Jordbrukspolitiken inför 2000-talet

Motion 1988/89:Jo222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89:Jo222

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Jordbrukspolitiken inför 2000-talet

Sammanfattning

Det har inte varit svårt att peka på nackdelar med den förda jordbrukspolitiken
som präglats av omfattande regleringar, bl.a. administrativ prissättning
och avsättningsgarantier. Politiken - som haft en likartad uppläggning i hela
Västeuropa - har lett till växande överskott som fått exporteras till låga
världsmarknadspriser, och till ökande miljöbelastning.

Kritik har framförts från många håll. Men i försöken att lämna konstruktiva
förslag till förändringar har folkpartiet varit rätt ensamt. I en rapport om
vårt framtida jordbruk som en grupp inom folkpartiet utarbetade 1986 och i
partiets jordbruksmotioner 1987 och 1988 har som en väg att minska
regleringsekonomin och öka miljöhänsynen föreslagits:

- bibehållet gränsskydd intill dess detta kan trappas ned och avskaffas
genom samordnade internationella åtgärder

avskaffande av prisregleringslagen och frisläppande av prisbildningen
inom landet för huvuddelen av produkterna

- införande av en arealersättning, dvs. en generell betalning för landskapsvård,
beredskap m.m. till brukarna av landets ca 3 milj. ha åker, ängs- och
betesmark

Eftersom jordbruket utöver att producera livsmedel har stor betydelse för
vårt samhälle i andra avseenden har folkpartiet föreslagit att en omställning
skall förberedas av en ny parlamentarisk jordbruksutredning.

Folkpartiförslagen, och speciellt arealersättningen, har utsatts för kritik.
Från LRF:s sida har man hävdat att ett system med arealbidrag ökar
jordbrukets beroende av politiker och dödar dynamiken i företagandet och
näringen.

Vi bemöter kritiken i denna motion och noterar samtidigt att tongångarna
nu är annorlunda. Under 1988 har internationella förhandlingar om jordbruket
pågått inom GATT, OECD och FAO. Från USA - som har en betydande
tyngd när det gäller världshandeln - och från övriga större exportländers sida
har det ställts starka krav på att en marknadsanpassning av jordbruket och en
övergång till frihandel skall vara genomförd till sekelskiftet. I ett inledande
skede krävs nationella omläggningar från nuvarande prisstöd - som dominerar
i de flesta länder - till ett produktionsneutralt stöd såsom inkomst- eller
arealstöd och ett avskaffande av avsättningsgarantier.

De internationella tankebanorna ligger i linje med folkpartiets förslag.
Regeringen har uppenbarligen tagit intryck av dem och av den ESO-rapport

1* Riksdagen 1988/89.3 sami. NrJo220-224

(expertgruppen för studier av offentlig ekonomi) som publicerades i slutet av
år 1988. Där gör författaren samma bedömning som folkpartiet när det gäller
nackdelarna med nuvarande jordbrukspolitik, men han förordar ett inkomsteller
brukarstöd i stället för arealersättning och vidare en ensidig svensk
förändring av gränsskyddet. Även LRF-ledningen har nu förklarat att man är
villig att diskutera arealersättning. Kursomläggningen har varit så tydlig att
man i lantbrukarpressen talar om spårbyte.

I denna folkpartiets jordbruksmotion 1989 analyseras folkpartiförslagen
utifrån de fastlagda jordbrukspolitiska målen. Slutsatsen är att de i anmärkningsvärd
stor omfattning innebär en positiv förändring för samtliga mål. Det
framhålls dock att det inte innebär att det är någon lätt uppgift att i grunden
förändra vår jordbrukspolitik. Men eftersom vi kommer att påverkas av
internationella förändringar så är det en fördel för oss om vi så snart som
möjligt kan lägga om vår politik i den riktning dessa kommer att gå.
Folkpartiet föreslår en ökad satsning på utveckling av energiskogsodling för
att nå kommersiellt genombrott. Energiskogen har möjlighet att bli ett
värdefullt alternativ till den för stora spannmålsodlingen.

De frågeställningar och synpunkter som i övrigt aktualiseras med anledning
av årets jordbruksproposition tas i år upp i en särskild kommittémotion.

En jordbrukspolitik för 2000-talet

Åren 1988 utnämndes internationellt till landsbygdens år och i vårt land har
kampanjen HELA SVERIGE SKALL LEVA pågått. Eftersom en levande
landsbygd är beroende av ett livskraftigt jordbruk, så har följdriktigt även
jordbruket ägnats speciell uppmärksamhet under 1988 såväl internationellt
som nationellt.

Långtgående internationella ambitioner

Sedan något år pågår inom GATT (General Agreement on Tariffs and
Trade) en ny omgång förhandlingar för att reducera handelshinder, döpt till
Uruguay-rundan sedan beslutet att inleda arbetet fattades i Punta del Este.
Rundan har kommit till mot bakgrund av ett försämrat handelspolitiskt
klimat, där inte minst skärpta konflikter inom handeln med jordbruksprodukter
fått frihandelns regler i gungning. Anledningen till de skärpta
konflikterna när det gäller livsmedel är den tilltagande överproduktionen i
den industrialiserade världen med åtföljande sänkta världsmarknadspriser.
Dessutom har tidigare rundor inte lett till något påtagligt resultat när det
gäller frihandel för jordbruksprodukter. Därtill har de flesta länders
ambition att av beredskapsskäl stödja det egna jordbruket varit för stark.

Pågående förhandlingar syftar till att GATT-reglera alla åtgärder i de olika
ländernas jordbrukspolitik som påverkar importtillträde och exportkonkurrens.
USA, som är pådrivande i förhandlingarna, vill att man under en
tioårsperiod skall avskaffa alla produktionssubventioner, exportsubventioner
och importhinder. De enda undantagen skall utgöras av biståndsprogram
och sådant stöd som inte påverkar produktion eller handel, t.ex. direkt
inkomst- eller arealstöd. Den s.k. Cairns-gruppen, bestående av i- och

Mot. 1988/89

Jo222

u-länder med effektiva exportinriktade jordbruk såsom Canada, Australien,
Nya Zeeland och Argentina, stöder något modifierat USA. Från EG och de
nordiska länderna har man förklarat, att man utan i förväg preciserade
bindningar är beredda att förhandla om samordnade förändringar och
neddragningar av stödnivåer.

