Jämställdhet

Motion 2000/01:A809 av Margareta Andersson m.fl. (c)

1 Sammanfattning

Centerpartiet tilltror varje människa förmåga att förvalta sina möjligheter
och att ta ansvar både för sig själv och andra. Människans frihet är nära
förbunden med förmågan och kravet att ta ansvar för sina handlingars
konsekvenser. Detta kräver dock att människor ges jämlika villkor att
förvalta sina möjligheter och har en valfrihet att välja på vilket sätt man
vill förverkliga sina drömmar.

Att förändra attityder tar tid och kräver insatser redan från unga år, det är
därför viktigt att insatser för att stärka möjligheterna för olikheter görs
redan i
grundskolan. Den enskildes möjligheter får inte begränsas av traditioner och
påskrivna könsroller.

Statens uppgift är att utforma jämlika system för lika möjligheter. Genom
att se över befintliga system kan dessa reformeras till att bättre passa både
kvinnor och män.

Centerpartiet har under de senaste åren aktivt drivit frågan om
jämställdhet. Under hösten och våren 1999/2000 framfördes ett flertal
hemställanspunkter hos riksdagen. Dessa kommer att behandlas under hösten.
Denna motion skall ses som ett vidare steg i arbetet för en ökad jämställdhet
och därigenom ökat självbestämmande, trygghet och livskvalitet.

2 Innehållsförteckning
3

4 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförts om ett samlat program för ökad jämställdhet i den svenska
skolan.1

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utformningen av läroböcker.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om jämställdhetsplaner och jämställdhetsrevision.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en långsiktig plan för uppvärdering av kvinnodominerade
yrken.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utforma ett skattesystem som gör det möjligt för kvinnor att
ta del av löneförmåner. 2

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om resurser till forskning och rehabilitering med anknytning till
kvinnors hälsa.3

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett system för föräldraledighet.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en höjning av ersättningsnivån i föräldraförsäkringen.4
9.
1 Yrkandena 1 och 2 hänvisade till UbU.

2 Yrkande 5 hänvisat till SkU.

3 Yrkande 6 hänvisat till SoU.

4 Yrkande 8 hänvisat till SfU.

5 Inledning

5.1 Lika möjligheter att vara olika

Centerpartiet tilltror varje människa förmåga att förvalta sina möjligheter
och att ta ansvar både för sig själv och andra. Människans frihet är nära
förbunden med förmågan och kravet att ta ansvar för sina handlingars
konsekvenser. Detta kräver dock att människor ges jämlika villkor att
förvalta sina möjligheter och att man har en valfrihet att välja på vilket
sätt man vill förverkliga sina drömmar.

Till följd av detta eftersträvar Centerpartiet en reformering av det svenska
demokratiska systemet som gör det möjligt för människor att i större
utsträckning än idag påverka sin egen vardag. Statens roll skall innefatta att
övervaka och förhindra att ojämlikhet i valfrihet och ansvar uppkommer för
de enskilda individerna. Kort sagt - staten skall garantera lika möjligheter att
vara olika. För att detta skall vara möjligt krävs en större tolerans för
olikheter
och ett ständigt ifrågasättande av strukturer och processer i dagens samhälle.

Det yttersta målet för Centerpartiets politik är att möjliggöra för varje
människa, oavsett kön, religion, etnicitet, sexuell läggning, ålder eller
position
i samhället, att växa och förverkliga sina drömmar.

I många skrifter som behandlar området kring människovärde, demokrati
eller rättvisa finns meningen om alla människors lika rätt och värde
nedtecknat. Ett ord med samma innebörd är jämlikhet. Dessa ord är väldigt
lätta att säga eller fästa på ett papper, men svårare att realisera. Det är
först
när värden ställs på sin spets som systemet kan utvärderas ordentligt.
Erfarenheterna i Sverige visar att dessa ord som så många gånger skrivits ned
har haft svårt att få verkligt genomslag i samhällsstrukturerna.

Den svenska debatten har under lång tid koncentrerats på den brist av
jämställdhet som råder i Sverige. Debatten är befogad och nödvändig, men
medför även att den saknar ett djup då den oftast kommer att handla om den
brist på jämlikhet som finns mellan kvinnor och män som grupper. Genom att
även belysa frågan ur ett individperspektiv kan debatten breddas och nya
intressanta vinklingar uppkomma. På detta sätt kommer även de
samhällsstrukturer som begränsar individers möjligheter till ansvarstagande
och inflytande i dagen.

