Jämställdhet i arbetslivet

Motion 2002/03:A215 av Christina Axelsson och Ann-Kristine Johansson (s)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att det finns en stark arbetsrättslagstiftning som slår fast kvinnors och mäns lika värde, villkor och behandling på arbetsmarknaden.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av åtgärder för att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att statliga och kommunala förvaltningar samt verk och bolag bör vara föregångare vad gäller att finna former för könsneutrala lönesystem som ger kvinnor och män lika lön för lika eller likvärdigt arbete.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att LAS bör innehålla skrivningar som slår fast att grunden för anställning skall vara tills vidare samt att heltidsarbete är en rättighet – deltidsarbete en möjlighet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa undantaget för arbetsplatser med högst tio anställda enligt 22 § LAS.

Motivering

Vi har världens mest jämställda parlament, nu vill vi att Sverige ska bli världens mest jämställda land.

Jämställdhet förutsätter att alla vuxna, både kvinnor och män, är ekonomiskt oberoende, självständiga individer. Därmed är rätten till arbete en första förutsättning för jämställdhet.

Kvinnors arbete

Kvinnor har trätt in på arbetsmarknaden för att stanna. De förvärvsarbetar nu i ungefär samma utsträckning som män. Så ska det vara också i framtiden. För att alla ska orka med det höga arbetstempot som råder måste därför det obetalda arbetet delas. En skev fördelning av hemarbetet resulterar i skillnader i kvinnors och mäns villkor på arbetsmarknaden, till exempel i form av deltidsarbete. Detta i sin tur resulterar i att kvinnor lönediskrimineras.

Det är omöjligt att acceptera att kvinnors arbete värderas lägre än mäns arbete. Därför är det också omöjligt att acceptera att det oavlönade vård- och omsorgsarbetet i hemmet framför allt utförs av kvinnor. Lika omöjligt är det att acceptera att vård-, omsorg och service värderas lågt som betalt arbete på arbetsmarknaden.

Löneskillnaderna måste analyseras och det måste skapas incitament för att uppvärdera kvinnojobben och ge dem högre både status och lön.

Kvinnor har generellt ett ekonomiskt intresse av att bryta den rådande arbetsdelningen. Den högre lönen i ett mansdominerat yrke är till exempel en drivkraft. Män har sällan samma ekonomiska skäl att bryta ordningen och utföra kvinnosysslor eftersom ekonomisk ersättning liksom status är lägre.

De arbetsuppgifter som kvinnorna haft ansvar för i hemmet utvecklades under 1960- och 70-talet till yrken med inriktning på vård, omsorg och service. Så skapades den offentliga sektorn. Fortfarande arbetar kvinnor mest i yrken som är nära kopplade till vård och omsorg. Svenska kvinnors förvärvsfrekvens är bland de högsta i världen. Ändå har Sverige en av Europas mest uppdelade arbetsmarknader. Kvinnor och män befinner sig i olika branscher, i olika yrken och har olika arbetsuppgifter. Bara 10 procent av alla kvinnor och män finns i yrken med jämn könsfördelning.

Kvinnor arbetar till lika stor del såväl i offentlig som i privat sektor medan männen till största delen arbetar i privat sektor. I kommunerna har det alltid arbetat fler kvinnor än män. 80 procent av de kommunalanställda är kvinnor.

På lite längre sikt har kvinnors möjligheter och position på arbetsmarknaden förändrats. Ändå fortsätter traditionella könsroller att styra unga människors val av utbildning och därmed yrke. Var femte pojke vill arbeta med data eller IT, nästan var femte flicka vill främst arbeta inom vård och omsorg.

Utbildningsväsendets information kring yrkesval liksom AMS strategier vid rådgivning inför nya yrkesval måste aktivt riktas mot att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden.

Kvinnors löner

På hela arbetsmarknaden är kvinnors genomsnittliga timlön 20 procent lägre än männens. Inom LO är löneskillnaden i genomsnitt 10 procent och har så varit under cirka tjugo år. I de branscher där den fackliga organisationen aktivt arbetat med lönekartläggningar, analyser av skillnader, genomtänkta lönesystem och arbetsvärdering har löneskillnaderna mellan kvinnor och män minskat.

Allt arbete är inte likvärdigt och ska inte betalas lika. Löner för olika arbeten bestäms i en avvägning mellan en bedömning av arbetets svårighet, krav på kunskap och erfarenhet, ansvar, arbetsförhållanden, efterfrågan på arbetskraft och vad som kan anses vara rättvist.

