måste också vara beredd att
acceptera vissa fluktuationer i elevunderlaget om man
bedömer att elevunderlaget på längre sikt kan säkerställas.
Enligt centerns bedömning kan det statsbidragssystem som
riksdagen nyligen beslutat om fungera tillfredsställande i
dessa avseenden under förutsättning att den ekonomiska
nivån i systemet kan upprätthållas.

Gymnasieskolan

Gymnasieskolan, som är den första frivilliga nivån i
utbildningssystemet, har en mycket påtaglig betydelse för
den samlade infrastukturen i samhället. Medvetenheten
härom är stor på lokal nivå. Åtskilliga kommuners kamp för
att få en egen gymnasieskola är bevis härför. Enligt centerns
mening är det mot denna bakgrund angeläget att den
kommunala nivån nu tillåts att själv leda utvecklingen och
lokaliseringen av den gymnasiala utbildningen. Det nyligen
beslutade statsbidragssystemet skulle i princip medge att så
sker. Regeringen har dock valt att även fortsättningsvis
centralt reglera nyetableringar på gymnasienivån trots att
statsbidragets konstruktion egentligen utformats för att
främja lokala initiativ och lokal samverkan.

Linjestrukturen i gymnasieskolan har stor betydelse för
dess möjligheter att etableras i decentraliserade former. Det
är därför angeläget att antalet linjer kan begränsas jämfört
med nuvarande förhållanden. Möjligheterna till samläsning
mellan olika linjer och med den kommunala
vuxenutbildningen måste också aktivt tas till vara.

Den högre utbildningen och forskningen

Sveriges internationella konkurrenskraft är starkt
beroende av att vi kan prestera ett avancerat
kunskapsinnehåll i de produkter och tjänster som erbjuds.
Detta kräver satsningar på utbildning och forskning i en
betydligt större omfattning än som nu är fallet. Det finns till
och med prognoser från ansvariga organ som antyder en
utveckling där antalet högskoleutbildade, uttryckt som
andel av befolkningen, skulle komma att minska kring
sekelskiftet. Detta är mycket oroande eftersom vi redan i
dagsläget ligger efter flera viktiga konkurrentländer. Det
krävs investeringar i lokaler och utrustning för att förstärka
den högre utbildningen och forskningen.

I en kommittémotion angående högskolan föreslår vi en
utbyggnad av antalet utbildningsplatser. Vi föreslår att 1
miljard kronor satsas på investeringar i lokaler och
utrustning för att möjliggöra en ökad utbildningsvolym och
förbättrad forskning.

Utbildningsbenägenhet

Benägenheten att söka sig till högre utbildning är starkt
beroende av närheten till utbildningsutbudet. Det har bland
annat visats av regionalpolitiska kommittén (REK -87). I
kommuner och i närområden till universitet är viljan att
övergå till högre utbildning betydligt högre än i andra
områden. I framtiden, när högskolans roll för fort- och
vidareutbildning kommer att öka, är det viktigt att närheten
till studieorten uppmärksammas ännu mer. För många
studerande är det inte aktuellt att söka sig bort från
hemorten till någon av de traditionella universitetsorterna.
Valet står istället mellan att studera eller att inte göra det.
De kategorier som nås av högre utbildning genom att denna
byggs ut på nya orter eller erbjuds i nya decentraliserade
former innebär således ett tillskott av studerande totalt sett.
Någon större konkurrens om de studerande mellan
exempelvis universitet och regionala högskolor föreligger
inte.

De fasta forskningsresurserna i vårt land är idag
lokaliserade till de sex universitetsorterna samt Luleå.
Rymdforskningen i Kiruna och Lantbruksuniversitetets
mycket spridda organisation är samtidigt exempel på
forskningsmiljöer utanför universitetsorterna.

I Finland kan studenter från nästan hela landet nå en
högskola eller ett universitet med fasta forskningsresurser
inom ett avstånd av högst 15 mil. Även i Norge är den
geografiska täckningen bättre än i Sverige. För både
Finlands och Norges del är den uppnådda strukturen
resultatet av medvetna satsningar under efterkrigstiden.
Även i Sverige har en betydligt bättre täckning uppnåtts
under samma tid men de ''vita fläckarna'' är i särklass störst
i vårt land.