I dagens samhälle problematiseras förhållandet mellan kvinnor och män
utifrån de könsroller som utvecklats genom historien. Detta innebär en
paradox. Genom att belysa de skillnader som finns mellan kvinnors och mäns
möjligheter och inflytande förstärks bilden av det ojämställda samhället.
Samtidigt är detta nödvändigt för att få en förändring till stånd. Det är bara
genom att se könsmönstren vi kan bryta upp dessa och ge varje människa
möjlighet att fritt utvecklas som individ. Det faktum att man söker mäta
jämställdhet, jämlikhet och rättvisa genom statistik, medför att en falsk bild
av jämställdheten uppkommer.

Ett tydligt exempel på detta är representationen i den svenska regeringen
och riksdagen, det mest jämställda parlamentet i världen. Det råder en
tämligen jämn fördelning mellan könen bland såväl statsråd som
riksdagsledamöter och detta är positivt. Om man däremot väljer att studera
vilka som dominerar bland de högre tjänstemännen, vars inflytande är stort,
så dominerar männen. Statistiken visar således att jämställdheten i det högsta
beslutande organet inom det svenska demokratiska systemet är
tillfredsställande, medan en djupare analys av maktens ansikte visar på
betydande brister.

Detta är ett exempel på hur statistiken kan ge en skev bild av verkligheten.
Samma koppling kan ges inom ett flertal områden. Ett av de främsta målen
med en statlig jämställdhets-/jämlikhetspolitik är att visa på den brist som
finns inom området och aktivt verka för att detta förändras.

Centerpartiet har under de senaste åren drivit frågan om jämställdhet
aktivt. Under hösten och våren 1999/2000 framfördes ett flertal
hemställanspunkter hos riksdagen. Dessa kommer att behandlas under hösten.
Denna motion skall ses som ett steg vidare i arbetet för en ökad jämställdhet
och därigenom ökat självbestämmande, trygghet och livskvalitet.

I de tidigare motionerna har följande hemställanspunkter getts till känna:

- utred en samordnad diskrimineringslag

- jämställdhetslagens giltighet i det svenska utbildningssystemet

- översyn av jämställdhetslagen

- könsuppdelad statistik kring löner, löneskillnader och befattningar i
offentlig och privat sektor

- jämställdhetsrevisioner i offentliga institutioner

- nödvändigheten av mångfaldsplaner.

6 Olikheter

Varje människa är unik och föds med olika förutsättningar i livet. Den
mångfald som detta innebär öppnar för en mängd kombinationer av
möjligheter och utfall. Detta är en av de största tillgångar som finns i det
svenska samhället idag. Samtidigt är detta även en av anledningarna till
att kränkningar och fall av olika behandling dagligen förekommer.
Okunskap, attityder och samhällsstrukturer lägger hinder i vägen för folks
livsmål och självförverkligande och leder ofta till utanförskap och en
känsla av vanmakt över att inte kunna styra över sitt eget liv. Detta kan
inte accepteras.

Varje individ bär ett ansvar för sina egna val och individernas val skiljer
sig väsentligt från individ till individ och måste respekteras. Detta gäller
inom
alla områden. Ibland blir inte utfallet av personens val det önskade, men detta
skall inte innebära att man för den skull är diskvalificerad till möjligheter
att
göra nya egna val. Det skall heller inte påverka möjligheten till inflytande
vare sig det gäller den egna arbetsplatsen eller deltagande i det politiska
livet.

Tyvärr möter stereotyperna oss överallt i samhället, inte sällan understödda
av statistik framtagen av myndigheter. Detta leder på sikt till statistisk
diskriminering vilket innebär att individer i grupp döms efter gruppens
genomsnitt. Statistiken tillskriver individen en roll som är beroende av vilken
grupptillhörighet man har. Lagstiftning och regleringar byggs upp och
kringskär olikheternas möjligheter att utvecklas åt olika håll och därmed bidra
till en ökad mångfald istället för ökad likriktning. Vad som sällan eller aldrig
tas hänsyn till är de olika egenskaper som finns inom varje grupp och som i
större utsträckning borde stöttas och bejakas.

Statsmakterna har under årens lopp försökt motverka diskriminering riktad
mot olika grupper genom att inrätta särskilda ombudsmän dit enskilda kan
vända sig om de uppfattar att de blivit orättfärdigt behandlade. Syftet är
naturligtvis lovvärt, men har samtidigt inneburit att individer i grupperna kan
hamna mellan olika stolar.

Ett tydligt exempel på detta är det hypotetiska antagandet om en
medelålders, mörkhyad invandrarkvinna som är homosexuell. Till vilken
ombudsman skall denna person vända sig om hon känner sig kränkt. Något
enkelt svar på frågan finns inte. Det beror delvis på vilket sätt hon blivit
behandlad, var och i vilken typ av situation. Att sådant har hänt och med stor
sannolikhet även kommer att hända i framtiden gör det nödvändigt att
reformera den svenska diskriminerings- och jämställdhetslagstiftningen så att
ett samlat grepp kan tas över problematiken.

