Kampen mot narkotika

Motion 1997/98:So628 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

1 Inledning

Narkotikamissbruket är ett allvarligt och svårlöst problem. Vår förmåga att bekämpa narkotikan avgör vår framgång i arbetet med att möta de sociala problem som följer av narkotikamissbruket. Varje framgång i kampen mot narkotikabrottsligheten är därför också en framgång för den sociala tryggheten.

Moderata samlingspartiet har alltid förordat en restriktiv narkotikapolitik. Vår strikta hållning har varit relativt framgångsrik och efter hand har vi fått ett brett stöd.

Under senare år har varningar om att narkotikamissbruket successivt ökar bland våra unga kommit. Alltfler unga människor har påbörjat missbruk av ecstasy, LSD, amfetamin, hasch och tabletter. Ecstasy har blivit ett naturligt alternativ till alkohol för många unga. Detta framgår bl.a. av färsk statistik från Maria ungdomsklinik. Siffrorna avslöjar en stark ökning av missbruket i Stockholms län. År 1994 tog kliniken emot totalt 35 personer som använt ecstasy. 1996 hade antalet stigit till 113. 1994 registrerades totalt 109 personer som använt amfetamin. Två år senare var antalet uppe i 223, en ökning med över hundra procent. LSD-fallen har ökat från 39 till 80, osv. FN har varnat för att Europa kommer att översvämmas av rökheroin, och poliser i Sverige har redan kunnat notera en spridning till helt nya grupper av brukare. Efter att antalet unga som prövat på narkotika under många år legat på en relativt låg nivå har antalet ökat oroande under de senaste åren.

Det är hög tid att vi flyttar fram positionerna i kampen mot narkotika.

2 Preventiva åtgärder

Att hindra våra unga från att pröva och bli beroende av narkotika är vår primära uppgift. För detta krävs att vi intensifierar och utvecklar preventiva åtgärder.

2.1 Information till föräldrar

Unga människor kan knappast undgå att få information om narkotikabruk och dess risker. Detta är positivt. Samtidigt måste man vara medveten om att för den unge är frågan om narkotikabruk för egen del oftast avlägsen och förhoppningsvis främmande när informationen ges. Däremot har föräldrar ofta bristfälliga kunskaper om narkotika, dess symtom och verkningar. Detta är en allvarlig brist, eftersom föräldrarna är de som finns till hands när den unge eventuellt har prövat narkotika. Möjligheterna att på ett tidigt stadium upptäcka ett bruk är störst om föräldrarna har tillräckliga kunskaper.

Vid en interpellationsdebatt den 19 december 1996 förelades socialminister Margot Wallström ett förslag från Moderata samlingspartiet att skyndsamt ta initiativ till att förbättra informationen till föräldrar om narkotikamissbrukets symtom och verkningar. Socialministern svarade: Det har påpekats från många olika håll och jag tror att många organisationer kan hjälpa till och bli duktigare. Ett år har gått sedan socialministern uttalade sitt stöd för informationsinsatser riktade till föräldrar, men inga åtgärder har vidtagits. Denna viktiga insats får inte skjutas på framtiden eftersom det är bråttom, mycket bråttom. För varje dag som går riskerar vi att förlora ytterligare unga människor i knarkträsket. Moderata samlingspartiet anser att informationsinsatser omgående måste sättas in i samverkan med organisationer engagerade i kampen mot narkotika.

2.2 Drogtest

1993 infördes möjligheten att utföra blod- och urinprov på personer som misstänks använda narkotika. Avsikten med denna lagändring var att skapa förutsättningar för att innan ett missbruk blivit etablerat kunna ingripa med åtgärder av olika slag. För att prov skall kunna tas måste missbrukaren emellertid ha uppnått straffmyndighetsåldern. Vi kan se att missbruket kryper allt längre ner i åldrarna. Från poliser kommer oroande rapporter om unga under 15 som misstänks använda narkotika, men där lagens begränsning till straffmyndighetsåldern hindrar polisen från att få fram bevis.