Parallellt med GATT-förhandlingarna har jordbruket också ägnats stor
uppmärksamhet inom OECD (Organization for Economic Cooperation and
Development). Här har man använt en speciell metod att mäta jordbruksstödet
i s.k. producentstödsekvivalenter (PSE-tal). Olika sorters stöd som
jordbruket får genom offentliga ingripanden, vare sig det är fråga om direkta
eller indirekta stöd över budgeten eller stöd över konsumentpriserna med
gränsskyddets hjälp, räknas samman. I det senare fallet jämför man det
inhemska priset med världsmarknadspriset. De sammanlagda stödens andel
av den betalning bönderna erhåller utgör PSE-talet. För Sveriges del har det
för perioden 1984-1986 beräknats till 44, för EG:s del till 40 och för USA:s
del till 28.1 kronor har det svenska stödet med denna beräkningsmetod ökat
från knappt 8 miljarder 1979 till drygt 14 miljarder 1986.

1 den text som antogs på 1987 års OECD-möte konstaterades det att
jordbrukspolitiken i många länder förhindrat att marknadens signaler nått
odlarna, med påföljd att utbudet kraftigt överstiger efterfrågan. Utgifterna
för jordbrukspolitiken har blivit betungande för statsbudgetarna, konsumenterna
och samhällsekonomin. Stödpolitiken har snedvridit konkurrensen på
världsmarknaden till skada för många u-länder. Detta skapar i sin tur
problem som sträcker sig utöver handeln med jordbruksprodukter. OECDministrarna
enades om att förbättra resursanvändningen inom jordbruket
genom ökad marknadsanpassning. Det skall dock ske under hänsyn till
livsmedelsberedskap, miljö och sysselsättning. Till skillnad från GATTöverenskommelser,
som utgör bindande regler, så har överenskommelser
inom OECD karaktären av rekommendationer och riktlinjer.

Inom FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO (Food and Agriculture
Organization) har man i en rapport under 1988 redovisat jordbrukets
miljöpåverkan och lämnat förslag till åtgärder. Svensk expertis har deltagit i
detta arbete.

I rapporten, som väl stämmer överens med folkpartiets syn, framhålls bl.a.
vikten av en integration av jordbruks- och miljöpolitik, att miljökonsekvensbeskrivning
bör föregå alla jordbrukspolitiska beslut och att en övergång från
prisstöd för produktionen till arealstöd är till fördel för miljön.

Eftersom intresset för ett svenskt närmande till EG påtagligt har ökat i
styrka under senare år, så har även intresset för EG:s jordbrukspolitik
tilltagit. Från LRF:s sida har man undersökt hur vårt jordbruk vid nuvarande
prisnivåer skulle klara sig inom EG. Studien ger vid handen, att vi skulle vara
konkurrenskraftiga när det gäller vegetabilier och jämbördiga när det gäller
fläskproduktion medan vi skulle få svårt att konkurrera när det gäller mjölk
och kött.

I GATT-förhandlingarna förväntades ett första beslut om en frysning av
jordbruksstödet på nuvarande nivå vid ministermötet Mid Term Review i
Montreal i december 1988. Det skulle omgående ha påverkat de svenska
jordbruksförhandlingarna i början av detta år. Nu lyckades man dock inte nå

Mot.

Jo222

någon överenskommelse utan mötet är ajournerat till april 1989. Även om
det inträffade visar att de internationella förhandlingarna kan ta lång tid, så
kan man inte ta miste på USA:s beslutsamhet när det gäller att nå resultat.
För att sätta press på EG - som är ledande i grupperingen försiktiga - har
USA:s jordbruksminister hotat med att trappa upp pågående priskrig genom
att ta i produktion de ca 30 miljoner ha amerikansk åkerjord som för
närvarande ligger i s.k. jordbank.

Insikten har ökat om behovet av förändrad svensk
jordbrukspolitik

Med en internationalisering av jordbruket för dörren har svenskt jordbruk
allt att vinna på en omläggning av politiken i riktning mot ökad marknadsanpassning
och större miljö- och naturvårdshänsyn. Den onda cirkeln med
regleringar som ständigt föder nya regleringar måste brytas.

I en rapport om vårt framtida jordbruk som en grupp inom folkpartiet
utarbetade 1986 och i partiets jordbruksmotioner 1987 och 1988 har det
framhållits att nuvarande politik inte leder till att uppställda mål uppfylls.
Samtidigt som ett stort antal lantbrukare har ansträngd ekonomi, klagar
konsumenter över höga priser medan miljön och naturvården försämras.
Folkpartiet har föreslagit en ny jordbrukspolitik baserad på

- bibehållet gränsskydd intill dess detta kan trappas ned och avskaffas
genom samordnade internationella åtgärder

- avskaffande av prisregleringslagen och frisläppande av prisbildningen
inom landet för huvuddelen av produkterna

- införande av arealersättning, dvs. en generell betalning för landskapsvård,
beredskap m.m. till brukarna av landets ca 3 milj. ha åker, ängs- och
betesmark

Med hänsyn till den stora betydelse jordbruket har för vårt land utöver att
producera livsmedel har folkpartiet vidare föreslagit att en ny parlamentarisk
jordbruksutredning tillsätts som får i uppdrag att utifrån en helhetssyn lägga
fram förslag till förändrad jordbrukspolitik.

Nu har även regeringens intresse för jordbrukspolitiken ökat. Statsministern
angav i regeringsförklaringen i oktober 1988 att jordbruket skall ägnas
särskild uppmärksamhet under kommande period. I regeringens proposition
1988/89:47 om vissa ekonomiskt-politiska åtgärder m.m. påtalas att den
nuvarande livsmedelspolitiken kännetecknas av en låg måluppfyllelse samtidigt
som den bidrar till inflation och begränsar tillväxtmöjligheterna i den
svenska ekonomin. Regeringen aviserade tillsättandet av en parlamentarisk
arbetsgrupp med uppdrag att utvärdera 1985 års livsmedelspolitiska beslut
och med anledning härav och pågående GATT-förhandlingar utforma
förslag till en ny livsmedelspolitik.

