Jämställdhetslagen och grupptalan

Motion 2002/03:A300 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om feministisk kompetens i arbetet i Kommittén för sammanhållen diskrimineringslagstiftning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen vad som i motionen anförs om feministiskt perspektiv och angreppssätt i utvärdering av jämställdhetslagen.

3. Riksdagen beslutar att införa en särskild regel om grupprättegång gällande jämställdhetsmål i Arbetsdomstolen.

Inledning

Frågan om kön och likhet inför lagen präglas av ett flertal paradoxer. Det råder idag allmän konsensus om att det ska råda jämställdhet på arbetsmarknaden och att kvinnor och män ska ha lika lön för lika eller likvärdigt arbete. Sverige har sedan 1980 en jämställdhetslag som har till syfte att uppnå detta mål. Arbetet under drygt tjugo år har dock inte förmått bryta könsdiskrimineringen. Exempel på detta ser vi i det faktum att det fortfarande skiljer 8 % mellan kvinnors och mäns löner (avser standardvägd statistik, dvs. när hänsyn tagits till ålder, arbetstid, utbildning, sektorer och yrke). Kvinnor och män behandlas olika, och detta sker systematiskt till kvinnors nackdel. Vänsterpartiet behandlar i en annan motion kvinnors situation på arbetsmarknaden som helhet.

Sveriges aktiva arbete för kvinnors rätt till lika lön för arbete av lika värde är också ett internationellt åtagande. FN-konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, som Sverige undertecknade 1979, stadgar i artikel 11 bl.a. att

konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden för att, med jämställdheten mellan kvinnor och män som grund, säkerställa samma rättigheter, särskilt rätten till lika lön, inklusive förmåner, och till lika behandling vad beträffar arbete av lika värde liksom till likabehandling i fråga om arbetsvärdering.

Vänsterpartiets grundsyn är att diskriminering är en kränkning av mänskliga rättigheter. Samhället präglas idag av en samhällsstruktur som underordnar kvinnor och överordnar män och där kvinnor ses som avvikare från en manlig norm. Detta, som vi kallar könsmaktordningen, tar sig olika uttryck inom olika sfärer i samhället och kräver därför olika åtgärder. Jämställdhetslagen och JämO riktar främst in sig på könsdiskriminering på arbetsmarknaden. Vänsterpartiet utvecklar i en annan motion sin syn på jämställdhetspolitikens inriktning.

Lönediskriminering

När det gäller kvinnors och mäns löner är det tydligt att lönebildningen i Sverige fortfarande styrs av förlegade föreställningar om mäns respektive kvinnors olika ekonomiska behov. Traditionellt manliga arbetsuppgifter värderas högre än kvinnors och föreställningen att män har ett större försörjningsbehov och behov av högre materiell kompensation lever kvar. Dessa könsdiskriminerande värderingar tar sig subtila uttryck och återfinns inte öppet i exempelvis kollektivavtal. Eftersom lönebildningen i huvudsak styrs av arbetsmarknadens parter vilar ett tungt ansvar på dem att synliggöra och motverka könsdiskriminering. Rapporter visar dock att parterna inte prioriterar jämställdhetsfrågor i tillräckligt hög utsträckning. Många gånger uppstår också problem när olika medlemsgrupper ställs emot varandra.

Arbetsdomstolen

Skyddet mot diskriminering är en mänsklig rättighet som måste vara oberoende av partsintressen. Vänsterpartiet har tidigare motionerat om en utredning av Arbetsdomstolens roll i hanterandet av diskrimineringsmål (2000/01:A241). De problem som tas upp i motionerna får också stöd av feministisk forskning inom området. Frågan om utformning av domstolsprocessen i diskrimineringsmål bereds för närvarande i Kommittén för sammanhållen diskrimineringslagstiftning (Dir. 2002:11). Kommittén bör i sitt arbete ta fasta på den kritik som en samlad feministisk forskning framvisat avseende Arbetsdomstolen och diskrimineringsärenden. Det är därför av stor vikt att denna kompetens knyts till kommittén. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Utvärdering av jämställdhetslagen år 2004

Den jämställdhetslag som gäller i dag har under de 22 år som den funnits varit föremål för såväl uppföljningar som utveckling och skärpningar. Vi har idag en omfattande kunskap om lagen, dess tillämpning och brister (se t.ex. SOU 1990:41, SOU 1999:91). Dessutom finns en omfattande feministisk forskning som på olika sätt granskat jämställdhetslagen (t.ex. Eva Schömer, Konstruktion av genus i rätten och samhället, och Susanne Fransson, Lönediskriminering: en arbetsrättslig studie av könsdiskriminerande löneskillnader och konflikten mellan kollektivavtal och lag). Förutom det ovan nämnda är JämO naturligtvis en central aktör i utvecklingsarbetet av jämställdhetslagen.