Nuvarande lagstiftning bör därför kompletteras för att skapa förutsättningar för att på ett så tidigt stadium som möjligt vid misstanke få kunskap om eventuellt drogbruk.

2.3 Skolans informationsskyldighet

Våra unga tillbringar en stor del av sin vakna tid i skolan. Deras lärare och annan skolpersonal har därför goda möjligheter att upptäcka förändringar hos barnen. Eleven kan plötsligt börja skolka, visa likgiltighet, vara hyperaktiv osv. Förändringar i personligheten kan vara tecken på ett begynnande narkotikamissbruk. Denna information är viktig för föräldrar, varför skolan bör ha en absolut plikt att informera föräldrarna när någon form av oroande tendenser börjar visa sig hos barnet.

3 Syntetiska droger

Bland unga människor växer i dag toleransen för syntetiska droger. Inte sedan 1960-talet har vi haft en sådan stark koppling mellan ungdomskultur och narkotikamissbruk som vi har i dag. Den mycket oroande utvecklingen är gemensam för hela Europa. EU-länderna översvämmas i dag av förhållandevis billig narkotika av hög teknisk kvalitet, masstillverkad i framför allt Central- och Östeuropa. Såväl tillverkningsprocessen som handeln med de nya syntetiska drogerna är tämligen okomplicerad. Själva nyttjandet är snabbt, enkelt, billigt men livsfarligt.

De internationella knarktillverkare som det här är fråga om är uppfinningsrika. Så fort ett ämne narkotikaklassats och förts upp på listan över förbjudna preparat, vilket brukar ta några år, förändrar knarkkemisterna ingredienserna en aning och därmed den kemiska formel som ligger till grund för narkotikaklassificeringen och drogen är på nytt helt laglig. För att kunna hänga med och motverka dagens negativa utveckling krävs att Sverige får en lagstiftning som gör det möjligt att förbjuda narkotiska preparat inom samma grupp men med skiftande ingredienser. Denna fråga behandlades vid en interpellationsdebatt den 21 mars 1996. Vid detta tillfälle meddelade socialminister Margot Wallström att regeringen utsett en arbetsgrupp som just skulle se över de regler och förordningar som gäller för klassificering av narkotika. Arbetet skulle enligt socialministerns besked vara avslutat senast den 1 oktober 1997. Då något resultat ännu inte redovisats bör regeringen omgående se till att arbetet slutförs och skyndsamt överlämna förslag till effektiva regler för klassificering av narkotiska preparat.

4 Heroinprojekt

Bland vissa forskargrupper läggs i dag stor kraft på att plädera för en ändring av den svenska narkotikapolitiken. Det schweiziska heroinprojektet framställs som en förebild. Ett av våra grannländer, Danmark, har långt framskridna planer på att ta efter detta projekt. En schweizisk friserad rapport används som argument. Vad som inte nämns av förespråkarna är att FN:s narkotikakontrollorgan INCB i sin senaste årsrapport allvarligt kritiserat det schweiziska experimentet och beklagat att vissa politiska grupperingar försöker missbruka experimentet i syfte att uppnå en vidare distribution av heroin.

Hassela Nordic Network, som är väl känt för sin kamp mot narkotika, har på nära håll följt det schweiziska experimentet med distribution av heroin alltsedan starten 1994. Även från Hasselas sida har stark kritik riktats bl.a. mot vetenskapligheten i experimentet.

Erfarenheter från Sverige under 1960-talet och senare erfarenheter från bl.a. USA och Storbritannien av liknande experiment visar att narkotikamissbruk och kriminalitet inte minskar utan snarare ökar med den schweiziska metoden.

Om propagandan för projekt av det schweiziska slaget får stå oemotsagd kommer attityderna i Sverige på sikt att förändras på samma sätt som skett i Schweiz. Det är därför väsentligt att Sverige agerar med kraft i de organ där dessa frågor behandlas. Regeringen bör föra upp denna fråga på EU:s dagordning och även agera inom FN:s ram för att motverka en farlig attitydförändring.