Ytterligare brister i den svenska diskrimineringslagstiftningen är det
faktum att den i sig själv är diskriminerande. Lagstiftningen gäller vissa
personer i vissa situationer, men om dessa kriterier inte är uppfyllda är
diskrimineringslagstiftningen verkningslös. Exempelvis är lagstiftningen
gällande könsdiskriminering enbart gällande inom arbetslivet. Detta leder till
att skydd mot könsdiskriminering som grundlagen erbjuder därmed är
verkningslöst utanför arbetslivets och det offentligas område. Skydd mot
diskriminering är en mänsklig rättighet som bör gälla för olika typer av
särskiljande behandling utan saklig grund.

7 Likheter

Centerpartiet utgår från att alla människor är unika och att varje individ
har rätten till jämlik behandling och inflytande. Det skall inte spela någon
roll vilket kön man tillhör, inte heller vilken sexuell läggning, ålder,
etnisk eller religiös tillhörighet man har eller om man har ett
funktionshinder. Varje individ skall mötas med samma respekt och ha
samma rättigheter som den idag rådande normen i samhället, den friske
heterosexuelle, medelålders vite mannen. Rent statistiskt utgörs den idag
rådande normen i samhället av en minoritet av befolkningen.

Idag kringskär den gällande normen möjligheterna till självförverkligande
och jämlikhet för såväl enskilda individer bland båda könen som för hela
grupper. Centerpartiet anser att staten har ett stort ansvar för att ge alla
människor möjlighet att i största möjliga utsträckning själva förverkliga sina
livsmål så länge de inte begränsar andras möjligheter. För att detta skall vara
möjligt krävs större valfrihet för individen. Detta innebär att man som individ
har skyldighet att ta ansvar för de val man gör när det gäller exempelvis
yrkesval, utbildning eller barnomsorg. Detta ansvar gäller lika för alla och
alla skall även ha lika möjligheter att göra dessa val oavsett bakgrund. På
samma sätt måste varje individ ha möjlighet att ompröva sina val med tiden,
även detta skall vara lika för alla. Statens roll blir således att skapa jämlika
system för lika möjligheter, inte att till varje pris fördela en given portion
likhet till alla individer eller grupper.

8 Kunskap är makt ...

Talesättet kunskap är makt är välkänt för de flesta och en stor grad av
sanning ligger i det. Kunskap finns med som en komponent i den svenska
maktstrukturen. Möjligheten att lära och tillgodogöra sig kunskaper på
lika villkor är en vital del i det svenska samhället. Vikten av detta lär öka
allt eftersom samhällsstrukturerna förändras till att ha en allt större
tyngdpunkt vid omsättande av kunskaper i det dagliga livet.

Skolan har i uppdrag, i enlighet med läroplanen för det obligatoriska
skolväsendet (LpO 94), att "aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns
lika rätt och möjligheter. Det sätt på vilket flickor och pojkar bemöts och
bedöms i skolan, och de krav och förväntningar som ställs på dem, bidrar till
att forma vad som är kvinnligt och manligt. Skolan har ett ansvar att motverka
traditionella könsmönster. Den ska ge utrymme för eleverna att pröva och
utveckla sin förmåga och sina intressen oberoende av könstillhörighet."

Riksdagens uppdrag till det svenska skolväsendet är således tydligt. Skolan
skall arbeta för att stimulera de enskilda eleverna till att utvecklas till
självständiga och kreativa individer. Detta skall vara lika för både pojkar och
flickor. Undersökningar visar att verkligheten ser annorlunda ut. Redan på
dagis dominerar pojkarna och tendensen förstärks genom hela skoltiden.
Pojkar syns och hörs mer, dåligt uppträdande avvisas som pojkstreck och
flickor används som dämpande element bredvid livliga pojkar. Detta drabbar
såväl flickors som pojkars möjlighet att prestera bra resultat i skolarbetet.

Flickors situation under skoltiden är ofta utsatt, ofta på grund av vad som
ovan beskrivits. Pojkar upplever flickor som hot mot sig och den förväntade
könsroll som pojkar tillskrivs redan från unga år. Till följd av detta utsätts
många flickor, mer eller mindre regelbundet, för såväl fysiskt som psykiskt
våld under sin skoltid, enbart beroende av sitt kön. Det allt mer utbredda
sexualiserade språket och språkvåldet, som går allt lägre ner i åldrarna, är ett
uttryck för nedsättande attityder och felaktig inställning till jämlikhet. Detta
är inte acceptabelt och måste motverkas. Det är varje vuxen persons
skyldighet och ansvar att tillse att sådant inte förekommer, ansvaret faller
särskilt tungt på vuxna inom skolans värld. Det är inte rimligt att individers
deltagande i undervisning som sker under plikt ska resultera i livslångt
psykiskt lidande. Möjligheterna för att kraftfulla åtgärder, riktade mot
utövarna av mobbning och trakasserier, skall kunna vidtagas från
skolledningens sida måste förbättras. I särskilda fall måste skolledningens
möjligheter att skilja utövarna av mobbning från den reguljära undervisningen
förbättras. Jämställdhetslagstiftningen skall därför även omfatta det svenska
skolsystemets samtliga stadier och även den högre utbildningen.

