Jordbruk och miljö på Öland

Motion 1993/94:Jo225 av Marianne Jönsson m.fl. (c, fp)

Öland är ett unikt och omistligt naturområde i Europa.
Landskapet har utformats genom flera tusen års bete och
slåtter. Öland är ett av de artrikaste landskapen i Sverige
och samtidigt ett landskap som hyser flest hotade arter.
Därför bör Öland betraktas som ett omistligt kärnområde
för bevarande av biologisk mångfald -- arter, gener och
ekosystem. Begreppet biologisk mångfald upphöjdes till
begrepp i en särskild konvention vid FN-konferensen i Rio
de Janeiro 1992. Riksdagen beslutade i december att skydda
den biologiska mångfalden i Sverige. I landet finns få
platser med en sådan koncentration av växter och djur.

Carl von Linné skriver den 1 juni 1741 i sin öländska resa:
''...Ölands strand hade vi knappt rört, förrän vi märkte, att
detta land var helt annorledes än de andra Sveriges
provincier.''

Bonden och landskapet

Den öländske lantbrukaren är huvudpersonen när det
gäller att bibehålla och sköta denna värdefulla natur. Det är
tack vare bonden och hans betande djur som denna
artrikedom har kunnat utvecklas och bevaras. En lika
självklar som nödvändig utgångspunkt för framtiden måste
därför vara att ge de öländska lantbrukarna sådana
ekonomiska förutsättningar att de kan fortleva på sina
gårdar och sköta sina marker på ett sådant sätt att
landskapet kan behålla sin karaktär och sin artrikedom.
Ölands flora och fauna måste förvaltas för kommande
generationer.

Beteslandskapet

Ölands historia är till stor del dess bönders och dess
gräsmarkers. Nästan all mark är på ett eller annat sätt
formad av årtusendens gräsmarksbruk. Redan för 2000 år
sedan skedde en uppdelning av det öländska
kulturlandskapet i två markslag, ''gärdet'' och ''marken''. I
''gärdet'', eller inägan, fanns åkrar och ängar. Ängarna var
slåttermarker, som gav vinterfoder till kreaturen. Vissa
ängar var mer eller mindre lövrika, andra var helt trädlösa.
Utanför gärdet låg ''marken'', eller utmarken, där djuren
fick beta under större delen av året. Det är viktigt att känna
till denna markhistoria för att förstå variationerna och
dynamiken i dagens öländska landskap.

Enligt Naturvårdsverkets ängs- och
hagmarksinventering finns det på Öland ca 17 000 ha
naturbetesmark utanför Stora Alvaret. Räknar man in detta
blir totalarealen naturbetesmark närmare 50 000 ha. Av
svenska län är det endast Östergötland som kommer upp
över 15 000 ha. De flesta ligger betydligt under 10 000 ha.
Ser man till den totala ytan innebär det att nästan 40 % av
den öländska landytan består av naturbetesmark. För
Gotlands del blir den siffran 15 %, medan övriga län har
andelar runt 2-3 %.

Då det gäller andelen naturbetesmarker av totalarealen
står alltså Öland i särklass i vårt land. Här finns stora
sammanhängande arealer, hela landskapsavsnitt, som
utgörs av ogödslade och oplöjda gräsmarker.

Det öländska landskapet är unikt även internationellt
sett. Stora Alvaret har i storlek och utbredning ingen
motsvarighet. Naturtypen förekommer bara på Öland,
Gotland, och i Falubygden samt i Estland, främst på ön
Ösel. De estniska alvaren är dock sedan lång tid tillbaka
ohävdade. Utanför Östersjöområdet finns områden med
alvarliknande vegetation endast i norra delarna av
Bulgarien och i Nordamerika.

Östra Ölands strandängar är de största i landet. De har
få motsvarigheter i världen, när det gäller artrikedom. De
flesta strandängarna i Danmark, England och Holland är
påverkade av gödsling och har en betydligt mer ensartad
flora. Artrikedomen på de öländska strandängarna beror
också på den kalkrika berggrunden och det speciella
klimatet på Öland. I det övriga Östersjöområdet är stora
delar antingen gödslade eller håller på att växa igen. I de
baltiska staterna, främst Estland, finns ännu här och var
betade strandängar.

