Jordbruks- och livsmedelspolitiken

Motion 1989/90:Jo248 av Håkan Hansson m.fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Jo248

av Håkan Hansson m.fl. (c)
Jordbruks- och livsmedelspolitiken

I. Lantbruket inför 90-talet

Stabila spelregler behövs

Den tekniska och ekonomiska utvecklingen för med sig att förutsättningarna
för jordbruks- och livsmedelsproduktionen ständigt förändras. Till den tekniska
utvecklingen kan vi räkna resultatet av växtförädling, husdjursavel och
annan FoU inom produktionsteknik och vidarebehandling av produkter från
jordbruket. Till ekonomisk utveckling hör höjd materiell standard, ändrade
konsumtionsvanor och nya regler för internationell handel. Liksom på
många andra områden har förändringarna påverkats genom ett samspel mellan
fria krafter och politiska beslut. Den centrala roll, som livsmedelsförsörjningen
spelar för alla människor, har lett till att de olika ländernas regeringar
som regel mer aktivt sökt styra utvecklingen inom jordbruket än inom andra
näringar.

Jordbruksnäringen i vårt land har de senaste årtiondena uppfyllt mycket
höga krav på anpassning. För enskilda företag har förändringarna varit dramatiska.
Sammantaget får man dock intrycket av en fortgående relativt långsam
anpassningsprocess, där takten varierat från tid till annan, men som hela
tiden varit hanterbar. Skälet till detta är att vissa grundläggande mål och
principer för jordbrukspolitiken legat fast och att man vid varje nytt beslutstillfälle
och i den praktiska tillämpningen tagit relativt små steg mot förändringar.
Insikten om att jordbruksnäringen måste arbeta långsiktigt, att t.ex.
markens produktionsförmåga inte får utarmas, har lett till slutsaten att näringen
behöver stabila spelregler. Vad som nu i hög grad oroar är att insikter
om jordbrukets speciella förhållanden antingen saknas eller inte tillåts spela
någon större roll vid utformningen av jordbruks- och livsmedelspolitiken.

Hänsyn till omvärlden

Till de förhållanden som bör påverka jordbruks- och livsmedelspolitiken hör
självfallet utvecklingen i vår omvärld. Vi kan idag konstatera att världsproduktionen
av livsmedel ökar långsammare än befolkningstillväxten. Det är
inte bara i katastrofområden, som t.ex. Eritrea och Tigre, som befolkningen
lider brist på livsmedel. Sett i detta globala perspektiv är det oriktigt att tala

om överskott. Behovet av mat finns där även om det p.g.a. människornas
fattigdom inte manifesteras i efterfrågan på en marknad. De hungrande och
svältande folken blir inte hjälpta av teoretiska modeller för sambandet mellan
pris, efterfrågan och utbud på en fri marknad. När länder i den västliga
världen vidtar åtgärder för att begränsa produktionen och därmed minska
sina överskott blir bristen på livsmedel ännu större om inte samtidigt länder
med underskott kan öka sin produktion. Det borde vara möjligt för världssamfundet
att finna vägar för att stimulera livsmedelsproduktionen i bristländerna
så att denna konsekvens undviks. Synen på världens livsmedelsförsörjning
i regeringens livsmedelspolitiska arbetsgrupps (LAG) förslag speglar
värderingar som många nu håller på att överge. Övertro på framtida biotekniska
framsteg får inte föranleda oss att minska flexibiliteten i vår livsmedelsproduktion
vilket kan bli följden om LAG-förslaget genomförs.

Produktion kostar överallt

Biologiskt och tekniskt kan vår jord klara livsmedelsförsörjningen för många
fler människor än som finns idag. Det finns m.a.o. en outnyttjad produktionspotential.
Men den står inte gratis till förfogande. För att resurserna
skall kunna utnyttjas krävs kultivering, bevattning, terrassering och utveckling
av tekniken både inom primärproduktionen och för vidarebehandlingen
och marknadsföringen av produkterna. Idag går stora mängder mat till spillo
till följd av brister i hanteringen. En del av vårt bistånd till utvecklingsländer
används för att förbättra livsmedelsförsörjningen, men erfarenheten säger
oss att det tar lång tid att uppnå resultat och att framstegen snabbt kan raseras.
Vägen till tryggad livsmedelsförsörjning är mycket lång i de folkrika
bristområdena.

En slutsats av detta är att teoretiska beräkningar över jordens försörjningspotential
är föga intressanta om de inte förses med kalkyler över vad
det kostar att utnyttja den. Det är inte självklart bättre att lämna resurser för
livsmedelsproduktion outnyttjade t. ex. i Sverige och istället ensidigt ta i anspråk
nya i ett u-land. Så länge den långsiktiga trenden pekar mot ökad brist
på livsmedel borde vårt handlande inriktas på att både utnyttja de produktionsresurser
som finns och satsa på utveckling av ökad produktion i bristländer.
En annan viktig slutsats, som direkt berör vår egen jordbrukspolitik, är
att den måste vara långsiktig samt att det är en uppgift för samhället att ge
jordbruksnäringen stabila spelregler och utjämna svängningar i utbud och
priser som varken producenter eller konsumenter är betjänta av.

Krav på reformerad politik

Just nu diskuteras reformer inom jordbruks- och livsmedelspolitiken. Inom
ramen för den pågående GATT-rundan diskuteras hur och på vilket sätt
jordbruksstödet i de olika medlemsländerna successivt kan minskas. Erfarenheten
säger oss att detta reformarbete bör ske stegvis och att det inte bör
baseras på tillfälliga yttre förhållanden. Livsmedelsförsörjningen är sällsynt
illa lämpad för kvartalspolitik. Spelreglerna bör vara stabila, men samtidigt
bör de ge utrymme för en smidig anpassning till ändrade förutsättningar,
t.ex. på den internationella världsmarknaden.