Centerpartiet anser att framtidens grundskola skall vara mer
individanpassad och se till individerna i första hand istället för som idag till
grupperna som helhet. På detta sätt kan undervisningen och inlärningen ske
på individens villkor och anpassas efter dennes behov.

Trots den fina formuleringen i läroplanen för det obligatoriska
skolväsendet från 1994 har lite hänt i skolan vad gäller jämställdheten.
Visserligen har en hel del projekt initierats och genomförts men någon
samordnad insats har inte gjorts för att förbättra situationen. Arbetet med
jämställdhet får inte stanna vid skrivna formuleringar på ett papper, det krävs
ett samlat grepp där klart mätbara mål och metoder för att mäta dessa
utformas. Det är särskilt viktigt att detta arbete riktas mot barn och ungdomar
för att redan där lägga grunden för att bryta de samhällsstrukturer som
kringskär individers och gruppers möjligheter till självförverkligande och
inflytande i samhället. Riksdagen bör därför ge Skolverket i uppdrag att, i
nära samverkan med lärarnas organisationer, utarbeta ett samlat program för
ökad jämställdhet i den svenska skolan. Vad som ovan anförts om ett samlat
program för ökad jämställdhet i den svenska skolan bör ges regeringen till
känna.

Den brist på jämställdhet som idag kan identifieras i grundskolans olika
stadier kan vara en av orsakerna till det faktum att kvinnor och män väljer
olika vägar inom såväl gymnasieutbildningen som den högre utbildningen.
Regeringen inrättade ett särskilt råd för jämställdhetsfrågor som rör transport-
och IT-frågor i september 1999. I ett av rådets delbetänkanden presenteras en
undersökning om elevers val till gymnasium och högskola. Statistiken visar
på en klar manlig övervikt på naturvetenskapliga och tekniska
gymnasieprogram, medan kvinnor utgör en majoritet på de mjukare
programmen. Detta återspeglas i statistik som berör högre utbildning då
denna tendens har förstärkts ytterligare.

Frågan vi måste ställa oss är varför situationen har uppkommit och vad vi
kan göra för att stimulera fler män att söka sig till mjukare utbildningar och
fler kvinnor att söka sig till de mer tekniskt inriktade utbildningarna. Detta
är
nödvändigt för att få en bättre mångfald både inom själva utbildningen och
även i det framtida arbetslivet.

Åtgärder för att stimulera en större balans mellan könen på olika
utbildningsinriktningar måste sättas in redan i den förberedande skolan.
Genom att personalen och föräldrarna vid daghem och skolor ges en
självständigare roll för verksamhetens utformning och därigenom ges
möjlighet att bryta traditionella könsmönster kan ett första steg mot en ökad
jämställdhet tas. De lokala skolstyrelserna kan med fördel genomgå en
jämställdhetsutbildning för att dessa aspekter skall belysas i ledningen av
skolan. Regeringen bör inom ramen för ett jämställdhetsprojekt tillskjuta
medel så att material och handledning till en sådan utbildning kan finansieras.

Det borde vara självklart att varje barn i det svenska skolsystemet skall bli
bemött som individ och inte efter sitt kön. Detta är dock inte alltid en
självklarhet ute i verksamheten. Det är vanligt att personalen accepterar att
pojkar leker för sig själva, enbart för att de är pojkar. Det bristande mötet
kan
bero på att pojkar som grupp tillskrivs den typiskt manliga könsrollen som
oberoende och att de klarar sig själva. Detta leder till att pojkar skapar sina
egna normer som sedan bärs med genom resten av livet.

Naturvetenskap och teknik bör på ett naturligt sätt föras in i
undervisningens alla moment. Detta kan göras både genom olika experiment
men även genom att nyttja tekniska hjälpmedel i undervisningen för att i
större utsträckning avdramatisera tekniken och visa på dess möjligheter.
Läroböckernas utformning kan förbättras för att öka läsviljan och förståelsen
för teknikens möjligheter och begränsningar, det omvända gäller de böcker
som behandlar tidigare traditionellt kvinnliga ämnesområden. Ett komplement
till detta kan de sommarskolor för unga kvinnor med inriktning mot teknik
som genomförs i många kommuner utgöra. Arbetet med att belysa det
ojämställda samhället och förändra ungas attityder gentemot varandra som
individer och grupper måste därför intensifieras. Vad som ovan anförts om
utformningen av läroböcker bör ges regeringen till känna.

