Jordbruks- och livsmedelspolitiken

Motion 1990/91:Jo256 av Håkan Hansson m.fl. (c)

Nu behövs stabila spelregler!

Den tekniska och ekonomiska utvecklingen för med sig
att förutsättningarna för jordbruks- och
livsmedelsproduktionen ständigt förändras. Till den
tekniska utvecklingen kan vi räkna resultatet av
växtförädling, husdjursavel och annan FoU inom
produktionsteknik och vidarebehandling av produkter från
jordbruket. Till ekonomisk utveckling hör höjd materiell
standard, ändrade konsumtionsvanor och nya regler för
internationell handel. Liksom på många andra områden har
förändringarna påverkats genom ett samspel mellan fria
krafter och politiska beslut. Den centrala roll, som
livsmedelsförsörjningen spelar för alla människor, har lett
till att de olika ländernas regeringar som regel mer aktivt
sökt styra utvecklingen inom jordbruket än inom andra
näringar.

Jordbruksnäringen i vårt land har de senaste årtiondena
uppfyllt mycket höga krav på anpassning. För enskilda
företag har förändringarna varit dramatiska. Sammantaget
får man dock intrycket av en fortgående relativt långsam
anpassningsprocess, där takten varierat från tid till annan,
men som hela tiden varit hanterbar. Skälet till detta är att
vissa grundläggande mål och principer för
jordbrukspolitiken legat fast och att man vid varje nytt
beslutstillfälle och i den praktiska tillämpningen tagit
relativt små steg mot förändringar. Insikten om att
jordbruksnäringen måste arbeta långsiktigt, att t.ex.
markens produktionsförmåga inte får utarmas, har lett till
slutsatsen att näringen behöver stabila spelregler. Det är
därför synnerligen viktigt att det livsmedelspolitiska
beslutet från våren 1990 nu fullföljs och med ett från
myndigheter generöst agerande gentemot
jordbruksnäringen. Nya förbehåll och tolkningar av vårens
jordbrukspolitiska beslut, som ändrar tillämpning,
begränsar eller försvårar omställningsprocessen, måste
avstyras. Här har regeringen ett särskilt ansvar gentemot
myndigheters agerande. Samtidigt får inga nya förändringar
och ingrepp i den nu fastlagda livsmedelspolitiken utgöra
störningsmoment i det nu påbörjade förändringsarbetet.
Förslag om ensidig svensk neddragning av gränsskyddet
som ånyo aktualiseras av jordbruksministern och
socialdemokratin måste kraftfullt avvisas.

Hänsyn till omvärlden

Till de förhållanden som bör påverka jordbruks- och
livsmedelspolitiken hör självfallet utvecklingen i vår
omvärld. Vi kan idag konstatera att världsproduktionen av
livsmedel ökar långsammare än befolkningstillväxten. Det
är inte bara i katastrofområden, som t.ex. Eritrea och
Tigre, som befolkningen lider brist på livsmedel. Även på
närmare håll som i Östeuropa är livsmedelsbristen
betydande. Sett i detta globala perspektiv är det oriktigt att
tala om överskott. Behovet av mat finns där även om det
p.g.a. människornas fattigdom inte manifesteras i
efterfrågan på en marknad. När länder i den västliga
världen vidtar åtgärder för att begränsa produktionen och
därmed minska sina överskott blir bristen på livsmedel ännu
större om inte samtidigt länder med underskott kan öka sin
produktion. Det är därför ofrånkomligt att utifrån ett
globalt perspektiv uppfatta den hittills förda svenska
jordbrukspolitiken som föga vidsynt och insiktsfull. Den
ökade spänning som nu sker i vår omedelbara omvärld
manar till sans och klarsynthet även i våra egna beredskaps-
och säkerhetspolitiska överväganden. Här spelar det
svenska jordbruket en viktig roll.

Produktion kostar överallt

Biologiskt och tekniskt kan vår jord klara
livsmedelsförsörjningen för många fler människor än som
finns idag. Det finns m.a.o. en outnyttjad
produktionspotential. Men den står inte gratis till
förfogande. För att resurserna skall kunna utnyttjas krävs
kultivering, bevattning, terrassering och utveckling av
tekniken både inom primärproduktionen och för
vidarebehandlingen och marknadsföringen av produkterna.
Idag går stora mängder mat till spillo till följd av brister i
hanteringen. En del av vårt bistånd till utvecklingsländer
används för att förbättra livsmedelsförsörjningen, men
erfarenheten säger oss att det tar lång tid att uppnå resultat
och att framstegen snabbt kan raseras. Vägen till tryggad
livsmedelsförsörjning är mycket lång i de folkrika
bristområdena.