Trots ILO-konvention, lagstiftning och kollektivavtal finns osakliga löneskillnader kvar mellan kvinnor och män. Det beror till största delen på att kvinnor och män finns i olika branscher och yrken. Arbete som i huvudsak utförs av kvinnor är lägre betalda än arbete som i huvudsak utförs av män. En orsak kan vara att den kunskap som kopplas samman med kvinnliga yrken tenderar att ses som medfödd och inte förvärvad.

Dagens löneskillnader mellan kvinnor och män kan hänföras till att

• arbetsmarknaden är könsuppdelad och traditionella kvinnoarbeten i vård, omsorg och servicesektorn inte är lika högt värderade som manligt dominerade yrken och sektorer,

• oavsett om kvinnor finns i mansdominerade branscher och yrken värderas deras arbetsuppgifter lägre än mäns,

• oförklarade löneskillnader. Kvinnor med samma slags arbete, utbildning och erfarenhet som män tjänar ändå mindre.

Lönediskriminering uppstår när en arbetsgivare betalar kvinnor och män olika lön för lika eller likvärdigt arbete. Inom LO-området betalas oftast lika arbete med lika lön på samma arbetsplats. Olika lön beror oftast på skillnader i anställningstid, någon specifik kunskap eller arbetsuppgift.

Den könsuppdelade arbetsmarknaden är den största orsaken till löneskillnader mellan kvinnor och män i LO-kollektivet.

Kvinnodominerade branscher är lägre betalda än manligt dominerade. LO:s kvinnor och män i både privat och offentlig sektor inom områdena vård, omsorg och service tjänar mindre än både LO:s män och kvinnor i industrin.

På arbetsplatser där en majoritet kvinnor arbetar är löneläget lägre än på mansdominerade arbetsplatser. Om andelen män ökar i en kvinnodominerad bransch ökar lönerna och omvänt. Utvecklingen är tydligast i tjänstemanna- och akademikeryrken samt inom industrin.

Kvinnors arbete värderas lägre än mäns oavsett bransch och yrke. Den slags arbetskompetens som ofta fordras i kvinnliga arbeten ger lägre lönepåslag än den som är typisk i manliga arbeten. I lönesystemen syns att kvalifikationer och arbetsvillkor som av tradition associeras med kvinnliga arbeten nedvärderas.

På arbetsplatser med väl utformade lönesystem som är kopplade till utveckling i arbetet är löneskillnaderna mindre. Lönesystem är starka styrmedel i lönesättningen. Därför är valet av lönesystem viktigt. Löneskillnaderna är genomgående lägre i de yngre åldrarna. Unga kvinnor och unga män får ungefär samma löner när de börjar arbeta. Kvinnors löneutveckling avstannar under de år barnen är små. Samtidigt är männens löneutveckling som störst. Den löneskillnad som då uppstår består.

Statliga och kommunala förvaltningar samt verk och bolag bör vara föregångare vad gäller att finna former för könsneutrala lönesystem som ger kvinnor och män lika lön för lika eller likvärdigt arbete.

Kvinnors anställningsformer

Det har skett stora förändringar när det gäller andelen tidsbegränsade anställningar de senaste tio åren. De tidsbegränsade anställningarna som ökat mest är de så kallade behovsanställningarna. De har ökat från ca 40 000 år 1990 till ca 115 000 år 2000. Objekts- och projektanställningarna har samma tid ökat från ca 40 000 till ca 95 000.

Provanställningarna minskade mycket i början på 1990-talet men har under de senaste åren fördubblats.

Ungefär 30 procent av LO:s kvinnliga medlemmar i åldern 25–29 år har någon form av tidsbegränsad anställning. Bland dem under 25 år är andelen ännu högre. Det låga barnafödandet kan bland annat ses mot den här bakgrunden.

Anställningsform är även en grund för beräkning av inkomst. Detta i sin tur påverkar möjligheter för lån till lägenhet, till mobiltelefonabonnemang, etc. Det finns även ett starkt samband mellan personalutbildning och anställningsform. Vikarier får hälften så mycket personalutbildning som fast anställd personal, behovsanställda får ännu mindre. Eftersom det framför allt är kvinnor som har behovsanställningar, vikariat och arbetar deltid får kvinnor generellt mindre personalutbildning än män och får därmed också sämre möjligheter till avancemang. Grunden bör vara en fast anställning.