I SOU 2000:31 Jämställdhet och IT - en kartläggning på uppdrag av Jämit
redovisas på ett lättöverskådligt sätt vilken inriktning män och kvinnor har
från sin gymnasietid och framåt. Under gymnasietiden valde endast 16
procent av flickorna den tekniska grenen i gymnasiet. Motsvarande andel
inom den samhällsvetenskapliga grenen var cirka 60 procent. Detta
återspeglas sedan om man gör samma jämförelse inom den högre
utbildningen.

Enligt Högskoleverkets årsrapport var ca 60 procent av alla som tog
högskoleexamen kvinnor, denna siffra har varit tämligen konstant sedan
början av 1990-talet. Om siffrorna bryts ned för att studera vilka som läser de
tekniska utbildningarna visar det sig tydligt att andelen kvinnor med ADB
och/eller systemvetenskaplig examen faktiskt minskar. Andelen kvinnor med
examen inom dessa områden har sjunkit med 12 procent mellan åren 1991/92
och 1998/99. Inte heller kan man se någon ökning inom den statistik som
finns för dem med civilingenjörsexamen med inriktning mot datateknik,
snarare tvärtom. Kvinnor med teknisk examen upplever ibland svårigheter att
få ett jobb på en nivå i paritet med deras utbildning. Sammantaget ger detta en
bild som visar att det finns en klar övervikt av män med högskoleexamen
inom elektronik och data. Detta är något som kan komma att få allvarliga
konsekvenser inom en snar framtid på arbetsmarknadsområdet, i
socialförsäkringssystemet och för samhällsstrukturen i stort. Klyftan mellan
könen och mellan individerna inom könen kommer att accentueras ytterligare.

9 Arbetsliv

9.1 Offentlig sektor

Den svenska arbetsmarknaden är inte jämställd utan tvärtom väldigt
uppdelad, inte bara mellan kvinnor och män utan även inom grupperna.
SCBs arbetskraftsundersökning 1999 visar på att 35,2 procent av
kvinnorna är sysselsatta inom offentlig sektor, motsvarande andel män
stannar vid 12,6 procent. Detta kan bero på att en stor del av den
offentliga sektorn utgörs av mjuka yrken inom vård och omsorg, ett
område som under senare år har drabbats hårt av de effektiviseringar som
genomförts i samband med saneringen av statsfinanserna. Denna sanering
har således drabbat kvinnor i större utsträckning än män.

Till följd av detta har belastningen bland personalen inom offentlig sektor
ökat, vilket resulterat i en ökning av sjuktalen inom främst skola, vård,
omsorg och polis. Kvinnor har således drabbats hårt och drabbas i större
utsträckning än män av ohälsa kopplat till arbetslivet.

Trots den kraftiga övervikten av kvinnor inom den offentliga sektorn är
männen klart överrepresenterade inom de arbetsledande befattningarna. Inom
exempelvis hälso- och sjukvården, där 85 procent av de anställda är kvinnor,
är det män som har 54 procent av de arbetsledande uppgifterna. Detta
motiveras ofta med att det är svårt att finna kompetens bland kvinnorna och
att de ofta själva väljer att inte ta på sig arbetsledande uppgifter. Detta är
inte
med sanningen överensstämmande, då undersökningar vid Handelshögskolan
i Stockholm visar att 72 procent av kvinnorna kan tänka sig att bli befordrade
samt att kvinnor i högre utsträckning än män har högskoleexamen, relativt
sett. Sanningen är snarare att de verkar i en manlig struktur där deras
ledaregenskaper osynliggörs och män väljer män.

Offentliga arbetsgivare har ett stort ansvar när det gäller att bryta denna
trend och föregå med gott exempel. De offentliga institutionernas
jämställdhetsplaner bör vara utformade på ett sådant sätt att uppsatta mål
tydligt kan utläsas och resultaten mätas. Jämställdhetsplanerna bör vidare
genomgå en jämställdhetsrevision för att betydelsen av dessa ytterligare skall
belysas. Målsättningen bör vara att arbetet med att rekrytera kvinnliga
arbetsledare och chefer ytterligare accentueras. Vad som ovan anförts om
jämställdhetsplaner och jämställdhetsrevision bör ges regeringen till känna.