Även om regeringen härmed på ännu ett område demonstrerat sin totala
likgiltighet för betydelsefull valinformation - våren 1988 avslogs för tredje
året i följd folkpartiets krav på en ny jordbruksutredning - och nu utifrån

Mot. 1988/89

Jo222

8

bedömningar som liknar folkpartiets har valt att tillsätta en parlamentarisk
arbetsgrupp med en snäv tidsram - vilket kan gå ut över utredningsarbetets
kvalitet - så har det varit naturligt för folkpartiet att med en positiv inställning
gå in i arbetet. Tidsramen har i stort sett anpassats till den förväntade
utvecklingen i det internationella arbetet och eftersom tidsförskjutningen
redan uppstått genom Montreal-mötets ajournering och fler är att vänta,
räknar vi med att arbetsgruppen får mer tid till sitt förfogande än det år som
angetts.

Folkpartiets förslag förbättrar måluppfyllelsen

Vi kommer i fortsättningen att för vart och ett av de fastlagda jordbrukspolitiska
målen söka redovisa på vilket sätt uppfyllelsen kommer att öka med
folkpartiets förslag. Men vi inleder denna del med att översiktligt redogöra
för hur nuvarande jordbruksreglering vuxit fram och fungerar samt för
folkpartiets grundinställning till vårt jordbruk.

Huvuddelen av stödet till det svenska jordbruket lämnas i dag i form av
prisstöd. I slutet av 1800-talet infördes i Sverige liksom i många andra länder
ett gränsskydd. Och för att stärka jordbruket under den ekonomiska krisen
på 1930-talet antog riksdagen, efter förslag från koalitionsregeringen bestående
av socialdemokrater och bondeförbundare, en prisregleringslag som
alltjämt är i kraft.

Lagen innebär att staten medverkar till att priserna för huvuddelen av
produkterna fastställs i administrativ ordning och till att avsättningen via
halvstatliga regleringsföreningar garanteras för den enskilde bonden. De
svenskproducerade varorna skyddas sedan genom gränsskyddet från konkurrens
utifrån.

Genom att avsättningen är garanterad är det i regel lönsamt för den
enskilde lantbrukaren att öka produktionen även om det totalt redan finns
överskott. Överskotten exporteras med förlust och förlusterna betalas av
bönderna, konsumenterna och staten tillsammans.

Regeringen har sedan mitten av seklet under varje årtionde låtit genomföra
jordbruksutredningar, men ännu har inte någon av dem vågat föreslå en
avveckling av prisregleringssystemet och marknadsanpassning av jordbrukssektorn.

För att minska överskotten har i stället allehanda produktionsdämpande
regleringar prövats såsom tvåprissystem, trädesersättning, kontraktsodling,
investeringsförbud, avvecklingsvederlag m.m. De ingår nu som en del i en
dyrbar och svåröverskådlig jordbruksreglering. Ett skolexempel på hur en
reglering föder nya.

I arbetet med att reformera jordbrukspolitiken har folkpartiet redovisat
som sin grundinställning att det är angeläget att värna om ett livskraftigt
svenskt jordbruk, dels för att det producerar livsmedel för vilka vi kan
påverka kvalitet och produktionsmetoder, dels för att jordbruket tillför
samhället en rad nyttigheter utöver att producera livsmedel. Det har stor
betydelse bl. a. förvår beredskap, för miljövården och regionalpolitik, turism
och friluftsliv.

Ett förslag till en ny jordbrukspolitik måste därför utgå från en helhetssyn

Mot.

Jo222

där allt detta vägs in. Man kan inte bara ta hänsyn till livsmedelsproduktionen.

Prisregleringslagen är den centrala delen i nuvarande jordbruksreglering,
och den är - som vi i fortsättningen kommer att visa - huvudorsaken till att
uppfyllelsen av de jordbrukspolitiska målen är låg. Det är därför som
folkpartiet anser att den väsentligaste delen i ett reformarbete måste vara att
det nuvarande systemet med prisreglering avvecklas, och att prisbildningen
släpps fri inom landet för huvuddelen av produkterna. Längre fram vår vi en
internationell livsmedelsmarknad där enligt vår uppfattning ett effektivt
svenskt jordbruk kommer att kunna hävda sig väl. Då kommer vi att ha nytta
av de erfarenheter vi hunnit få från ett marknadsanpassat inhemskt
jordbruk.

Men det är inte möjligt att utan vidare avveckla prisregleringen. Det gäller
att finna en uppläggning som innebär att svenskt jordbruks fortlevnad inte
äventyras utan att lantbrukarna får så goda och trygga verksamhetsbetingelser
som möjligt. I detta sökande har vi från folkpartiet kommit fram till att
marknadsanpassningen bör kombineras med införandet av en arealersättning.
Vi gör nu ett tillägg i form av en ökad satsning på utveckling av
energiskogsodling, som vi tror kan bli ett lönsamt alternativ till odling av
spannmål.

En arealersättning är, som vi kommer att visa, till fördel i många
avseenden, men det finns ett motiv utanför livsmedelsproduktionen som vi
tidigare pekat på: Nu betalar vi för de nyttigheter som jordbruket tillför
samhället utöver att producera livsmedel via matpriserna. Vi tycker från
folkpartiets sida att det är en fördel om allt som hör till vår gemensamma
välfärd kan identifieras och särskilt kostnadsredovisas. Det kan vara svårt att
värdera jordbrukets betydelse för exempelvis beredskapen och de regionalpolitiska
målen, men folkpartiet har beträffande en annan nyttighet visat på
följande jämförelse som ger viss vägledning:

- Turism är en ökande näring och den drar nu in över 12 miljarder per år i
utländsk valuta. Det är t.ex. tre gånger vår malmexport. Det är svårt att
tänka sig turism i nuvarande eller ökande omfattning utan den landskapsvårdande
insats som våra bönder gör.

- För år 1985 betalade staten och kommunerna tillsammans ut ganska exakt
2 miljarder kronor för att hålla parker och grönytor i våra tätorter. För
1987 var kostnaden 2,24 miljarder kronor.