Den förändring som tidigare har gjorts i LAS § 22 om avsteg från turordningsreglerna på små arbetsplatser har i flera fall visat sig missgynna kvinnor. § 22 i LAS bör därför genast ändras så att undantaget förs bort.

Kvinnors arbetstid

Även arbetstiden är ett mått på inkomst och möjligheter till ett självständigt liv. Grunden för anställning ska vara heltid. När behov av ny personal finns ska i första hand de deltidsanställda erbjudas högre sysselsättningsgrad. I branscher med stor andel deltidsarbete måste arbetsorganisationen, arbetets innehåll och möjligheter till kompetensutveckling ses över.

Det är inte rimligt med den höga andel deltidsarbete som finns i kvinnodominerade branscher såsom handel, hotell och restaurang, fastighetsförvaltning och inom vård och omsorg. Att just den kvinnodominerade branschen skulle kräva deltid i annan utsträckning än manligt dominerade branscher är inte rimligt. Varför skulle klädaffärer, där det framför allt arbetar kvinnor, kräva deltid när radio- och tv-affärer, där framför allt män arbetar, inte gör det?

Vård och omsorg av barn och äldre tillgodoses i många andra europeiska länder främst genom kvinnors obetalda arbete i hushållen. I Sverige har kvinnornas lönearbete i offentlig sektor tillfredsställt samma behov. Problemet är att arbetstillfällena i stor utsträckning har konstruerats som deltidsarbeten.

Flexibel arbetstid är önskad av många arbetstagare. Det förutsätter att individen också har ett rimligt inflytande över arbetstidens förläggning. För att arbetstagaren ska kunna styra sin arbetstid krävs lagstiftning och avtal som försäkrar inflytande. Då krävs också att heltid är en rättighet och deltid en möjlighet.

Kvinnors arbetsorganisation

Arbetsmarknaden har förändrats. Med teknikens hjälp har många tunga arbetsuppgifter försvunnit eller underlättats. Arbetsorganisationerna har tenderat att bli plattare, det vill säga olika mellannivåer har försvunnit Det är en vanlig förhoppning att platta arbetsorganisationer ska leda till ökad jämställdhet genom att mäns överordning och kvinnors underordning försvinner. Men i praktiken återskapas hierarkierna. Inom industrin till exempel har de arbetsuppgifter som kvinnor haft lagts ut på entreprenad och andelen kvinnor därmed minskat. I de platta organisationerna försvinner ofta de mellanchefspositioner som är de chefspositioner där kvinnorna funnits och därmed även dessa poster som bas för möjligheter att avancera till högre chefsposter. Även här bör staten och kommunerna gå i främsta ledet för att arbeta med organisationer som möjliggör avancemangsmöjligheter för kvinnor.

Kvinnors arbetsmiljö

Medelålders och äldre kvinnor har lika tunga arbetsuppgifter som för tjugo år sedan. Den fysiska belastningen har däremot minskat för män i samma ålder. Den viktigaste orsaken är att en större andel män i arbetaryrken blivit tjänstemän. Kvinnor blir i stor utsträckning kvar i LO-yrken.

När industrin har automatiserats har vården individualiserats på så sätt att vårdtagarens inflytande ökat. Det innebär bland annat att mycket vård och omsorg sker i hemmen, och där har utvecklingen av tekniska hjälpmedel inte följt med.

Det är framför allt kvinnorna i den offentliga sektorn som fått en förvärrad arbetssituation. Rationaliseringarna har skett utifrån mått och metoder som hämtats från den privata marknaden. Den personal som är kvar pressas allt hårdare. Mänsklig omsorg och omvårdnad måste hanteras utifrån människors behov och vikten av att samhället värnar de svagaste. Omfattningen av stressigt arbete har ökat. Mest utsatta för stress är kvinnorna inom handel och privat service, därefter kvinnor i offentlig sektor. Kvinnors hälsa och arbetsmiljö måste uppmärksammas och kvinnors initiativkraft för att förbättra densamma stimuleras.

Först när alla får samma villkor i arbetslivet kan vi säga att jämställdhet är uppnådd.

Stockholm den 17 oktober 2002
Christina Axelsson (s)	Ann-Kristine Johansson (s)