Jämställdhet

Motion 1999/2000:A805 av Bo Lundgren m.fl. (m)

Sammanfattning

Moderata samlingspartiet ser varje människa som en individ
och inte som en del av ett kollektiv. Vi föreslår en ny
inriktning av jämställdhetspolitiken så att den bidrar till att
självständiga kvinnor och män själva kan forma sin tillvaro
enligt egna önskemål och behov.

Familjepolitikens uppgift är inte att styra människorna i deras vardag
utan att skapa möjligheter och mångfald. Hur familjemedlemmar väljer att
fördela arbetsuppgifter mellan sig måste vara upp till individerna. Ur
jämställshetssynpunkt är familjepolitiken viktig eftersom förutsättningarna
för att klara vardagen i hög grad påverkas av hur familjeekonomin och
barnomsorgen fungerar. Vi betonar vikten av föräldrarnas engagemang i sina
barn men understryker också att det måste vara ekonomiskt och tidsmässigt
möjligt att ge uttryck för detta engagemang.

Vi framhåller att skattetrycket måste sänkas. De höga skatterna och de
extrema marginaleffekterna av skatte- och avgiftssystemen tvingar in många
i ett ovärdigt bidragsberoende. Att tvingas leva ur hand i mun utan några
marginaler skapar otrygghet. Vi vill lägga om politiken så att det blir möjligt
att leva på sin lön och att ha kontroll över familjens ekonomi.

För att göra det möjligt för kvinnor och män att räcka till i vardagen
föreslår vi också en skattereduktion för hemnära tjänster. Alltför många
dignar under dubbla arbetsbördor och dåligt samvete. Att det i Sverige är
omöjligt att köpa avlastning i hemmet annat än för de mycket välbeställda är
en av orsakerna till att så få kvinnor kan satsa på att kvalificera sig för
toppositioner inom näringslivet eller en akademisk karriär.

Den offentliga sektorns monopol på kvinnodominerade verksamhets-
områden som vård, undervisning och barn- och äldreomsorg är som ett
betydande hinder för jämställdhet mellan kvinnor och män. Det har lett till
inlåsningseffekter och dålig löneutveckling främst för kvinnor. Vi vill därför
avskaffa dessa monopol och konkurrensutsätta verksamheterna så att även
kvinnor får tillgång till en arbetsmarknad. Det leder också till att kvinnors
arbete ges ett högre värde. En frigörelse från de offentliga monopolen skulle
också medföra en väsentlig ökning av kvinnligt företagande. Vad är
naturligare än att kvinnor vill starta eget inom just sådana områden där så
många har sin utbildning och yrkeserfarenhet?

I övrigt ser vi det fortsatta jämställdhetsarbetet i första hand som en fråga
om en långsiktig förändring av attityder och framhåller skolans betydelse för
att verka i denna riktning. De skillnader som finns mellan flickor och pojkar
bör ses som en resurs och inte som ett problem. Jämställdhet mellan könen
bör snarare bli en pedagogisk fråga än en moral- eller attitydfråga.

Moderata samlingspartiet tror inte på kvotering som en seriös metod för
att snabbare åstadkomma ökad jämställdhet mellan könen. Ekonomisk eller
politisk makt kan inte bli föremål för fördelningspolitik - makt är något som
enskilda individer skaffar sig genom kompetensuppbyggnad, nätverks-
byggande och målmedvetet arbete. Vi förordar här en politik som gör det
möjligt för både kvinnor och män att nå maktpositioner inom alla samhälls-
områden.

Inledning

Betydelsefulla förändringar i riktning mot ökad jämställdhet
mellan kvinnor och män har ägt rum under senare år. Särskilt
i vårt land har detta arbete varit framgångsrikt i många
avseenden. Sverige är förmodligen det land som har kommit
längst i världen på området, åtminstone om man ser till
kvinnors och mäns formella villkor. Det råder i dag en bred
enighet om de övergripande målen för jämställdhetsarbetet,
nämligen att kvinnor och män skall ha samma rättigheter,
skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i
livet.

Fortfarande finns emellertid betydande olikheter i kvinnors och mäns
reella villkor. Lång väg återstår att gå innan vi i praktiken uppnått en jämnare
fördelning av inflytande och möjligheter till ekonomisk självständighet.
Sedan de rent diskriminerande lagarna och reglerna nu har avskaffats återstår
den svåraste delen av jämställdhetsarbetet, nämligen en långsiktig attityd-
förändring.

Jämställdhetsarbetet kräver insatser inom många delar av samhället. Den
attitydpåverkan som nu förestår uppnås dock inte främst genom politiska
beslut utan genom att enskilda individer tar ett personligt, praktiskt och
moraliskt ansvar.

Inte minst gäller detta de invandrare som kommit till Sverige. De saknar
ofta kunskap om de lagar och normer som råder i sitt nya hemland vad gäller
jämställdhet. Detta är en brist som måste rättas till bland annat genom bättre
information. Ett speciellt problemområde är att unga invandrarflickor alltför
ofta inte avslutar sin skolgång. Ibland beror detta på att deras föräldrar inte
känner till den svenska allmänna skolplikten. Även här fyller Moderaternas
grundtanke om valfrihet och individanpassning sitt syfte, eftersom det inte
sällan visar sig att när barnen kan gå i friskolor som passar läggning och
identitet fullföljer de skolgången och entusiasmeras till vidare studier. Ett
fritt skolval innebär dessutom ökade krav på skolorna att informera och
samarbeta med föräldrarna, vilket är särskilt betydelsefullt för familjer från
andra kulturer.

Jämställdhetsarbetet måste bedrivas långsiktigt. Även om många kan
tycka att jämställdhetsarbetet går för sakta måste vi acceptera att det tar tid
att i grunden förändra människors attityder. Mycket av det
jämställdhetsarbete som på sistone blivit följden av politiska beslut har skett
i
form av olika projekt. Utvärderingen av dessa projekt har emellertid ofta
givit vid handen att verksamheterna har klingat av när projekttiden och
projektpengarna har tagit slut. I realiteten blir effekterna därför ofta
kortvariga och ytliga.

Jämställdheten berörs av en mängd olika faktorer. Den
socialdemokratiska familjepolitiken har utformats för att gynna en viss
livsform som har ansetts jämställd. Arbetsmarknaden för kvinnor har
utformats på ett sätt som ansetts jämställt. Vid en närmare granskning finner
man dock att systemen skapat stelbenthet och snarare hämmat kvinnorna än
öppnat möjligheter för dem.

Enligt vårt sätt att se saken måste den framtida jämställdhetspolitiken
utgå från ett konstruktivt tänkande med öppenhet för olika lösningar. Dagens
verklighet måste vara grunden för en ny debatt och den skall präglas av
respekt för olika människors egna, fria val. Utgångspunkten för politiken
måste vara att dagens kvinnor och män vet sitt eget bästa och kan fatta
förnuftiga beslut. Politikerna har inte rätt att förtiga vissa människors
uppfattningar eller tillrättalägga deras argument. Att lägga livet och debatten
till rätta är en politik som förtrycker stora grupper i samhället.

Familjepolitiken bör underlätta för kvinnor och män att kombinera
arbets- och familjeliv.

Många anser att kvotering av kvinnor på manligt dominerade områden
gynnar jämställdheten. Moderata samlingspartiet tar avstånd från kvotering.
Den bygger på bristande tilltro till kvinnors förmåga och övertro på
regleringar. Kvotering bygger på ett matematiskt tänkande. Men jämställdhet
handlar inte bara om antalet män repektive kvinnor inom olika områden, utan
i minst lika hög grad om hur individer bedöms och kompetens värderas.