I Mellaneuropa återstår överhuvudtaget väldigt litet av
naturliga betesmarker. I ett perspektiv där vi närmar oss
övriga Europa med ökat utbyte mellan länderna torde det
öländska beteslandskapet vara något av det mest exklusiva
vi kan visa upp av svensk natur.

Beteslandskapets naturtyper kan delas in i olika typer av
alvar, strandängar, fuktängar, torrängar, hedar, kärr m.m.
Gemensamt är att de alla är beroende av betning för att de
inte ska växa igen utan kunna bevara sin karaktär och
nuvarande biologiska mångfald.

Strandängarna (sjömarkerna)

Ett helt landskap av flacka betade gräsmarker utbreder
sig längs i stort sett hela östra Ölands kust. Dessa
strandängar har utformats i ett samspel mellan naturen och
människan och hennes betande djur sedan förhistorisk tid.
Östra Ölands sjömarker är troligen det gräsmarksområde i
landet som har störst artrikedom, främst när det gäller
kärlväxter och fåglar. Detta beror på områdets storlek och
att det betats sedan mycket lång tid tillbaka.

Växter på den nationella s k röda listan (hotade,
sällsynta eller hänsynskrävande arter) förekommer rikligt
på Ölands sjömarker. Här finns bl a honungsblomster, späd
ögontröst, stallört, hartmanstarr och slidsilja.
Sumpgentiana, brudsporre och majviva, som är hårt
trängda i övriga delar av landet, förekommer i stort antal.

Artrikedomen är mycket stor. Det är ingen ovanlighet
med ett 40-tal arter kärlväxter inom en kvadratmeter.
Denna variation inom samma växtsamhälle torde ha få
motsvarigheter i Europa och tävla med de för kärlväxter
artrikaste områdena i världen.

Bland häckande fåglar är också artrikedom och
förekomst mycket stor. Här finns 40 % av landets
population av sydlig kärrsnäppa och skärfläcka. Totalt
noterades 1988 i en inventering av Ölands sjömarker 10 000
par av olika arter, däribland storspov, brushane, snatterand,
skedand, småtärna, strandskata och tofsvipa. Dessa två
sistnämnda arter finns i mycket stora antal.

Alvaren

Med alvar menas skoglösa områden på kalkberggrund,
där jordtäcket är tunt eller helt saknas. Stora Alvaret är det
största och främsta exemplet på denna naturtyp. Det är 300
kvadratkilometer stort och upptar 25 % av Ölands yta.
Stora Alvaret sträcker sig över hela det inre av södra Öland,
från Ås i söder till Torslunda och Gårdby socknar i norr. Det
är fyra mil långt och en mil brett.

Stora Alvarets mycket speciella miljö har som
förutsättning låg nederbörd, hög avdunstning, svårdränerad
mark som lätt fryser upp och en stark betespåverkan under
flera tusen år.

Den extrema miljön, betesdriften och behovet av
bränsle har hållit Alvaret mer eller mindre trädlöst sedan
mycket lång tid. Flera av de växter som förekommer på
Alvaret har funnits här sedan den senglaciala tundratiden.
Många växtarter har sin huvudutbredning i andra delar av
världen.

Stenmalört och klipplök, kontinentala arter, har en
utpost på Öland. Sydosteuropeiska arter är såpört och
ullranunkel, sydeuropeiska är gotlandssolvända och
gulkronill, sydvästeuropeiska är bergskrabba och
flocksvalting. Flera av dagens fjällväxter, t ex fjällgröe och
fjällnejlika, har likaså en utpost på Alvaret.

I alvarfloran finns också flera växter, som bara finns på
Öland; ölandssolvändan, alvarmalörten, ölandsmåra,
bågsvingeln och alvarlöken. De tre förstnämnda tros utgöra
relikter från tundratiden. Däremot har ölandstok,
stenmalört och dvärgsutt troligen vandrat in under
värmetiden.

Kryptogamfloran är också mycket rik. Den blottade
kalkstenshällen beräknas vara miljö för ca 120 lavarter.

Mångfalden av främmande inslag i floran tillsammans
med våra nordiska växtarter bildar många intressanta
växtsamhällen, som saknar motsvarighet i världen.