5 Fria sprutor

I Sverige finns en bred enighet om att målet ett narkotikafritt Sverige står fast. Skall vi med trovärdighet kunna driva denna linje även inom EU och FN bör vi också visa detta i praktisk handling. Sedan 1986 bedrivs emellertid en försöksverksamhet med utdelning av fria sprutor till narkotikamissbrukare i Malmö och Lund. Socialstyrelsen har utvärderat verksamheten. Av utvärderingen framgår att av de få fall där narkotikamissbrukare smittats av hiv under den tid försöksverksamheten pågått har alla utom en deltagit i sprututbytesprogrammen. Det har också visat sig att antalet inlämnade sprutor och kanyler inte motsvarats av utlämnade sådana. Det har inte heller varit möjligt att bedöma om de inlämnade sprutorna och kanylerna varit de utdelade eller andra. Socialstyrelsens bedömning var att en förlängning av försöksperioden inte tedde sig meningsfull. Trots detta beslutade regeringen att verksamheten skulle fortsätta.

Enligt Moderata samlingspartiets bestämda uppfattning är det motstridigt att förena Sveriges riksdags beslut om totalförbud mot all icke-medicinsk hantering av narkotika med en verksamhet som går ut på att dela ut verktygen för att kunna injicera narkotika. En fortsatt utbytesverksamhet med rena sprutor till narkotikamissbrukare i Sverige kan rent av skapa osäkerhet, både här hemma och i Europa, om vad svensk narkotikapolitik egentligen står för.

Det är hög tid att regeringen avbryter den nu pågående försöksverksamheten med utdelning av fria sprutor till narkotikamissbrukare.

6 Polisens metoder

6.1 Kräkmedel

Om polisen skall ha en chans att leva upp till statsmakternas fastlagda mål om ett narkotikafritt samhälle krävs att polisen får tillgång till effektiva instrument att sätta in mot narkotikan. Under senare år har framkommit att heroinförsäljarna utvecklat en ny försäljningsmetod som går ut på att heroinet säljs i kapslar inlindade i plast. Heroinlangaren förvarar kapslarna i munnen och då affären gjorts upp och kapseln överlämnats till köparen stoppar denne kapseln snabbt i sin mun. När polisen försöker ingripa mot knarklangaren eller köparen sväljs kapslarna. Detta mycket raffinerade tillvägagångssätt har polisen i dag ingen chans att komma åt. I Norge har polisen, för att säkra bevisningen för brottet, möjlighet att ta med sig den misstänkte till sjukhus, där han eller hon ges kräkmedel av sjukhusets personal. Enligt vår uppfattning bör användandet av kräkmedel på det sätt som sker i Norge kunna tillämpas även för misstänkta knarklangare i Sverige.

6.2 Hemlig teknisk avlyssning

Narkotikabrottslighet är ofta grov, organiserad brottslighet, vilken ställer krav på nya arbetsmetoder för polisen. För att polisen skall kunna bedriva ett framgångsrikt arbete bör polisen ges en laglig rätt att använda hemlig teknisk avlyssning, s.k. buggning, vid spaning efter grova narkotikabrottslingar. Buggning är ett grovt intrång i den personliga integriteten och måste därför användas med stor försiktighet och restriktivitet. Hemlig teknisk avlyssning innebär inte bara att brottsliga personer avlyssnas, utan även att oskyldiga riskerar att bli avlyssnade. Den information som framkommer vid buggning är generellt sett betydligt mer omfattande än den som inhämtas vid telefonavlyssning och bör därför få ske endast i strikt avgränsade situationer och med iakttagande av de krav som rättssäkerheten ställer. Det ligger i sakens natur att man måste vara mycket restriktiv med all överskottsinformation.

För närvarande pågår ett utredningsarbete om bl.a. hemlig avlyssning, ett arbete som skall presenteras i mars 1998. Moderata samlingspartiet anser dock att frågan redan har utretts tillräckligt av den s.k. SÄPO-kommittén (SOU 1990:51). En lagändring för att möjliggöra teknisk avlyssning vid misstanke om grov narkotikabrottslighet bör därför kunna föreslås riksdagen inom kort.