Regeringen satsar i sin budget medel till att utveckla nyckeltal som ska
användas till att analysera verksamheter från ett jämställdhetsperspektiv.
Men problemet är inte om det är 99 procent män i en bolagsstyrelse, utan det
verkliga problemet är om lika väl meriterade och kompetenta kvinnor inte
kunnat ta sig dit på grund av sin könstillhörighet. Sådant går inte att mäta
med hjälp av siffror och statistik. Lösningen är inte heller att uppställa
50/50-
mål utan snarare är lösningen att ha jämlika och jämställda villkor för
avancemang och utveckling inom företag, organisationer och institutioner.

Vi anser att en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna är att bryta upp de
offentliga monopolen inom kvinnodominerade verksamheter som vård,
undervisning och omsorg om barn och äldre. Härigenom får kvinnor en
vidgad arbetsmarknad med olika arbetsgivare och konkurrens, vilket kommer
att framtvinga en rimligare lönesättning och bättre arbetsvillkor i övrigt.
Dessutom öppnas nya utvecklingsmöjligheter för kvinnor med ökat
egenföretagande som ett resultat.

En annan högt prioriterad uppgift måste vara att sänka skattetrycket så att
det blir möjligt att leva på sin lön, så att både kvinnor och män blir
ekonomiskt oberoende. Genom riktade skattesänkningar mot hemnära
tjänster vill vi underlätta särskilt för småbarnsföräldrar att räcka till i
vardagen.

Den moderata grundsynen är att vi alla är olika men lika mycket värda.
Det betyder att ingen får diskrimineras t. ex. på grund av sitt kön. Vi ser
varje människa som en individ och inte en del av ett kollektiv. Detta är det
perspektiv ur vilket vi betraktar jämställdheten.

Kvinnor och män i
arbetslivet

Familjen och yrkeslivet

Unga kvinnor och män har i dag blivit förvirrade i sina
könsroller. Det gamla mönstret är inte längre gångbart, men
det finns inget att ersätta normbildningen med. Både män
och kvinnor förväntas arbeta heltid och satsa på sina
respektive karriärer, samtidigt som både män och kvinnor
förväntas satsa helhjärtat på att vara hemma med barnen och
sköta hemmet. En modern jämställdhetspolitik måste i större
utsträckning inriktas på att underlätta för föräldrar att få
denna omöjliga ekvation att gå ihop. Kvinnor drabbas i
högre grad än män av utbrändhet, och alltfler, allt yngre män
drabbas av tillbud som stroke. Dessa stressrelaterade
åkommor får inte negligeras i problembilden. Modern
jämställdhetspolitik måste avveckla pekpinnar om hur
människor ska leva och tillbringa sin tid och öppna upp för
människors egna vilja och lämna valet till dem.

Sverige har en kvinnlig förvärvsfrekvens som ligger högst bland alla
OECD-länder. Framför allt småbarnsmammornas förvärvsintensitet är hos
oss mycket hög i ett internationellt perspektiv.

Kvinnligt förvärvsarbete har en lång tradition i vårt land. Redan när
skråväsendet avskaffades började ett antal starka, driftiga kvinnor att bedriva
näringsverksamhet. Detta blev måhända tidigare socialt accepterat i Sverige
än i andra länder. Härigenom kom även kvinnorna att lämna ett väsentligt
bidrag till Sveriges unika välståndsökning under åren 1870-1970.

Det förhållandet att även småbarnsmammor har en hög förvärvsfrekvens
i Sverige är till stor del ett resultat av kvinnornas eget val. Det finns en
sådan
tradition i vårt land och i takt med att kvinnorna blivit allt mer välutbildade
faller det sig naturligt för dem att vilja försöka förena föräldraskapet med ett
yrkesliv.

Till betydande del är den höga förvärvsfrekvensen emellertid också ett
resultat av målmedveten politisk styrning. En SCB-undersökning visar att 30
procent av alla småbarnsföräldrar om det vore möjligt skulle vilja vara
hemma med sina barn när de är små. Det är emellertid en ekonomisk
omöjlighet för de allra flesta. Skatte- och bidragssystemen har byggts upp på
ett sådant sätt att även föräldrarna till små barn tvingas förvärvsarbeta för
att
familjens ekonomi skall gå ihop.

Kvinnornas höga förvärvsfrekvens och stigande utbildningsnivå har på
ett avgörande sätt bidragit till att Sverige har kommit jämförelsevis långt mot
målet om jämställdhet mellan kvinnor och män. Egna inkomster ger ett större
oberoende. Det visar sig också att välutbildade kvinnor med kvalificerade
arbetsuppgifter ställer betydligt större krav på sina män att de skall ta sin
andel av ansvaret för barnen och hemmet än vad lågutbildade kvinnor gör.

Samtidigt ger alla undersökningar vid handen att det fortfarande i de
flesta familjer är kvinnan som bär huvudansvaret för det praktiska arbetet
med hem och barn. Kvinnor arbetar därför i genomsnitt betydligt fler timmar
per vecka än män. Något paradoxalt blir resultatet att samtidigt som 600.000
personer står utanför arbetsmarknaden är det många, särskilt kvinnor, som
dignar under dubbelarbete.

Medaljen har alltså även en baksida. Alarmerande rapporter börjar dyka
upp om kvinnors hälsa. Exempelvis är det växande problemet med
"utbrändhet" ett fenomen som i högre grad drabbar kvinnor än män.
Skilsmässofrekvensen är också vid en internationell jämförelse hög i
Sverige. Det finns en rad orsaker till detta, men en orsak är de påfrestningar
på familjelivet som det innebär att slitas mellan hemmet och förvärvsarbetet.

Barnens behov av och rätt till båda sina föräldrar är något som man
tenderar att förtränga i jämställdhetsdebatten. Ändå är flertalet forskare nu
överens om föräldrarnas betydelse för att ge barnen en god och trygg start i
livet, liksom för överföringen av kunskap om grundläggande
samlevnadsregler. Om föräldrarna inte klarar att överföra goda
förhållningsregler till barnen, bäddar det för sociala svårigheter senare i
livet.
Våldskommissionen framhåller i sitt betänkande "Våld och brottsoffer" från
hösten 1990 att det finns en tydlig korrelation mellan det ökande ung-
domsvåldet och den ökande "professionaliseringen" av barntillsynen i
Sverige. Detta står i bjärt kontrast mot den sociala ingenjörskonstens idéer,
enligt vilka barnuppfostran är en alltför svår och viktig uppgift för att kunna
anförtros åt föräldrarna.

Till en betydande del ser vi alltså svårigheten att nå reell jämställdhet
mellan könen och kvinnors nuvarande problem som någonting som det
socialistiska samhället har skapat. Ett system som ser kvinnor och män
endast som delar av ett kollektiv, underordnade den traditionella produk-
tionens krav, binder människor och hindrar dem från att utveckla sina idéer.
Ett sådant system är i grunden omänskligt.

Vi anser att politikernas roll måste vara att inspirera, inte att dirigera. Vi
anser också att familjepolitiken skall läggas om så att den skapar förut-
sättningar för enskilda individer och för familjer att bli fria och oberoende
och att välja sina egna lösningar.