Den särpräglade miljön och vegetationen ger också
förutsättningar för en insektsfauna med flera arter som på
Öland har utpostlokaler, långt borta från nutida
huvudutbredning. Borstspinnare, tulkörtsfly, ockragult
nejlikfly samt blåvingad respektive rosenvingad gräshoppa
är exempel på sådana arter.

Stora Alvarets fågelfauna rymmer många arter och
rikliga förekomster. De fåglar som finns på Stora Alvaret
och östra sidans sjömarker är troligen beroende av
varandra.

Våtmarkerna

Till betesmarkerna hör också de öppna våtmarkerna,
som grovt kan delas in i fuktängar, myrar, sjöar och vätar. I
äldre tid var Öland mycket rikt på våtmarker som
utnyttjades både för bete och slåtter. Genom omfattande
dikningar under framförallt mitten av 1800-talet
förändrades landskapet mycket.

Kalkfuktängarna och kalkkärren har stor betydelse för
ett antal orkidéer med liten utbredning i övriga delar av
landet. Hit hör bl a ängsnycklar, vaxnycklar och
blodnycklar. Kalkkärren har en mycket speciell mossflora.

Det är emellertid främst som fågellokaler våtmarkerna
är kända. Rödlistade arter som mer eller mindre är knutna
till öländska våtmarker är ängshök, dvärgmås, svarttärna,
stjärtand, årta, småfläckig sumphöna, kornknarr och
rödspov. På många håll har en tillbakagång skett för vissa
arter p g a igenväxningen.

Hot mot det betade landskapet 1988
gjordes en inventering av sjömarkerna, som visade
att ungefär hälften av arealen var välbetad, medan övriga
delar var måttligt betade. Avtalen om landskapsvård och
den uppmärksamhet som strandängarna har fått har gjort
att många brukare har ökat betestrycket på sina marker.
Det finns dock områden på mellersta och norra Öland som
håller på att växa igen, t ex kuststräckan Löt--Persnäs.

På Stora Alvaret och inlandets våtmarker är situationen
drastiskt sämre. Igenväxning pågår i en allt snabbare takt.
I dag är ca 25 % av Alvaret obetat. Framförallt enbuskar
sluter sig i allt tätate snår och i fuktiga områden breder
ölandstoken ut sig på allt större arealer. I samband med
detta sker en drastisk minskning av antalet växtarter.

Det allt överskuggande hotet är att betet har upphört p
g a minskande lönsamhet. Stora delar av Alvaret och
strandängarna har i dag ett skydd för landskapsbilden enligt
Naturvårdslagen, vilket kan hindra olämplig bebyggelse och
igenplantering. Det är däremot inget skydd mot
igenväxning.

Djurhållningen och dess förutsättningar

Naturbetesmarkerna har levt kvar på Öland i en helt
annan utsträckning än någon annanstans i landet. Fortsatt
betning är grunden för möjligheterna att bevara det öppna
landskapet och Ölands unika flora och fauna.

Det gäller därför att finna lösningar så att jordbruket
kan leva vidare och utvecklas, samtidigt som rikedomen i
den öländska floran och faunan kan bevaras.

Betestrycket på naturbetena har minskat trots att totala
antalet djur har ökat. Det ökande djurantalet är tvärtemot
tendensen för riket i övrigt. Nedläggning av mjölkgårdar
har inte drabbat Öland på samma sätt som övriga landet.
Medan antalet mjölkkor har sjunkit med ca 30 % i landet
har det ökat på Öland med 20 %. Trenden håller i sig även
1993. Av den ökning av antalet mjölkkor som skett i Sverige
står Öland för ca en tredjedel. Det finns alltså en stor
betespotential på mjölkgårdarna. Den utnyttjas emellertid
inte för naturbeten p

g a att lönsamheten är dålig.

I stället går betesdjuren på vallar, där de växer
snabbare.

Av delvis samma skäl föds tjurarna, som utgör hälften av
alla ungdjur, upp inomhus i stället för att som tidigare beta
ute, antingen som tjurar eller stutar.

Kvigor kalvar tidigare och får därför en kortare
betesperiod.

