Jordbruks- och livsmedelspolitiken

Motion 1992/93:Jo231 av Harry Staaf och Ulf Björklund (kds)

Jordbrukspolitiken måste av de som arbetar inom
näringen framstå som oerhört ryckig. På 50-, 60- och 70-tal
krävdes högsta möjliga avkastning genom bl a
effektivisering, utdikning, stora kvävegivor och insatser
med bekämpningsmedel. 80-talet lanserade en inriktning på
biologisk-ekologiskt synsätt, minskning av kvävegivor och
bekämpningsmedel, återskapande av våtmarker, ängar och
hagar, skärpta djurhållningskrav och målsättning att minska
produktionen. Så kom 1990 års livsmedelspolitiska beslut
som innebar betalning för att ta mark ur produktion och
hitta annan användning, främst för biobränsle. Året efter
beslutet ansöker Sverige om medlemskap i EG som har en
annorlunda jordbrukspolitik, men någon omprövning av
omställningsprogrammet sker inte utan omställningen skall
fullföljas trots att förutsättningarna drastiskt förändrats.

Som vi ser det är den fastlagda principen att jordbruket
jämställdes med andra näringar och att regleringarna så
småningom helt skulle avskaffas inte bra. Enligt vår mening
går det inte att jämställa produktion av livsnödvändiga
livsmedel med annan produktion. Den produktionsfaktor
som jord och skogsmark utgör kan inte flyttas utomlands.
Livsmedel är vi alla beroende av och globalt sett behövs
långsiktigt livsmedelsproduktion på marker som är lämpliga
för sådan produktion. Vi borde nu få en allsidig belysning
av vad svenskt jord- och skogsbruk betyder för
sysselsättning och boende i hela landet. I dessa tider när
arbetslösheten skjuter i höjden kan det enligt vårt synsätt
inte vara en riktig politik att minska förutsättningar för
fortsatta utkomster inom jordbrukssektorn. Risken för en
fortsatt och accelererande utslagning inom jordbruket
innebär att många andra arbetstillfällen som är beroende av
en levande landsbygd kan komma att försvinna.

Efter beslutet om att söka EG-medlemskap borde en
omvärdering av omställningsbeslutet genomförts. Så har
inte skett. Den arbetande omställningskommissionens
resultat får ändå ses som steg i rätt riktning. Man inser att
det är orimligt att föröda våra jordresurser under tiden fram
till ett ev. EG-medlemskap. Kommissionen konstaterar i
sitt första delbetänkande: ''För den svenska
vegetabilieproduktionen kan det finnas förutsättningar att
med de stödnivåer som gäller inom EG långsiktigt
upprätthålla en åkerareal som är större än den som skulle ha
gällt om 1990 års reform skulle ha fullföljts.'' Vidare: ''För
vegetabiliesektorn innebär en oförändrad politik att
resurser förstörs eller lämnar sektorn under tiden fram till
ett inträde. Eftersom en större åkerareal blir
konkurrenskraftigare i en EG-marknad än i en isolerad
svensk marknad kommer nya resurser att tillföras denna
sektor efter inträdet.''

Kommissionen föreslår bl a en arealersättning på 1 000
kr/hektar, att man skall kunna avbryta
omställningsprogrammet och att inriktningen vad gäller
exportstöd skall vara EG:s nivåer. Dessutom föreslås ett
ökat stöd till biologisk-ekologisk odling. Den enda rimliga
linjen nu är att man inför ett ev. EG-inträde skall skapa
någorlunda lika konkurrensvillkor med vad EG-länderna
har. Där går 63% av EG-budgeten till jordbruket genom bl
a arealersättning och exportstöd. I EG-länderna finns också
egna nationella stödformer.

Det kan också nämnas att i EG-kommissionens
utlåtande om svensk jordbrukspolitik sägs bl a att Sverige
saknar stöd för investering i jordbruk, vidareförädling och
marknadsföring av jord- och skogsprodukter,
förtidspensionering, bokföring, igångsättning av ömsesidigt
bistånd m.m. Vidare står det beträffande spannmål om ett
återinförande av interventionsköp och prisstöd. Om vi
jämför med Danmark så innebär det i CAP-reformen
beslutade interventionspriset nästan 1 kr/kg och arealbidrag
på 1 140 kr/hektar i genomsnitt (innan deprecieringen av
den svenska kronan). Det är en klar skillnad mot Sverige
med ett föreslaget garantipris på 90 öre/kg och en
arealersättning på 700 kr/hektar. Enligt uppgift innebär
EGs totala ersättning för 1994/1995 1:49 kr per kg fördelad
på spannmålspris 1:13 samt arealbidrag 1 430 kr/ha.

På försommaren 1992 fördes en inflammerad diskussion
om jordbrukets vara och dess behov av lika
konkurrensvillkor med EG. I riksdagen antogs skrivningar
om att ej ensidigt sänka gränsskyddet och att omställningen
borde prövas i förhållande till EG-villkoren.

Under hösten har frågan om det s k
kompensationsbeloppet till jordbruket behandlats av
riksdagen. Enligt jordbruksutskottets kanslis beräkningar
innebar 1990 års beslut att de s k direktbidragen i princip
skall utgöra kompensation för uteblivna prishöjningar,
alltså kompensation för kostnadsökningar till följd av
GATT. Tidigare hade sådan kompensation utgått i form av
prishöjningar. Direktbidraget för budgetåret 1990/91
bestämdes till 2,443 miljarder.