Det är inom den offentliga sektorn som det stora flertalet av de mjuka
arbetsuppgifterna utförs, det handlar främst om vård, skola och omsorg.
Redan idag kan vi se att antalet sökande inom dessa utbildningar minskar
samtidigt som behovet av dessa yrken ökar. Inom några år kan en allvarlig
arbetskraftsbrist inom dessa yrkesområden hota verksamheten. Även det
faktum att personalen inom dessa yrken är hårt ansatt av de besparingar som
genomförts, gör att attityden gentemot dessa yrken försämras. I förlängningen
försvårar detta rekrytering av personal ytterligare. Det är angeläget att de så
kallade "mjuka yrkena" uppvärderas på den svenska arbetsmarknaden för att
säkra den välfärd som vi alla så hett eftersträvar. Regeringen bör ta initiativ
till en långsiktig plan för denna uppvärdering av de mjuka yrkena. Vad som
ovan anförts om en långsiktig plan för uppvärdering av de mjuka yrkena bör
ges regeringen till känna.

9.2 Privat sektor

I den privata sektorn befinner sig 31,4 procent av de sysselsatta
kvinnorna, motsvarande andel för männen är 51,1 procent. Det är således
en snedvridning till männens fördel när det gäller andelen av den totala
arbetskraften inom den privata sektorn. Detta är något som även kommer
att återspeglas i det fortsatta livet, då ersättningsnivåerna i våra
trygghetssystem bygger på tidigare inkomst. Detta medför att en tidigare
lågavlönad yrkesgrupp även i mer utsatta situationer, eller efter avslutat
yrkesliv, ofta kommer att hamna på en orättfärdigt låg ersättningsnivå.

Det är ett välkänt faktum att kvinnor har lägre lön än män. Skillnaden kan i
stor utsträckning förklaras med skillnader t.ex. i sysselsättning inom privat
eller offentlig sektor och vilken typ av befattning man innehar. Denna
förklaring kan dock inte användas fullt ut, det återstår en viss andel som
endast är att betrakta som ren diskriminering mellan män och kvinnor inom
samma sektor och befattning men med skillnader i lön. Kvinnor får även
mindre löneförmåner, och av ett lägre värde än männen.

Många av de löneförmåner som finns idag är speciellt riktade mot män och
mäns intressen. Till följd av detta har även skattesystemet kommit att inrikta
sig mot dessa löneförmåner, vilket leder till att företag inte har något
intresse
av att utveckla löneförmåner som riktar sig mot kvinnor och kvinnors
intressen.

Statistik visar även att kvinnor, i större utsträckning än män, tar ansvar för
de vardagliga sysslor som är kopplade till hemmet. Detta innebär att det är
vanligare att kvinnor arbetar deltid än att män gör det. Ofta är detta inte
självvalt men det är nödvändigt för att det vardagliga livet skall fungera.
Detta faktum innebär även att kvinnors möjligheter till att göra yrkeskarriär
begränsas. På senare tid har det blivit allt vanligare att familjer väljer att
skaffa barn senare i livet, istället låter man karriärmöjligheterna gå före.
Detta
är ett individuellt val men inte alltid självvalt utan alltför ofta en
nödvändighet för att överhuvudtaget kunna göra karriär.

Genom att studera befintlig statistik när det gäller arbetsledande funktioner
inom såväl privat som offentlig sektor kan en klar övervikt till männens fördel
utläsas.

Riksdagen bör därför ta initiativ till att utforma ett skattesystem som gör
det möjligt för kvinnor att ta del av löneförmåner som underlättar deras
möjligheter till att göra karriär. Vad som ovan anförts om att utforma ett
skattesystem som gör det möjligt för kvinnor att ta del av löneförmåner bör
ges regeringen till känna.

10 Vård

Även inom vårdområdet kan stora skillnader i bemötandet mellan kvinnor
och män identifieras. Det gäller såväl den forskning som bedrivs som den
behandling som utförs. Undersökningar visar att kvinnors möjligheter till
rehabilitering är långt sämre än den tillgång till rehabilitering som män
har.

De nedskärningar som varit följden av de stora effektiviseringar som gjorts
inom främst offentlig sektor har lett till stora påfrestningar på personalens
hälsa. Detta har medfört att antalet långtidssjukskrivningar inom den
offentliga sektorn, som till stor del domineras av kvinnor, har ökat i hög takt.
Erfarenheterna visar på nödvändigheten att snabbt komma till rehabilitering
för att inte fastna i en långtida sjukskrivning med en följande alienation från
arbetet till följd. De undersökningar som visar att kvinnor har svårare att få
fullvärdig rehabilitering stödjer således teorin om att kvinnor behandlas
annorlunda än män, trots det faktum att kvinnor är den grupp bland de
långtidssjukskrivna som just nu ökar snabbast.