Möjligheterna till alternativ i barnomsorgen är en förutsättning för
jämställdheten. Om kvinnor skall kunna bli fullt ut konkurrenskraftiga på
arbetsmarknaden krävs både individuella, flexibla arbetstider och flexibla
barnomsorgstider. Den som alltid måste springa från arbetet i tid för att hinna
till daghemmet innan det stänger får problem att avancera i jobbet.

Vi vill framhålla att föräldrar som uppfostrar sina barn och ger dem en
trygg och bra start i livet gör en i högsta grad samhällsnyttig insats,
tvärtemot
vad statsminister Göran Persson hävdade under 1998 års valrörelse.

Att kunna leva på sin lön

Socialdemokraternas historiska motiv för att bygga ut den
offentliga sektorn var av ideologisk art, att sätta kollektivet
framför individen, men även att välfärdssystemen skulle
underlätta för kvinnorna. Utbyggnaden av barnomsorgen
skulle göra det möjligt att byta spis och blöjor mot avlönat
arbete. Kvinnor skulle bli ekonomiskt oberoende och kunna
stå på egna ben. Den stora offentliga sektorn har emellertid
drivit upp skattetrycket och utvecklats till en kvinnofälla.
Systemen som från början var tänkta att underlätta för
kvinnor bidrar i dag paradoxalt nog till att hämma kvinnors
karriärmöjligheter. De som skulle bli välfärdsstatens vinnare
är i dag kanske de största förlorarna.

När skatterna har tagit positionen som hushållens absolut största utgift,
före hyra och matkostnader, och när allt fler tvingas in i bidragsberoende går
det inte längre att blunda för att de höga skatterna har blivit snarare ett hot
mot än ett löfte om personlig välfärd. I ett jämställdhetsperspektiv blir
skatterna dessutom extra viktiga. De höga skatterna slår särskilt hårt mot
kvinnor därför att kvinnor i högre utsträckning än män är låginkomsttagare.
Kvinnor har generellt sett lägre lön än män. Det ger dem mindre att
disponera över. Den genomsnittliga LO-kvinnan betalar sammanlagt över 60
procent i skatt. Räknat i kronor och ören blir det sammantaget inte mycket -
om ens något - kvar att leva på när skatten och de nödvändigaste utgifterna
är betalda. De små marginalerna tvingar många att leva ur hand i mun.

Ett talande exempel på sistnämnda fenomen är att regeringen såg sig
föranlåten att tidigarelägga utbetalningen av barnbidragen i juni förra året
sedan det framkommit uppgifter om att tiotusentals barnfamiljer annars inte
skulle kunna fira en anständig midsommarhelg. Det är ovärdigt ett civiliserat
samhälle. Ett annat exempel på att tillvaron är otrygg för dem som lever på
marginalen är vad Sveriges änkor fick erfara när den socialdemokratiska
regeringen härom året beslöt att delvis konfiskera deras pensioner.

Av de ensamstående mammorna kunde hela 32 procent inte klara sin
familjs försörjning utan att söka socialbidrag (Riksdagens utredningstjänst
1999). Svårigheten att leva på sin lön efter skatt har gjort många kvinnor helt
beroende av politiska beslut. Höjs någon skatt eller sänks något bidrag? En
plötslig, även mindre utgift är för många skillnaden mellan att vara
självständig eller bidragsberoende. Det som förr var kvinnors ekonomiska
beroende av den egna mannen har för alltför många ersatts av ett i det
närmaste totalt beroende av politiska beslut.

Moderata samlingspartiet anser att svenska kvinnor skall kunna stå
självständiga och oberoende av såväl männen som det politiska systemet. Ett
ekonomiskt beroendeförhållande är inte mer försvarbart därför att det är
staten eller kommunen istället för mannen som håller i pengarna.

Inte nog med att marginalerna är små. För många kvinnor lönar det sig
inte heller att jobba mer eller att satsa på att få en högre lön. Vinsten för en
kvinna som jobbar 75 procent inom exempelvis den offentliga omsorgen kan
vara cirka 750 kronor mer i plånboken varje månad om hon istället börjar
arbeta heltid. Det betyder att hon endast tjänar knappt 19 kronor varje extra
timme hon arbetar (Riksdagens Utredningstjänst 1999).

Det motsägelsefulla är att välfärdssystemen snarare stjälper än hjälper
dem som de var avsedda för. Kombinationen av världens högsta skatter,
behovsprövade bidrag och inkomstrelaterade taxor leder inte sällan till att
många hushåll redan i låga inkomstskikt möter marginaleffekter på upp till
80 procent. De höga marginaleffekterna kan gälla oavsett om det är en
arbetslös som börjar arbeta eller en deltidsarbetande som går upp på heltid
(ESO-rapport 1997 Lönar sig arbete?).

Trots att Sverige har världens högsta skattetryck finns det åtskilliga
länder som erbjuder ett bättre stöd till barnfamiljerna än Sverige. Vad som
skiljer vårt land från andra länder är också att vårt skattesystem inte tar
någon hänsyn till den totala försörjningsbördan (Ingegerd Troedsson, Den
kommenderade familjen, Timbro 1999).

I förlängningen utgör bidragsberoendet i kombination med
skattesystemet en fattigdomsfälla som människor svårligen kan ta sig ur.
Detta leder till bristande social rörlighet som är ett allvarligt problem. Det
är
en form av ekonomisk segregation som bidrar till att skapa hopplöshet och
otrygghet. Ett sådant samhälle blir heller inte jämställt. En modern
jämställdhetspolitik förutsätter självständiga män och kvinnor.

Vi vill göra det möjligt för både kvinnor och män att känna sig trygga
och oberoende genom att sänka skattetrycket så att man kan leva på sin lön.
Den som betalar skatt borde inte behöva vara beroende av bidrag. Målet
måste också vara att människor skall kunna spara ihop till en årslön på
banken som en buffert mot oväntade utgifter.

Att räcka till i vardagen

600.000 människor - lågt räknat - står nu utanför
arbetsmarknaden och vill in, samtidigt som många familjer,
och särskilt kvinnorna, dignar under dubbel arbetsbörda. En
stor del av det som varit traditionella kvinnouppgifter i
hemmet har tagits över av den offentliga sektorn och är nu
skattefinansierade tjänster. Mycket återstår dock som i form
av oavlönat hemarbete måste utföras vid sidan av
förvärvsarbetet. Sveriges skattesystem, höga skattetryck och
sammanpressade lönestruktur gör det omöjligt för de allra
flesta att själva köpa sådana tjänster som det offentliga inte
tillhandahåller. Därför finns officiellt inte heller någon
marknad för hemtjänster.

Det är dock bara att konstatera att det finns en svart marknad för
hemtjänster. Hur stor denna tjänstesektor är är naturligtvis svårt att
uppskatta, men det är ett faktum att åtskilliga familjer tvingas köpa svarta
tjänster för att klara förvärvsarbetet. Det är orimligt att behålla strukturer
som tvingar den som vill sköta sitt jobb att bli brottsling. Det är samma
situation som vi hade på 1970-talet då det rådde brist på kommmunal
barntillsyn och alternativ inte var tillåtna - många svenska föräldrar
tvingades då att bli skattebrottslingar därför att de inte kunde klara av sin
livssituation utan "svarta" dagmammor.

Unga par som bildar familj är oftast ganska jämställda såväl vad gäller
ekonomi och arbete som fördelningen av hushållsarbetet. Förändringen in-
träffar när barnen föds, då diskussionerna börjar om vem som ska städa,
diska och byta blöjor.