- Om bönderna ersätts med 1 000 kronor per ha och år - Lars Drake vid
Lantbruksuniversitetet har genom en enkät visat att en majoritet av vårt
folk tycker en ersättning i den storleksnivån är rimlig - så uppgår
kostnaden härför till ca 3 miljarder kronor per år.

Vi övergår nu till att redovisa hur folkpartiets förslag enligt vår uppfattning
kommer att påverka de olika jordbrukspolitiska målen.

Beredskapsmålet

De jordbrukspolitiska målen har i stort sett varit desamma sedan mitten av
århundradet men tyngdpunkten har skiftat efter de olika jordbruksutredningarna.
Enligt 1985 års livsmedelspolitiska beslut är huvudmålet det s.k.

Mot. 1988/89

Jo222

10

beredskapsmålet. Det innebär att vi skall ha en produktionskapacitet som
tryggar vår livsmedelsförsörjning såväl i fred som under avspärrning och
krig.

Livsmedelskommittén (LMK), vars betänkande låg till grund för 1985 års
beslut, ansåg att vi av beredskapsskäl behövde 2,6 miljoner ha åkermark.
Den faktiska arealen är för närvarande 2,9 miljoner ha. Man utgick då från
1982 års försvarsbeslut och räknade med att vi skulle klara ett krigs- och
avspärrningsscenario där vi upp till tre år var avstängda från yttervärlden.

Den långa tidsramen har sedan kommit att omprövas. Olika utredare har
påvisat att vi inte för någon längre tid var helt avstängda från import under
andra världskriget, importen låg inte för något av krigsåren under 40 % av
den normala. Enligt 1987 års försvarsbeslut skall totalförsvaret ha en
uthållighet som är betryggande i förhållande till krigs/neutralitetsskedets
planeringsmässigt uppskattade varaktighet. Man räknar nu med ett förkrigsskede
med successivt avtagande importmöjligheter, ett akut krigsskede då
totalstopp för import råder under ett antal månader och härefter ett
efterkrigsskede då importen successivt ökar.

I en nyligen publicerad FOA-rapport (Försvarets forskningsanstalt/Per
Molander: Säkerhetspolitiska aspekter på livsmedelsförsörjningen) har en
optimal beredskapspolitik diskuterats. Med en viss uppläggning av beredskapslagringen
- koncentration på lagring av kvävegödselmedel - har
författaren uppskattat minimibehovet av åkerareal för livsmedelsberedskapen
till ca 2 miljoner ha.

Sårbarheten i det svenska jordbruket har ökat sedan andra världskriget.
Prisstödet på produktionen och avsättningsgarantin har drivit upp intensiteten.
Produktionen sker nu specialiserad, med liten manuell insats men med
höga kostnader för maskiner och insatsvaror. Huvuddelen av jordbruksmaskinerna,
handelsgödseln, växtskyddsmedlen, proteinråvarorna och energiråvarorna
importeras.

Med arealersättning och fri prisbildning sjunker prisnivån och därmed blir
det inte lika lönsamt att med hög intensitet producera på marginalen. Det
minskar importbehovet av utländska maskiner och insatsvaror.

Med förändrade prisrelationer mellan vegetabilier och insatsmedel i form
av handelsgödsel och växtskyddsmedel får växtförädlarna ett ökat incitament
att utveckla växter som själva likt ärter kan fixera kväve från luften, och
växter som är mer resistenta mot olika parasiter och sjukdomar. Vi har
genom de båda företagen Svalöf och Weibulls en hög inhemsk kompetens på
växtförädling. Det ger oss anledning att tro att arealavkastningen trots
mindre av insatsmedel efter en omställningsperiod åter kommer att öka.

Arealersättning ger de s.k. alternativodlarna bättre förutsättningar. Det är
positivt för beredskapsmålet om denna odlingsform ökar eftersom man inte
använder insatsmedel som måste importeras. Vidare förbättrar arealersättning
förutsättningarna för energiskog och andra energigrödor som i samband
med kärnkraftsavvecklingen kan ersätta ökad import av olja, kol och
naturgas.

De produktionsgrenar som gynnas mest av en arealersättning är vegetabilier
och animalier i form av mjölk/kött. De är viktiga för beredskapen
eftersom den s.k. kriskosten bygger på dem.

Mot.

Jo222

Beredskapsmålet skulle i hög grad främjas av en ökad egenodling av frukt
och köksväxter. De lägenhetsinnehavare i tätort som önskar borde ha rätt att
till marknadsmässigt arrende få tillgång till kolonilott på cykelavstånd. Den
parlamentariska jordbruksgruppen bör låta undersöka om man kan lägga ett
ansvar på kommunerna att i samråd med hyresgästernas och kolonilottägarnas
organisationer iordningställa mark härför.

Konsumentmålet

Likvärdiga delmål under beredskapsmålet är enligt 1985 års livsmedelspolitiska
beslut konsumentmålet, som innebär att konsumenterna skall ha
tillgång till bra livsmedel till rimliga priser, och inkomstmålet som syftar till
att jordbrukarna skall få en med jämförbara grupper likvärdig standard.

Beträffande konsumentmålet kan vi först konstatera att gränsskyddet
påverkar detta i negativ riktning. Konsumenterna är hänvisade till dyrare
svenska livsmedel genom att gränsskyddet utestänger billigare utländska.
Men eftersom de s.k. världsmarknadspriserna inte är uttryck för produktionskostnaderna
utan genom överskottsproduktionen är kraftigt subventionerade,
så föreligger det en bred insikt om att vi inte ensidigt kan avskaffa
vårt gränsskydd utan att huvuddelen av vårt jordbruk slås ut. Förändringar
av gränsskyddet bör ske genom samordnade internationella åtgärder.

Men även prisregleringssystemet med avsättningsgarantin påverkar pris
och kvalitet i negativ riktning för konsumenterna. Systemet har som vi
tidigare framhållit lett till en hög intensitet där satsning på kvantitet betalat
sig bättre än satsning på kvalitet. Konsumenterna är med och betalar för
exportförlusterna på de överskott som uppkommer, bl.a. genom s.k.
förmalningsavgifter som höjer mjölpriset med ca 1 kr/kg.

