om jordbruket och livsmedelspolitiken

Motion 1987/88:Jo260 av Bengt Silfverstrand m. fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Jo260

av Bengt Silfverstrand m. fl. (s)
om jordbruket och livsmedelspolitiken

Den nuvarande jordbruksregleringen har sina rötter i de förhållanden som
rådde för över hundra år sedan. Allt sedan den ekonomiska kris som
började 1929 har det ansetts nödvändigt att ge jordbrukarna ett ekonomiskt
stöd för att upprätthålla önskvärd inhemsk jordbruksproduktion. På några
få år under 1930-talet byggde man upp en omfattande och komplicerad
prisreglering som sedan i sina huvuddrag blivit bestående.

Det tycks numera råda en relativt stor enighet om att också jordbrukssektorn
i större utsträckning än hittills måste anpassas efter marknadens
förutsättningar och att en avreglering av nuvarande system måste påskyndas.

1983 års livsmedelskommitté fick i uppdrag att studera hela livsmedelskedjan,
alltså inte enbart jordbrukspolitiken. I uppdraget ingick bl. a. att
utforma en långsiktig livsmedelspolitik med uppgift att förverkliga en lång
rad mål för jordbrukets produktionsvolym, sysselsättning i livsmedelsindustrin,
folkhälsoaspekter på livsmedelskonsumtionen, beredskapsmål och
sårbarhetsfrågor och avvägningar mellan producent- och konsumentintressen.
Detta omfattande men nödvändiga arbete har knappast ens inletts.

Livsmedelskedjan utgör en mycket betydelsefull del av den svenska ekonomin.
Livsmedelskonsumtionens andel av den privata konsumtionen beräknas
uppgå till 18,2 % 1986. Det totala värdet av livsmedelskonsumtionen
uppgick under år 1986 till 103 800 milj. kr. enligt preliminära beräkningar
av jordbruksnämnden. Värdet av den totala
matvarukonsumtionen (dvs. exkl. malt- och läskedrycker) var under samma
år 98 988 milj. kr.

Jordbrukets, dvs. råvaruledets, betydelse i livsmedelskedjan är mindre än
vad många förmodligen föreställer sig. Jordbruket svarar officiellt för en
fjärdedel av förädlingsvärdet, vilket understiger såväl livsmedelsindustrins
som distributionsledets andelar. Råvaruproduktionens (jordbruk, trädgårdsnäring,
fiske) sysselsättning uppgick enligt en grov skattning 1986 till
128 000 årsverken av totalt 430 000 inom hela livsmedelskedjan. Sett i ett
internationellt perspektiv föreligger här dock sannolikt en överskattning,
eftersom även fritids- och deltidsbönder ingår i statistiken. Ungefär hälften
av jordbruken lämnar bara ett obetydligt bidrag till försörjningen.

I statistiken räknas enheter på ner till 2 ha åker som jordbruk. Som
jämförelse kan nämnas att man inom EG utgår från minst en helårsengagerad
jordbrukare för att enheten skall betraktas som jordbruk. EG utgår från
familjejordbruk med 40-60 ha åker, och med 1-3 helårsengagerade som
sysslar med animalieproduktion eller specialväxtodling som det mest kon

kurrenskraftiga och lönsamma jordbruksföretaget. Gårdar med mer än 100
ha åker anses inom EG inte ge några konkurrens- och lönsamhetsfördelar.

Två omständigheter innebär att livsmedelskedjan måste ses som ett sammanhängande
system i högre grad än vad som är motiverat vid motsvarande
beskrivning av andra branscher eller näringsgrenar. Det ena gäller prisregleringen,
som ursprungligen skulle vara till fördel för såväl bönder som
konsumenter, men som i praktiken inte fungerar på detta sätt. Prisregleringen
har uppenbarligen fastnat i de förhållanden som rådde för 20 år sedan
och då extremt förmånliga kostnader för energi och lånat kapital var för
handen. Fullt klart är också att de dyraste produkterna och produktionsformerna
fått full kostnadskompensation.