Detta bekräftas av Löneskillnadsutredningen (Löneskillnader och löne-
diskriminering, om kvinnor och män på arbetsmarknaden, 1993:7) som pekar
på att det tidigare jämställda mönstret i familjen rörande hushållsarbetet bryts
då kvinnan stannar hemma och tar hand om barnen. I och med det tar hon
också på sig allt mer av hushållsarbetet.

Skilsmässofrekvensen efter det att barnen har fyllt två år, stiger
dramatiskt. Antingen skiljer man sig eller också har kvinnan tagit en större
del av hushållsansvaret. Det inträffar mycket sällan att resultatet blir att
mannen gör mer. De flesta par har heller inte ekonomiskt utrymme för att
välja ett tredje alternativ, nämligen att köpa den hjälp med hushållsarbetet
som man skulle behöva.

Kvinnomaktutredningen (SOU 1998:6, Ty makten är din ...) fann endast
en kombination där man och kvinna utför lika mycket hushållsarbete,
nämligen där mannen är arbetslös och kvinnan jobbar heltid. Annars är det
enligt utredningen fortfarande kvinnan som tar det övergripande ansvaret för
barnen och skötseln av hemmet. Det finns oroväckande rapporter om att
svenska hem blir allt smutsigare, beroende på att man inte längre orkar bära
de dubbla arbetsbördorna. Otillräckligheten sprider en känsla av hopplöshet
mellan familjens medlemmar. Vi anser, till skillnad från Mona Sahlin, att det
inte är acceptabelt att det av staten framtvingade systemet innebär att det
ligger dammråttor i barns sovrum. I Sverige har vi en av västvärldens
snabbast växande andel allergiker. Det går inte att då skoja bort det nya
"Lortsverige".

I de familjer där det finns både en kvinna och en man, är det vanligt att
mannen är heltidsarbetande och kvinnan deltidsarbetande. Oftast har kvinnan
gått ner i arbetstid i samband med barnafödande och efter föräldraledighet.
Detta bygger inte sällan på att familjen fattat rationella ekonomiska beslut -
inkomstbortfallet blir nästan alltid mindre om kvinnan är hemma med barnen
än om mannen är det. Många kvinnor vill dessutom tillbringa mer tid med
sina barn och det är inte politikers sak att ha synpunkter på människors vilja,
utan att göra det ekonomiskt möjligt för en familj att utforma sin tillvaro
efter eget fritt val.

Sverige har inte råd att av ideologiska skäl avstå från att slå in på den väg
som i många andra länder har befunnits leda till en minskning av
sysselsättningsproblemet och en ökning av effektiviteten i ekonomin. Ger vi
en privat tjänstesektor möjligheten att växa fram kommer det att ge upphov
till många nya arbetstillfällen, till ett väsentligt bidrag till lösningen på
arbetslöshetsproblemet. Inom denna sektor finns också potentialen för ett
betydande egenföretagande. Man kan förutse hemkonsultbolag eller
kooperativ, bestående av en grupp unga eller äldre som tillsammans erbjuder
ett spektrum av hemtjänster. Hushållen tecknar då avtal med hemkonsult-
bolaget som garanterar att de efterfrågade tjänsterna utförs. De som skall
utföra arbetet är dock anställda i bolaget och inte hos uppdragsgivaren.

Det fåtal kvinnor som hittills fått möjlighet att bedriva privat hemvård i
Sverige vittnar bl.a. om större inflytande över sin arbetssituation, ny yrkes-
stolthet och högre arbetsmoral jämfört med när de utförde samma arbete som
anställda i den kommunala hemtjänsten. Vad de därmed beskriver är viktiga
steg för kvinnor och män att konkurrera på lika villkor.

Socialdemokraterna har avfärdat detta som "pigjobb". Det är djupt
kränkande för de människor som i dag utför denna typ av arbetsuppgifter.
Arbetet kräver både kunskap, erfarenhet och yrkesskicklighet.

Kvinnomaktutredningen visar att svenska kvinnor har liten makt i
näringslivet jämfört med kvinnor i många andra utvecklade länder, t. ex.
USA och Storbritannien. I de 229 svenska börsnoterade företagen finns inte
en enda kvinnlig VD och endast tre procent av deras styrelseledamöter är
kvinnor.

Docenten och forskaren vid IUI (Industrins Utredningsinstitut) Magnus
Henrekson har fortsatt utredningens arbete att analysera jämställdhet ur ett
ekonomiskt perspektiv. Han tror inte att könsdiskriminering är mer utbredd i
Sverige än i andra länder och ser inte kvotering som lösning på problemet:
"De som förordar kvotering glömmer bort att den ekonomiska makten bland
män knappast är något som fördelas genom kvotering eller tilldelas på något
sätt. Makt är något som enskilda individer skaffar sig genom
kompetensuppbyggnad, nätverksbyggande och målmedvetet arbete. Att
skaffa och behålla ekonomisk makt kräver tid för både män och kvinnor."
(SAF-tidningen Näringsliv nr 25, 1999).

Henrekson har också visat att den genomsnittliga arbetstiden för
amerikanska kvinnor ökat med 40 procent under åren 1975 och 1994 för att
sistnämnda år vara 20 procent högre än för svenska kvinnor. Amerikanska
män utför inte mer hushållsarbete än svenska män. Förklaringen till att
amerikanska kvinnor kan ha så mycket längre betald arbetstid än svenska
kvinnor är att de har tillgång till en stor tjänstesektor för hushållsarbete.

Det är snart bara i Sverige som man hyser den egendomliga upp-
fattningen att kvinnor kan få en minskad arbetsbörda hemma endast genom
att mannen tar en större del av arbetet. I allt fler länder löser man problemet
genom att möjliggöra köp av tjänster till ett rimligt pris. Då kan båda
makarna få en högre livskvalitet och ökade möjligheter att satsa tid och
krafter på en yrkeskarriär.

Slutsatserna från EU-projektet Humlan i Kungälv, där hushållsnära
tjänster erbjöds till en avsevärt lägre kostnad än som annars är möjligt med
svenskt skattetryck, är att hushållen har stort behov av hemnära tjänster.
Behovet motsvarar enligt nämnda projekt en potentiell arbetsmarknad på
100.000 heltidstjänster. Det visade sig också att hushållen är villiga att
betala
för tjänsterna och att priset har stor inverkan på hur mycket hjälp som
efterfrågas. Behovet är enligt slutsatserna störst inom åldersgruppen 25-45 år
med barn.

Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna
efterlyser en reform på området i den gemensamma motionen
1999/2000:Sk312. Bedömningen i denna är att det skulle skapas mellan
50.000 och 100.000 nya jobb om man gjorde vita hushållstjänster tillgängliga
för människor med normala inkomster. Det övergripande målet med
förslagen är att öka sysselsättningen. Det påvisas emellertid att det skulle ge
fler positiva effekter, bland annat:

svarta jobb blir vita och de som i dag jobbar svart får tillgång till förmånerna
i socialförsäkringssystemet, sjukförsäkring, pension m.m.,

valfriheten för hushållen ökar genom att människor får möjlighet att välja
mellan att arbeta mycket och köpa tjänster i hemmet eller att arbeta mindre
och göra hemarbetet själva,

jämställdheten ökar genom att det underlättar för både kvinnor och män att
förena yrkesarbete med föräldraskapet.

Vi föreslår en skattereduktion för privatpersoner med halva
arbetskostnaden för hushållsnära tjänster. Skattereduktionen begränsas till
maximalt 25 000 kronor per år och hushåll.