Mjölkkor som för 30 år sedan gick på naturbeten har
försvunnit därifrån.

Hästar var tidigare en vanlig syn, inte minst på Stora
Alvaret. 1944 fanns 10 000 hästar på Öland. I dag är antalet
hästar som föds upp på gårdarna så litet att de saknas i
statistiken.

Antalet får har minskat drastiskt, sedan lönsamheten
sjunkit kraftigt p g a att priset på lammskinn rasade under
senare delen av 1980-talet. Därefter har även priset på
lammkött gått ner, vilket ytterligare försämrat
lönsamheten.

Åtgärder för att bevara beteslandskapet 1990
års livsmedelspolitiska beslut innebär en
avreglering av det svenska jordbruket. Endast varor och
tjänster som efterfrågas ska betalas. Bevarade
naturbetesmarker med bibehållen biologisk mångfald är en
sådan produkt.

De särskilda medel som sedan 1986 finns i form av Nola
och sedan 1990 i form av landskapsvårdsersättning är det
sätt på vilket samhället betalar bonden för hans insatser att
hålla landskapet betat.

På Öland har ca 12 000 ha naturbetesmark tecknats in för
naturvårdsersättning. Drygt hälften av naturbetena utanför
stora Alvaret bedöms nu vara intecknade. Däremot saknas
avtal för 90 % av Stora Alvarets areal.

Naturvårdsinriktad betesdrift med ekonomisk ersättning
är en ny produktionsgren för de djurhållande öländska
bönderna. För att säkra fortsatt betning på områden, som
är viktiga att bevara måste det vara ekonomiskt
konkurrenskraftigt gentemot annan djurhållning, t ex
vallbetning eller uppfödning på stall.

Ersättningen måste därför på sikt ligga på en nivå så att
bete på naturmarkerna blir det företagsekonomiskt mest
intressanta sättet att hålla ungdjur, dikor och får.

Den inledda verksamheten med ersättning för
naturvårdsinriktad betesdrift måste fortsätta och utökas.
Genom avtalen förbinder sig bonden att utföra betesdriften
på det sätt naturvården anvisar. Avtalen är civilrättsligt
bindande och följs upp i slutet av den femåriga
avtalsperioden i samband med att ett nytt avtal tecknas.
Denna ersättning för en klart preciserad tjänst innebär stora
fördelar jämfört med generella ersättningar för att ''hålla
landskapet öppet''.

Det är mycket viktigt att de medel som riksdagen anvisar
i form av landskapsvårdsersättning och Nola används på ett
ur naturvårdssynpunkt kompetent sätt. Resurserna måste
fördelas och dimensioneras mot bakgrund av Ölands
särställning. De naturvärden som finns på Öland har sitt
ursprung i en tusenårig odling och hävd. En enda socken
kan innehålla lika mycket bevarade naturbetesmarker som
ett helt län i andra delar av landet.

Förutsättningarna för att hela Öland ska leva och
bevaras är att jordbrukets olika grenar tas tillvara. På Öland
finns en unik kombination av olika
produktionsinriktningar: mjölkproduktion, traditionell
växtodling, odling av sockerbetor och specialgrödor samt
köttproduktion på naturliga strandängs- och alvarmarker.
Ser man inte till denna helhet förlorar man i ett slag
tillräckligt underlag för att bevara de ursprungsmiljöer som
nationen värnar om, värden, som finns över hela ön.

Öland intar en särställning i Sverige med en bofast
befolkning som är mycket för att inte säga helt beroende av
jordbruket. I de pågående EU-förhandlingarna måste
Ölands särart härvidlag starkt framhållas. Särskilt stöd
måste också utgå till Öland av bl a skälet att Öland är ett
kärnområde för bevarande av biologisk mångfald, inte bara
nationellt, utan även i ett europeiskt perspektiv. Det är
nödvändigt och helt avgörande för de värden Öland
representerar att ett regionalpolitiskt stöd omfattar hela ön.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att prioriteringsplan bör
upprättas för fördelning av landskapsvårdsersättning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jordbruk och miljö på Öland.

Stockholm den 24 januari 1994

Marianne Jönsson (c)

Agne Hansson (c)

Christer Lindblom (fp)