Regionala högskolor -- en resurs för regional utveckling

Det är av stor betydelse för en utvecklad infrastruktur att
de små högskolorna stärks. De små högskolornas fördelar --
en liten obyråkratisk organisation och breda lokala
kontaktytor -- måste tas tillvara. De har också
betydelsefulla uppgifter för kompetens och
kunskapsspridning i samarbete med näringslivet i de
regioner där de verkar. Det är mot denna bakgrund som
centern aktivt verkat för de högskoleutbildningar som nu
startas i Blekinge och Fyrstadsområdet. Centern har också
föreslagit ytterligare högskolor i Kiruna och Skellefteå samt
omfördelning till Södertörn inom Stockholms universitet.

Inriktningen av högskolornas verksamhet bör anpassas
efter de lokala förhållandena och stimulera till utveckling av
ny teknik och öka den tekniska och ekonomiska
kompetensen i en region. De regionala högskolorna bör
även omfatta samhällsvetenskapliga och humanistiska
ämnen, för att ge ett så brett utbud av utbildningar som
möjligt.

Staten måste samtidigt göra insatser för att med bl a
offertstöd och omlokalisering av statliga funktioner
komplettera den utbildnings- och näringslivsmiljö som skall
byggas upp.

Nylokalisering av fasta forskningsresurser

Umeå universitet och tekniska högskolan i Luleå är
exempel på satsningar på utbyggd högre utbildning och
forskning som bland annat motiverats av regionalpolitiska
skäl. De flesta torde idag vara ense om att satsningarna har
haft en mycket gynnsam effekt för hela norra Sverige.
Själva framväxten av dessa utbildningssatsningar kan därför
ge flera uppslag som kan föras vidare till nya orter. Det är
emellertid angeläget att redan nu understryka att
regionalpolitiska motiv givetvis inte får styra utvecklingen
av den högre utbildningen och forskningen.
Regionalpolitiska motiv för forskningssatsningar skall
komplettera de rent forskningspolitiska motiven -- inte
ersätta dem. Det innebär bl a
att forskningsprestationernas kvalitet och
forskningsresultatens internationella tillgänglighet inte får
eftersättas.

Fyra nya universitet före år 2000

Bland de högskolor som saknar fasta forskningsresurser
utgör de gamla s k
universitetsfilialerna -- Växjö, Örebro och Karlstad --
en grupp som har kommit längre i sin utveckling än övriga
mindre högskolor. De drar till sig ett större antal studerande
och har i många fall inlett betydande forskningsprogram.
När man talar om de medelstora högskolorna är det i
allmänhet dessa tre som avses. Det kan i detta sammanhang
noteras att en av de tidigare universitetsfilialerna --
Linköping -- har gått ytterligare ett steg längre och
utvecklats till landets sjätte universitet. Bland de mindre
högskolorna intar Sundsvall/Härnösand en särställning
genom framförallt sin storlek. Centern anser att nya
universitet bör inrättas i Växjö, Karlstad, Örebro och
Sundsvall/Härnösand i samverkan med omkringliggande
högskolor. Detta ger ett varierat utbildningsutbud i
respektive region.

Andra möjligheter

En högskola skall t ex under en tidsperiod kunna
etablera en kurs med teknisk eller ekonomisk inriktning på
en ort och sedan flytta verksamheten till en annan ort -- dvs
ambulerande högskoleutbildning. Även
distansundervisning, som väckt ökat intresse, måste
förstärkas.

Utveckla lokala kunskapsmiljöer

En annan möjlighet att utveckla den svenska
organisationen för högre utbildning och forskning är att
högskolan tillsammans med myndigheter och företag på
högskoleorten utvecklar en lokal kunskapsmiljö med viss
profil. Utlokaliseringen av statliga verk tillsammans med
etablering av nya högskolor kan sägas utgöra grunden
härför. Vi har redan tidigare pekat på att Jönköping skulle
kunna vara en lämplig ort för lokalisering av högre juridisk
utbildning och forskning med den anknytning till
domstolsverk, hovrätt och kammarrätt som där kan
åstadkommas. Om där också lokaliseras polisutbildning,
vilket är motiverat med tanke på denna utbildnings
omfattning skulle ett nationellt centrum för forskning och
utbildning om rättsfrågor och rättskipning kunna växa fram.
På samma sätt skulle etablering av forskning och utbildning
om trafik- och trafiksäkerhet i Borlänge/Falun komplettera
de myndigheter (vägverk, banverk och trafiksäkerhetsverk)
som finns där så att ett nationellt centrum för trafikfrågor
kan växa fram.