Mot. 1989/90

Jo248

3

1* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Jo247-249

Det sägs nu att den form av prisreglering som tillämpats bör slopas, därför
att de mål som ställts upp inte har uppfyllts. Detta är ett äventyrligt resonemang,
som leder helt fel. Vi kan ju inte tänka oss att avskaffa strafflagen, av
det skälet att den inte avhåller folk från att begå brott, vilket rimligen är dess
syfte.

Alla mål för jordbrukspolitiken har inte till fullo uppnåtts. Men bl.a. med
hjälp av prisregleringen har vi tryggat livsmedelsförsörjningen, vi kan upprätthålla
produktion och därmed ett öppet landskap även i svaga jordbruksbygder,
lantbrukarna har uppnått en relativ ekonomisk trygghet, vi har en
effektiv produktion genom att lantbrukarna utnyttjat de framsteg som forskning
och teknisk utveckling gjort och vi har likaledes en väl utvecklad livsmedelsindustri.
Måluppfyllelsen är m.a.o. inte så dålig. Jämfört med bostadspolitiken,
vars främsta mål är bostad åt alla, är måluppfyllelsen t.o.m. riktigt
bra.

Mot denna bakgrund är det viktigt att i reformarbetet ta vara på det värdefulla
och utvecklingsbara. Det regelsystem vi har bygger på lång erfarenhet
både här hemma och utomlands. Nya idéer kan och skall prövas, men att
alltför snabbt övergå från ett system med detaljerade regler till dess motsats
är oansvarigt. För stegvisa reformer talar också att det är mycket svårt att
förutse de effekter, som uppstår vid en s.k. avreglering. Med säkerhet är det
också så att effekterna framträder med full styrka först efter några år. På
grund av kostnadsstrukturen kan anpassningsförmågan på kort sikt vara
större än den är på något längre sikt.

Till bilden hör också att det sker förändringar i vår omvärld. Vi bestämmer
inte själva i vilken handelspolitisk eller internationell miljö i övrigt, som vi
kommer att arbeta. Detta förhållande blir särskilt påtagligt i en tid då just
krav på ökad internationalisering, livligare handelsutbyte etc, tas som motiv
för reformerna.

Svårigheterna att förutse effekterna av ändrade spelregler får inte hindra
oss från att göra analyser. Inte heller kommer vi förbi problemen genom att
inte låtsas om dem. I den livsmedelspolitiska arbetsgruppen (LAG) har man
försökt förvilla läsaren med teoretiska modeller och resonemang, som vid en
kritisk granskning visat sig sakna relevans i sammanhanget. Den säkra slutsats
som kan dras av detta är, att LAG grovt felbedömt effekterna av sina
egna förslag, eller att LAG i vart fall givit en grovt felaktig bild av effekterna.
Detta är en konsekvens av att ett så ensidigt urval av experter medverkat i
utredningsarbetet. Tilltron till offentliga utredningars objektivitet har genom
detta ytterligare undergrävts.

Principerna bör ligga fast

Man kan diskutera detaljformuleringar och vilken vikt som skall tillmätas
olika delmål för jordbruks- och livsmedelspolitiken. Kvar står att det inte
finns anledning att nu frångå de principer som länge legat till grund för jordbruks-
och livsmedelspolitiken. En ökad internationalisering är snarast ett
motiv för oss att på detta område ha en nationellt orienterad politisk målsättning.
Jordbruksnäringen och livsmedelsförsörjningen är så viktiga frågor att
samhället/staten inte kan frånkänna sig ansvaret för utvecklingen. Detta an

Mot. 1989/90

Jo248

4

svar förstärks av det faktum att statsmakterna i hög grad medverkat till den
situation som föreligger. Under inga förhållanden får statsmakterna nu vidta
åtgärder som hindrar eller försvårar anpassningsprocessen för lantbrukarna/
näringen. Om den skall lyckas måste insatser göras gemensamt och bördorna
fördelas på hela kollektivet.

Riktlinjer för jordbruks- och livsmedelspolitiken

I det följande anges i punktform vissa riktlinjer och ståndpunkter som enligt
vår mening bör ligga till grund för den framtida jordbruks- och livsmedelspolitiken.

1. Syftet med jordbruks- och livsmedelspolitiken skall vara

att trygga vår livsmedelsförsörjning i såväl fred som under avspärrning och
krig,

att ge konsumenterna säker tillgång till ett rikt varierat sortiment av livsmedel
av hög kvalitet till rimliga priser samt

ge lantbrukarna sådana ekonomiska villkor som möjliggör ett långsiktigt,
resursbevarande och miljöanpassat jordbruk.

Dessa målformuleringar ansluter i allt väsentligt till gällande beslut av
riksdagen.

Vi kan inte acceptera sådana ändringar av jordbrukspolitiken, som äventyrar
näringens fortbestånd. Inte i någon del av landet får uppstå ett sådant
hot. Familjelantbruket skall också i fortsättningen vara den dominerande företagsformen.
Dess villkor skall läggas till grund vid avvägningar ang. lönsamheten.
Jordbruksnäringen får inte utnyttjas som försöksfält för ekonomiska
teorier utan praktisk förankring.

2. Jordbruket måste vara berett att anpassa sig till ändrade förhållanden på
marknaden och till krav som ställs från omvärlden, t.ex. i fråga om produktionsteknik
och miljöhänsyn. Livsmedelskvalitet, mångfald, miljö, resurshushållning
och djuretik är några nyckelord i denna fortgående anpassningsprocess.