Den andra omständigheten har att göra med lantbrukskooperationens
vertikala integration både bakåt och framåt från jordbruket och med stark
monopolistisk dominans på viktiga områden.

För viktiga insatsvaror som handelsgödsel och köpfoder är föreningsrörelsens
marknadsandel minst 80 %, för kvarnar, slakterier och mejerier
80-100 %.

En bristande förnyelseförmåga och strukturomvandling inom hela livsmedelskedjan
har blivit den kanske allvarligaste bieffekten av jordbruksregleringen.

Genom regleringen har marknadsmekanismerna satts ur spel, vilket
bl. a. lett till stora skillnader mellan inhemska priser och världsmarknadspriser.
Som exempel kan nämnas att EG för kort tid sedan skrev kontrakt
med Sovjet om leverans av smör till ett kilopris av 1:50, att jämföras med de
ca 35 kr./kg vi får betala i affärerna. Detta avspeglas också i värdena på
jordbruksenheterna. Dess kapitalvärden ingår samtidigt i den självkostnadskalkyl
som utgör underlag för kompensation enligt jordbruksavtalen. Regelsystemet
innehåller på det här sättet mekanismer som automatiskt leder
till ökad förmögenhet och stigande kapitalkostnader. Systemet har efter
hand gett upphov till permanenta överskottsproblem, främst vad gäller
spannmål. Den allt intensivare användningen av handelsgödsel och bekämpningsmedel
har blivit en allt svårare belastning för den yttre miljön.

Spannmålsöverskotten är en direkt följd av att det marknadsekonomiska
sambandet mellan producent- och konsumentled sedan länge saknats. Exportförlusterna
uppgår för 1987 års spannmålsskörd till ca 1,5 miljarder,
oräknat spannmålsförluster som inte redovisas som exportkostnader för
animalieprodukter, vars basfoder är spannmål (slaktgrisar till ca 80 % av
fodermedlen och kött- och mjölkvaror till ca 50 % av fodermedlen) och
oräknat det pris konsumenterna tvingas betala i butiksledet för dessa exportförluster.

Det är givetvis varken möjligt eller eftersträvansvärt att åstadkomma en
helt marknadsstyrd jordbruks- och livsmedelssektor. Däremot torde det
vara fullt realistiskt att skapa förutsättningar för marknadsmässiga inslag
som ökad konkurrens och produktutveckling inom denna sektor, samtidigt
som miljövänligare odlingsmetoder måste prioriteras.

I denna motion tas upp några delområden inom den mycket komplexa
jordbruks- och livsmedelspolitiken, där vi anser att reformer sammantaget
skulle ge betydande bidrag till såväl lägre livsmedelspriser som bättre mat

Mot. 1987/88

Jo260

14

kvalitet, liksom minskade exportförluster med bibehållen användning av
hela åkerarealen.

Miljöforskning

Det svenska jordbruket, från norr till syd och från öster till väster har högst
olika odlingsbetingelser. Därför är det inte möjligt att uppställa några
generella regler vad gäller förutsättningar för t. ex. näringsläckage. Av
denna anledning torde det finnas behov av en genomgripande decentralisering
på forsknings-, undervisnings- och rådgivningsområdet.

Användningen av bekämpningsmedel enbart i Skåne har fördubblats
under en tioårsperiod. I Danmark finns sedan sex år ett gränsvärde på
maximalt 0,5 mikrogram sprutrester/bekämpningsmedel i dricksvatten,
vattendrag och sjöar. I Sverige saknas ett sådant gränsvärde. Undersökningar
har visat att det i skånska vattendrag förekommit resthalter av
bekämpningsmedel på upp till 16 mikrogram, dvs. 32 gånger högre halter än
vad som maximalt är tillåtet i Danmark.

I Sverige besprutas säden mot insekter, svampangrepp och ogräs utan att
jordbrukarna på ett tillfredsställande sätt informeras om alternativen, dvs.
billigare giftfri teknik. I Danmark rekommenderas och förekommer i större
utsträckning mekanisk och billigare bekämpning i stället för kemisk för
exempelvis kvickrot.