I grunden handlar det om att ge familjen möjlighet att lösa barnomsorg
och tjänster i hemmet på andra sätt än vad som i dag är politiskt accepterat.
Många fler kvinnor skulle satsa på att nå en chefsposition, med allt vad det
innebär av personliga uppoffringar, om det vore möjligt att köpa hemtjänster
som leder till en avlastning i det privata livet. Konkreta problem fordrar
handfasta lösningar. Den ordning vi förordar gör det lättare för kvinnor att
konkurrera med män på lika villkor.

Kvinnligt och manligt i
skolan

Elever på lika villkor

Skolan måste fungera flexibelt och kunna möta olika krav
för att flickor och pojkar skall kunna bygga upp sin
kompetens. Varje enskild flickas och pojkes
kompetensutveckling är beroende av deras intresse och
motivation att lära. Skolan skall ge den bas som ger
möjlighet till ett livslångt och självständigt lärande, såväl i
arbetet som på fritiden - det som i forskningen kallas
mottagarkompetens.

Att verka för jämställdhet har lyfts fram som en central uppgift för
skolan. Enligt 1 kap. 2 § skollagen skall alla barn och ungdomar, oberoende
av kön, geografisk hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha
lika tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet.

Läroplanerna för skolan bygger på följande värdegrund: "Människolivets
okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde,
jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta
är de värden som skolan skall gestalta och förmedla."

Av rapporten (Ds 1994:98) "Vi är alla olika", som arbetsgruppen
Kvinnligt och manligt i skolan framlade redan sommaren 1994 men som
fortfarande äger sin giltighet, framgår att det fortfarande råder ojämlika för-
hållanden i skolan för flickor och pojkar. Detta leder till att deras personliga
utveckling, deras prestationer och resultat påverkas i hög grad av köns-
tillhörigheten, som snävar in och begränsar inte bara valet av ämnen, kurser,
utbildningar och yrken utan också erfarenheter, kunskaper och härtill knuten
kompetens.

Arbetsgruppen framhåller att skollagens "oberoende av kön" allmänt
tolkas som att skolan skall bortse ifrån kön. Det förhållandet att skolan
förhåller sig könsneutral får negativa konsekvenser för båda könen och sägs
vara en av förklaringarna till att jämställdhetsarbetet i skolan ännu inte
avsatt
mer påtagliga resultat.

Vi anser att det är ett problem att andelen manliga lärare är så liten i
grundskolan, särskilt för alla de barn som inte har några manliga förebilder
utanför skolan heller. Vi anser därför att det är mycket angeläget att man
prövar alla möjligheter att åstadkomma en jämnare könsfördelning i
lärarkåren.

En modern jämställdhetspolitik försöker inte förneka eller utplåna de
olikheter som finns mellan flickor och pojkar avseende kulturella, sociala
och biologiska egenskaper, utan frågar i stället hur skolan skall kunna ta
hänsyn till dem, för att därigenom ge varje individ möjlighet att utveckla sin
fulla potential. Därmed kommer en modern jämställdhetspolitik för skolan
att inte bara intressera sig för den procentuella fördelningen mellan könen i
olika yrken och utbildningsvägar, utan också för hur undervisningen går till,
hur skolan arbetar, när olika ämnen introduceras i tiden och hur
arbetsformerna i skolan skall kunna undvika att missgynna ettdera könet.

Vi vill understryka vikten av att lärarna har sådan kulturell kompetens att
de kan hantera den speciella situation invandrarflickor kan ställas inför, som
sammanhänger med att de snabbare absorberar den jämställdhetskultur som
finns i Sverige än vad deras föräldrar kan göra. Vi utvecklar vår syn på dessa
speciella problem i partimotion 1999/2000:Sf617 Medborgarmakt.

Frågan om flickor och teknik har blivit något av en symbolfråga för
jämställdhetsarbetet i skolan. Trots mer än 20 års strävan efter jämnare köns-
fördelning är det fortfarande så att pojkar väljer tekniska och naturvetenskap-
liga utbildningslinjer i mycket större utsträckning än flickor. Av de flickor
som i slutet på 1980-talet valde en yrkesinriktad "pojklinje" på gymnasiet
avbröt mer än 25 procent sin utbildning redan under det första året.

Vi delar den uppfattning som kommer till uttryck i rapporten "Vi är alla
olika", nämligen att flickor och teknik i första hand är en pedagogisk fråga.
Könssynen på teknik styr våra föreställningar. Flickornas sociala bakgrund
har också visat sig ha större betydelse för valet av utbildning än pojkarnas.
Inte minst inom området flickor och teknik är det viktigt att vi kommer ifrån
ett slentrianmässigt tänkande kring jämställdhetsfrågorna, liksom foku-
seringen på kvantitativa data. Vad som behövs är ett kvalitativt inriktat
arbete.

Den nya informationsteknologin och cyber space-miljön har från början
dominerats av pojkarna. Antalet flickor som utnyttjar denna teknik växer nu
snabbt. Det visar sig dock att flickorna i högre grad lockas av de socialt
inriktade tjänsterna, typ MUD (Multi User Dungeon) och IRC (Internet
Relay Chat). Även om relationen användare numera är ganska jämn mellan
flickor och pojkar så visar det sig att pojkarna behåller sitt försprång om man
ser till dem som förstår tekniken i sig.

När vi nu går in i informationssamhället är det viktigt att föräldrarna och
skolan är observanta på detta så att flickorna inte halkar efter i utvecklingen.
Lärarna har här en stor pedagogisk uppgift, så stor att särskild vikt bör
tillmätas den redan i lärarutbildningen.

Vi anser att flickor tidigt skall stimuleras att arbeta med infor-
mationsteknologi. Aktuell forskning visar att flickor och pojkar har olika
inlärningsfaser och inlärningssätt. Vi anser att skolan måste ta till sig den
nya
kunskap om kvinnligt och manligt som finns i dag. Jämställdhetsarbetet i
skolan måste grundas på kunskap och bli en pedagogisk fråga, snarare än en
moral- eller attitydfråga. Vi anser att en nationell skolpeng bör införas så att
Sverige kan få en mångfald av skolor. Aktiva val stimulerar den pedagogiska
utvecklingen. Föräldrarna får möjlighet att välja den skola som ger just deras
dotter eller son de bästa möjligheterna att utveckla sin unika kompetens.
Lärarna får möjlighet att välja mellan flera olika arbetsgivare, och därmed får
de ökade förutsättningar att utveckla och använda sin professionella
kompetens.

Högre utbildning och forskning

Precis som i skolan måste även den högre utbildningen
speglas av förståelsen för skillnader mellan individer och
mellan manligt och kvinnligt. Först när forskarvärlden tar
vara på de olika kompetenser som finns hos såväl män som
hos kvinnor kommer den akademiska världen att vara
jämställd.

60 procent av de sökande till högre utbildning är kvinnor och 56 procent
av dem antas. Bland de examinerade (120 p eller mer) är 59 procent kvinnor.
Bland de nyantagna till forskarutbildningen är 40 procent kvinnor. Av dem
som avlägger doktorsexamen är 32 procent kvinnor. Endast 9 procent av
professorerna är kvinnor. Eftergymnasialt utbildade kvinnor hade 1995 i
genomsnitt ca 85 procent av mäns lön på samma utbildningsnivå. (Rapporten
Kvinnor och män i högskolan 1997:44, Högskoleverkets rapportserie).

