Jämställd arbetsmarknad

Motion 1999/2000:A809 av Lena Sandlin och Ingemar Josefsson (s)

1980 infördes en lag om jämställdhet i den svenska arbetsrätten. Trots en
hög andel förvärvsarbetande kvinnor var den svenska arbetsmarknaden
inte jämställd. Nu har nästan 20 år passerat och vad det gäller jämställda
löner, den segregerade arbetsmarknaden och fördelning av hemarbete
mellan kvinnor och män har utvecklingen gått mycket långsamt. Kvinnor
och män arbetar alltjämt i tydligt åtskilda branscher. Diskriminering på
grund av kön förekommer och löneskillnaderna mellan män och kvinnor
har till och med ökat under 90-talet. En viktig anledning till detta är att
mycket få arbetsgivare aktivt bedriver jämställdhetsarbete på
arbetsplatsen. En annan är att Jämställdhetslagen är så tandlös att de
myndigheter och organisationer som vill tillämpa den inte har ett
tillräckligt stöd i lagen.

Jämställdhetslagen ska ge verktyg att arbeta för ett jämställt arbetsliv.
Lagen reglerar diskriminering i arbetslivet och på vilka sätt arbetsgivaren ska
arbeta med aktiva åtgärder för att främja jämställdheten. Jämställdhetslagen
ska vara ett meningsfullt verktyg som går att använda. Verkligheten är dock
annorlunda. Alla företag med fler än 10 anställda ska göra en jämställdhets-
plan. Cirka en tredjedel av de företag som är ålagda att inneha jämställd-
hetsplaner har en sådan.

Samverkan mellan arbetsgivare och de fackliga organisationerna är den
enda framkomliga vägen för att jämställdhetsarbetet ska få ett brett genom-
slag. Det är därför mycket viktigt att lagen utformas så att den stimulerar
lokal aktivitet och samverkan mellan parterna. Lagen skall vara ett använd-
bart verktyg för de lokala parterna i deras arbete. I den lag som finns idag
påvisas en viss skyldighet att arbetsgivaren samverkar med facket vid
kartläggning av löneskillnader på arbetsplatsen. Denna skyldighet måste vara
starkare. För att den lokala facket ska kunna påverka sin arbetssituation krävs
att de är med och tar del av arbetet med jämställdhet.

Enligt jämställdhetslagen ska arbetsgivaren kartlägga förekomsten av löne-
skillnader mellan män och kvinnor. Dessa kartläggningar är ofta mycket
bristfälliga och svåra att ifrågasätta från arbetstagarna då arbetsgivaren inte
är skyldig att ge ut det underlag som använts vid kartläggningen. En kart-
läggning och en analys av förekommande löneskillnader är avgörande för att
kunna se huruvida lönediskriminering förekommer på en arbetsplats eller
inte. Vi en sådan kartläggning och analys måste också båda parter ha tillgång
till samma material för att kunna se vad skillnaderna i löner beror på.

En utredning har tills nyligen arbetat med vilka förändringar som behöver
göras i jämställdhetslagen för att stärka möjligheten att använda den. På de
två punkter som ovan nämns, kartläggning och analys av löneskillnader och
fackliga organisationers medverkan i jämställdhetsarbetet, har utredningen
snarare försämrat än underlättat möjligheterna för att få en jämställd arbets-
marknad.

Utredningen har enligt direktiven haft till uppgift att undersöka om det
finns ett behov av lika tillgång till underlag vid kartläggning och analys av
löner, dvs. att även arbetstagarparten ska ha tillgång till underlag för indivi-
duella löner på arbetsplatsen. Trots att den bristande tillgången på löne-
statistik påvisats och vilket problem det utgör i arbetet, har utredaren valt
att
inte föreslå en lagändring som ger tillgång till denna statistik. För att
samverkan skall bli meningsfull måste båda parter ha tillgång till samma
underlag. Fordrar analysarbetet individbaserade data - oavsett om det är
fråga om lön, utbildning arbetstid eller någon annan nödvändig uppgift -
skall arbetsgivaren därför vara skyldig att tillhandahålla dessa. Naturligtvis
kan de fackliga företrädarna beläggas med sekretess angående sådana upp-
gifter. Det handlar inte om att kränka människors integritet utan att skapa ett
arbetssätt där det blir möjligt att utreda och analysera de skillnader som finns
i mäns och kvinnors löner. Om inte båda parter får tillgång till samma
underlag är detta en omöjlighet.

Sverige är enligt FN världens mest jämställda land. Trots detta har kvinnor
en betydligt sämre ställning på arbetsmarknaden. Vi bör ha en jämställd-
hetslagstiftning som kan användas för att åtgärda detta. Utan en jämställd
arbetsmarknad är det omöjligt att få ett samhälle där män och kvinnor har
lika möjligheter.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en förändring i jämställdhetslagen
som gör det möjligt att aktivt arbeta för jämställdhet på arbets-
marknaden.

Stockholm den 1 oktober 1999

Lena Sandlin (s)

Ingemar Josefsson (s)