Exempel: Fyra olika kornsorter blandas vid sådden för att undvika
svamp- och insektsprutsgifter. Resultatet har blivit lägre kostnader och
avsevärt lägre användning av biologiskt dödliga sprutgifter med oförändrad
eller högre avkastning jämfört med konventionell sprutning. Före 1990 skall
användningen minskas med minst 20 % enligt en i fjol gjord överenskommelse
med det danska jordbruket.

Svenskt exempel: SLU-aktuellt från lantbruksuniversitetet nr 348 - sortval
1986. Uppgifter lämnas om åstadkommen merskörd med hjälp av besprutningsmedel
men inte om kostnaderna för denna besprutning eller besked
om alternativ och billigare teknik utan dessa sprutmedel eller med lägsta
möjliga giftdoseringar. Det är ofta svårt att göra relevanta jämförelser
mellan t. ex. olika ogräsmedel. Nya medel kommer ständigt och andra
försvinner. Så t. ex. är normal dos av TCA 20 kg/ha, av MCPA 2 kg/ha och
av Glean 0,002 kg/ha. Att ange mängden maximalt acceptabel substans i
stället för mängden handelsvara ger ingen vägledning i sådana här fall. I
stället borde införas något slag av effektivitetsfaktor, med andra ord en
redovisning av behandlad areal vid normal användning , eller ett värdetal i
kronor, eftersom nya och mer koncentrerade sprutmedel är dyrare.

Om vi begränsar användningen av kemiska bekämpningsmedel så skulle
det leda till att vi fick en ändrad inriktning på försöks- och forskningsverksamheten.
Den skulle då inrikta sig på att försöka lösa problemen med
andra metoder, t. ex. resistensförädling och biotekniska metoder. Den utvecklingen
fördröjs nu av den stora satsning som görs på konventionell
kemisk bekämpning. Stora mängder kemikalier och bekämpningsmedel

Mot. 1987/88

Jo260

15

kan t. ex. skada daggmaskarna och deras viktiga arbete för att bibehålla
jordens långsiktiga produktionsförmåga.

Förslag: Forskningspengar decentraliseras till lokala utvecklingsprojekt i
Skåne för uppstartnings- och demonstrationsförsök på officiellt ägda jordbruk
vid t. ex. hushållningssällskap och lantbruksskolor inriktade på alternativa
odlings- och produktionsmetoder för minimal användning av kemikalier
och bekämpningsmedel.

Odlingsstödet

Nuvarande höga spannmåls- och oljeväxtsubsidier till odling och export
gynnar i alltför hög grad det passiva helt konstgödsels- och sprutgiftsberoende
1960-talsjordbruket och ger åtskilligt sämre försörjningsskydd inför
kris än satsning på animalier. Det är inför och under ett krisläge mycket lätt
att kraftigt utöka dessa odlingar från ett år till ett annat och billigt att ha en
reserv i lager av dessa grödor.

Odlingsstödet utgår till bl. a. oljeväxtodlare. Den i förhållande till världsmarknadspriserna
högre prisnivån för odlarna finansieras genom en matfettaccis
för vegetabiliska fetter/oljor som ger ca 500 miljoner per år. Denna
skatt tas liksom extraskatten på brödmjölet ut i fabriksledet, vilket ger
konsumenterna en långt högre merpriseffekt än vad bönderna får i odlingsstöd.
När odlarstödet ökas blir det därför liksom när mjölskatten ökas en
ordentlig inflationseffekt, till skillnad från t. ex. EG-systemet med del av
momsen som odlarstöd.