Samhället har sedan länge med olika medel sökt styra utvecklingen i jordbruket.
Strukturrationaliseringen, kraven på effektivitet, som understötts av
statligt bedriven FoU och rådgivning, liksom jordbruksprisregleringen är exempel
på sådan statlig styrning. I stort har dock utvecklingen i vårt land följt
det som hänt internationellt. Storskalig produktion, kemikalisering, bioteknik,
datoriserad utfordring etc. är exempel på internationellt tillämpad teknik.
På vissa områden har vi en mer restriktiv lagstiftning, som gör att teknik
som används utomlands är förbjuden. Det är viktigt att vi också i fortsättningen
håller en sådan restriktiv linje. Biotekniken måste hållas under sträng
kontroll. Ansvaret för de överväganden som måste ske i förbindelse härmed
skall inte läggas på näringen och enskilda forskare utan bäras av samhället.
Sammantaget skall dock den framtida jordbruks- och livsmedelspolitiken
leda till minskad grad av statlig styrning och avveckling av detaljregleringar.

3.Som ett led i reformarbetet bör ingå en förenkling av jordbruksprisregleringen.
Syftet bör bl.a. vara att minska risken för suboptimeringar, att underlätta
för producenterna att fånga upp signaler från marknaden och att sti

Mot. 1989/90

Jo248

5

mulera till produktutveckling och satsning på alternativ till traditionell produktionsteknik.
Efterfrågan på marknaden bör över tiden vara styrande för
produktion och priser. Den s.k. avregleringen får inte leda till att nya, oprövade
regelsystem måste införas.

Marknaden kan fungera även om en del av nuvarande regelsystem slopas.
Prisrörelserna blir större och bl.a. avsättningstryggheten för den enskilde
lantbrukaren blir mindre, men om de viktigaste delarna av systemet bibehålls
och de olika aktörerna får tid att anpassa sig bör det kunna fungera.
Det räcker dock inte med att upprätthålla ett gränsskydd.

4. Jordbruksprisregleringen skall bl.a. omfatta

- ett gränsskydd som utformas så att den avsedda prisnivån uppnås,

- ett av statliga förordningar sanktionerat system för kollektiv finansiering
och organisation av export av överskott,

- ett av staten sanktionerat system för prisutjämning på mejeriområdet.

Även för vissa andra produkter, t.ex. fabrikspotatis och oljeväxter, behövs
regelsystem, som är speciellt anpassade till varje produktområde.

- Prisnivån kan inte skyddas enbart med införselavgifter. Redan mycket
begränsade överskott pressar priserna ner mot vad man får ut vid export.
Import och säsongsvariation leder till exportbehov även om vår egen produktion
är mindre än konsumtionen. Genomförda analyser har på ett
övertygande sätt visat att det på en fri marknad inte uppkommer något
jämviktsläge med stabila priser på en nivå där gränsskyddet är effektivt.
Så länge länder i vår omvärld betalar ut exportbidrag eller stöder exporten
på annat sätt måste vi också ha ett sådant system.

- Ett system för prisutjämning måste bibehållas på mejeriområdet. Mjölkprodukter
har en central roll för vår livsmedelsförsörjning och jordbruket
i norra Sverige liksom i övriga skogs- och mellanbygder står och faller
med en lönsam mjölkproduktion. Det är för svenska folket oändligt
mycket viktigare att trygga försörjningen med mejeriprodukter än att få
hållbarheten i några statliga utredares ekonomiska teorier prövade.

- Vår principiella ståndpunkt är att vårt land inte har skäl att avveckla prisregleringarna
i snabbare takt än andra länder inom GATT, i första hand
EG och övriga länder i Norden. Gränsskyddet kan reduceras bara om
importpriserna stiger eller om producenterna kompenseras på annat sätt.
Något utrymme för sänkt lönsamhet i jordbruket finns inte, det visar beräkningar
som gjorts, senast av RRV.

5. Den jordbruksmark som inte behövs för livsmedelsproduktion skall ges
annan produktiv användning. Biobränsle, fiberprodukter och andra råvaror
för industrin kan på varierande sikt bli värdefulla alternativ. Omställningen
tar tid och behöver ett aktivt stöd från samhället. Vissa arealer kan anpassas
för det rörliga friluftslivets behov och andra hållas öppna av miljöskäl.
Skogsplantering är ett sistahandsalternativ.

- Marknadskrafterna löser inte de omställningsproblem, som möter, när
jordbruksmarken skall föras över till annan användning. Samtidigt är det
viktigt att åstadkomma permanenta lösningar så snart som möjligt. Samhället
måste medverka till regionalt anpassade, selektiva insatser som ger

Mot. 1989/90

Jo248

6

den enskilde flera handlingsalternativ. Det kan bli fråga om bidrag till
anläggningskostnader, årlig skötselersättning, villkorslån, avskrivningslån,
omställningsbidrag, avgångsvederlag, speciella skatteregler, utvecklingsstöd,
utbildningsbidrag etc. Vad som behövs är ett helt batteri av åtgärder
som underlättar omställningen.

- Produktion av biobränsle eller råvaror för industrin måste vara lönsam
för att kunna bli ett långsiktigt alternativ. Det räcker inte att lönsamheten
är något bättre än för spannmålsodling för export om denna lönsamhet
är svag. Det är den absoluta och inte den relativa lönsamheten som avgör
om en produktion kan hållas igång. Denna fundamentala sanning glöms
bort av dem som brukar hävda att ett sänkt spannmålspris gör alternativ
produktion mer lönsam.

6. Syftet med jordbrukspolitiken skall vara att bibehålla den samlade jordbruksproduktionen
i norra Sverige på oförändrad nivå. Detta syfte skall
också gälla mindre regioner i inlandet. Därför skall i denna del av landet utgå
ett prisstöd som gör att jordbruksproduktionen blir tillräckligt lönsam. Svag
lönsamhet i jordbruket kan inte kompenseras genom stöd till andra verksamheter
eller naturvårdsåtgärder.

