Jord- och skogsbruket i Värmland

Motion 1988/89:Jo218 av Kjell Ericsson och Jan Hyttring (båda c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988:89:Jo218

av Kjell Ericsson och Jan Hyttring (båda c)
Jord- och skogsbruket i Värmland

Enligt riksdagens jordbrukspolitiska beslut från 1988 skall produktionsnivån
för animalieproduktion bevaras på 1984 års nivå. Trots detta har produktionen
minskat under det senaste året. Den framtida utvecklingen för
jordbruket i norra Sverige ser bekymmersam ut.

I västra Värmland har det utförts en utredning som visar att många jordbrukare
har slutat i näringen under de sista åren. Av de kvarvarande kommer
många att nå pensionsåldern inom bara några år. Även yngre brukare
säger sig ha för avsikt att sluta. Till detta kommer att rekryteringen till
näringen är låg. Orsaken till denna dystra bild är bl a att lönsamheten är
svag i jordbruksnäringen.

Av samma utredning framgår även att betingelserna för jordbruk i västra
Värmland inte är bättre än t ex Jämtland och Västernorrlands län. Samma
förhållande gäller för stora delar av de värmländska skogs- och mellanbygderna.
Arvika, Eda och Årjängs kommuner har hemställt om uppfattning
till stödområde 2. Även LRF i Värmland har begärt att de värmländska
skogs- och mellanbygderna skall flyttas upp till förmånligare stödområde.

Enligt vår mening skall prisstödet ha två olika funktioner. För det första
skall det utjämna skillnader i produktionskostnader mellan olika regioner
så att lönsamhetsskillnaderna i möjligaste mån elimineras. För det andra
skall prisstödet vara en del av de statliga insatser som görs för att bibehålla
och utveckla näringslivet i glesbygderna. Detta måste ingå i bedömningarna
när man diskuterar områdesgränserna. Prisstöd, regionalt investeringsstöd
och glesbygdstöd skall ses som nödvändiga komplement till varandra i
strävan att bibehålla och utveckla en bestående jordbruksnäring. Ett markant
regionalpolitisk! hänsynstagande i jordbrukspolitiken är enligt vår bedömning
den mest framgångsrika metoden att behålla sysselsättning och
därmed boende och service i skogslänens skogs- och mellanbygder.

Produktion av mjölk och kött skall enligt vår åsikt vara den dominerande
inriktningen av Värmlands jordbruk. För detta talar att förutsättningar för
spannmålsodling utanför Vänerområdet inte är gynnsamma medan möjligheterna
till framgångsrik grovfoderodling är goda. Vidare är animalieproduktionen
arbetsintensiv, vilket är av vikt i många områden med brist på
arbetstillfällen. Utvecklingen av animalieproduktionen skall därför väga
tungt när det gäller att fastställa stödets områdesgränser och storlek. Man
måste också väga in växtodlingens förutsättningar. Dessa belyses bäst av
resultaten från den objektiva skördeuppskattningen.

Förutsättningarna för mjölk- och köttproduktion är goda i skogslänens
stödområden genom att grovfoder kan odlas där i mycket högre utsträck

ning än vad som är möjligt för t ex spannmål. För lönsamhet fordras natur- Mot. 1988/89

ligtvis prisstöd av minst samma totala omfattning som nu. En ökad mjölk- Jo218

produktion ger automatiskt en ökad köttproduktion och genom ökad vallodling
kommer även miljövården och tillgången till öppna landskap att
förbättras.

Länsstyrelsen i Värmland har tidigare i yttrande till jordbruksdepartementet
framfört välmotiverade krav på förändringar i stödområdesindelningen.
Vi ställer oss i huvudsak bakom dessa krav.

Produktionen av mjölk i stödområdena 1-4 är ca 20 % av landets totala
produktion och för kött är motsvarande tal 10-15 %. Sammantaget för landets
livsmedelsproduktion innebär detta att ca 10 % kommer från prisstödsområdena.
Skogslänens produktion spelar därför ganska liten roll i den
överskottsdiskussion som till och från pågår.

För Värmlands del kan nämnas att det produceras mindre än det konsumeras.
För att nämna några exempel så är invägningen av mjölk ca 105 milj.
kg - konsumtionen 115 milj. kg, produktionen av storboskap 13 000, konsumtionen
17 000, produktionen av slaktsvin 70 000 - konsumtionen 100
000. Således är det ett underskott i produktionen för värmländskt vidkommande.

För odling av potatis utgår stöd till Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands,
Västernorrlands och Gävleborgs län. Vi anser att stöd till potatisodling
även bör utgå till de delar av Värmland där brukningsarealerna är små
per brukare och övrig sysselsättning saknas. Produktionsförutsättningarna
inom dessa områden är jämförbara med de län som idag har stöd till potatisodling.
Man kan här nämna faktorer som lägre arealavkastning, begränsat
sortval, kortare vegetationsperiod, dyrare transporter, svaga ekonomiskt
motiverade växtföljdsgrödor och högre allmänna driftskostnader. Vi
föreslår således samma stöd som i de ovan uppräknade länen (ej Norrbotten)
för Värmlands del. Glesbygdsdelegationen har tidigare framfört förslag
om ett sådant stöd som vi nu föreslår.

Vi behöver ett jordbruk i norra Sverige, men eftersom det inte är samma
betingelser där som i de södra delarna av landet, måste stöd utgå. Vi har då
Norrlandsstödet som i många avseenden är ett bra stöd. Det måste dock
kompletteras och justeras och därmed tillföras mera resurser. En justering
av områdesindelningen är också nödvändig. Dessutom behövs ett rekryteringsstöd
så att yngre brukare får bättre möjlighet att starta jordbruk.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen begär att regeringen justerar och kompletterar
stödet till jordbruket i norra Sverige, bl a så att skogs- och mellanbygderna
i Värmland kommer upp i högre stödområde,

2. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag som ger
ökad lönsamhet för jordbruket i norra Sverige,

3. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag om rekryteringsstöd
till unga jordbrukare, 20

4. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag om stöd för Mot. 198 8/89

potatisodlingen i Värmlands skogsbygder. Jo218

Stockholm den 20 januari 1989
Kjell Ericsson (c)

Jan Hyttring (c)

21