För budgetåret 1991/92 uppgick direktbidragen till 2,393
miljarder -- en besparing på 50 miljoner.

Det jordbrukspolitiska beslutet december 1992 innebar
en reducering av direktbidraget till 1,6 miljarder, ett
inkomstbortfall för jordbruket på totalt över 800 miljoner
när det egentligen borde blivit en uppskrivning på grund av
kronans depreciering. På typjordbrukets spannmålsgård
har den s k täckningsgraden sjunkit från 79 procent år 1989
till preliminärt 19 procent 1992. Detta skulle innebära en
årslön på 23 000 kronor vilket innebär att många
spannmålsföretag går med stora förluster.

Risken är nu stor att utslagningen eskalerar med ökad
arbetslöshet och avfolkning av den svenska landsbygden
som följd. Vad det innebär i form av minskade öppna
landskap är kanske inte så svårt att föreställa sig.

Vi anser det rimligt att svenska jordbrukare får med EG
jämförliga villkor och att värdet av öppna landskap, bättre
miljövillkor, bättre djurhållning osv skall vägas in i
totalkalkylen. Värdet av att ha boende och sysselsättning i
hela landet måste finnas med som faktor i
jordbruksdebatten. Beredskapsfrågorna, en annan viktig
faktor, tycks för övrigt helt ha fallit ur debatten. Utan en
förändring av jordbrukspolitiken i den riktning som
omställningskommissionen anvisat kommer Sverige att vara
i underläge i förhållande till jämförbara länder när det
gäller jordbruksproduktion.

Budgetpropositionen föreslår nu att lantbrukarna skall
tvingas in i omställningsprogrammet genom att förutsätta
15% träda för att få arealstödet. Omställningsprogrammet
omfattar redan 375 000 ha. Trädeskravet skulle innebära att
ytterligare 125 000 ha tas ur produktionen. I många fall är
detta inte möjligt med så kort varsel beroende på tecknade
kontrakt eller gårdens produktionsinriktning med
djurhållning. I EG ligger trädeskravet på 15%. Vid en
jämförelse med Sverige bör noteras att omställningsarealen
utgör 21% av vår åkerareal exkl. vallen. Den föreslagna
arealersättningen 700 kr/hektar är en för låg nivå för att
spannmålsproducenter skall klara sig fram till ett ev. EG-
inträde. Exportfinansieringsfrågorna måste också få sin
långsiktiga lösning där målsättningen måste vara att Sverige
skall ha samma nivåer som de som tillämpas i EG. Svensk
livsmedelsindustri bör ges möjligheter att agera på
exportmarknaden på ungefär samma villkor som företagen
i våra konkurrentländer. Då kan arbetstillfällen värnas och
tillskapas inom livsmedelsindustrin. Här aviseras nu att en
proposition är att vänta i frågan.

Slutsatsen är att regeringen bör se över alla möjligheter
att justera upp arealersättningen. På kort sikt är det möjligt
att ta i anspråk outnyttjade medel i spannmålsregleringen.
Med hänsyn till 1992 års mycket svaga spannmålsskörd
kommer exporten av spannmål från Sverige att i stort sett
utebli innevarande budgetår. I spannmålsregleringen
bedöms därför finnas en kvarstående nettobehållning
motsvarande ca 700 miljoner kronor 1992/93. Dessa medel
kan därmed användas för att förstärka 1993 års
arealersättning. Bibehålls förmalningsavgiften under 1993
och 1994 bör det finnas medel i regleringskassorna för en
finansiering under 1994, som är sista året utanför ett tänkt
medlemskap. En annan väg att gå för att förstärka
lönsamheten och minska skillnaden mot EG kunde vara att
höja inlösenpriset. Inlösenpriset borde då höjas till en nivå
som minst motsvarar kronans försämrade köpkraft mot
omvärlden. Fördelen med en höjning av inlösenpriset är att
det inte medför någon direkt budgetbelastning. Metoderna
kan också kombineras.

Ett levande jord- och skogsbruk betyder fortsatt liv på
landsbygden. Sverige har inte råd att vara utan sin
landsbygd och sin jordbruksproduktion.

En jämförelse med de regler som finns inom EG ger vid
handen att drygt hälften av EGs jordbruksareal inryms i
nuvarande regler för regionala stödprogram. Ett
överförande av dessa regler på svenska förhållanden kunde
medföra att inte bara det norrländska jordbruket får särskilt
stöd utan även jordbruket i Götalands och Svealands
skogsbygder. Ett särskilt arealstöd som också omfattar
vallen för dessa arealer skulle innebära både ett stöd för
jordbruket i dessa bygder och ett stöd till
animalieproduktionen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en högre
arealersättning alternativt i kombination med ett högre
inlösenpris för spannmål, finansierat genom
spannmålsregleringen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att krav om att gå in i
omställningsprogrammet ej skall ställas för att få del av
arealersättningen.

Stockholm den 26 januari 1993

Harry Staaf (kds)

Ulf Björklund (kds)