- En rad regional-, miljö-, försörjnings- och andra skäl talar för att jordbruksproduktionen
i norra Sverige inte kan tillåtas minska ytterligare.
Redan nu har utglesningen av mjölkproduktionen bl.a. i Norrbotten gått
så långt att underlaget för rationell mejeridrift sviktar. Intransportkostnaderna
blir orimligt höga. Om jordbruket i norra Sverige och särskilt
dess inland skall överleva måste produktionen vara lönsam. En generell
sänkning av lönsamheten i jordbruket drabbar lantbrukarna i hela landet
och inte, som ibland görs gällande, bara spannmålsproducenter i slättbygderna.

7. Lantbrukarna måste ges rätt att på samma sätt som hittills samverka i kooperativa
föreningar för inköp av förnödenheter, avsättning av produkter från
jord- och skogsbruket, serviceverksamhet och kapitalförsörjning. Inskränkningar
i denna rätt och i de kooperativa företagens möjligheter att arbeta
och fritt utveckla sin särart får inte ske. Istället bör den kooperativa företagsformen
utvecklas och ges likvärdiga villkor som aktiebolagsformen.

- Under senare tid har mot lantbrukskooperationen riktats angrepp, som
har sin udd mot kooperationens grundläggande principer. Syftet är uppenbarligen
att minska de positiva effekter, som lantbrukarna kan uppnå
genom kooperativ samverkan. Vissa myndigheter och politiker ser som
sin uppgift att stimulera lantbrukare till osolidariskt uppträdande gentemot
yrkeskollegorna och att begränsa deras möjlighet att bedriva verksamhet
i företagsformen ekonomisk förening. Man vill tvinga fram bolagsbildning.
Samtidigt som staten, som delägare i en landsomfattande
livsmedelsindustri medverkar till ytterligare koncentration och kraftsamling
inom denna sfär för att möta in- och utländsk konkurrens, diskuteras
i en statlig utredning lagförslag som direkt syftar till att hindra lantbrukskooperationen
och dess många enskilda lantbruksföretagare från att
möta dessa åtgärder. I den omställning och anpassning till ändrade förhållanden
som jordbruksnäringen står inför måste lantbrukskooperatio

Mot. 1989/90

Jo248

7

nen kunna spela en av huvudrollerna. Också andra organisationer kan
göra insatser för att begränsa problemen. Det vore absurt att i detta läge
genomföra åtgärder, som hindrar lantbrukarnas egna föreningar att underlätta
omställningsprocessen.

Offensiva insatser

Redan i 1977 års beslut om jordbrukspolitiken slogs fast att det var en gemensam
uppgift för staten och näringen att lösa problemen med spannmålsöverskottet.
Vi anser att denna princip nu bör tillämpas på hela den omställnings-
och anpassningsprocess som ligger framför oss. För att inte denna process
skall bli en period av destruktiv avveckling måste insatser göras för att
ta vara på de utvecklingsmöjligheter som kan föreligga. Detta klarar de enskilda
lantbrukarna själva varken var och en för sig eller genom samverkan.
Staten måste ta sin del av ansvaret.

FoU som är speciellt inriktad på alternativ produktion är ett sätt att ta sådant
ansvar. Men staten kan också tillsammans med näringen/lantbrukskooperationen
ta ett ägaransvar i företag, som satsar på t.ex. etanolproduktion
eller energiskog i kommersiell skala. Vi vill påminna om att staten i huvudsak
genom domänverket är ägare till betydande arealer åkermark merendels
lokaliserad till slättbygderna. Staten kan därmed också sägas vara
en del av näringen och har redan av det skälet anledning att konstruktivt
medverka i sådana projekt. Detsamma gäller kommunerna och kyrkan. De
statliga myndigheter som arrenderar ut eller driver jordbruk i egen regi bör
självfallet se till att bära minst sin andel av den reduktion av totalproduktionen,
som behövs för att få ner överskotten. Regeringen bör ta upp direkta
överläggningar med näringen om konkreta projekt och ge erforderliga direktiv
till berörda myndigheter. Det är också rimligt att mark som hålls öppen
enbart av naturvårds- eller landskapsbildskäl brukas på ett sådant sätt att
den inte bidrar till produktion av överskott.

En offensiv satsning på kommersiella projekt, som baseras på råvaror från
jordbruket, behöver kompletteras med motsvarande insatser inom andra delar
av näringslivet på landsbygden. Landsbygdsutveckling i vid mening är ett
nödvändigt komplement till möjliga projekt inom lantbrukssektorn. Också
skattereglerna, uppbyggnaden av infrastrukturen, kulturutbudet och utbildningen
behöver ges en inriktning som främjar näringsliv och bebyggelse på
landsbygden.

II. Det aktuella läget
Lantbrukets situation

Den ekonomiska utvecklingen inom jordbruket har under större delen av
80-talet varit negativ. Främst har det hängt samma med att priserna på jordbrukets
produkter inte utvecklats i samma takt som produktionskostnaderna.
Detta hänger i sin tur samman med den negativa prisutvecklingen och
betydande produktionsöverskott från en rad industriländer.

Utvecklingen har medfört att jordbrukarhushållens inkomster idag släpar
efter andra jämförbara inkomstgruppers. Skillnaden mellan jordbrukarnas

Mot. 1989/90

Jo248

8

och andra småföretagares nettoinkomster låg i början av 1980-talet runt
10000 kronor per år. 1987 har differensen stigit till ca 30000 kronor per år.

Avräkningspriserna till jordbruket har fallit realt med 6 % under under
det gångna decenniet. Det är därför viktigt att understryka att det inte är
Sveriges lantbrukare som drivit på inflationen i landet. Icke förty har konsumentpriserna
för de reglerade livsmedlen ökat realt med 5 % under
motsvarande period. De höjda priserna på livsmedel har med andra ord
skett i leden efter prisregleringen.