Vidare har bl.a. 1986 års livsmedelsutredning (LMU) påvisat att vid de
administrativa prisförhandlingarna två gånger per år, då bönderna och viss
del av förädlingsindustrin skall kompenseras för kostnadsutvecklingen, så
har även övriga led i priskedjan passat på att justera sina påslag. Under
perioden 19701986 har livsmedelspriserna i Sverige realt stigit med 19 %
vilket är mer än för något annat OECD-land. Momshöjningen och avskaffade
livsmedelssubventioner förklarar en del av ökningen men långt ifrån allt.

Med arealersättning och fri prisbildning inom landet kommer prisnivåerna
på baslivsmedlen att sjunka. De insatser som jordbruket gör utöver
livsmedelsproduktion betalas ej längre via matpriser utan direkt. Det får
samma effekt som en momssänkning på baslivsmedel, men vi undviker den
negativa delen av en sådan förändring i form av olika momssatser som bl.a.
skapar administrativa problem.

Folkpartiets förslag innebär också att efter någon tid så uppstår balans
mellan produktion och konsumtion av livsmedel i landet. Därmed behöver
inte konsumenterna vara med och genom exempelvis förmalningsavgifter på
mjöl betala för exportförluster. Eftersom prisförhandlingarna upphör försvinner
vidare handelns möjligheter att två gånger per år smygjustera sina
marginaler.

Produktionen av livsmedel syftar ytterst till att tillgodose konsumenternas
behov. Från liberal utgångspunkt är det självklart att enskilda människor har

Mot. 1988/89

Jo222

12

olika önskemål och behov, och att varje människa bäst själv kan avgöra hur
behovet lämpligast tillgodoses.

Jordbruksregleringarna hämmar konsumenternas fria varuval. När avreglering
sker och lantbrukarna frigörs som företagare sätts konsumenten åter i
centrum. Produktionen kommer att ske direkt mot konsumenternas önskemål.
Vi förutspår en intensiv utveckling med bl.a. förhöjd kvalitet som
resultat. Det är värdefullt inför jordbrukets internationalisering om Sverige
även i dessa sammanhang blir känt för en hög kvalitet. Det kan ge oss
framtida exportnischer.

Inkomstmålet

Redovisningen under denna rubrik blir mer omfattande genom att vi här tar
upp behovet av ökad satsning för utveckling av energiskogsodling och en väl
tilltagen omställningstid. Allt för att öka tryggheten för lantbrukarna i
samband med övergång till ett marknadsanpassat jordbruk. Vidare kommenterar
vi den kritik som riktats mot förslaget om arealersättning och vi för
fram våra synpunkter på det framlagda förslaget om brukarstöd.

Lantbrukarna är som företagare speciella. Till antalet ca 100 000 är de utan
jämförelse landets största småföretagargrupp. Verksamheten som omfattar
ett fåtal givna produkter är långsiktig. Specialisering och rationalisering har
gått långt och lett till stora investeringar i specialbyggnader och maskiner som
fordrar lång avskrivningstid. Vidare har själva produktionen sällan omloppstider
understigande ett år. Till detta kommer att produktionen påverkas av
irrationella faktorer såsom väderlek och sjukdomar på djur och grödor.

Dessa speciella förhållanden är förmodligen orsaken till att prisregleringslagen
som infördes på 1930-talet alltjämt - trots uppenbara nackdelar - är i
kraft. Eftersom lantbrukaren får påbörja en produktion, som kanske är
färdig om ett år och vars kvantitet och kvalitet är utsatt för faktorer som han
inte kan påverka, så har det ansetts rimligt, att han i vart fall i förväg vet att
han kan bli av med produktionen till ett garanterat minimipris.

Det största problemet med prisregleringslagen är att den leder till
förlustbringande överskott. Fram till 1985 var dessa förluster någorlunda
hanterbara. Men för år 1985 steg kostnaden för export av spannmålsöverskottet
från beräknade ca 400 milj .kr. till ca 1,5 miljarder kronor. Sedan dess
har den årliga svenska exportkostnaden - animalieöverskotten inräknade inte
understigit 2,5 miljarder kr. Därmed har det för folkpartiet stått klart att
jordbrukspolitiken måste förändras.

Eftersom jordbruket kollektivt får svara för en betydande del av exportkostnaderna
för överskotten, bl.a. genom avgifter på slaktdjur och handelsgödsel,
så påverkar de inkomstmålet negativt. Det är förenat med betydande
svårigheter att mäta hur jordbruksinkomsterna påverkar standarden för en
lantbrukarfamilj eftersom huvuddelen av inkomsterna i dag kommer från
andra förvärvskällor än jordbruk. Endast en tredjedel av lantbrukarkåren
gör numera heltid i jordbruket. Men de studier som gjorts visar dock på en
svag lönsamhet för jordbruket och en låg timförtjänst.

En metod för att komma till rätta med kostnaderna för överproduktionen
är att gå vidare regleringsvägen. Att som för mjölken, för varje produkt på

Mot. 1988/89

Jo222

13

gårdsnivå bestämma hur stor del av produktionen som avräknas till inhemskt
pris och hur stor del som åsätts världsmarknadspris. Men det innebär en total
planhushållning inom jordbrukssektorn. Den jordbruksbyråkrati som vi i
dag upplever för stor skulle öka till gigantisk omfattning och en död hand
skulle läggas över utveckling och förnyelse.

Den väg som folkpartiet förordar är den motsatta. Att redan innan vi är
framme vid internationella avtal om konkurrens på lika villkor frigöra
lantbrukaren som företagare genom att avveckla prisregleringslagen och
släppa prisbildningen fri inom landet. Då kommer produktionen att anpassa
sig till konsumtionen och de lantbrukare som är effektivast på att producera
en viss vara kan fortsätta härmed. De andra, som finner att de inte med
lönsamhet kan producera till den nivå som priset stabiliserar sig på, får
försöka att finna någon annan produkt. En sådan omställning underlättas av
den basinkomst vi vill tillföra jordbruket i form av arealersättning och av den
satsning folkpartiet vill göra för att utveckla energiskogsodling till ett lönsamt
alternativ.