En rimlig slutsats av detta är att teoretiska beräkningar
över jordens försörjningspotential är föga intressanta om de
inte förses med kalkyler över vad det kostar att utnyttja
den. Det är inte självklart bättre att lämna resurser för
livsmedelsproduktion outnyttjade t.ex. i Sverige och istället
ensidigt ta i anspråk nya i ett u-land. Så länge den
långsiktiga trenden pekar mot ökad brist på livsmedel borde
vårt handlande inriktas på att både utnyttja de
produktionsresurser som finns och satsa på utveckling av
ökad produktion i bristländer. En annan viktig slutsats, som
direkt berör vår egen jordbrukspolitik, är att den måste
vara långsiktig samt att det är en uppgift för samhället att ge
jordbruksnäringen stabila spelregler och utjämna
svängningar i utbud och priser som varken producenter eller
konsumenter är betjänta av.

Jordbrukets internationalisering

Inom ramen för GATT-rundan förra året diskuterades
hur jordbruksstödet i de olika medlemsländerna successivt
kan minskas. Erfarenheten sedan tidigare säger oss att detta
reformarbete bör ske stegvis och att det inte bör baseras på
tillfälliga yttre förhållanden. Livsmedelsförsörjningen är
sällsynt illa lämpad för kvartalspolitik. Spelreglerna bör
vara stabila, men samtidigt bör de ge utrymme för en smidig
anpassning till ändrade förutsättningar, t.ex. på den
internationella världsmarknaden.

Mot denna bakgrund är det viktigt för svenskt
vidkommande att det förnyelsearbete som nu påbörjas
inom ramen för omställningsprogrammet tar vara på det
värdefulla och utvecklingsbara. Nya idéer kan och skall
prövas, men att alltför snabbt övergå från ett system med
detaljerade regler till dess motsats har sina risker. För ett
lugnt och metodiskt förnyelsearbete talar också att det är
mycket svårt att förutse effekterna, som kan uppstå vid en
successiv s.k. avreglering och marknadsanpassning. Till
detta ska läggas en snabbt förändrad global
livsmedelssituation. Med säkerhet är det också så att
effekterna av fattade beslut framträder med full styrka först
efter några år.

Principerna bör ligga fast

Man kan diskutera detaljformuleringar och vilken vikt
som skall tillmätas olika delmål för jordbruks- och
livsmedelspolitiken. En ökad internationalisering är snarast
ett motiv för oss att på detta område ha en nationellt
orienterad politisk målsättning. Jordbruksnäringen och
livsmedelsförsörjningen är så viktiga frågor att
samhället/staten inte kan frånkänna sig det fortsatta
ansvaret för utvecklingen. Under inga förhållanden får
statsmakterna nu vidta nya åtgärder som hindrar eller
försvårar anpassningsprocessen för lantbrukarna/näringen i
omställningsprogrammet. Om omställningen skall lyckas
måste insatser göras gemensamt och ansvaret delas mellan
samhället och näringen.

Riktlinjer för jordbruks- och livsmedelspolitiken

Enligt vår mening bör syftet för den framtida
jordbruksoch livsmedelspolitiken vara:att trygga vår
livsmedelsförsörjning såväl i fred som under avspärrning
och krigatt ge konsumenterna säker tillgång till ett rikt
varierat sortiment av livsmedel av hög kvalitet till rimliga
priser, samtatt ge lantbrukarna sådana ekonomiska
villkor som möjliggör ett långsiktigt, resursbevarande och
miljöanpassat jordbruk.

Dessa målformuleringar ansluter i allt väsentligt till
gällande beslut av riksdagen.

Vi kan inte acceptera sådana ändringar av
jordbrukspolitiken, som äventyrar näringens fortbestånd.
Inte i någon del av landet får uppstå ett sådant hot.
Familjelantbruket skall också i fortsättningen vara den
dominerande företagsformen. Dess villkor skall läggas till
grund vid avvägningar om lönsamheten.