Den internationella utvecklingen

Som nämnts utgör de betydande överskotten och låga priserna på världsmarknaden
huvudorsaken till den låga lönsamheten i jordbruket. Dessa problem
utgör också i stor utsträckning den bakomliggande orsaken till det genombrott
i förhandlingarna som skett i den pågående GATT-rundan på jordbruksområdet.
Såväl för jordbrukare som för konsumenter måste ett gemensamt
intresse ligga i att åstadkomma en balans mellan den inhemska konsumtionen
och produktionen av livsmedel. Svenskt jordbruk har ingen anledning
att avskräckas en friare handel, ökad konkurrens och en bättre fungerande
marknad. Men för att detta ska kunna åstadkommas förutsätts att
alla GATT-länder gemensamt skapar förutsättningar för detta.

Något betydande framsteg mot en friare marknad är dock knappast att
vänta inom ramen för den nuvarande GATT-rundan, vilket också väl accentueras
av innehållet i de s.k. notifikationer som de olika medlemsländerna i
GATT redovisat under hösten 1989.

Detta innebär att vi i Sverige måste ha ett gränsskydd som garanterar
svenskt lantbruk att arbeta under samma villkor som jordbruket i våra konkurrentländer.

I första hand bör därför målsättningen för de fortsatta GATT-förhandlingarna
vara att nuvarande gränsskydd bibehålls och att medlemsländerna ges
frihet att själva genomföra sänkningen av det totala jordbruksstödet.

En övergång till tullar eller ett helt borttagande av exportstödet kan riskera
att i vissa länder - beroende på de skiftande förutsättningarna - slå ut
betydande delar av jordbruket. Framför allt skulle ett generellt system med
tullar missgynna länder som uppställer höga försörjnings-, beredskaps- och
regionalpolitiska mål för sin jordbrukspolitik.

Sverige redan före GATT

Målsättningen med GATT-överenskommelsen i april 1989 var att dels under
1989 åstadkomma en frysning av jordbrukstödet, dels för 1990 påbörja en
sänkning av jordbruksstödet. I det längre perspektivet avses en fortsatt
minskning av stöd och olika skyddsåtgärder ske.

För 1989/90 gäller uppgörelsen i första hand importtillträdet genom borttagande
av kvantitativa och icke-tariffära importbegränsningar och subventioner.

I enlighet med överenskommelsen inlämnade medlemsländerna i okt-dec
1989 sina s.k. notifikationer beträffande såväl frysningen av jordbruksstödet
1989 som sänkningen med början 1990. Noterbart är att flertalet notifikatio

Mot. 1989/90

Jo248

9

ner är allmänt hållna och anger med få undantag direkta programförklaringar
för minskningen av jordbruksstödet. I de fall som för de aktuella åren
kvantitativa nedskärningar av jordbruksstödet anges gäller det i all huvudsak
en minskning av det statliga exportstödet.

Utifrån GATT-överenskommelsen och dess intentioner är det svenska
stödsystemet idag mer marknadsanpassat än vad fallet är i andra länder. Det
statliga exportstödet som avvecklingen av jordbruksstödet inom ramen för
GATT-överenskommelsen nu i huvudsak handlar om - har Sverige till stor
del redan avvecklat. Det svenska exportstödet är idag till huvuddelen finansierat
av lantbrukarna själva.

Mot denna bakgrund är det därför anmärkningsvärt att regeringen i sin
notifikation till GATT före nyår inbegriper den Livsmedelspolitiska arbetsgruppens
(LAG) långtgående förslag till avreglering av det svenska jordbruket.
Förslag som går långt utöver vad aprilöverenskommelsen omfattar. Innan
en remissinstanser och Sveriges riksdag hunnit säga sin mening sägs i
notifikationen att avsevärda sänkningar av gränsskyddet fr.o.m. 1991 är att
vänta. Vidare fastslås att exportbidragen skall avvecklas.

Medan EG och andra länder i Europa anser sig ha fullgjort sitt åtagande i
förhållande till GATT-överenskommelsen genom att enbart hänvisa till åtgärder
som redan gjorts håller den svenska regeringen på att sälja ut det
svenska jordbruket!

Genom regeringens handlingssätt riskerar dessutom det gemensamma
nordiska agerandet inom GATT att omintetgöras. Med hänsyn till det
skedda bör därför den svenska ståndpunkten snarast förtydligas så att alla
missförstånd och felaktiga signaler kan undanröjas.

En ny jordbruksprisreglering

Den nuvarande jordbruksprisregleringen bör förnyas. I första hand bör en
del regler som rör den inhemska marknaden förenklas och avskaffas. Vissa
regleringar måste dock bibehållas. Det gäller i första hand gränsskyddet, exporthantering,
råvarukostnadsutjåmning och prisutjämning för mjölk.

Det gränsskyddssystem vi har idag med införselavgifter bör bibehållas och
reduceringar får endast ske i takt med generella överenskommelser inom ramen
för GATT. Exportbidragen bör utformas utifrån marknadsmässiga villkor.

Förslagen från LAG riskerar att missgynna inhemska råvaror jämfört med
importerade. För att upprätthålla en mjölkproduktion över hela landet
måste prisutjämningen bibehållas.

