Kantzoner som miljöförbättrande åtgärder i jordbruket

Motion 1988/89:Jo213 av Siw Persson (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89:Jo213

av Siw Persson (fp)

Kantzoner som miljöförbättrande åtgärder i
jordbruket

Mot.
1988/89
Jo213 219

Dagens teknik ger människan oanade möjligheter att omskapa landskapet
öppna diken läggs igen, åkerholmar schaktas bort, vattensamlingar och
dammar fylls igen. Det moderna jordbruket skapar ett enformigt landskap.
De sista resterna av ett månghundraårigt odlingslandskap röjs bort som
brukningshinder.

Spelar det då någon roll om diken och vägrenar försvinner, om åkerholmar
schaktas bort och dammar fylls igen? Ja därför att dessa miljöer är
förutsättningar för att många växt- och djurarter ska kunna överleva. I
diken och vid vägrenar hittar man många örter som funnit en sista reträttplats
och som ger en fantastisk blomsterprakt. Där finns också insekter,
fjärilar och skalbaggar. Fåglarna får skydd till sina bon och mat till sina
ungar, vilket också harar och gnagare får. Diken, vägrenar och stengärdsgårdar
ger djuren skydd vid förflyttningar och gör det möjligt för friluftsmänniskan
att röra sig i jordbrukslandsskapet. Diken och småvatten är
också en miljö för sällsynta växter och djur. Åkerholmen brukar kallas
fältfågelns barnkammare.

Människans påverkan på naturlandskapet började när jägarfolket blev
bofast och åkerbruk och boskapsskötsel infördes. Skogen röjdes för åkrar.
Byväsendet, som kom till under 800-talet enligt vissa forskare och sedan
bestod under närmare 1000 år, betydde stor stabilitet i landskapsbilden. Då
fördelades marken efter bestämda principer. Närmast byn fanns inägor
med åker och äng och längst bort utmarken med betesmarker och skog.
Vårt ljusa, öppna landskap skapades till stor del under denna period.

När enskiftet genomfördes i början av 1800-talet upplöstes de gamla byarna
och vi fick i stället den spridda jordbruksbebyggelse som vi än idag har
i de flesta delar av landet. Skiftet hade en förödande inverkan på såväl
lövskog som äng. Men eftersom bondesamhället fortfarande byggde på
självhushållning, förblev dock landskapet omväxlande med plats för
många olika vegetationstyper. Under 100 år som följde förändrades landskapet
mycket litet.

Under de senaste 30 åren har det moderna och effektiva jordbruket orsakat
stora förändringar i landskapet. Ängar och betesmarker, som i många
århundraden dominerat landskapet, är idag bara fragment fragment som
betraktas som brukningshinder och röjs bort i rask takt. Utarmningen av
kulturlandskapet och dess växt- och djurliv har gått mycket snabbt. Om den
fortsätter i samma takt kommer vi att få ett jordbrukslandskap som visserli

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr Jo213219

gen är effektivt fråm produktionssynppunkt, men som ur växternas och Mot. 1988/89
djurens synpunkt närmast är ökenartat. Jo213

Ännu finns det dock oaser i form av åkerholmar, vägrenar, dikeskanter
och ängsmarker. Men om dessa återstående oaser försvinner eller blir för
få, så försvinner de djur, växter och landskap som är en del av vår kulturhistoria.
Dessa skyddszoner måste naturligtvis bevaras, men det är också nödvändigt
med ett biotoprestaureringsarbete i hårt strukturrationaliserade
och miljöbelastade slättbygder. Kantzoner som åtgärd för att motverka att
näringsämnen från åkrarna når öppna vattendrag och hav är ännu ett outforskat
område. I Sverige finns ännu inget gjort och i utlandet har endast
några få studier gjorts där effekten vetenskapligt belagts.

I en tid av överskogsmark och där verkligt entydiga alternativa markanvändningar
saknas bör det finnas utrymme att bevara de få vägkanter och
dikeskanter, stengärdsgårdar, åkerholmar, alléer, träd och buskar, öppna
diken, märgelgravar, våtmarker och småvatten samt fuktängar samt att använda
en del av åkern till naturfrämjande åtgärder på ovanstående sätt. För
detta krävs sannolikt någon form av ekonomisk stimulans. En möjlighet är
ett NOLA-stöd, där användningsområdet vidgas till att ej bara gälla ängsoch
hagmarker utan också kan gälla restaurering av fast- och våtmarksbiotoper,
att lämna en bred zon mot skogen, vägen, vattendraget, att öppna en
kulvertering och återställa ett självrenande dike, att överge en olönsam
invallning, att dämma upp ett våtmarksområde etc. En sådan miljöförbättring
är högst angelägen i många landskap i södra Sverige.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kantzoner (skyddszoner) som miljöförbättrande åtgärder
i jordbruket.

Stockholm den 20 januari 1989
Siw Persson (fp)

2