Att andelen kvinnor bland professorerna är mycket lägre än det antal som
faktiskt examineras på 120-poängsnivån kan till viss del förklaras av att
kvinnor föder barn och därför väljer att inte ta sig vidare i karriären. Men det
finns undersökningar i den akademiska världen som tyder på att det
föreligger dolda strukturer i det akademiska systemet som direkt missgynnar
kvinnor. Forskarna Agnes Wold och Christine Wennerås menar att både
formella och informella meriter värderas och enligt tradition väljer män män.

Dock kan man se att utvecklingen går i rätt riktning, bland annat att allt
fler kvinnor fullföljer en akademisk examen. Detta visar sig också i
näringslivet, där andelen kvinnliga chefer, ingenjörer m.m. blir allt högre i de
yngre åldersgrupperna. Bland cheferna i mindre företag är 35 procent
kvinnor i åldersgruppen 25-34 år medan andelen kvinnor i åldersgruppen
55-64 år är 23 procent. Av civilingenjörerna i åldern 25-34 år är 21 procent
kvinnor mot endast 3 procent i åldersgruppen 55-64 år. (Rapport om
arbetsmarknaden nr 4 1999, SAF)

En viktig faktor för att inte kvinnorna skall "ramla ur" utbildnings- och
forskningsystemet är att det undantag från gällande femårsregel för anställ-
ning som forskarassistent följs. Enligt gällande ordning skall man påbörja sin
tjänst inom fem år efter examen, men enligt ett förslag från regeringen (prop.
1998/99:94) skall tiden kunna förlängas om vissa skäl föreligger. Ett av
skälen är föräldraledighet. Då kvinnor ofta har en längre föräldraledighet än
män är detta undantag från femårsregeln viktigt ur jämställdhetssynpunkt.

Andelen kvinnliga professorer ökar nu, bl.a. som följd av riksdagens
beslut 1995 att fram till år 2008 inrätta 32 nya professurer som genom
tillämpning av s. k. positiv särbehandling som skall tillsättas med en sökande
av underrepresenterat kön även om vederbörande är mindre kvalificerad än
en medsökande av det andra könet - s. k. thammare, efter dess upphovsman,
förre utbildningsministern Carl Tham. Moderata samlingspartiet motsatte sig
detta förslag och vi anser alltjämt att det var fel väg att gå.

Vi avvisar alla former av kvotering, även inom universitetsvärlden. Vi är
övertygade om att kvinnor har den inneboende förmågan att göra akademisk
karriär av egen kraft, på sina egna meriter.

Vi avvisar bestämt alla former av särbehandling som innebär att någon
får en tjänst på grund av könstillhörighet trots sämre meriter. Sådan är enligt
vår mening förnedrande för kvinnorna och vilar på felaktiga utgångspunkter.
Genom att framhålla reglerna om positiv särbehandling som ett viktigt inslag
i jämställdhetspolitiken ger regeringen uttryck för en kvinnosyn som är djupt
kränkande. Den signal som skickas ut är att det inte finns tillräckligt många
kompetenta kvinnliga forskare varför kvinnor måste hjälpas fram så att den
socialdemokratiska regeringen kan uppnå sina jämställdhetsmål. Regeringens
agerande skadar därför det långsiktiga och seriösa jämställdhetsarbetet på
universiteten och högskolorna.

Fil. dr Mats Lundström vid den statsvetenskapliga institutionen vid
Uppsala universitet har påpekat att den kollektiva rättvisa som skall skapas
av ett ökat antal kvinnor på högre poster inom den akademiska världen resul-
terar i konkreta orättvisor på den individuella nivån (Tidskrift för politisk
filosofi). Vi instämmer i Lundströms konstaterande att jämställdhet inte kan
skapas på kollektiv nivå. Vi tar också avstånd från jämställdhetsminister
Margareta Winbergs försök till kollektiv skuldbeläggning av män.

Magnus Henrekson vid IUI har genom sin forskning påvisat att det
sammanpressade svenska löneläget och våra skatte-, avgifts- och bidrags-
system gör att utbildningspremien i Sverige internationellt sett är mycket låg
generellt. För kvinnor accentueras problemet av att så många av dem saknar
en arbetsmarknad i ordets rätta bemärkelse. Arbetslivsinstitutets studie
"Kvinnors och mäns löner" (1997) visar att skillnaderna i lön är större i den
offentliga sektorn än i den privata. Här måste staten och kommunerna som
arbetsgivare snarast ta sitt ansvar.

Att tillgripa kvotering är dessutom att göra det lätt för sig. Det är att
angripa symptomen i stället för att bota sjukdomen.

Moderata samlingspartiet förordar i stället att politiken inriktas på att
angripa de grundläggande problem som sammanhänger med Sveriges rigida
arbetsmarknad, det svenska skattesystemet som tvingar kvinnorna till
dubbelarbete utan möjlighet annat än för ett fåtal mycket välbeställda att
köpa hushållsnära tjänster samt välfärdsstatens stela system som inte ger
utrymme för individuella lösningar. Häri återfinns en betydande orsak till
dagens sneda fördelning av kvinnor och män inom högre utbildning och
forskning. En annan sådan orsak är den offentliga sektorns monopolställning
inom traditionella kvinnoyrken och därmed sammanhängande svårigheter för
kvinnor att få ekonomisk utdelning på investeringar i högre utbildning.

Vi anser också att det finns skäl att göra en mer total översyn av
professorstillsättningarna och av tjänsteförslagsnämndernas arbetsmetoder. I
ett system med klara kriterier, där manliga nätverk och slumpmässiga
fördelar inte fäller utslaget, skulle alla och i synnerhet kvinnor få en bättre
möjlighet att komma till sin rätt. Subtila men diskriminerande inslag i de
manligt dominerade akademiska strukturerna måste mönstras ut.

Kvinnors arbetsmarknad

Den offentliga sektorn - en
kvinnofälla

Från början av 1960-talet fram till 1990 ökade antalet
förvärvsarbetande personer i Sverige med 900.000.
Ökningen beror främst på kvinnornas inträde på
arbetsmarknaden. Under denna trettioårsperiod ökade antalet
förvärvsarbetande kvinnor från 53 till 86 procent. Delvis
andra grupper än tidigare har sökt sig ut på arbetsmarknaden,
nämligen gifta kvinnor och småbarnsmammor.

Traditionellt kvinnliga arbetsuppgifter inom vård, omsorg och
undervisning är i Sverige tjänster som i huvudsak tillhandahålls av den
offentliga sektorn. På grund av de offentliga monopolen har kvinnornas
arbetsmarknad kommit att bli mycket begränsad.

56 procent av de förvärvsarbetande kvinnorna återfinns inom den
offentliga sektorn. Många yrken är totalt kvinnodominerade. Vi har alltså fått
en starkt könssegregerad arbetsmarknad, något som nyligen även EU-
kommissionen uppmärksammat och riktat kritik mot Sverige för.

Den centralstyrda lönepolitik som bedrivs i Sverige bygger på den
socialdemokratiska, kollektivistiska synen på människor som likformiga och
utbytbara. Den har lett till flera obalanser. Sverige har blivit ett låglöneland
för högutbildade och ett höglöneland för lågutbildade. Detta fenomen är
särskilt markant inom den offentliga sektorn, där den s. k. dubbla obalansen
länge har diskuterats. Den leder till att staten och kommunerna får allt
svårare att rekrytera och behålla kompetens.

Den offentliga sektorns monopolställning har bland annat resulterat i att
särskilt kvinnor ofta får en blygsam utdelning på sina investeringar i högre
utbildning. Det är oacceptabelt.