Ett offensivt omställningsprogram

För att anpassa jordbruket till en ny tid krävs ett offensivt och långsiktigt
omställningsprogram för åkerarealen i syfte att minska spannmålsöverskottet.
Detta kan endast komma till stånd om staten visar ett betydande engagemang
i denna omställningsprocess och att lantbruket ges en rimlig övergångsperiod
för denna förnyelse. Till skillnad från Omställning 90 måste det
nya programmet inriktas mot en aktiv affärsutvecklingsprocess av såväl det
enskilda lantbruksföretaget som inom livsmedelsindustrins olika led. Mål

Mot. 1989/90

Jo248

10

sättningen för detta nya omställningsprogram måste vara att skapa nya permanenta
användningsalternativ för åkermarken.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) gör bedömningen att 500 000 ha åkermark
behöver överföras till nya användningsområden för att en marknadsbalans
ska kunna skapas inom vegetabilieproduktionen. För att omställningsprogrammet
ska kunna genomföras utan omfattande nedläggning av
åkermark måste övergången och omställningstiden omfatta 510 år. För att
skapa rimliga förutsättningar för en framgångsrik omställningsprocess bör
spannmålspriserna hållas nominellt oförändrade de första åren. Omställningsprogrammet
bör träda i kraft fr.o.m. 1 jan 1991. Staten bör finansiera
huvuddelen av omställningsprogrammets genomförande via bl.a. statliga
villkorslån och bidrag. Omställningsprogrammets utformning ska ske i samarbete
med näringen. 15 miljarder i statligt affärsutvecklings- och omställningsstöd
under högst 10 år bör ge en rimlig förutsättning att överföra den
del av arealen som ej behövs till spannmålsproduktion till andra permanenta
odlingsinriktningar.

Vid större industriella affärsutvecklingsprojekt såsom utvecklingen av
fullskalig etanolproduktion bör dessutom i likhet med vad som skett inom
andra industriella utvecklingsprojekt särskilda statliga villkorslån utges.

Viktiga alternativ är energiskog, etanolproduktion, bioenergi. Andra områden
är bioteknik, medicinsk industri och miljöteknik och turism.

Skogspolitik för enskilt ägande

Skogspolitiken bör syfta till att öka arealen enskilt ägd och aktivt brukad
skogsmark. Den totala odlade arealen i Sverige uppgår idag till ca 45 miljoner
ha. Skogsandelen utgör 23 miljoner eller ca 55 %. Av skogsarealen svarar
staten för 25 %, bolagen 25 % och de enskilda för 50 % av arealen.

Det enskilda skogsbruket svarar för hela 60 % av tillväxten och avverkningen
i det svenska skogsbruket. Det enskilda skogsbruket visar med all
önskvärd tydlighet sin effektivitet och höga kvalitet i skogsbeståndet.

Minst 200000 ha skog bör överföras från staten och kyrkan till lantbruket.

Lantbruket - basen för regional utveckling

Särskilt stöd bör utgå för stöd till jordbruket i glesbygden. Det är av central
betydelse att Norrlandsstödet bibehålls så att produktionsmålen från det
jordbrukspolitiska beslutet 1985 upprätthålls för de norra delarna av landet.
En utvidgning av detta stöd bör också övervägas omfatta skogs- och mellanbygder
i södra och mellersta Sverige.

Ränteläget och jordbruket

Den ekonomiska utvecklingen under det senaste året har drivit upp ränteläget.
Framför allt har på senare tid ett växande bytesbalansunderskott, hög
inflation och alltför snabb kostnadsutveckling bidragit till ett höjt ränteläge.
Avsaknaden av en effektiv och stram finanspolitik har gjort att penningpolitiken
kommit att spela en allt viktigare roll.

Det höjda ränteläget drabbar i hög grad lantbruket. I synnerhet för de som
redan är hårt skuldtyngda och har en sjunkande lönsamhet.

Mot. 1989/90

Jo248

11

I strävan att harmonisera kapitaltäckningsreglerna för svenska banker och
kreditinstitut med EG - beslutade Sveriges riksdag i december 1989 att höja
kapitaltäckningskravet för banker. Beslutet innebär att kapitaltäckningskravet
för belåning i jordbruksfastighet inom 75 % av taxeringsvärdet höjs från
den 1 januari 1990 från hittills 1 % till 8 %. Endast centerpartiet och miljöpartiet
röstade emot detta förslag.

Förslaget innebär att jord- och skogsfastigheter placeras i högsta riskklass
för kreditgivning - samma som blancokrediter. Förutom harmoniseringsmotivet
angavs för beslutet att vi även i Sverige kan förvänta ekonomiska problem
inom jordbruket till följd av den förestående avregleringen av sektorn.
Beslutet innebär framförallt att räntan på den långsiktiga nyutlåningen till
jord- och skogsbruk kommer att höjas med 1-1,5 %. Från centerpartiet anser
vi detta beslut djupt olyckligt och det kommer i synnerhet med nu rådande
ränteläge att drabba lantbruket hårt. Beslutet om skärpta kapitaltäckningsregler
är ytterligare ett exempel på den oförståelse och det ointresse
som finns från främst regeringspartiets sida för Sveriges lantbrukare.

Jordbruket och skattepolitiken

Det är av central betydelse att skattepolitiken utformas så att den beaktar
de särskilda förutsättningar jordbruket kräver så att en ökad bolagisering av
lantbruksbeståndet kan undvikas.

Dagens förmögenhetsskatt och skogsvårdsavgift som innebär en dubbelbeskattning
dränerar lantbruksföretagen på arbetande kapital. Dessa bör
därför avskaffas.

För landsbygdsutvecklingen och för att stimulera kombinations- och deltidsjordbruk
bör kvittningsrätten mellan olika förvärvskällor bibehållas även
efter skattereformens ikraftträdande.

För att underlätta omställningen inom jordbruket bör reglerna för ianspråktagande
av investeringsfonder och investeringsreserver ses över och
göras generösare.

Införandet av en för egenföretagare gynnsammare redovisningsmetod
skulle bättre än hittills ge egenföretagandet likvärdiga villkor med andra företagsformer.

FoU-insatser

Forsknings- och utvecklingsverksamheten måste intensifieras inom skilda
områden som rör lantbruket. Det är dock viktigt att dessa FoU-insatser sker
tillämpat. Härigenom ökar möjligheterna för att färdiga forskningsresultat
kan länkas över till produktutveckling och affärsutveckling inom lantbruket.
Särskilda resurser från såväl staten som näringen bör regelbundet avsättas
för detta.