Kultur som en regional utvecklingsfaktor

I dagens regionalpolitiska diskussion har allt större
uppmärksamhet kommit att riktas mot infrastrukturens
betydelse för utveckling på en ort eller i en landsdel.
Kommunikationernas betydelse växer.
Utbildningsstrukturen tilldrar sig ständigt ökande intresse.
Under senare tid har också kulturens roll för en fungerande
infrastruktur kommit att uppmärksammas. Enligt centerns
mening finns det anledning att betona kulturens regionala
utvecklingskraft ännu mer i framtiden. Vi anser att det är
särskilt viktigt att denna insikt får prägla framförallt
kultursatsningarna i landsting och kommuner.

Tvåårsprogrammet för regionala satsningar fullföljs inte
av regeringen. Grundbeloppen ökas inte. Dessutom sparar
regeringen på Riksteaterns verksamhet, vilket går ut över
turnéverksamheten. Centern avvisar dessa neddragningar.

4. Finansiering

Staten har ett grundläggande ansvar för att investeringar
görs i infrastruktur. Att staten har ansvaret betyder dock
inte att skattemedel alltid behöver användas till
investeringar i infrastruktur.

Regeringen har tidigare (prop. 1989/90:88) föreslagit att
en infrastrukturfond inrättas för finansiering av
investeringar inom järnvägs- och kollektivtrafikområdena.
Centern har begärt förslag om fondens uppbyggnad,
funktion, styrning, placeringsprinciper och metoder för
projektprövning. Trafikutskottets behandling av frågan
(1989/90:TU27) ledde till att riksdagen uttalade att
regeringen måste återkomma i frågan.

Utskottet uttalade med anledning av en centermotion att
medlen ur fonden skall användas så att trafikens
miljöpåverkan begränsas, infrastrukturen för 2000-talets
behov utvecklas, effektiviteten inom transportsystemet
höjs, trafikförsörjningen i alla delar av landet säkerställs
samt trafiksäkerheten höjs.

Utskottet uttalade också det angelägna i att medlen
kommer till användning så snart som möjligt. Man påtalade
att det torde vara möjligt att relativt omgående påbörja
vissa investeringar med stöd från fonden.

Vi noterar att regeringen nu aviserar att man under
våren avser återkomma med förslag om infrastrukturens
finansiering samt förslag om en reformerad
investeringsplanering. Vi anser att regeringen onödigt
fördröjt frågans handläggning och därmed försenat de
nödvändiga investeringarna i infrastrukturen.

Riksdagen har beslutat att till infrastrukturfonden under
innevarande budgetår avsätta 5 miljarder kr, och för
nästkommande föreslår regeringen att ytterligare 5
miljarder kr avsätts. Vidare anser regeringen att ytterligare
minst 10 miljarder kr utöver ordinarie anslag bör avsättas
under 1990-talet för investeringar i vägar, järnvägar och
kollektivtrafik.

Centern anser att investeringarna i infrastruktur är
otillräckliga. Vi är också tveksamma till utformningen av
infrastrukturfonden. Nedan presenterar vi en möjlighet att
använda frigjort kapital vid försäljning av statliga företag till
offensiva investeringar. I samband med att regeringen
presenterar sitt förslag om infrastrukturfonden återkommer
vi med ett detaljerat förslag.

Regeringen har aviserat att den är beredd att avsätta 5,5
miljarder kr till storstadssatsningar. Det är enligt centerns
uppfattning en absolut nödvändighet att medlen till
storstäderna används till miljövänliga investeringar. De
förslag som diskuterats i Stockholm har inte den profilen.
För Stockholmsregionen har centern bl a föreslagit:
spårvägar i Stockholms innerstad utbyggd
Roslagsbana modernisering och upprustning av
tunnelbanan miljöupprustning och utbyggnad av
bekväma bytespunkter och terminaler i kollektivtrafiken

Satsningar på spårbunden trafik har ett mycket starkt
stöd i opinionen i Stockholm. Enligt en
opinionsundersökning presenterad i början av 1991 anser
en klar övervikt (66%) av de tillfrågade att
framkomligheten bäst förbättras om en utbyggnad görs av
den spårbundna trafiken. Utbyggnad av vägnätet stöds bara
av 27%.

Nytt kapital till infrastruktur

I en gemensam motion med folkpartiet liberalerna och
moderaterna föreslår vi att en omfattande försäljning av
statliga företag sker.

Den statliga företagsgruppen representerar en väsentlig
del av såväl industriell som annan verksamhet. Staten bör,
enligt vår uppfattning, endast verka inom sådana områden
där staten har ett särskilt ansvar eller har väsentligt bättre
förutsättningar att bedriva verksamhet än privata företag.
Staten har inget intresse i själva ägandet, utöver de
undantag som ovan angivits. De tillgångar som de statliga
företagen representerar kan vid en försäljning överföras till
investeringar i infrastruktur.