När balans mellan inhemsk produktion och konsumtion uppnås behöver
jordbruksnäringen inte längre bestrida exportförluster och därmed förbättras
inkomstmålet. När lantbrukarna frigörs som företagare och avlastas
tvångströjan i form av otaliga regleringar så kommer en dynamisk utveckling
av hela näringen att inledas. Historiskt kan vi jämföra med den situation som
förelåg i mitten av 1800-talet då jordbruket inte förmådde försörja en hastigt
växande befolkning utan en fjärdedel eller ca 1 miljoner svenskar tvingades
emigrera. Då undanröjdes den tidens regleringar genom bykollektivets
avskaffande och skiftesreformer och den bundna skaparkraften hos lantbrukarna
frigjordes med en enorm utveckling som resultat.

Eftersom en stor del av företagen som arbetar med insamling och förädling
av jordbruksprodukter även omfattas av jordbruksregleringen kommer
folkpartiets förslag även att påverka deras verksamhet. Jordbrukskooperationen
dominerar denna företagsgrupp men det föreligger en intensiv
konkurrens inom produktionsgrenarna spannmål, kött, fläsk, ägg och
broiler. Precis som i länder med s.k. lågprislinje kommer med all säkerhet
olika system med termins- och spotaffärer att utvecklas och företagen på
marknaden att anstränga sig för att ge lantbrukarna så fördelaktiga villkor
som möjligt.

Men situationen ser annorlunda ut för mjölkproduktionen, där jordbrukskooperationen
har monopol, och sockerproduktionen, där Volvoägda
Sockerbolaget har monopol. Eftersom en fri prisbildning förutsätter konkurrens
i insamlings- och förädlingsled får den parlamentariska utredningsgruppen
undersöka om monopolen kan lösas upp. Intill dess får vi fortsätta med
administrativ prissättning på dessa områden. Om inte förr så kommer
konkurrens att inträda när gränserna efter internationella beslut öppnas.

Ett genombrott är nära för energiskogsodling.

I samband med kärnkraftsavvecklingen behövs andra energiråvaror för
elproduktion. Inom det forsknings- och utvecklingsarbete som pågår för att
få fram alternativ till överproduktionen av spannmål har energiskogsodling
kommit närmast kommersiell användning. Biobränslen har miljömässiga
fördelar, de ökar inte koldioxidhalten i luften eftersom de under växttiden tar

Mot. 1988/89

Jo222

14

upp lika mycket koldioxid som frigörs vid förbränningen. Svavelhalten är
mycket låg och det finns teknik för att i större förbränningsanläggningar
reducera utsläppen av kväveoxider till acceptabel nivå.

Kommunala Örebro Energi AB, som producerar värme och el, tar i år i
drift en fastbränsleeldad ångpanna på 165 MW. Örebro Lantmän har med
visst statligt stöd initierat en energiskogsodling som är planerad att omfatta
5 000 ha. En plantering står i ca 20 år, skörden äger rum vintertid vart 3-5 år
och flisning och transport till förbränningsanläggning sker direkt. Hittills
visar odlingen i Närke på en årlig tillväxt om ca 12 ton/ha vilket motsvarar
energiinnehållet i 6 m3 eldningsolja. Genom växtförädling förväntas tillväxten
kunna öka och genom maskinutveckling framför allt skördekostnaderna
kunna minskas. Odlingskalkylen behöver förbättras med ca 25 % för att ge
full kostnadstäckning. Det synes på sikt vara möjligt, arealersättningen kan
svara för en del.

Utöver att plantera 5 000 ha i Närke önskar LRF få igång odlingar om ca
1 000 ha i ettvart av landskapen Skåne, Halland, Västergötland, Sörmland
och Dalarna fram till 1992. Eftersom det för lönsamhet är nödvändigt med
korta avstånd mellan odling och förbränningsanläggning och lämpliga sådana
finns i angivna landskap, anser vi från folkpartiet att det är angeläget att
planerade försöksodlingar kommer till stånd. Skall energiskog kunna bli ett
påtagligt alternativ för energiproduktion i samband med kärnkraftsavvecklingen
behöver den så snart som möjligt utvecklas kommersiellt. Annars är
det stor risk för att vi bygger oss fast i andra lösningar. Folkpartiet föreslår
därför att det för de nämnda energiskogsprojekten av regleringsmedel
avsätts sammanlagt 90 milj. kr. att användas under de tre budgetåren
89/90-91/92.

Utvecklas projekten på ett tillfredsställande sätt kan energiskog i framtiden
bli en stor energiråvara. För eventuell odling kommer vi att ha
0,5 1 milj. ha åkermark tillgänglig vid sekelskiftet. Energiskog på
100 000 ha beräknas ge 5,5 TWhperår. Inkomstmålet gynnas påtagligt av en
framgång för energiskog.

Omställningstid

För gårdagens jordbrukare var den uthålliga styrkan och goda djurhandlaget
värdefulla egenskaper, medan dagens har mer nytta av maskinteknisk
begåvning än styrka. Framtidens jordbruk kommer att ställa större krav på
entreprenörsegenskaper hos utövaren.

För lantbrukarna och inkomstmålet är det därför viktigt, att ett beslut om
marknadsanpassning av jordbruket på sätt som folkpartiet föreslagit är
förenat med en väl tilltagen omställningstid, varunder statliga pris- och
avsättningsgarantier trappas av och den nya politiken fasas in. Då ger vi de
lantbrukare som känner att de inte är lämpliga under de nya förutsättningarna
möjlighet att under socialt accepterade former kunna gå över till andra
yrkesuppgifter.

Mot. 1988/89

Jo222

15

Invändningar mot arealersättning

Från LRF:s sida har det under lång tid framförts kritik mot arealersättning.
Den har gått ut på, att med arealersättning sätter sig lantbrukarna i knät på
politikerna och accepterar att bli postanvisningsjordbrukare. Vid LRF:s
kongress 1987 avslutade LRF-ordföranden sin analys med följande uppmaning:
Glöm arealbidragen! Ett system med arealbidrag dödar dynamiken i
företagandet och näringen. Arealbidrag kan bara försörja fiskaler och
byråkrater.