III. Lantbruket - en framtidsbransch

Lantbruket sorn råvarubas för en ny industriutveckling

Få näringar, om ens någon, har som lantbruket med jorden, vattnet, luften
och växtligheten som råvaror så goda förutsättningar att i en framtida indu

Mot. 1989/90

Jo248

12

striutveckling med ökade krav på miljöhänsyn utvecklas till en framtidsnäring.

För detta måste lantbruket utnyttjas offensivt i den industriella förnyelsen.
I slättbygderna med sina speciella förutsättningar bör specialgrödor,
t.ex. energigrödor, spela en ökad roll för vår svenska energiförsörjning.
Framför allt gäller detta satsningen på vegetabiliska bränslen såsom etanol.
Men även inom områdena bioteknik, medicinsk industri och på miljötekniska
området bör lantbruket komma att spela en viktig roll. Det innebär
självfallet att utöver nuvarande i huvudsak jordbruksprisreglerade spannmålsmarknader,
kommer andelen kontrakts- och specialodlingar att öka.
Men för att klara detta måste det från statsmakterna bedrivas en offensiv och
konsekvent jordbrukspolitik där staten från sin sida är beredd att direkt via
tidiare nämnda omställningsstöd och forskningsanslag göra direkta insatser
för näringens förnyelse.

Nya industrigrödor

En medveten satsning från statsmakterna på framför allt energigrödor skulle
dels minska spannmålsöverskottet, dels bättre utnyttja svenskt lantbruk för
framtidsinriktade investeringar på energiområdet.

Istället för nu rådande situation skulle lantbruket i framtiden i kombination
med spannmålsodling även kunna producera foder, industri- och energiråvaror.
Flera av dessa skulle kunna utgöra s.k. fånggrödor som skulle kunna
vara en miljöpolitisk investering för att åstadkomma en bättre kvävebalans
i våra marker och vattensystem.

Luzern och gräs

Jordbruksgrödor som luzern och olika sorters gräs kan användas för framställning
av fiber till pappersmassaindustrin. En fullskaleanläggning för
detta bör kunna vara igång redan i början av 1990-talet. För en produktion
av 50000-100000 ton massa beräknas 20000-40000 hektar åkermark behöva
tas i anspråk.

Lin för byggnadsindustrin

Fiber från lin kan användas inom byggnadsindustrin för tillverkning av exempelvis
spånplattor. Svensk linodling skulle också kunna användas inom
mera traditionella områden som t.ex. oljeframställning och för textilindustrin.

Lantbruket och läkemedelsindustrin

Inom läkemedelsindustrin, som i Skåne är betydande, kan råvaror i ökad
utsträckning komma att användas för framställning av läkemedel - främst
från specialodlingar såsom gurkört. Försök har redan gjorts inom detta område.
Här bör en betydande potential för framtiden finnas. Förvisso tar
denna typ av specialodlingar begränsade arealer i anspråk men kan ändå som
specialprodukter sett ge betydande lönsamhet för ett antal lantbruksföretag.

Mot. 1989/90

Jo248

13

Etanol som drivmedel

Framför allt på energiområdet och för en satsning på ny miljövänlig teknik
för t.ex. förbränningsmotorer, kan lantbrukets roll, vid sidan om sin nuvarande
som livsmedelsproducent, bli den viktigaste. Olika typer av energigrödor
för framställning av miljövänliga vegetabiliska bränslen och drivmedel
kan bli en av svensk industris nya och betydande verksamhetsgrenar. Inom
ramen för det statliga energiforskningsprogrammet från mitten av 70-talet
har redan idag betydande och framgångsrika forskningsresultat och försök
kunnat redovisas. Det handlar nu om attproduktutveckla, tillämpa och marknadsintroducera
fler av dessa. Längst har försöksverksamheten kommit vad
gäller användningen av etanol som drivmedel till bilar, bussar och traktorer.
I samband med etableringen av försöksanläggningen för etanolproduktion i
Lidköping för några år sedan, genomförde Svenska Lantmännen, SLR och
OK Stockholm ett försök med 5 % inblandning av etanol i bensinen i Stockholmsområdet.
Försöken var framgångsrika. Liknande försök görs för närvarande
med ren etanol för bussar i tätortstrafik på flera håll i landet.

Centern anser det viktigt att ekonomiska förutsättningar och stöd från statsmakterna
ges till en kommersiell satsning pä etanol.

Den framtida utformningen av tätortstrafiken bör ske med bästa kända
miljövänliga teknik. Inom ramen för en medveten kollektiv tätortstrafik bör
en satsning ske på i första hand miljövänliga bussar, företrädesvis drivna med
vegetabiliska bränslen som etanol. Denna målmedvetna satsning måste påbörjas
inom de närmaste 1-2 åren. Mot bakgrund av de trafikpolitiska och
miljöpolitiska ambitionerna måste en medveten satsning pä etanol snarast
komma till stånd.

Marknadsstimulerande insatser

Tekniken finns, de ekonomiska och marknadsmässiga förutsättningarna
måste skapas. Från centerns sida har vi i ett flertal år i riksdagen krävt att den
s.k. etanolskatten bör slopas. Den är idag 0,86 kronor per liter. Detta skulle
räcka för att göra en fullskalesatsning på etanolföretag ekonomiskt lönsam
och intressant. Det ökade allmänna miljöintresset gör att en avsättningsmarknad
redan bör finnas. Samarbetet här måste intensifieras mellan lantbruket,
staten och oljeindustrin.

Tyvärr har vi från centerns sida ensamma fått driva kravet om slopande
av etanolskatten. Andra partier har hittills motsatt sig åtgärder som inte är
konkurrensneutrala mellan olika drivmedel. De menar m.a.o. att den miljövänliga
inhemska etanolen inte får skattemässigt gynnas för olja, bensin och
andra fossila och importerade bränslen. I stället vill dessa höja momsen.
Frän centerns sida anser vi att ur miljöpolitisk synpunkt måste inhemska miljövänliga
drivmedel skattemässigt favoriseras. Ett slopande av etanolskatten
är ett viktigt inslag i en ny energipolitik.