Jordbruket måste vara berett att anpassa sig till ändrade
förhållanden på marknaden och till krav som ställs från
omvärlden, t.ex. i fråga om produktionsteknik och
miljöhänsyn. Livsmedelskvalitet, mångfald, miljö,
resurshushållning och djuretik är några nyckelord i denna
fortgående anpassningsprocess.

Även framdeles måste svenskt jordbruk omfattas av ett
gränsskydd som utformas så att den avsedda prisnivån
uppnås.

Vår principiella ståndpunkt är att vårt land inte har skäl
att avveckla prisregleringarna i snabbare takt än andra
länder inom GATT, i första hand EG och övriga länder i
Norden. Gränsskyddet kan reduceras bara om
importpriserna stiger eller om producenterna kompenseras
på annat sätt. Ytterligare sänkt lönsamhet i jordbruket
skulle få helt förödande konsekvenser.

Den jordbruksmark som inte behövs för
livsmedelsproduktion skall ges annan produktiv
användning. Biobränsle, fiberprodukter och andra råvaror
för industrin kan på varierande sikt bli värdefulla alternativ.
Detta utgör också en klart uttalad målsättning för de
livsmedelspolitiska besluten förra våren som fem partier
står bakom. Omställningen tar tid. Det är viktigt att
omställningsstödet ges en generös och kristallklar
tillämpning. Här har återigen regeringen ett ansvar för att
riksdagens intentioner fullföljs.

Jordbruket och konkurrensen

Lantbrukarna måste ges rätt att på samma sätt som
hittills samverka i kooperativa föreningar för inköp av
förnödenheter, avsättning av produkter från jord- och
skogsbruket, serviceverksamhet och kapitalförsörjning.
Inskränkningar i denna rätt och i de kooperativa företagens
möjligheter att arbeta och fritt utveckla sin särart får inte
ske. Istället bör den kooperativa företagsformen utvecklas
och ges likvärdiga villkor som aktiebolagsformen.

Under senare tid har mot lantbrukskooperationen
riktats angrepp, som har sin udd mot kooperationens
grundläggande principer. Syftet är uppenbarligen att
minska de positiva effekter, som lantbrukarna kan uppnå
genom kooperativ samverkan. Vissa myndigheter och
politiker ser som sin uppgift att stimulera lantbrukare till
osolidariskt uppträdande gentemot yrkeskollegorna och att
begränsa deras möjlighet att bedriva verksamhet i
företagsformen ekonomisk förening. Man vill tvinga fram
bolagsbildning. Samtidigt som staten, som delägare i en
landsomfattande livsmedelsindustri, medverkar till
ytterligare koncentration och kraftsamling inom denna sfär
för att möta in- och utländsk konkurrens, diskuteras i en
statlig utredning lagförslag som direkt syftar till att hindra
lantbrukskooperationen och dess många enskilda
lantbruksföretagare från att möta dessa åtgärder. I den
omställning och anpassning till ändrade förhållanden som
jordbruksnäringen står inför måste lantbrukskooperationen
kunna spela en huvudroll. Också andra organisationer kan
göra insatser för att begränsa problemen. Det vore absurt
att i detta läge genomföra åtgärder, som hindrar
lantbrukarnas egna föreningar att underlätta
omställningsprocessen. Förslag som aviseras från
regeringen senare i vår i syfte att begränsa
lantbrukskooperationens rätt att verka måste tillbakavisas.

Den internationella utvecklingen

Som nämnts utgör de betydande överskotten och låga
priserna på världsmarknaden huvudorsaken till den låga
lönsamheten i jordbruket. Dessa problem utgör också i stor
utsträckning den bakomliggande orsaken till att ett
genombrott i förhandlingarna inom GATT-rundan på
jordbruksområdet förra året syntes möjlig. Såväl för
jordbrukare som för konsumenter måste ett gemensamt
intresse ligga i att åstadkomma en balans mellan den
inhemska konsumtionen och produktionen av livsmedel.
Svenskt jordbruk har ingen anledning att avskräckas en
friare handel, ökad konkurrens och en bättre fungerande
marknad. Men för att detta ska kunna åstadkommas
förutsätts att alla GATTländer gemensamt skapar
förutsättningar för detta.