Den senaste skärpningen av jämställdhetslagen trädde i kraft den 1 januari 2001 och har således inte hunnit ge återspeglingar fullt ut. I samarbetet mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ligger ett åtagande om inrättande av en arbetsgrupp som har till uppgift att göra en översyn av lagen till år 2004. Inom ramen för samarbetet kommer även en utredning avseende den s.k. Kanadamodellen att genomföras. Vänsterpartiet ser positivt på dessa åtgärder som fruktbara utgångspunkter för en uppföljning av jämställdhetslagen.

Utskottet konstaterar i betänkande 2000/01:AU3 att för att skärpningarna i jämställdhetslagen ska få genomslag krävs ett större engagemang av arbetsmarknadens parter i förhandlingar och avtal. I syfte att följa upp vilka effekter skärpningen får kommer en utvärdering att ske när resultaten av de första handlingsplanerna är möjliga att se, dvs. år 2004 när bestämmelserna varit i kraft under tre år. Vänsterpartiet menar att det är avgörande att man i detta arbete anlägger ett feministiskt perspektiv och angreppsätt. En viktig del i detta arbete är att tillvarata kunskap från befintlig feministisk forskning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Grupptalan

Vänsterpartiet har tidigare motionerat om vikten av införandet av möjlighet till grupptalan i mål enligt jämställdhetslagen. Modellen med grupptalan har framgångsrikt prövats i flera andra länder som USA och Kanada.

Grupptalanutredningen lade fram sitt betänkande Grupprättegång (SOU 1994:151) i december 1994. Utredningen föreslog att möjlighet till grupptalan skall införas bl a i diskrimineringstvister enligt jämställdhetslagen. Denna talan bör möjliggöras antingen av en gruppmedlem, organisation eller som offentlig grupptalan (via JämO). Utredningen beaktar det faktum att organisationer på arbetsmarknaden redan idag har möjlighet att föra talan för sina medlemmars räkning (arbetstvistlagen 4 kap. 5§), men belyser också de begränsningar som denna regel har i fråga (SOU 1994:151). Utredningen föreslår därför att JämO ges rätt att föra s.k. offentlig grupptalan. JämO kan idag föra talan för enskilds räkning, varför en vidareutveckling av detta framstår som naturligt. Vänsterpartiet delar utredningens analys och förslag att vidga JämO:s talesrätt till att också gälla grupptalan.

Frågan om grupprättegång har behandlats i regeringens proposition 2001/02:107, där man mot utredningens förslag valde att inte införa regler som möjliggör grupprättegång på jämställdhetsområdet. I propositionen konstaterar man dock att särskilt arbetstagarorganisationer lätt kan hamna i konfliktsituationer när medlemsorganisationer ställs mot varandra. Man tar också upp svårigheten för en facklig organisation att angripa det kollektivavtal som man själv förhandlat om. Ytterligare svårigheter gäller skydd för den enskilde i en process. Grupptalan stärker den enskildes situation, när man inte behöver dra sig för att anmäla lönediskriminering av rädsla för att bli trakasserad. Grupprättegång är också ett bättre alternativ än pilotmål genom att den normalt medför samma rättsverkningar för samtliga gruppmedlemmar, samtidigt som processformen tillåter en större anonymitet för medlemmarna.

Vänsterpartiet menar, till skillnad från propositionen, att det inte finns tillräcklig stark anledning att avvakta med införandet av en regel om grupptalan till dessa att skärpningarna i jämställdhetslagen utvärderats. Frågan om grupptalan finns inte med i direktiven till kommittén för sammanhållen diskrimineringslagstiftning (Dir. 2002:11). Vänsterpartiet anser med det ovan anförda att vi idag har tillräcklig kunskap om grupptalan och att det därmed inte finns argument eller anledning att avvakta ett införande. Riksdagen bör därför besluta att det, enligt förslag från Grupptalansutredningen (SOU 1994:151) införs en särskild regel om grupprättegång gällande jämställdhetsmål i Arbetsdomstolen.

Stockholm den 21 oktober 2002
Gudrun Schyman (v)
Lars Bäckström (v)	Mats Einarsson (v)
Marie Engström (v)	Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)	Sten Lundström (v)
Rossana Dinamarca (v)	Alice Åström (v)
Camilla Sköld Jansson (v)