Mot. 1989/90

Jo248

14

Vegetabiliska oljor

Vegetabiliska oljor t.ex. framställda av raps skulle kunna ersätta dieseloljan
som drivmedel. De vegetabiliska oljorna kan också användas i tekniska sammanhang,
t.ex. som skäroljor. Rapsarealen bör därför kunna öka - även om
begränsningar måste göras med hänsyn till växtföljden.

Grödor för bioenergi

Odling av grödor för bioenergi, t.ex. energiskog, gräs, bränslevete för förbränning,
bör kunna spela en stor roll för kommunernas och industrins satsning
på kraft värmeverk baserade på biobränslen.

Grödor för biogas

Förgasning ger stora framtida möjligheter till användning av biobränslen.
Organisk substans i form av ved, flis, gräs, avfall och gödsel kan med välkänd
teknik förgasas. Andra exempel är skogsbränslen, energiskog och energigrödor
som utgör ytterligare en betydande potential inför framtiden. För lantbruket
i slättbygderna kan grödor som luzern, jordärtskocka användas för
biogasframställning.

Redan idag finns biogasanläggningar för produktion av metangas ur organiskt
avfall. Förgasningstekniken är väl lämpad för småskalig produktion
men också för större anläggningar. Biogasen kan framdeles bli en av våra
stor energikällor både för uppvärmning och som drivmedel.

Stärkelse för bättre miljöteknik

Stärkelse från i första hand potatis och spannmål har många användningsområden.
Ett område som bör kunna spela en viktig roll för ökade miljöinsatser
är stärkelsen som kolkälla för kvävereduktion vid industrins och våra kommunala
reningsverk. Med tanke på att flertalet kommunala reningsverk i
landet helt saknar kvävereduktion, är snabba insatser nödvändiga för att
kraftigt få ner kväveutsläppen från dessa. Här kan stärkelsen utgöra en viktig
del i det miljöindustriella arbetet.

Stärkelseprodukter kan också användas som fyllnadsmedel i sanitetsartiklar.
Genom att stärkelseindustrin redan idag är väletablerad bör en utökad
satsning på detta område snabbt kunna ske.

Sverige självförsörjande på protein

En målsättning inför 90-talet måste vara att göra Sverige självförsörjande på
protein. Genom en ökad odling av proteingrödor och genom framställning
av protein i samband med etanol- och fiberproduktion bör detta vara en realistisk
målsättning fram till mitten av 90-talet.

Livsmedelskvalitet och importsubstitution

Lantbruket har visat sig ha mycket goda förutsättningar för en livsmedelsproduktion
av absolut världsklass. Konsumenterna måste ha förtroende för
de livsmedel som produceras. De metoder som används skall vara förenliga

Mot. 1989/90

Jo248

15

med konsumenternas krav. Närproduktion och särskild marknadsföring av
regionens produkter ökar förtroendet hos konsumenterna. Svenska livsmedel
med sin höga kvalitet behöver inte rädas konkurrens från importerade
livsmedel. En förutsättning är dock att samma krav ställs och samma regler
gäller för importerade livsmedel somför de som produceras inom landet.

En ökad grupp konsumenter önskar livsmedel som produceras med alternativa
odlingsformer t.ex. utan handelsgödsel och växtskyddsmedel. Det är
viktigt att alla behov tillgodoses och att sådana livsmedel tas fram. Direkt
stöd till de odlare som driver alternativ odling måste ges.

Med tanke på den höga kvalitet som svenska livsmedel visar sig ha vid en
internationell jämförelse och det ökade intresset från konsumenterna för
högkvalitativa livsmedel, bör dessa i ökad utsträckning än vad som sker användas
som råvara i svensk livsmedelsindustri. Idag importeras fortfarande
i stor utsträckning råvaror till den svenska livsmedels- och förädlingsindustrin.
Det gäller såväl på lantbrukssidan som på trädgårdssidan. Svenska
grönsaker och frukt t.ex. borde i mycket högre grad användas inom förädlingsindustrin.
Vid utveckling av en mera s.k. närproduktion måste en målmedveten
importsubstitution eller ersättning av importerade livsmedel äga
rum. I de flesta fall beror det höga importinnehållet inte på ekonomiska faktorer
utan snarare på tradition eller bristande medvetenhet om kvalitet från
förädlingsindustrins sida.Genom att ställa samma kvalitetskrav på importerade
livsmedel - såväl lantbruks- som trädgårdsprodukter - ökar möjligheterna
för en ökad användning av svenska livsmedel inom förädlingsindustrin.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om synen på det svenska jordbruket,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett tioårigt affärsutvecklings-
och omställningsprogram för jordbruket i enlighet med
vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen beslutar anslå ett statligt stöd på totalt 15 000 milj.
kr. under 10 år för genomförande av detta omställningsprogram,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statliga villkorslån till industriella utvecklingsprojekt
i anslutning till lantbrukets förnyelse,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de fortsatta GATT-förhandlingarna,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statens fortsatta ansvar för spannmålsöverskottet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts vad gäller nya industriråvaror från lantbruket,

8. att riksdagen hos regeringen begär att förutsättningar för en in

Mot. 1989/90

Jo248

16

dustriell utveckling av produkter från jordbruket övervägs innan nya
genomgripande förändringar av jordbruket föranstaltas.

Stockholm den 25 januari 1990
Håkan Hansson (c)

Kersti Johansson (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Roland Larsson (c)

Ivar Franzén (c)

Rosa Östh (c)

Göran Engström (c)
Ulla Tillander (c)
Kjell Ericsson (c)

Mot. 1989/90

Jo248

17