En stor del av dessa långtidssjukskrivningar skulle, med ganska enkla
medel, kunna undvikas. Genom att arbetsgivaren får ett större ansvar för de
långtidssjukskrivna ökar incitamenten för arbetsgivarna att förbättra
situationen för de anställda. Ett sätt att öka ansvaret för de offentliga
arbetsgivarna skulle vara att förlänga arbetsgivarinträdet till 60 dagar från
nuvarande 14 dagarna. Mot detta skulle en sänkning av arbetsgivaravgifterna
motsvarande 0,7 procent införas. Systemets utformning skulle medföra att de
offentliga arbetsgivarna skulle få resurser till att förbättra arbetsmiljön,
anställa ytterligare personal eller införa egna rehabiliteringsprogram för de
anställda. De tillförda resursernas storlek skulle kunna bli ansenliga eftersom
offentliga arbetsgivare oftast har en stor personalstyrka.

Även forskning kring kvinnorelaterade sjukdomar är eftersatt. Detta
medför att kvinnor inte har möjlighet att få behandling för sina sjukdomar,
vilket leder till onödigt psykiskt, fysiskt och ekonomiskt lidande. Regeringen
bör inom nuvarande ramar för forskningsanslagen prioritera forskning med
anknytning till kvinnors hälsa. Vad som ovan anförts om resurser till
forskning och rehabilitering med anknytning till kvinnors hälsa bör ges
regeringen till känna.

11 Näringsliv

Antalet kvinnor som är företagare är långt färre än män. Detta kan
förklaras genom en bristande jämställdhet när det gäller förutsättningar
för företagande. Kvinnor har svårare än män när det gäller möjligheten att
få fram riskkapital vid startande av företag. I vissa fall betraktas kvinnor
även ha en sämre kreditvärdighet än män, enbart på grund av sitt kön.
Någon möjlighet att i befintligt lagrum beivra sådan diskriminering finns
inte idag, då diskrimineringslagstiftningen enbart äger giltighet inom
arbetslivet.

Det kvinnliga företagandet skiljer sig från det manliga även på andra sätt.
Kvinnor, har det visat sig, startar sina företag riktade mot en lokal marknad
och är ofta nöjda med storleken på sin verksamhet. Viljan att företaget skall
växa och rikta sig mot en större marknad är inte lika stor hos kvinnor som hos
män. För att även i framtiden garantera tillväxt och välfärd är det av stor vikt
att fler startar företag och att befintliga företag utvecklas och växer.

För att detta skall vara möjligt är det nödvändigt att tillgången på
riskkapital förbättras för kvinnor. Tidigare försök med de så kallade
kvinnolånen har visat sig lyckade, men det är olyckligt att dessa skall
behövas. En samordnad diskrimineringslag, där all olika behandling som är
kränkande mot individer beroende på kön, etnicitet, sexuell läggning,
funktionshinder eller position i samhället, utgör ett värdefullt verktyg i
arbetet
med att förbättra tillgången till riskkapital för kvinnor.

Under några år bedrevs, mycket framgångsrikt, nationella resurscentrum
för kvinnliga företag. Försöket löpte under två år och även om dessa nu har
avvecklats som statlig instans, har erfarenheterna tagits tillvara både inom
Nutek och inom nystartade kvinnocentrum i ideell regi. Det är positivt och
erfarenheterna bör tillvaratas på ett än bättre sätt.

Kopplat till tidigare beskrivningar om kvinnors situation på
arbetsmarknaden kan konstateras att situationen näppeligen ter sig annorlunda
för den kvinnliga egenföretagaren. Det administrativa klimatet för företagare i
Sverige är inte det bästa. Regeringen har med anledning av detta tillsatt en
särskild arbetsgrupp med uppgift att förenkla regelverk och administration
kring företagen. Denna grupp har hittills presterat för lite och för sent. Ett
tungrott regelverk drabbar i större utsträckning kvinnliga företagare som har
familj med barn då de ofta har brist på tid.

Även inom redan etablerade företag är andelen kvinnor på ledande
positioner oacceptabelt lågt. Enligt de kartläggningar som gjorts av ledande
affärstidningar i Sverige är endast 12 procent av storföretagens chefer
kvinnor. Av Sveriges 500 största företag har endast 10 företag en kvinna som
VD, vilket motsvarar 2 procent. En motsvarande kartläggning av
kvinnorepresentationen i företagsstyrelserna framkommer att endast 3 procent
av de största företagen har en kvinnlig styrelseordförande och av börsbolagen
innehas endast 4,5 procent av styrelseplatserna av kvinnor.

Detta är att beteckna som anmärkningsvärt, speciellt med bakgrund mot
den undersökning som genomförts av Nutek som visar att jämställdhet är
lönsamt för företagen. Det faktum att kvinnorepresentationen på höga
befattningar inom företag är så låg förklaras ofta av branschföreträdare av att
det inte finns tillräckligt antal kvinnor med kompetens för att inneha dessa
befattningar. Denna förklaring måste avvisas med det faktum att det inte
heller inom de branscher där det finns en högre andel kvinnor än män med
högskoleexamen finns någon större andel kvinnor på chefspositioner.

