Jämställdhet

Motion 1994/95:A808 av Anders Svärd (c)

Trots gällande lagstiftning och insatser från JämO kan inte
sägas annat än att utvecklingen på jämställdhetsområdet är
alldeles för långsam. Löneskillnader till kvinnornas nackdel
inom samma yrke består. Samma är förhållandet mellan
''typiska'' mans- respektive kvinnoyrken.

När det gäller vilka som bestämmer i olika sammanhang
är förhållandena, med få undantag, också sådana att
kvinnorna är klart underrepresenterade.

Stat och kommuner såväl som privata arbetsgivare är
ungefär lika dåliga i det praktiska jämställdhetsarbetet.
Radikala förändringar måste till för att situationen skall bli
acceptabel.

Lika lön för lika arbete borde vara en självklarhet. Detta
skall givetvis inte endast gälla inom samma yrke utan också
komma till uttryck vid värdering av mans- respektive
kvinnodominerade yrken. Det är lätt att inse att
sjuksköterskorna t.ex. skulle ligga i ett helt annat löneläge
om männen utgjorde en majoritet av yrkesgruppen.

I barnomsorgsdebatten har stor kraft lagts på att diskutera
pappamånad som ett sätt att få papporna att stanna hemma
åtminstone någon del av föräldraledigheten. Om
löneskillnaderna inte vore så omfattande som de alltför ofta
är skulle med största sannolikhet problemet att få pappor att
stanna hemma vara mycket mindre. De flesta familjer kan
nämligen inte bortse från de ekonomiska konsekvenserna av
hur föräldraledigheten delas mellan mamma och pappa.

När arbetsgivare tvingas avskeda anställda på grund av
dåliga tider eller behov av kostnadssänkande
rationaliseringar råkar ofta kvinnor värre ut än män.
Städerskor och kvinnor på lågavlönade kontorstjänster
avskedas medan poliser, militärer och högre tjänstemän i det
privata näringslivet -- de är som bekant oftast män --
omskolas eller/och får avgångsvederlag. Det är lätt att inse
olikheterna i framtidsförutsättningar.

Nu är det så vist ordnat i Sverige att den som känner sig
diskriminerad kan vända sig till JämO för att få sin sak
prövad. Det är lätt att inse de påfrestningar det måste
innebära för den enskilde att utsätta sig för den
uppmärksamhet som sammanhänger med en sådan anmälan.
Sannolikt avstår många av det skälet, men också inför risken
att inte vinna framgång. Anklagade arbetsgivare gör
dessutom oftast allt för att bevisa sin oskuld. Antalet
anmälningar till JämO ligger kring 100 per år vilket nog får
ses som bevis för att många drar sig för obehaget och risken.

Vi har alltså lagstiftning och JämO och därmed
möjligheter att söka få rättelse vid fall av diskriminering.
Ändå står utvecklingen praktiskt taget stilla. Positiva
undantag finns men också exempel på där utvecklingen är
negativ ur kvinnornas synpunkt och därmed självklart också
utifrån männens perspektiv. I ett samhälle som, av flera skäl,
bygger på att alla, kvinnor såväl som män, förvärvsarbetar
måste givetvis förutsättningarna i arbetslivet vara lika både
vad avser lön och övriga anställningsförmåner. Därmed
skulle det också skapas större och mer realistiska
förutsättningar för ett delat ansvar för hem och barn.

Aktiva åtgärder måste till för att snabba på utvecklingen.
Lagstiftning och sanktionsmöjligheter räcker uppenbarligen
inte till. Ett problem är sannolikt att alltför få känner till eller,
ännu värre, vill inse hur illa det är ställt med jämställdheten
i Sverige. Okunnighet kan motverkas genom upplysning och
opinionsbildning. Ovilja är det svårare att få bukt med, men
det är i sig inget skäl för att inte försöka.

Det är nu dags för en brett upplagd informations- och
opinionsbildningskampanj. Bästa tänkbara expertis på
marknadsföring och folkbildning bör anlitas. Allvarliga
brister på jämställdhetsområdet skall åtminstone inte få
grundas på okunnighet om de faktiska förhållandena. Medel
för kampanjen torde finnas inom
arbetsmarknadsdepartementets ansvarsområde. Regeringen
bör ges ansvaret för att kampanjen genomförs. Detta bör
riksdagen ge regeringen tillkänna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en kampanj för ökad jämställdhet.

Stockholm den 24 januari 1995

Anders Svärd (c)

Elving Andersson (c)

Elver Jonsson (fp)

Karl-Erik Persson (v)