Något betydande framsteg mot en friare marknad på
livsmedelsområdet är dock knappast att vänta inom ramen
för det internationella arbetet. Sammanbrottet i GATT i
höstas gav mer än väl ett bevis på detta. Det fortsatta
resultatet vid det planerade återupptagandet av GATT-
förhandlingarna senare i vår bör därför avvaktas innan
ytterligare initiativ tas som riskerar att ensidigt drabba det
svenska jordbruket.

Detta innebär att vi i Sverige måste ha ett gränsskydd
som garanterar svenskt lantbruk att arbeta under samma
villkor som jordbruket i våra konkurrentländer även
framöver.

En övergång till tullar eller ett helt borttagande av
export stödet kan riskera att i vissa länder -- beroende på
de skiftande förutsättningarna -- slå ut betydande delar av
jordbruket. Framför allt skulle ett generellt system med
tullar missgynna länder som uppställer höga försörjnings-,
beredskaps- och regionalpolitiska mål för sin
jordbrukspolitik.

GATT

GATTs förhandlingar, den s.k. Uruguayrundan, avbröts
före jul 1990 utan att några resultat uppnåtts. Detta
berodde främst på att EG och USA inte kunde komma
överens. När och hur förhandlingarna kan återupptas är
oklart.

Enligt centerns bedömning kommer varje land att vilja
ha en egen försörjningsbas för livsmedel även i framtiden,
bl.a. beroende på miljöförstöringens negativa effekter för
livsmedelsproduktion. Detta är en viktig utgångspunkt för
Sveriges agerande i förhandlingarna. Enskilda länders
möjligheter att ha en egen livsmedelsförsörjning måste slås
fast.

Nordiska rådets internationella
havsföroreningskonferens 16--18 oktober 1989 uppmanade
deltagarländernas regeringar ''att säkerställa att
internationella överenskommelser (exempelvis GATT:s
jordbruksavtal) till fullo beaktar de miljömässiga
konsekvenserna av sådana överenskommelser''. Den
svenska regeringen måste i de förhandlingar som nu
återupptas inom GATT hårdare driva miljökraven.

Regeringen har vid ett flertal tillfällen visat stor ivrighet
att gå före andra länder i åtaganden i GATT-
förhandlingarna. Det gällde bl.a. notifikationen till GATT
i oktober 1989. Regeringen drog också förhastade slutsatser
vad gällde uppräkningen av stödformer. Detta ledde till
införandet av kontantstöd.

GATT-förhandlingarna är viktiga för en effektivare
världshandel. Ett bra resultat i förhandlingarna är viktigt
för ett litet land som Sverige, där utrikeshandeln är av stor
ekonomisk betydelse. Detta får dock inte leda till att
regeringen i förhandlingarna bortser från att försöka göra
en för landet så bra uppgörelse som möjligt.

Gränsskyddet

Riksdagens beslut om livsmedelspolitiken
(1990/91:JoU25) förra våren innebär att det svenska
gränsskyddet i form av rörliga införselavgifter skall behållas
i avvaktan på resultat av GATT-förhandlingarna. Det är
viktigt att slå fast detta då regeringens antydningar om att
gå vidare och avveckla även dessa har gett förespegling om
att detta också ingick i förra vårens livsmedelspolitiska
beslut. Utskottet anförde:

Det skall inte ske någon ensidig neddragning av
gränsskyddet, utan resultatet av GATT-förhandlingarna
blir avgörande för anpassning av detta.

Vad gäller gränsskyddets utformning m.m. skriver
utskottet:

Frågan om förändringar av gränsskyddet, såväl tekniskt
som nivåmässigt, bör avgöras i en takt som en kommande
överenskommelse i GATT anger. En nordisk utgångspunkt
är härvid att sänkningar skall göras i reala termer, varvid
tidigare sänkningar från 1986 får tillgodoräknas. Utskottet
vill understryka att någon ensidig neddragning eller
förändring av gränsskyddet för Sveriges del inte bör komma
i fråga.

Regeringen anför nu i budgetpropositionen att man
''förbereder därför en sänkning av gränsskyddet och
kommer under våren i ljuset av GATT-förhandlingarna att
presentera förslag till detta.''