Odlingsstödet till oljeväxtodlare är helt kravlöst, dvs. styrmedel saknas
för att befrämja en övergång från äldre och omoderna sorter till nyutvecklade
s. k. dubbellåga sorter av raps och rybs med betydligt högre proteinkvalitet,
vilka i högre utsträckning kan användas som inhemskt proteinfodermedel.
I Danmark odlas ca 90 % av en starkt expanderande oljeväxtodling
med de nya dubbellåga rapssorterna, mestadels svenska sorter. Detta sker
sedan mer än 10 år tillbaka. Vår fastlåsning vid omoderna oljeväxtsorter
omöjliggör inte bara praktiskt taget användningen som inhemskt proteinfodermedel
utan förorsakar dessutom onödiga exportförluster. I Canada
togs allt odlingsstöd bort från andra raps- och rybssorter än de nya dubbellåga
sorterna för ungefär tio år sedan. Detta kommer också att ske inom
EG-länderna inom några år.

En övergång till den något lägre avkastande högkvalitetssorterna minskar
fettproduktionen och därmed exportöverskottet. Dessutom är dessa nya
sorter som regel vårsådda, varför behovet av kemiska sprutgifter kan reduceras.
En höstsådd gröda som höstvete och höstraps drar på sig mer svårbekämpade
ogrässorter, sjukdomsangrepp och insekter än vårsådda grödor,
som vårvete och vårraps. Eftersom dessa vårsådda rapssorter också mognar
senare under eftersommaren och förhösten utnyttjas markens egen biologiska
produktion av växtnäringsmedel på ett effektivare sätt och belastar
därmed grundvatten, åar, vattendrag och sjöar mindre med oanvänd växtnäring.

Förslag: Ändra inriktningen av odlingsstödet genom slopande av stöd för
andra sorter än de nya högkvalitetssorterna.

Mot. 1987/88

Jo260

16

Brödsäd - mjölskatt - exportavgifter

1967 års jordbruksavtal innebar bl. a. att spannmålsodlarna fick rätten till
inhemskt spannmålspris för dubbelt så hög produktion av brödsäd än den
som användes under fredstid. De slapp därmed ifrån det egna ansvaret för
exportförlusterna för denna överkvantitet brödsäd - ca 600 000 ton per år.
Exportförlusten finansieras genom en s. k. förmalningsavgift som tas ut i
kvarnledet och betalas av konsumenterna över disk i detaljhandelsledet som
ett merpris för mjöl, bröd o. dyl. Den ungefär halva miljard kronor som
inbetalas årligen på detta sätt motsvarar i stort sett 20 öre per kg försåld vete
för odlarna.

Ett grovt bröd kostar i Danmark 2:50-6:50 per kg. I Sverige kostar
samma typ av bröd ungefärl6-18 kr. per kg. Detta innebär att förmalningsavgiften,
den extra brödmjölskatten som finansierar vår förlustbringande
export, på ca 1 kr. per kg/vete har tiofaldigats mellan kvarn och butik. Ännu
tydligare ser man prisökningen från bonde till bord om man tar knäckebröd
som exempel. Ett kilo knäckebröd kostar mellan 25 och 35 kr., varav
råvarukostnaden - ett kilo råg - ger bonden 1:20 kr.

Större delen av det som tillfaller regleringskassan från denna mjölskatt
synes ha använts för att brödprismerbetala vetekvaliteter som ligger under i
grannländerna accepterad miniminivå med avseende på brödsädkvalitet.
Detta kan man se av spannmålshandelns inköpsregler som tillåter merpris
för ner till 7 % proteinhalt i Sverige. Reglerna leder till klart kvantitetsprovocerande
teknik med stora exportförluster som följd, samtidigt som de
motverkar merpriser och odling av moderna kvalitetssorter med hög protein-
och bakningskvalitet. I dessa sorter har växtförädlarna prioriterat
proteinhalt och den för bakningen så viktiga glutenhalten. Som jämförelse
kan nämnas att finska vårvetesorter normalt ligger på 14-16 % protein,
medan svenska normalt ligger på 12-13 %, och under besvärliga år som
1987 ännu lägre. Regleringssystemet har också blockerat odlingen av stråstyva
och mer sjukdomsresistenta fodervetesorter med hög avkastningsnivå
utan behov av stora mängder sprutmedel.