Andelen kvinnliga chefer är låg, trots att många anser att kvinnor har de
egenskaper som krävs och kommer att krävas i det framtida arbetet -
lyhördhet, samarbetsförmåga och flexibilitet.

Det finns många förklaringar till denna snedfördelning. Den samman-
hänger naturligtvis med gamla traditioner - näringslivet och förvaltningarna
är uppbyggda av män i ett samhälle som såg helt annorlunda ut än den värld
vi lever i nu. I det samhället hade kvinnor ännu inte börjat slitas mellan
hemarbete och lönearbete.

För att få fler kvinnor i chefsbefattningar måste de gamla strukturerna
omprövas. Många kvinnor önskar t.ex. ett flexiblare chefskap, både i tid och
innehåll. "Team Builder", en modell för roterande chefskap, är en modell
som prövats på Ericsson Telecom med framgång. Gruppens medlemmar
stödjer varandra och har ett kreativt samarbete. Kvinnor som har prövat
denna arbetsform beskriver det roterande chefskapet som ett slags "växthus"
för nya chefer. Man framhåller att alla teorier om den lärande organisationen
här har blivit omsatta i praktiskt handlande.

I dag kan vi alltså konstatera att vi inte har lyckats uppnå den
jämställdhet på arbetsmarknaden som är önskvärd samt att en del av
förklaringen till detta ligger inbyggd i "den svenska modellen". En ensidig
och begränsad arbetsmarknad har inte haft den flexibilitet som är nödvändig
för att fullt ut ta vara på kvinnornas mångsidighet och kompetens och inte
heller för att möta dagens arbetslöshetsproblem.

Kvinnornas arbetsmarknad är sårbar. Det märks särskilt tydligt när
offentlig expansion inte längre är möjlig. Många kvinnor har helt enkelt
blivit beroende av ett system som håller på att kollapsa. Under
socialdemokraternas "saneringsprogram" har det många gånger verkat som
om förutsättningarna för arbete och försörjning skulle vara hotade för många
kvinnor som arbetar inom vården och omsorgen. Nu kan vi emellertid, bl.a.
av demografiska skäl, se att behovet av sådana tjänster i stället växer.
Uppgiften blir alltså att finna nya former för organisationen och
finansieringen av arbetet.

Inför sist nämnda uppgift står Socialdemokraterna handfallna. De kan av
ideologiska skäl inte tänka sig att ge upp statens, kommunernas och
landstingens monopol inom de sektorer som är traditionella kvinnoyrken. De
tror fortfarande att den offentliga sektorn är garanten för kvinnors
arbetsmöjligheter. Dessbättre börjar nu de fackliga organisationerna inse att
kvinnor inte kan förbättra sina löner förrän de får fler konkurrerande
arbetsgivare att välja mellan.

Som så ofta har verkligheten på senare tid tvingat Socialdemokraterna att
göra avkall på sin ideologi. Inom vårdsektorn råder nu brist på kvalificerad
arbetskraft, särskilt på sjuksköterskor. Allt fler utbildade sjuksköterskor
säger upp sin anställning hos landstinget och tar i stället anställning hos ett
bemanningsföretag som specialiserat sig på denna sektor. När
bemanningsföretaget hyr ut dem till den forne arbetsgivaren är lönevillkoren
helt andra än vad de hade som landstingsanställda. Det finns exempel på att
en sjuksköterska har fördubblat sin lön. Vad som har inträffat är att det har
uppstått en marknad även inom monopolets ram. På en marknad kan ingen
arbetsgivare ensidigt diktera lönevillkoren. Hos monopolen kunde man länge
göra det och resultatet ser vi nu i form av arbetskraftsbrist.

Vi anser att denna utveckling ger ett kraftfullt stöd för vårt krav att de
offentliga monopolen skall brytas upp så att kvinnor i lika hög utsträckning
som män kan finna alternativa arbetsgivare. Kvinnors arbetsmarknad skall
avregleras så att den faktiskt blir det som ligger i ordet marknad.

Lönebildning

Tack vare att stora samhällssektorer, som är helt
kvinnodominerade arbetsfält, utgör statliga eller kommunala
monopol i vårt land har den ende arbetsgivaren på området
effektivt kunnat förhindra en rimlig löneutveckling för stora
grupper på arbetsmarknaden. Den offentliga sektorns
monopolställning har byggt upp en bomb som nu ligger och
tickar.

På senare år har den socialdemokratiska regeringen i alla sammanhang
brukat framhålla att en av de viktigaste frågorna inom jämställdhetspolitiken
är att komma till rätta med osakliga löneskillnader och lönediskriminering.
Lönediskriminering som beror på kön måste bekämpas med alla medel,
brukar det sägas. I årets budgetproposition ligger regeringen lågt i denna
fråga bortsett från att den hyllar JämO:s aktiviteter på området och
välkomnar JämO:s insatser för att få frågor om lönediskriminering prövade i
domstol.

En forskningsrapport av de två forskarna Eva Meyerson, Industrins
utredningsinstitut, och Trend Petersen, UCLA och universitetet i Oslo, visar
att den påstådda lönediskrimineringen av kvinnor till förmån för män med
samma jobb och samma arbetsgivare till stor del är en myt. De visar också att
varken den allmänna lönespridningen eller lönespridning inom likartade
befattningar har lett till att kvinnor har fått sämre löner än män. Skillnader i
lön mellan kvinnor och män beror på att kvinnor arbetar i låglöneyrken.
Studien som sträcker sig över en tidsperiod på 20 år visar också att
jämställdhetslagen inte har inneburit någon förändring i lönebildningen för
könen. Arbetsgivarna har betalat samma lön för samma arbete både före och
efter lagens tillkomst.

Arbetslivsinstitutets undersökning "Kvinnors och mäns löner 1997" visar
att den genomsnittliga löneskillnaden mellan män och kvinnor är större i den
offentliga sektorn än i den privata. De löneskillnader som finns förefaller
alltså att vara ett resultat av den svenska modellen - ett problem som det
kollektiviserade samhället har skapat. Till problembilden hör också att
skattetrycket för låg- och mellaninkomsttagare är extremt högt i Sverige vid
en internationell jämförelse. Problemet med "the working poor" är därmed
en realitet i vårt land.

Den offentliga sektorns monopol är en kvinnofälla. Det faktum att
kvinnor av tradition har klumpats ihop till en anonym massa istället för att
ses och värderas som individer har ytterligare försämrat deras lönebildning.

En medarbetares lön skall återspegla hennes arbetsinsatser, kompetens,
engagemang och resultat i arbetet. Myten om att det genom arbetsvärdering
skulle vara möjligt för lagstiftaren, domstolen eller JämO att anvisa några
objektiva faktorer som skall ligga till grund för lönesättningen bör avlivas en
gång för alla. Till syvende och sist är värdet av ett arbete vad någon på en
marknad är beredd att betala för det.

Kvinnligt företagande

Av en undersökning av Företagarnas riksorganisation, Den
kvinnliga företagsprofilen, framgår att 23 procent av
nyföretagarna i Stockholms län utgörs av kvinnor. Bland
dessa har inte mindre än 43 procent tidigare arbetat i
offentlig sektor. Av dem uppger 60 procent att de valt
bransch efter tidigare arbetslivserfarenhet och utbildning.
Vad kunde vara naturligare?

Majoriteten av dessa 1.500 kvinnor uppger att de startar företag därför att
de vill ha större självständighet i sitt arbete. De anser inte att de har något
inflytande i de stora offentliga organisationerna eller att de får gehör för
sina
idéer.