Då GATT-förhandlingarna knappast hittills gett upphov
till någon större optimism kan ett sådant besked från
regeringen knappast tolkas på annat sätt än ett försök till
total mörkläggning av hela frågan. Det är dock från
centerns utgångspunkt helt klart att gränsskyddets
utformning i Sverige skall vara fullständigt kopplat till
GATT-förhandlingarnas resultat. Innan ett resultat uppnås
där kan inte Sverige förändra sitt gränsskydd. Man måste
kunna utgå ifrån att en överenskommelse mellan fem
partier i riksdagen är hållbar under den period
omställningen av jordbruket gäller. Om den
socialdemokratiska regeringen mindre än ett år efter
ingången överenskommelse lägger förslag som strider mot
den, kan inte centern längre ta ansvaret för den politik som
bedrivs. En ensidig neddragning av gränsskyddet från
svensk sida skulle utgöra den definitiva dödsstöten för det
svenska jordbruket.

Exportstöd m.m.

Centern anser att exportverksamhet måste få bedrivas
inom branschvisa säljbolag utan hinder av kommande
konkurrenslagstiftning. Avvecklingen av exportstöd bör gå
i samma takt i Sverige som i omvärlden. Utgången av
GATT-förhandlingarna vad avser denna fråga är mycket
osäker. EGs hårdnackade motstånd mot avveckling av
stöden kan leda till att lösningen blir en reduktion, men ej
borttagande av exportstöden.

Om exportstödet i omvärlden endast reduceras bör
riksdagen hos regeringen begära förslag till system till
svenskt exportstöd i enlighet med riksdagens beslut om
ömsesidighet, på ett sätt som ej strider mot GATT. Detta
bör gälla även systemet med råvarukostnadsutjämning
(RÅK).

Detta har också stöd i det beslut som fattades av
riksdagen om jordbrukspolitiken 1990. Jordbruksutskottet
(1989/90:JoU25) anför:

De nordiska länderna har gemensamt intagit den
ståndpunkten att de flesta exportsubventionerna bör
avskaffas. Undantag har gjorts för livsmedelsbistånd och
råvarukostnadsutjämning. Det finns emellertid starka
intressen inom GATT som representerar en annan syn på
exportstödet. EG t.ex. har hävdat att det finns andra
stödformer som har samma snedvridande effekter som
exportstödet. Det är således förenat med vissa svårigheter
att nu dra några säkra slutsatser angående resultatet av
förhandlingsarbetet. Enligt utskottets mening bör den
grundläggande principen om ömsesidighet som utskottet
understrukit i ett inledande avsnitt om gränsskyddets nivå
m.m. gälla även i denna fråga. Utskottet är dock i detta
sammanhang inte berett att föreslå någon avvikelse från den
förhandlingslinje som Sverige intagit i frågan om
exportstöd. En förutsättning för detta ställningstagande är
att de fortsatta GATT-förhandlingarna blir framgångsrika
vad gäller avskaffande av handelssnedvridande stöd. Det
måste också finnas möjligheter att hantera
årsmånsvariationer, säsongsvariationer och tillfälliga
exportkvantiteter i övrigt och genom t.ex. branschvisa
säljbolag avsätta sådana tillfälliga exportkvantiteter på
världsmarknaden.

Lantbruket som råvarubas för en ny industriutveckling

Få näringar, om ens någon, har som lantbruket med
jorden, vattnet, luften och växtligheten som råvaror så goda
förutsättningar att i en framtida industriutveckling med
ökade krav på miljöhänsyn utvecklas till en viktig
framtidsnäring. Detta utgör också utgångspunkter för förra
vårens livsmedelspolitik. Det är därför som tidigare sagts
viktigt att detta beslut fullföljs med en generös tillämpning
avseende omställningsstödets användning och villkor. Här
har regeringen ett ansvar för att ansvariga myndigheter
verkar för att livsmedelspolitiska beslutets intentioner
fullföljs.

Lantbruket måste utnyttjas offensivt i den industriella
förnyelsen. I slättbygderna med sina speciella
förutsättningar bör specialgrödor, t.ex. energigrödor, spela
en ökad roll för vår svenska energiförsörjning. Framför allt
gäller detta satsningen på vegetabiliska bränslen såsom
etanol. Men även inom områdena bioteknik, medicinsk
industri och på miljötekniska området bör lantbruket
komma att spela en viktig roll. Det innebär självfallet att
andelen kontraktsoch specialodlingar kommer att öka. Men
för att klara detta måste det från statsmakterna bedrivas en
offensiv och konsekvent jordbrukspolitik där staten från sin
sida är beredd att direkt via ytterligare omställningsstöd och
forskningsanslag göra direkta insatser för näringens
förnyelse.