7 Livstids fängelse för grov narkotikabrottslighet

Inom narkotikahanteringen finns enorma ekonomiska vinster att göra för dem som är tillräckligt hänsyns- och samvetslösa. De grova narkotikabrottslingarna profiterar cyniskt på andra människors beroende och olycka. I detta perspektiv – och med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet – är de straffsatser som i dag kan utdömas inte tillräckliga. Lagens strängaste straff, livstids fängelse, skall därför kunna utdömas för grovt narkotikabrott.

8 Narkotikafria fängelser

Det är oacceptabelt att intagna som är drogfria när de börjar avtjäna sitt fängelsestraff, eller som under tiden de avtjänar sitt straff försöker sluta med sitt missbruk, skall komma i kontakt med narkotika under den tid de vistas i fängelse. Förutsättningarna för att bekämpa drogmissbruk hänger nära samman med möjligheterna till differentiering av de intagna. Arbetet med att förmå narkotikamissbrukare att underkasta sig behandling och adekvat vård bör därför intensifieras.

Under den borgerliga regeringen skärptes lagen om kriminalvård i anstalt så att de intagna på anmaning numera är skyldiga att lämna blod-, urin- eller utandningsprov. Vi anser att denna möjlighet till provtagning måste användas i fortsatt stor utsträckning så länge som narkotikasituationen på fängelserna inte är tillfredsställande. Personalen på anstalternas olika avdelningar skall göra narkotikavisitationer, dvs. genomsöka anstalterna efter narkotika, oregelbundet men ofta. Urinprov skall vara frekvent förekommande. Kriminalvårdens insatser mot narkotikan på anstalterna är helt avgörande för den intagnes möjligheter att efter avtjänat straff leva ett hederligt liv. Moderata samlingspartiets målsättning är att samtliga svenska fängelser skall vara fria från narkotika. Narkotikabekämpningen måste därför i fortsatt hög utsträckning vara ett prioriterat område för kriminalvården.

Besök skall kunna kontrolleras inte enbart enligt nuvarande ordning, där en tjänsteman är närvarande, utan i vissa fall även genom att besöket sker under sådana förhållanden att den intagne och besökaren varken kan överlämna föremål till varandra eller ha fysisk kontakt (kontrollerade besök). En förutsättning för denna form av besök är att den intagne och besökaren skils åt, t.ex. genom att besöksrum inrättas med en glasruta mellan den intagne och besökaren.

I flera länder i Europa används – liksom i USA – speciella narkotikahundar i långt större utsträckning än i Sverige. Välutbildade narkotikahundar har visat sig vara effektiva mot narkotika i fängelser varför även svensk kriminalvård bör ha tillgång till sådana.

Samtliga anstalter bör åläggas att redovisa narkotikasituationen. En sådan redovisning bör också innehålla respektive anstalts planerade åtgärder för att minska narkotikaförekomsten inom anstalten. I detta sammanhang bör också krävas en redovisning av i vilken omfattning narkotikahundar används. En aspekt som också bör belysas är den eventuella konflikt som kan uppkomma på grund av vårdarnas dubbla roller som kontaktperson och kontrollant.

9 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information till föräldrar,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om drogtest i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skolans informationsskyldighet,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om klassificering av narkotika i enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om heroinprojekt,

6. att riksdagen beslutar avbryta pågående verksamhet med utdelning av fria sprutor till narkotikamissbrukare i enlighet med vad som anförts i motionen,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjligheten att använda kräkmedel i enlighet med vad som anförts i motionen,1

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet att använda hemlig teknisk avlyssning i enlighet med vad som anförts i motionen,1

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till straffskärpning för grovt narkotikabrott i enlighet med vad som anförts i motionen,1

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om narkotikafria fängelser.1

Stockholm den 3 oktober 1997
Gun Hellsvik (m)
Göthe Knutson (m)	Anders G Högmark (m)
Maud Ekendahl (m)	Jeppe Johnsson (m)
Åke Sundqvist (m)	Christel Anderberg (m)
Liselotte Wågö (m)	Lars Björkman (m)

Gotab, Stockholm 2002

1 Yrkandena 7–10 hänvisade till JoU.