Järnvägarnas utvecklingsmöjligheter

Motion 1989/90:T538 av Sverre Palm m.fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:T538

av Sverre Palm m.fl. (s)

Järnvägarnas utvecklingsmöjligheter

1990-talet blir tågets årtionde, måste bli det, trängseln i luften och på vägarna
- särskilt på kontinenten - tvingar fram tågsatsning. Inom EG-området
skall ett 30 000 kilometer långt snabbtågsnät vara utbyggt och klart fram
till år 2015. Redan finns beslut klara om hälften. I Sverige är det också långt
framskridna planer på ett 40-miljarders utbyggnadsprogram för järnvägen.

I Sverige har man under de senaste 30 åren legat lågt med nyinvesteringar,
kanske allra lägst vad gäller tågen. Man upplever nästan att inga investeringar
gjorts på järnvägen, medan det årligen - otillräckligt men ändå - har
nyinvesterats i genomsnitt 3 miljarder kronor på våra vägnät.

Inom flyget har expansionen varit kraftig under senare år. Kurvorna för
bilåkandet och flyget har därför stigit brant, samtidigt som antalet personkilometer
på tåg ha legat praktiskt taget stilla. Hela resandetillväxten, ca 6 %
årligen, har således hamnat på vägarna och i luften.

Nu är trafikproblemen snabbt på väg mot en oacceptabel gräns, trängseln
i luften ökar, biltrafikens avgasutsläpp - främst i storstäderna - dödar vår
miljö. Det gäller främst koldioxid- och kväveoxidutsläppen från biltrafiken
och då alldeles särskilt från tunga vägtransporter.

Lägg därtill de höga energikostnaderna, en bil har fyra till fem gånger
högre energikostnad per personkilometer än tåget. För flyget är den hela 15
gånger högre. Tåget är dessutom 125 gånger säkrare än bilen.

Visst är det mycket som talar för tåget. Ett av problemen är att få fram
tillräckligt med kapital för att åstadkomma en ny infrastruktur för järnvägen
under de närmaste 5-10 åren.

Hur skall vi betala Arlandabanan, Mälarringen, Bergslagsbanan till Ludvika,
dubbelspår på västkusten, upprustning/nybyggnation Göteborg-Oslo,
en ny Bottniabana mellan Kramfors och Umeå, snabbtågsstandard för linjerna
Stockholm-Göteborg, Uppsala-Gävle-Sundsvall, snabbtågsstandard
Stockholm-Dalarna osv.

Enligt SJ och banverket krävs nyinvesteringar för över 40 miljarder kronor
under 1990-talet. I den trafikpolitiska propositionen från 1988 har riksdagen
beslutat att satsa 10 miljarder kronor för perioden fram till år 2000,
detta är ca 3 till 4 miljarder kronor för litet per årsbasis.

Vi motionärer anser, med hänsyn till vad som anförts, att regeringen noga
överväger en framtida finansiering av vårt järnvägsnät, kanske innehållande
komponenter som bildandet av särskilda aktiebolag tillsammans med kom

muner, landsting och olika privata placerare. För ägande, drift och underhåll
av tågen som trafikerar dessa nya banlösningar skall SJ ha ansvaret.

Andra finansieringsvägar finns också, t.ex att staten ger ut järnvägsobligationer
via riksgäldskontoret eller via ett nytt s.k. Järnvägsinvest - jämför
Teleinvest.

En tredje möjlighet är att via särskilda s.k. miljöavgifter få in pengar för
nya järnvägsinvesteringar. Men här finns en klar nackdel om man lägger
dessa avgifter generellt på bensinen över hela landet. Glesbygden drabbas
otillbörligt där det ofta saknas järnväg och det inte heller är troligt att några
nyanläggningar kommer till. Om man använder miljöavgifter måste man införa
någon form av diff-system som eliminerar glesbygdsbilismens kostnadsökningar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om framtida finansiering av det svenska järnvägsnätet.

Stockholm den 24 januari 1990

Sverre Palm (s)

Sture Thun (s) Leo Persson (s)

Mot. 1989/90
T538

6