Nya industrigrödor

En medveten satsning på framför allt energigrödor
skulle dels minska spannmålsöverskottet, dels bättre
utnyttja svenskt lantbruk för framtidsinriktade
investeringar på energiområdet.

Istället för nu rådande situation skulle lantbruket i
framtiden i kombination med spannmålsodling även kunna
producera foder, industri- och energiråvaror. Flera av dessa
skulle kunna utgöra s.k. fånggrödor som skulle kunna vara
en miljöpolitisk investering för att åstadkomma en bättre
kvävebalans i våra marker och vattensystem.

Luzern och gräs

Jordbruksgrödor som luzern och olika sorters gräs kan
användas för framställning av fiber till
pappersmassaindustrin. En fullskaleanläggning för detta
bör kunna vara igång redan i början av 1990-talet. För en
produktion av 50 000--100 000
ton massa beräknas 20 000--40 000
hektar åkermark behöva tas i anspråk.

Lin för byggnadsindustrin

Fiber från lin kan användas inom byggnadsindustrin för
tillverkning av exempelvis spånplattor. Svensk linodling
skulle också kunna användas inom mera traditionella
områden som t.ex. oljeframställning och för textilindustrin.

Lantbruket och läkemedelsindustrin

Inom läkemedelsindustrin, som i Skåne är betydande,
kan råvaror i ökad utsträckning komma att användas för
framställning av läkemedel -- främst från specialodlingar
såsom gurkört. Försök har redan gjorts inom detta område.
Här bör en betydande potential för framtiden finnas.
Förvisso tar denna typ av specialodlingar begränsade
arealer i anspråk men kan ändå som specialprodukter sett
ge betydande lönsamhet för ett antal lantbruksföretag.

Etanol som drivmedel

Framför allt på energiområdet och för en satsning på ny
miljövänlig teknik för t.ex. förbränningsmotorer, kan
lantbrukets roll, vid sidan om sin nuvarande som
livsmedelsproducent, bli den viktigaste. Olika typer av
energigrödor för framställning av miljövänliga vegetabiliska
bränslen och drivmedel kan bli en av svensk industris nya
och betydande verksamhetsgrenar. Inom ramen för det
statliga energiforskningsprogrammet från mitten av 70-talet
har redan idag betydande och framgångsrika
forskningsresultat och försök kunnat redovisas. Det handlar
nu om att produktutveckla, tillämpa och
marknadsintroducera fler av dessa. Längst har
försöksverksamheten kommit vad gäller användningen av
etanol som drivmedel till bilar, bussar och traktorer. I
samband med etableringen av försöksanläggningen för
etanolproduktion i Lidköping för några år sedan
genomförde Svenska Lantmännen, SLR och OK Stockholm
ett försök med 5 % inblandning av etanol i bensinen i
Stockholmsområdet. Försöken var framgångsrika.
Liknande försök görs för närvarande med ren etanol för
bussar i tätortstrafik på flera håll i landet, bl.a. i Stockholm.

Den nyligen genomförda uppgörelsen mellan
socialdemokraterna, folkpartiet liberalerna och centern på
det energipolitiska området öppnar nu möjlighet för en
satsning på etanoltillverkning. De ca 100.000 hektar
åkermark som här avses tas i bruk för detta ändamål är en
viktig del i omställningsprogrammet. Härmed har ett viktigt
både jordbrukspolitiskt och energipolitiskt steg tagits.

Den framtida utformningen av tätortstrafiken bör ske
med bästa kända miljövänliga teknik. Inom ramen för en
medveten kollektiv tätortstrafik bör en satsning ske på i
första hand miljövänliga bussar, företrädesvis drivna med
vegetabiliska bränslen som etanol. Erfarenheterna från
etanolbussar i Stockholms tätortstrafik är genomgående
positiva.

Vegetabiliska oljor

Vegetabiliska oljor t.ex. framställda av raps skulle kunna
ersätta dieseloljan som drivmedel. De vegetabiliska oljorna
kan också användas i tekniska sammanhang t.ex. som
skäroljor. Rapsarealen bör därför kunna öka -- även om
begränsningar måste göras med hänsyn till växtföljden.

Grödor för bioenergi

Odling av grödor för bioenergi t.ex. energiskog, gräs,
bränslevete för förbränning bör kunna spela en stor roll för
kommunernas och industrins satsning på kraftvärmeverk
baserade på biobränslen.