Försäljning av statliga företag eller delar därav frigör ett
betydande kapital. Vi anser att detta ska användas på ett
sätt så att det kommer hela samhället och alla medborgare
tillgodo. Vi vill omvandla passiv statlig förmögenhet till
aktivt byggande av Sverige. Det är därför lämpligt att det
investeras på ett sådant sätt att andra för samhället viktiga
reala tillgångar byggs upp. Investeringar i infrastruktur,
enligt vårt förslag, är ett mycket angeläget område.

Vi bedömer att en försäljning av statliga företag om ca
10 miljarder kr per år är en rimlig nivå. Denna nivå torde
inte vara något problem för en väl fungerande
kapitalmarknad.

Centern föreslår att delar av detta kapital används till att
göra investeringar i infrastruktur. Vi avsätter i denna
motion 2,5 miljarder kr till investeringar på
kommunikationsområdet och 1 miljard kr till investeringar
i lokaler och utrustning för högre utbildning och forskning.

Detta innebär att vi använder 3,5 miljarder kr under
budgetåret 1991/92. Resterande kapital från utförsäljningen
av de statliga företagen bör avsättas för att senare användas
inom samma områden. I samband med behandlingen av
regeringens aviserade proposition om infrastrukturen
återkommer vi med förslag härom.

Centern har tidigare föreslagit att järnvägsobligationer
som erbjuds till allmänheten kan vara en del av
finansieringen av järnvägsutbyggnaden. Denna form av
finansiering bör regeringen också överväga vid utformandet
av investeringsplanerna.

Annan finansiering

Näringslivet kan i vissa fall vara berett att investera
riskkapital i infrastruktur. Det kan t ex gälla en väg för att
stärka sin egen kokurrenssituation. Genom förhandlingar
kan stat och näringsliv komma överens om fördelning av
finansiering av speciella projekt. Det övergripande ansvaret
åligger dock alltid staten.

Avgiftsfinansiering av hela eller delar av projekt kan
också övervägas. Denna finansiering kan dock inte räcka till
för att helt finansiera vägnätet eller vissa sträckor. Det kan
dock utgöra en del i finansieringen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av en
decentralistisk inriktning av samhällsinsatserna och att en
regional balans är ett centralt mål för besluten inom alla
politiska sektorsområden,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sambanden mellan målen
regional balans, en stark samhällsekonomi och en god
miljö,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den ekonomiska politikens
inriktning och betydelse för möjligheterna att nå målet
regional balans samt om regional balans som en
förutsättning för en effektiv ekonomisk politik,1]

1. att riksdagen till D 2. Nyinvesteringar i stomjärnvägar
för budgetåret 1991/92 anvisar ett i förhållande till
regeringens förslag med 1

000

000

000 kr. förhöjt reservationsanslag om totalt 2

500

000

000 kr.,

2. att riksdagen ger regeringen till känna den i motionen
angivna planen för tidigareläggningar av
järnvägsinvesteringar,

3. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisar 1

000

000

000 kr. till förstärkning av bärighet och beläggning av
grusvägar enligt de riktlinjer som anges i motionen,

4. att riksdagen till B 2. Drift och underhåll av statliga
vägar budgetåret 1991/92 anvisar ett i förhållande till
regeringens förslag med 500

000

000 kr. förhöjt anslag på 6

125

000

000 kr. varvid förhöjningen fördelas till de ändamål som
anges i motionen,

5. att riksdagen hos regeringen begär att förslag till ett
samlat program på 40

000

000

000 kr. för investeringar i stomjärnvägar under perioden
1991--2000 framläggs senast under 1992/93 års riksdag,

[att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till
förhandling med kommunerna i syfte att säkerställa
underhåll och förnyelse av kommunernas VA-nät i enlighet
med vad som anförts i motionen,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvecklandet av de regionala
högskolorna,3]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bildandet av fyra nya
universitet,3]

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användningen av den s.k.
infrastrukturfonden,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utförsäljning av de statliga
företagen,4]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om järnvägsobligationer.5]

Stockholm den 17 januari 1991

Olof Johansson (c)

Karl Erik Olsson (c)

Görel Thurdin (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Karin Söder (c)

Gunnar Björk (c)

Gunilla André (c)

Pär Granstedt (c)

Börje Hörnlund (c)

Karin Israelsson (c)

Agne Hansson (c)

Per-Ola Eriksson (c)

Larz Johansson (c)

1 1990/91:A410

2 1990/91:Bo306

3 1990/91:Ub533

4 1990/91:N219
5 1990/91:Fi405