Jämställdhet i FN:s olika organ

Motion 1988/89:U201 av Barbro Westerholm och Charlotte Branting

Ärendet är avslutat

Motionskategori
-
Motionsgrund
Tilldelat
Utrikesutskottet

Händelser

Inlämning
1989-01-25
Bordläggning
1989-02-01
Hänvisning
1989-02-02

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

PDF
Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:U201

av Barbro Westerholm och Charlotte Branting
(båda fp)

Jämställdhet i FN:s olika organ

Mot.

1988/89

U201-202

I Förenta nationernas (FN) stadga tar man uttryckligen avstånd från
könsdiskriminering och har dessutom med en särskild bestämmelse om mäns
och kvinnors jämställdhet i FN:s arbete (artikel 8). Vid FN:s kvinnokonferens
i Mexico City 1975 antog man en världsaktionsplan i vilken man
återfinner följande:

Kvinnor bör helt och fullt medverka vid planering på både internationell och
nationell nivå. Regeringarna bör tillse att kvinnorna är jämlikt representerade
bland de ledande delegaterna i alla internationella organ, vid konferenser
och i kommittéer, inbegripet sådana som handhar politiska och juridiska
frågor, ekonomisk och social utveckling, nedrustning, planering, administration
och ekonomi, vetenskap och teknologi, miljö- och befolkningsfrågor.
De internationella organisationernas sekretariat bör föregå med gott exempel
genom att avlägsna alla föreskrifter eller vanor i sin anställningspolitik,
som kan vara diskriminerade mot kvinnor. De bör även vidta alla nödvändiga
åtgärder för att säkerställa att en rättvis avvägning mellan män och kvinnor
uppnås beträffande anställd personal före utgången av Förenta Nationernas
andra utvecklingsårtionde och fastställa mål, strategier och tidsplaner härför.
Den rättvisa avvägningen bör tillämpas på alla väsentliga områden och på
anställningar på fältet när aktionsprogram inleds och genomförs.

Samma år antog internationella arbetskonferensen (ILO) en deklaration och
aktionsplan där man lyfter fram kvinnornas medverkan i nationella, regionala
och internationella organ.

Man skriver följande:

(1) Kvinnors faktiska medverkan bör säkerställas i alla nationella beslutsfattande
organ, statliga kommissioner, rådgivande nämnder, råd och konferenser
och i alla lämpliga nationella, inre regionala och lokala organ.

(2) Åtgärder bör vidtagas för att säkerställa att kvinnor tas i betraktande för
och utses till delegationer på samma basis och enligt samma normer som
män, vare sig det gäller Internationella arbetskonferensen, ILO:s regionala
konferenser eller andra nationella, regionala och internationella sammankomster
som sammankallas under ILO:s och andra mellanstatliga organisationers
auspicier.

Inom världshälsoorganisationen (WHO) har man beslutat öka andelen
kvinnor inom sekretariatet till 30 procent. Europaregionen satte målet högre
då man 1988 beslöt om 50-50 representation.

Det har sagts och skrivits mycket om jämställdhet i FN-systemet, men
tillgänglig statistik talar sitt tydliga språk att det är långt kvar till målet och att
förändringen går mycket sakta.

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr U201-202

Den 31 december 1987 var 18 104 personer anställda i FN:s olika Mot. 1988/89

organisationer. Därav var 4 255 eller 23,5 procent kvinnor. Bland dem U201

återfanns ingen kvinnlig generaldirektör eller generalsekreterare. På nästa
nivå Assistant Secretary Generals eller motsvarande återfanns fem
kvinnor. I nästa lönegrad D-2 fanns 13 kvinnor och i D-l 63.

Också i expertgrupper är kvinnor i minoritet. Följande siffror visar hur det
såg ut i WHO:s expertgrupper 19841986:

År

Totalt

antal

experter

Därav

kvinnor

Procent

kvinnor

1984

2 411

237

9,8

1985

2 318

235

10,1

1986

2 301

257

11,2

Även om man kan skönja en viss ökning av antalet deltagande kvinnor så
är man långt ifrån både 30 procent och 5050-målet. Endast i expertgruppen
om nursing finner man att kvinnorna var i majoritet 5051 av 5355
deltagare.

Trots det faktum att kvinnor utgör hälften av världens befolkning, innehar
endast en liten procent av kvinnorna ledande befattningar inom olika delar
av förvaltningen. Detta gäller i de flesta länder och i de internationella
organisationerna. Följaktligen är kvinnor inte med i beslutsfattandet, och
deras synpunkter och behov förbises ofta vid planeringen av utvecklingen.

Vid de analyser av hinder för kvinnors deltagande som gjorts återfinner
man att det saknats politisk vilja till förändringar av förhållandena.
Traditionella attityder och lagstiftningar drar fortfarande åt fel håll. Det finns
också en inställning att äkta makar inte kan arbeta inom samma FN-organ.
Något förbud för äkta makar att arbeta inom samma organisation finns dock
inte, men man skall undvika att de arbetar inom samma arbetsenhet och att
den ena är chef över den andra.

Sverige har en mångårig tradition när det gäller att driva jämställdhetsfrågor.
Sverige bör därför medverka för ökad rekrytering av kvinnor både till
toppbefattningar inom FN:s olika organ såsom styrelseplatser och expertgrupper.
En handlingsplan för detta bör utarbetas och drivas i alla
FN-organisationer.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör verka för ökad rekrytering av
kvinnor till toppbefattningar och expertgrupper inom FN om upprättandet
av en handlingsplan för detta arbete.

Stockholm den 12 januari 1989

Barbro Westerholm (fp)

Charlotte Branting (fp)

Yrkanden (2)

  • 1
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för ökad rekrytering av kvinnor till toppbefattningar och expertgrupper inom FN och om upprättandet av en handlingsplan för detta arbete.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 1
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för ökad rekrytering av kvinnor till toppbefattningar och expertgrupper inom FN och om upprättandet av en handlingsplan för detta arbete.
    Behandlas i

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.