Det är däremot mycket mer sannolikt att detta beror på de könsroller som
tillskrivs kvinnor och män med följande attityder till vem som tar vilket
ansvar var. Nutek skriver i sin rapport "Jämställdhet och lönsamhet": "Tecken
som tyder på företagets grad av jämställdhet när det gäller den interna
rekryteringen är först och främst könsfördelningen på olika beslutsnivåer i
företaget." Ett annat värdefullt mått på graden av jämställdhet i företag och
organisationer kan enligt Nutek vara: "Uttag av föräldraledighet förväntas
indikera hur jämställdhetsklimatet ser ut. Hypotesen är att i de företag där
fördelningen av föräldraledighet mellan kvinnor och män är förhållande vis
jämn råder det ett mer jämställt klimat än i övriga företag. Attityden till och
förståelsen för jämställdhetsfrågor är troligtvis större i denna typ av
företag."

Det finns således möjligheter att få fram fakta som kan visa på en större
grad av jämställdhet än vad andelen kvinnor och män i statistiken visar.
Jämställdhet är mycket en attitydfråga där attityderna gentemot varandra
måste förändras för att verklig jämställdhet skall kunna uppnås. Det är viktigt
att valfriheten för individerna ökar. Till detta skall även räknas möjligheterna
för kvinnor att välja att göra karriär trots att de har blivit förälder, samt
att
män skall ha möjlighet att vara hemma med sina barn utan att deras ställning
på arbetsplatsen hotas. Detta borde föranleda regeringen att se över de
möjligheter som finns för att stimulera såväl företag, kvinnor och män att se
det positiva i möjligheterna att vara hemma med sina barn. Den väg som
regeringen nu valt med att införa en obligatorisk mammaledighet förstärker
bilden av kvinnans roll på ett negativt sätt. Centerpartiet värnar om den
individuella valfriheten och anser att ett system för föräldraledighet som
bygger på detta bör utformas till förmån för barn, föräldrar, jämställdhet och
företag. Vad som ovan anförts om ett system för föräldraledighet ges
regeringen till känna.

12 Familjebildning

Det svenska barnafödandet befinner sig på en historiskt låg nivå.
Befolkningssiffrorna skulle vara negativa om inte en migration skulle
finnas. Långtidsutredningen har i sitt delbetänkande våren 2000 pekat på
detta problem och vilka konsekvenser detta kan få för den svenska
välfärden och tillväxten i framtiden. Om bara några år kommer Sverige
att lida av en allvarlig arbetskraftsbrist. Detta borde föranleda en
reformering av den svenska familjepolitiken, så att den bättre anpassas till
individernas önskan och omvärldens krav.

En reform av familjepolitiken borde främst inrikta sig mot att stärka
familjernas möjligheter till valfrihet vad gäller barnomsorg och
föräldraledighet. Detta gynnar både kvinnor och män men kanske framförallt
barnen. Det får inte vara så att kvinnor avstår från föräldraskap bara för att
ha
möjlighet att göra karriär. Möjligheterna att vara förälder samtidigt som man
gör yrkeskarriär måste förbättras.

Likaså finns fällor i nuvarande föräldraförsäkring som är djupt orättfärdiga
och låser fast kvinnor och män i respektive könsroller. Dessa fällor finns både
för ensamstående föräldrar som är tvungna att avstå från en grundläggande
utbildning och för dem som väljer bort föräldraskapet på grund av
ekonomiska skäl. Yngre generationer har ofta en positivare inställning till
jämställdhet än äldre. Detta förändras till det sämre då man skaffar barn,
något som medför att en tydligare uppdelning i de traditionella könsrollerna
uppkommer. Detta drabbar i stor utsträckning både kvinnor och män, där
kvinnor hindras att komma ut i arbetslivet och det blir svårare för män att
stanna hemma med sina barn.

En grund för att kunna förverkliga sig själv och sina idéer är en fullgod
utbildning och ett livslångt lärande. Samtidigt som detta är en av grunderna
kan en annan del av självförverkligandet komma i skymundan, nämligen
möjligheten att bilda familj. Denna motsättning hänger samman med hur
föräldraförsäkringen är utformad. Den låga ersättningsnivån leder till att allt
fler kvinnor väntar med att skaffa barn till man avslutat sin utbildning och
påbörjat ett arbetsliv för att kunna erhålla en högre nivå på
föräldraförsäkringen. Genom att höja nivån i föräldraförsäkringen skapas ett
större utrymme för självbestämmande, trygghet och livskvalitet i
föräldraskapet. Vad som ovan anförts om föräldraförsäkringens utformning
bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 2 oktober 2000

Margareta Andersson (c)

Sofia Jonsson (c)

Marianne Andersson (c)

Erik Arthur Egervärn (c)

Agne Hansson (c)

Birgitta Sellén (c)