Inom EG kan heller inte jordbruksindustriernas biprodukter höjas i pris
motsvarande tullskyddet, som i Sverige, eftersom tullskydd för biprodukter
saknas inom EG. Kvaliteten på brödmjölet hade kunnat ökas väsentligt om
kvarnindustrin inte medgivits denna extra inkomst på biprodukterna.

Det är hög tid att göra en genomgripande översyn av hela systemet med
förmalningsavgifter. Som ett första steg kunde alternativt odlad säd befrias
från förmalningsavgift liksom från de exportavgifter som går direkt eller
indirekt som slaktdjursavgifter respektive foderavgifter. Eftersom något
överskott av gris- och nötkött inte längre existerar räknat på konsumtionen
finns inte längre något behov av slaktdjursavgifter. Slaktdjurspriserna inklusive
slaktdjursavgifter bör därför omgående kunna sänkas med samma
summa som motsvaras av senaste års genomsnittligt uttagna slaktdjursavgifter
per kilo, med ökad konsumtionsmöjlighet som följd och därmed ett
första steg mot europeisk konsumtionsstandard. Härmed minskar också
spannmålsöverskottet liksom exportförlustbidragen.

Förslag: En översyn av systemet med förmalnings- respektive slaktdjursavgifter
och en avveckling redan nu av de delar av systemet som inte längre
motiveras av några överskott (gris- och nötkött).

Mot. 1987/88

Jo260

17

Lantbrukets skatteförmåner

Kostnaderna för renovering av bostadsdelen i en jordbruksfastighet är avdragsgilla.
Det gäller t. ex. byte av hushållsmaskiner, tapetsering etc. Lantbrukarnas
bostadsförmåner enligt taxeringsvärdering motsvarar ungefär
tjänstebilsförmånen för en anställd. Teorin bakom dessa förmåner har varit
att låg skatt ger låga kostnader för jordbrukaren och därmed låg livsmedelspriser.

År 1978 upptäckte man i Danmark att denna teori i praktiken hade rakt
motsatt effekt. Med omedelbar verkan slopades därför rätten för de danska
bönderna att avdragsgillt byta ut hushållsmaskiner eller renovera bostäder.
Samtidigt bestämdes att skattemyndigheterna skulle värdera bostadsförmånen
efter bostadens räntevärde. Bönderna miste ungefär samtidigt merkostnadskompensationen
enligt generella indextal inom hela EG-området.
Genom denna reform behöll danska bönder sin säd hemma på gården och
förädlade den genom t. ex. egna grisar och höjde därmed nettointäkten per
ha åker med ca 100 %. I vårt grannland åstadkoms härigenom lägre produktionskostnader
för t. ex. griskött och därmed högre konkurrensförmåga
på exportmarknaderna samtidigt med att förbrukningen av konstgödsel och
sprutmedel minskade. Samtidigt beslutades inom EG att successivt eliminera
de konstlade höga spannmålsgarantierna, och spannmålsbönderna fick
själva börja ta ekonomiskt ansvar för exportöverskotten till världsmarknadspriser.

Förslag

Nuvarande beskattningsregler vad gäller lantbrukets bostadsförmåner bör
bli föremål för en översyn.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om forskningsmedel till lokala utvecklingsprojekt i
Skåne med alternativa odlingsmetoder,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om odlingsstöd och regleringsavgifter,

Mot. 1987/88

Jo260

18

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i Mot. 1987/88
motionen anförts om en översyn av beskattningsreglerna vad gäller Jo260
lantbrukets bostadsförmåner.']

Stockholm den 26 januari 1988

Bengt Silfverstrand (s)

Gunnar Nilsson (s)

Birthe Sörestedt (s)

Maja Bäckström (s)

Hans Pettersson (s)
i Helsingborg

Bo Nilsson (s)

Nils T Svensson (s)
Lars-Erik Lövdén (s)

1 1987/88:Sk447

19