Utvecklingen mot ett ökat kvinnligt företagande är positiv. Sverige har
dock lång väg att gå innan situationen kan anses acceptabel. Andelen
kvinnliga företagare är nämligen inte bara låg i förhållande till andelen
löneanställda, den är också låg internationellt sett. I USA utgör de kvinnliga
företagarna 12,6 procent av den sysselsatta befolkningen, i Norge 9,1
procent, i Kanada 19 procent och i Storbritannien 7,9 procent. För Sverige är
siffran 4,4 procent.

Ett stort problem för kvinnligt företagande i Sverige är att de områden
där många kvinnor ofta skulle vilja starta eget är föremål för statligt och i
synnerhet kommunalt monopol. Barnomsorg, sjukvård, äldreomsorg och
undervisning är sektorer där kommunerna i princip har monopol på att
bedriva verksamhet. De kreativa kvinnor som till exempel skulle vilja starta
egna arbetssjukgymnastkliniker kan enbart göra det inom borgerligt styrda
landsting där etableringsfrihet råder.

Ett annat problem för kvinnligt företagande är den osunda kommunala
konkurrensen som ofta slår hårt mot just kvinnors företagsområden.
Kommunala gym eller städservice som dumpar priser med hjälp av
skattemedel utgör ett hot mot den kvinnliga entreprenörsandan (Kommunal
företagsamhet - ett hot mot småföretagen, Ola Karlsson 1999). Inte sällan
ger regeringen dessutom starta-eget-bidrag med den ena handen medan man
med den andra handen rycker undan förutsättningarna för att bedriva den
sålunda startade egna rörelsen.

Vi anser för vår del att det är otillständigt att staten och kommunerna
bedriver verksamheter på sådana områden där det finns en privat marknad
eftersom tillgången till skattemedel möjliggör en underprissättning som
snedvrider konkurrensen. Staten och kommunerna borde i stället upphandla
sådana tjänster på den privata marknaden efter ett anbudsförfarande i fri
konkurrens på lika villkor.

Vi anser också att det är nödvändigt att skärpa kommunallagens förbud
mot kommunal näringsverksamhet och att införa effektiva sanktioner vid
överträdelse av ett sådant förbud.

Som en långsiktigt och samhällsekonomiskt hållbar strategi för att
förbättra kvinnors löneutveckling föreslår vi följande:

- Den offentliga sektorns monopolställning på i princip alla andra områden
än dem som innefattar myndighetsutövning skall avskaffas och ersättas
med ett system där staten och kommunerna upphandlar tjänsterna på en fri
marknad eller på annat sätt säkerställer en öppen konkurrens.

- Kvinnors egenföretagande skall underlättas genom ett generellt förbättrat
företagsklimat, där sänkt skatt på arbete är en vital del.

- Det skall bli möjligt för kvinnor - likaväl som för män - att träffa
individuella löneavtal med arbetsgivaren, inom ramen för eller vid sidan
om gällande kollektivavtal.

Moderata samlingspartiet har ambitionen att skapa Europas bästa
näringsklimat. Det innebär också ett gynnsamt klimat för kvinnligt
företagande. Vi vill göra det möjligt för svenska kvinnor att bli egna
företagare genom att

- skatten på arbete och företagande sänks,

- arbetsmarknaden avregleras och moderniseras,

- etableringsfriheten stärks inom sektorer som i dag är offentliga monopol,

- avknoppningar från offentligt bedriven verksamhet uppmuntras,

- marknaden för hemnära tjänster öppnas upp genom 50 procents
skattereduktion för sådana kostnader, maximerat till 25 000 kronor per
hushåll och år.

Jämställdhetsombudsmanne
n (JämO)

I budgetpropositionen anmärker regeringen att JämO i första
hand redovisar kvantitativa resultat av verksamheten. Det har
i olika sammanhang framhållits att det är mycket svårt att
utvärdera vilken betydelse JämO:s verksamhet i realiteten
har haft för att nå målet om jämställdhet mellan kvinnor och
män. Det förhåller sig nog så att den kritik som JämO brukar
rikta mot arbetsgivarna, nämligen brist på konkreta mål och
åtgärder som kan utvärderas, med visst fog skulle kunna
riktas mot JämO själv. Det finns inslag i JämO:s verksamhet
- exempelvis försök att under hot om vite i
halvmiljonklassen framtvinga jämställdhetsplaner som kan
finna nåd hos JämO:s tjänstemän - som väcker berättigad
irritation hos företagen och löje hos gemene man.

Aktuell är nu aktionen mot de nya IT-företagen, som i många fall inte
kunnat visa upp en "fullständig jämställdhetsplan" och som dessutom visat
sig inte ha en politiskt korrekt andel kvinnor i ledande befattningar. IT-
företagens förklaring att det är svårt att hitta kvinnor med rätt kompetens
viftas av JämO:s ledande företrädare bort med att "Visst är det ett faktum att
fler män än kvinnor har högre utbildning på IT-området, men erfarenheten
visar att rekryteringar ofta görs slentrianmässigt, män väljer män ur sitt eget
nätverk och funderar inte på om man kan göra något okonventionellt för att
bredda urvalet." (SvD 990927). Uttalandet avslöjar en betydande okunnighet
om företagandets villkor.

Från principiella utgångspunkter måste man ifrågasätta om det i en fri
och öppen demokrati kan vara rätt att ha statliga myndigheter och tjänstemän
vars uppgift det är att påverka opinionen, dvs. att styra individernas tänkande
i en viss, av makthavarna önskad riktning. För att citera statsvetaren Bo
Rothstein tillhör JämO den extra statsmakt som har ideologiproduktion med
offentliga medel som sin uppgift.

Med tanke på den prioriterade ställning jämställdhetsarbetet har inom EU
och på den praxis som EU-domstolen har utvecklat när det gäller
lönediskriminering med mera är det troligt att JämO:s roll kommer att
minska. Det finns därför skäl att göra en översyn av myndighetens uppgifter.

1 Hemställan

1 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den allmänna inriktningen av jämställdhets-
politiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kvotering,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om individens möjligheter att förena arbets- och
familjeliv,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införandet av skattereduktion på hemnära
tjänster,2

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sänkta skatter och minskade marginaleffekter,3

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av jämställdhetsarbetet i skolan,4

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att stimulera flickor att arbeta med
informationsteknik,4

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en nationell skolpeng och mångfald i
utbildningen,4

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om särbehandling inom den högre utbildningen och
forskningen,4

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillsättningen av professurer och tjänsteförslags-
nämndernas arbetsmetoder,4

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att avskaffa den offentliga sektorns monopol
inom kvinnodominerade sektorer i förvärvslivet,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om individuella löner,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunal konkurrens,2

14. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av kommunal-
lagen i enlighet med vad i motionen anförts,1

15. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om ett förbättrat företagsklimat.5

Stockholm den 4 oktober 1999

Bo Lundgren (m)

Per Unckel (m)

Beatrice Ask (m)

Anders Björck (m)

Carl Fredrik Graf (m)

Chris Heister (m)

Gun Hellsvik (m)

Gunnar Hökmark (m)

Henrik Landerholm (m)

Göran Lennmarker (m)

Fredrik Reinfeldt (m)

Inger René (m)

Per Westerberg (m)

1 Yrkande 14 hänvisat till KU.

2 Yrkandena 4 och 13 hänvisade till FiU.

3 Yrkande 5 hänvisat till SkU.

4 Yrkandena 6-10 hänvisade till UbU.

5 Yrkande 15 hänvisat till NU.