Från centerpartiet har man hävdat att en arealersättning medför en stor
byråkrati och att det är principiellt felaktigt att ersätta lantbrukare för att inte
producera något. Vidare att en arealersättning kommer att skapa stora
problem i Norrland där åkermarken ofta har ett så lågt värde att den i viss
omfattning brukas av grannar som inte behöver erlägga något arrende.

En arealersättning sätter inte lantbrukarna i knät på politikerna, där sitter
de redan. Ända sedan gränsskydd infördes i slutet av 1800-talet har
jordbruket varit beroende av politiska beslut. Ett långsiktigt beslut om
arealersättning och ett avskaffande av prisregleringslagen kommer att
minska jordbrukets beroende av politiska beslut och därmed kommer tvärtemot
vad som påståtts - dynamiken i jordbruket att öka. Om sedan
lantbrukaren via postverket får betalt för landskapsvård och andra nyttigheter
som han tillför samhället, så är det inte mer uppseendeväckande än att
han får en avisering från Föreningsbanken om produktlikvid från Lantmännen
eller Slakteriföreningen.

Kan prisregleringslagen avskaffas i samband med införandet av en
arealersättning så kan huvuddelen av övriga jordbruksregleringar därmed
avskaffas. En stor del har - som vi tidigare framhållit - tillkommit såsom
antiregleringar för att mildra prisregleringslagens negativa effekter. En
generell arealersättning fordrar inte någon stor administration. Den grundläggande
informationen om gårdar och deras skiften finns lagrad hos SCB för
skördeskadeskyddet. Vi har från folkpartiets sida inte tänkt att det skall
bedrivas något flumjordbruk på de arealer som är föremål för ersättning
utan en kvalificerad användning för vegetabilie- eller animalieproduktion
som lantbruksstyrelsen får ge närmare föreskrifter om. Ersättningen skall
tillfalla brukaren och därmed torde villkoren för pågående nyttjanderättsupplåtelser
inte behöva ändras.

Brukarstöd

I en rapport från expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) som
publicerades i slutet av 1988 föreslås att nuvarande prisstöd byts ut mot ett
selektivt inkomst- eller brukarstöd. Detta föreslås utgå som ett procentuellt
påslag på lantbrukarens deklarerade nettointäkt av jordbruk, och vara
försett med tröskel och tak så att endast de mest behövande skall komma i
åtnjutande av stödet.

Eftersom systemet förutsätter genomgång av varje enskild lantbrukares
deklaration, där man från inkomst av jordbruksrörelse måste rensa bort
inkomst från skog eller annan kombinationsverksamhet, kommer det att leda
till en enorm byråkrati och störningar i enskilda lantbrukares integritet.

Mot. 1988/89

Jo222

16

Stödet skulle få formen av ett rent bidrag och uppfattas som sådant. Vi kan
inte se att det har några fördelar framför vårt förslag om arealersättning.

Miljömålet

1 1985 års livsmedelspolitiska beslut slås det fast att livsmedelsproduktionen
skall ske under hänsyn till en god miljö och behovet av en långsiktig och
planerad hushållning med våra naturresurser. Regeringen anser att man
därmed tillfört jordbruket ett miljömål. Folkpartiet har i olika sammanhang
framhållit, att eftersom miljöhänsynen i dag är en av de viktigaste frågorna
för mänsklighetens fortlevnad, så bör miljömålet läggas fast med en helt
annan tyngd och inte smygas in i jordbrukspolitiken.

Genom den specialisering och förhöjda intensitet som präglat utvecklingen
sedan prisregleringslagen infördes så har miljön försämrats. Ängs- och
betesmarken har minskat, våtmarker har dikats ut, odlingshinder har tagits
bort och därmed har jordbrukslandskapet blivit ensartat och flora och fauna
utarmats. Den ökande användningen av handelsgödsel och den storskaliga
animalieproduktionen med koncentrerade naturgödselmängder har i kombination
med felaktiga spridningsmetoder lett till läckage till luft och vatten
av framför allt kväve. Vidare har den ökande användningen av kemiska
bekämpningsmedel lett till en vid spridning av restsubstanser.

Det har tagit lång tid för myndigheter att reagera mot jordbrukets negativa
miljöpåverkan. Det kan kanske förklaras av att det ofta är företrädare för
näringen som varit satta att sköta jordbrukspolitiken i de olika partierna.

Nu går dock utvecklingen mot minskad användning av jordbrukskemikalier,
förbättrade metoder vid hantering och spridning av naturgödsel samt
ökad andel av höst- och vinterbevuxen åkermark. Våren 1988 fattade
riksdagen beslut om miljöförbättrande åtgärder i jordbruket som innebär
tydligare miljöramar.

Ett avskaffande av prisregleringslagen och införande av arealersättning
skulle ytterligare minska jordbrukets negativa miljöpåverkan. Det är i
samband med spannmålsodling som risken för läckage av jordbrukskemikalier
är störst och därför minskar detta när spannmålsöverskotten försvinner.
Genom arealersättning sjunker vidare spannmålspriserna och därmed intensitet
och läckage genom att det inte längre blir lönsamt att med höga
gödselgivor producera på marginalen.

En arealersättning innebär att de s.k. alternativodlama - som inte
använder handelsgödsel eller växtskyddsmedel - får förbättrade förutsättningar.
Likaså de grödor som i dag inte förmår konkurrera med den
prisreglerade spannmålen. Det gäller energi-, protein- och fibergrödor som
är positiva från miljösynpunkt.

