Jakt med pilbåge

Motion 1990/91:Jo923 av Gudrun Norberg (fp)

Vid 1931 års riksdag väcktes två motioner med krav på
att regeringen skulle vidta åtgärder för att förhindra ''de
svenska villebrådsstammarnas fortgående utarmning''.
Motionerna ledde till att en utredning tillsattes. Denna kom
att föreslå en rad inskränkningar bl.a. beträffande vilka
jaktmedel som fortsättningsvis skulle få användas vid jakt.
Bland de jaktmedel som föreslogs bli förbjudna ingick ''pil''.
Riksdagen beslutade i 1938 års jaktlag och jaktstadga att
förbjuda användning av pil vid jakt.

Jaktstadgan genomgick en grundlig översyn 1967 varvid
alla jaktformer som inte uttryckligen tilläts, blev förbjudna.
Pil och båge förblev förbjudna jaktredskap även i 1967 års
jaktstadga. Detsamma blev resultatet vid
jaktlagstiftningens modernisering 1987.

Under hösten 1990 har naturvårdsverket behandlat en
ansökan om tillstånd att få bedriva jakt med pil och båge.
Verkets styrelse sade ja till en försöksjakt under tre år inom
vissa begränsade områden -- inhägnade marker samt öar.
Hjort, rådjur och vildsvin skall få fällas och bara särskilt
utvalda personer får utöva jakten.

Syftet?

I dag är inte invändningarna mot pilbågsjakt att
villebrådsstammarna utarmas. Däremot finns krav på etiska
regler och en hyfsad jaktpolicy. Dessutom måste en
försöksverksamhet för att vara berättigad syfta till något.
Till vad syftar detta jaktförsök?

Ingen jakt är helt fri från skadskjutningar, men strävan
måste alltid vara att nedbringa dessa till ett minimum.
Skadskjutningar betyder både fysiskt lidande för djuren och
psykiskt illamående för skytten. En snabb och så skonsam
avlivning av villebrådet som möjligt är vad varje jägare
önskar. I varje fall borde det vara så.

Rekreaktionsvärdet i jakt består i vistelsen i naturen,
kroppslig motion, sportens gemenskap jägare emellan samt
spänningen på passet. Däremot tror jag inte någon anser att
just dödsakten är en höjdpunkt. En utdragen dödskamp för
villebrådet är alltså inte en berikande faktor i
jaktutövandet. Jag hyser stor oro för att just utdragna
dödskamper och lidande blir följden om vi inför jakt med
pil och båge.

Ett fåtal personer besitter den skjutskicklighet som
krävs. Dessutom finns mycket stor risk för för långa
skotthål. Detta är inget underbetyg till jägare, utan det är
naturligt, därför att det är ytterst svårt att komma ett
vildsvin eller en hjort så nära som behövs för att få ett säkert
och snabbt dödande skott med pilbåge.

Utvärdering värdelös

Den utvärdering som skall göras efter de tre försöksåren
löper stor risk att bli alltför positiv. Jakt bedriven av en
handfull särskilt utbildade och pilbågsvana skyttar -- och
bedriven inom hägn -- kan lätt ge en relativt hygglig
resultatbild. Vilket säkert inte blir fallet om jakten släpps
helt fri.

Det som jag befarar -- ett ökat lidande för djuren på
grund av för dålig skjutskicklighet med båge och för långa
skjutavstånd -- styrks också i studier som gjorts i framför allt
USA, som visar en mycket hög skadskjutningsfrekvens.
Naturvårdsverket säger i sin PM att det sannolikt delvis
beror på att man där inte får använda hund för eftersök. Det
är ett påstående som inte försvarar pilbågsjakten -- tvärtom.
Det faktum att så stor andel av villebråden kan springa så
långt från skottplatsen att de inte kan återfinnas, vittnar om
en långt utdragen dödsprocess. En plågsam dödsakt som vi
svenskar med vår inställning till djur inte accepterar.

Att införa av denna jaktform i Sverige är att göra avkall
på vedertagna djurskyddskrav. Risken är stor att en
försöksjakt uppfattas som introduktion och banar vägen för
permanentning. Om däremot avsikten inte är att
permanenta pilbågsjakten så finns inget värde i att bedriva
försöksverksamhet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av jakt med pil och
båge,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att naturvårdsverket bör avbryta försöket med pilbågsjakt.

Stockholm den 25 januari 1991

Gudrun Norberg (fp)