Grödor för biogas

Förgasning ger stora framtida möjligheter till
användning av biobränslen. Organisk substans i form av
ved, flis, gräs, avfall och gödsel kan med välkänd teknik
förgasas. Andra exempel är skogsbränslen, energiskog och
energigrödor som utgör ytterligare en betydande potential
inför framtiden. För lantbruket i slättbygderna kan grödor
som luzern eller jordärtskocka användas för
biogasframställning.

Redan idag finns biogasanläggningar för produktion av
metangas ur organiskt avfall. Förgasningstekniken är väl
lämpad för småskalig produktion men också för större
anläggningar. Biogasen kan framdeles bli en av våra stora
energikällor både för uppvärmning och som drivmedel.

Stärkelse för bättre miljöteknik

Stärkelse från i första hand potatis och spannmål har
många användningsområden. Ett område som bör kunna
spela en viktig roll för ökade miljöinsatser är stärkelsen som
kolkälla för kvävereduktion vid industrins och våra
kommunala reningsverk. Med tanke på att flertalet
kommunala reningsverk i landet helt saknar
kvävereduktion, är snabba insatser nödvändiga för att
kraftigt få ner kväveutsläppen från dessa. Här kan
stärkelsen utgöra en viktig del i det miljöindustriella
arbetet.

Stärkelseprodukter kan också användas som
fyllnadsmedel i sanitetsartiklar. Genom att
stärkelseindustrin redan idag är väletablerad bör en utökad
satsning på detta område snabbt kunna ske.

Sverige självförsörjande på protein

En målsättning inför 90-talet måste vara att göra Sverige
självförsörjande på protein. Genom en ökad odling av
proteingrödor och genom framställning av protein i
samband med etanolsättning fram till mitten av 90-talet.

Livsmedelskvalitet och importsubstitution

Lantbruket har visat sig ha mycket goda förutsättningar
för en livsmedelsproduktion av absolut världsklass.
Konsumenterna måste ha förtroende för de livsmedel som
produceras. De metoder som används skall vara förenliga
med konsumenternas krav. Närproduktion och särskild
marknadsföring av regionens produkter ökar förtroendet
hos konsumenterna. Svenska livsmedel med sin höga
kvalitet behöver inte rädas konkurrens från importerade
livsmedel. En förutsättning är dock att samma krav ställs
och samma regler gäller för importerade livsmedel som för
dem som produceras inom landet.

En ökad grupp konsumenter önskar livsmedel som
produceras med alternativa odlingsformer t.ex. utan
handelsgödsel och växtskyddsmedel. Det är viktigt att alla
behov tillgodoses och att sådana livsmedel tas fram. Direkt
stöd till de odlare som driver alternativ odling måste ges.

Med tanke på den höga kvalitet som svenska livsmedel
visar sig ha vid en internationell jämförelse och det ökade
intresset från konsumenterna för högkvalitativa livsmedel,
bör dessa i ökad utsträckning användas som råvara i svensk
livsmedelsindustri. Idag importeras fortfarande i stor
utsträckning råvaror till den svenska livsmedels- och
förädlingsindustrin. Det gäller såväl på lantbrukssidan som
på trädgårdssidan. Svenska grönsaker och frukt t.ex. borde
i mycket högre grad användas inom förädlingsindustrin. Vid
utveckling av en mera s.k. närproduktion måste en
målmedveten importsubstitution eller ersättning av
importerade livsmedel äga rum. I de flesta fall beror det
höga importinnehållet inte på ekonomiska faktorer utan
snarare på tradition eller bristande medvetenhet om
kvalitet från förädlingsindustrins sida.

Genom att ställa samma kvalitetskrav på importerade
livsmedel -- såväl lantbruks- som trädgårdsprodukter -- ökar
möjligheterna för en ökad användning av svenska livsmedel
inom förädlingsindustrin.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om synen på det svenska jordbruket,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de fortsatta GATT-
förhandlingarna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatt svenskt gränsskydd
uppbyggt med rörliga införselavgifter,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillämpningen av
omställningsstödet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nya industriråvaror från
lantbruket.

Stockholm den 25 januari 1991

Håkan Hansson (c)

Kersti Johansson (c)

Rosa Östh (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Göran Engström (c)

Gunhild Bolander (c)

Hugo Andersson (c)