Med arealersättning ökar den betesbaserade animalieproduktionens förutsättningar
i förhållande till den kraftfoderbaserade (djurfabriker). Det är
bra från både miljö- och naturvårdssynpunkt. Den för allmänheten mest
intressanta naturtypen i vårt odlingslandskap är ängs- och betesmark. Den
har i stor omfattning försvunnit genom den förda jordbrukspolitiken och
därmed många växter och djurarter. Vi har i dag 200 000300 000 ha
naturlig betesmark kvar varav ungefär hälften är värdefull från flora- och

Mot. 1988/89

Jo222

17

faunasynpunkt. Resten är för hårt gödslad och därmed har exempelvis
antalet växter reducerats från ca 100 arter till 10. Med hjälp av det s.k.
NOLA-stödet har bete och slåtter kunnat uppehållas på vissa hotade marker.
Folkpartiet föreslår i andra motioner riktlinjer för bevarande av odlingslandskapet
och en höjning av NOLA-stödet. Med arealersättning får vi
förbättrade möjligheter att ta ansvar för värdefull ängs- och betesmark och
påbörja restaureringsarbeten på mark som går att rädda.

Vi vill i detta sammanhang notera att i vissa kommuner har ett inventeringsarbete
av ängs- och hagmarker kommit till stånd. Arbetet har finansierats
av aktuell kommun, länsstyrelse och naturvårdsverket. Det är
angeläget att en sådan inventering som planerat blir genomförd så snart som
möjligt i alla kommuner. Inför en övergång till arealersättning vore det sedan
värdefullt om utifrån företagna inventeringar bevarandeprogram görs upp.
Från naturvårdssynpunkt bör en arealersättning kunna differentieras efter
kostnaden för den hävd som rekommenderas.

Det regionalpolitiska målet

Insikten om jordbrukets viktiga regionalpolitiska betydelse har vuxit fram
under senare tid. Den bekräftas i 1985 års livsmedelspolitiska beslut där det
slås fast att jordbrukspolitiken skall främja en allsidig regional utveckling och
bidra till att sysselsättningen hålls uppe.

Bakom de regionalpolitiska strävandena finns ett önskemål att så stor del
av vårt land som möjligt skall vara befolkad. Att så är fallet och att livsmedel
produceras i alla regioner där det är möjligt har stor betydelse för vår
beredskap och vårt försvar. Det har vidare stor betydelse för turismen - som
är en stor och växande näring - och det rörliga friluftslivet.

Det regionalpolitiska målet har motiverat ett särskilt prisstöd till jordbruket
i norra Sverige för att kompensera för sämre odlingsbetingelser. För
budgetåret 1988/89 uppgår det till 525 milj. kr. Härutöver har 200 milj. kr.
avsatts för att under en treårsperiod bl.a. stimulera utvecklingen av
kombinationsföretag där jord- och/eller skogsbruk utgör en del.

Trots de särskilda insatserna har jordbruket under hela 80-talet minskat i
norra Sverige och därmed har landsbygden fortsatt att avfolkas. Vi har
upplevt samma utveckling i Götalands och Svealands skogsbygder. Utvecklingen
har lett till att myndigheter och organisationer funnit anledning att
starta en särskild landsbygdskampanj, som vi nämnde om i inledningen och i
vilken för övrigt folkpartiet deltar.

Anledningen till den från regionalpolitisk synpunkt negativa utvecklingen
är enligt vår uppfattning vår nuvarande jordbrukspolitik där produktionsstödet
dominerar. Om vi använder det system för att mäta det totala
jordbruksstödet som har utvecklats internationellt och som vi tidigare
redovisat, så kan vi konstatera att cirka 90 % av nuvarande stöd går till
slättområdena i Götaland och Svealand.

Från regionalpolitisk synpunkt är därför en omläggning från nuvarande
prisstöd mot arealstöd som folkpartiet föreslagit oerhört betydelsefull. Det
kostar lika mycket att bedriva landskapsvård i norra Sverige som i södra, och
därför bör en arealersättning enligt vår uppfattning utgå med ett generellt

Mot. 1988/89

Jo222

18

belopp. (Ser man till den betydelse som jordbruket har för landskapsvården,
beredskapen m.m. i skogslänen så skulle det kunna motivera en högre
arealersättning där.)

Vi tror också att det är nödvändigt att en omläggning kommer snart. I
mellanbygd och glesbygd är jordbruket en nyckelverksamhet för en levande
landsbygd. Fortsätter minskningen kan man lätt sjunka under den nivå som
utgör minimiunderlaget för servicefunktioner såsom skola, lanthandel och
kommunikationer. Får det gå så långt lär knappast några landsbygdskampanjer
hjälpa.

Överväganden

Den omläggning av jordbrukspolitiken som folkpartiet föreslagit, och som
kan sammanfattas i följande punkter

- bibehållet gränsskydd intill dess detta kan trappas ned och avskaffas
genom samordnade internationella åtgärder

- avskaffande av prisregleringslagen och frisläppande av prisbildningen
inom landet för huvuddelen av produkterna

- införande av en arealersättning, dvs. en generell betalning för landskapsvård,
beredskap m.m. till brukarna av landets ca 3 milj. ha åker, ängs-och
betesmark

förbättrar enligt vår uppfattning uppfyllelsen av samtliga jordbrukspolitiska
mål. Trots detta anser vi inte, att det därmed är en enkel uppgift att i grunden
förändra den svenska jordbrukspolitiken. Det kommer att krävas mycket
utredningsarbete, tålamod och en ödmjukhet inför uppgiften.

Vi anser att tidsramen för den parlamentariska arbetsgruppen är för snävt
tilltagen, men vi har ändå med en positiv inställning accepterat regeringens
förslag till arbetsuppläggning. Som vi framhåller i motionen tror vi att
tidsramen kan ökas. Vi är övertygade om att vi kring sekelskiftet får en
internationell livsmedelsmarknad. Vi tror att det är till fördel för vårt svenska
jordbruk om vi klarat av vårt reformarbete när gränserna öppnas.

Eftersom den parlamentariska arbetsgruppen påbörjat sitt arbete, har vi
från folkpartiet valt att i denna, 1989 års partimotion för jordbruket,
sammanhållet redovisa partiets syn på vår framtida jordbrukspolitik.

Vissa yrkanden med hänvisning till denna motion och med anledning av
årets jordbruksproposition kommer att framläggas i en kommittémotion.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer vi

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vår framtida jordbrukspolitik.

Mot. 1988/89

Jo222

19

Stockholm den 20 januari 1989
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)

Karin Ahrland (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

Mot. 1988/89

Jo222

Kerstin Ekman (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Bengt Rosén (fp)