Kapitalmarknaden

Motion 1989/90:N220 av Hadar Cars m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:N220

av Hadar Cars m.fl. (fp)
Kapitalmarknaden

Aktiva och effektivt fungerande penning- och aktiemarknader är en förutsättning
för att näringslivets behov av riskkapital ska tryggas. Riskkapitalet
behövs för produktivitetshöjande investeringar som ger ekonomisk tillväxt
och utrymme för reallöneökningar.

Folkpartiet arbetar för att fler människor genom ett brett folkligt aktiesparande
ska få del i det värde som omsätts på värdepappersmarknaderna. Socialdemokratisk
politik har arbetat i motsatt riktning. Man har konsekvent
valt att gynna institutionellt och kollektivt ägande och motarbetat breddningar
av ägandet, t.ex. genom att införa sociala avgifter på vinstandelar.

Regeringens politik gentemot kapitalmarknaderna har inneburit ständiga
ingrepp i form av förändrade regler och nya pålagor. Detta sätt att ständigt
lansera förändringar motverkar ett långsiktigt och seriöst beteende på värdepappersmarknaderna
och uppmuntrar till kortsiktig spekulation.

Sedan 1982 har värdepappersmarknaderna bl.a. drabbats av ett antal nya
skatter. De mest negativa är omsättningskatterna på värdepapper. Dessa
ständiga förändringar är av ondo. Vi anser att det i stället bör sättas långsiktiga
och tydliga gränser för aktörerna på kapitalmarknaderna.

1 Obligations- och penningmarknaderna

Kreditmarknadens uppgift är att överföra överskottssparande till personer
och företag som behöver låna, på ett så effektivt sätt som möjligt, dvs. till
lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad.

Förutsättningarna på kreditmarknaden har förändrats kraftigt under 1980talet
genom den avreglering som har skett. Diskontot har förlorat sin roll
som likriktare på marknaden, räntedifferenserna gentemot omvärlden har
minskat och marknaden internationaliserats. Vi noterar med tillfredsställelse
dessa liberaliseringar.

Utvecklingen har också inneburit att nya finansiella instrument tillkommit
på den svenska marknaden, t ex olika typer av leveranskontrakt. Även detta
ser vi som positivt.

Valutaregleringen har nu avvecklats nästan helt. Ett avgörande steg togs
vid halvårsskiftet 1989 då regleringens s k hårda kärna togs bort. Därmed
blev det möjligt för svenskar att spara och låna i utländsk valuta och för utländska
placerare att köpa svenska kronobligationer. Betydelsen av denna

avreglering kan knappast överskattas. Innebörden är att den ekonomiska Mot. 1989/90
valfriheten ökat väsentligt, inte minst för hushållen. N220

Resterande reglering innebär att transaktioner med utländsk valuta måste
förvaras i depå, att svenska hushåll inte får ha inlåningskonton i utlandet
samt att det råder förbud mot betalning för utländska försäkringar med
större belopp än 3 000 kronor. Dessa regleringar motiveras med behov av
statistik för betalningsbalansen samt av skattekontrollskäl.

Vår grundläggande inställning är att valutaregleringen enbart skall vara en
beredskapslag. Även regeringen säger sig ha denna uppfattning. En departementspromemoria
finns utarbetad och regeringen har aviserat en proposition
under våren. Vi återkommer då med våra konkreta synpunkter.

Vissa andra regleringar finns kvar. Vi anser att det s.k. oktrojförfarandet
för etablering av banker och försäkringsbolag bör avskaffas. Likaså avvisar
vi de nya regleringar i form av ägarbegränsningar i bankerna som kreditmarknadskommittén
föreslagit (SOU 1988:29). Regelsystemet i Sverige
måste anpassas till vad som gäller i omvärlden.

Vi är också starkt kritiska till idéerna om fortsatt och utvidgad reglering
av vad banker respektive försäkringsbolag får ägna sig åt. I verkligheten är
gränserna mellan de tjänster som erbjuds av banker och försäkringsbolag
redan flytande. Redan nuvarande reglering leder till svåra gränsdragningsproblem
och onödigt krångel. För konsumenterna är det angeläget att konkurrensen
är effektiv på alla marknader, inklusive dessa finansiella tjänstemarknader.
Inte heller finns det skäl att ha särskilda placeringsbegränsningsregler
för banker och försäkringsbolag.

Systemet med statliga styrelserepresentanter i affärsbankernas och försäkringsbolagens
styrelser bör avskaffas. Det allmännas kontroll bör utövas av
tillsynsmyndigheten, inte genom att statens representanter är med då affärsutveckling,
strategier och interna affärsangelägenheter diskuteras och beslutas.

1.1 Omsättningsskatten på penningmarknaden

Våren 1987 infördes en omsättningsskatt på handel med värdepapper på
penningmarknaden, den s.k. valpskatten. En omsättningsskatt ökar transaktionskostnaderna,
dvs. slår en kil mellan säljare och köpare. Detta leder
till att likviditeten på marknaden minskar. Likviditet är ett mått på hur lätt
det är att omsätta en tillgång. Efter omsättningsskattens införande har vi fått
bevittna hur omsättningen på den svenska penningmarknaden minskat
mycket kraftigt, från 40 till 4 miljarder per dag. Handeln har i stället flyttat
utomlands.

Stora företag har gjort sig oberoende av den svenska penningmarknaden
genom att flytta sina finansavdelningar till utlandet. Skatten har slagit hårt
mot hushåll och småföretag som inte har dessa möjligheter. Sedan dess införande
har skillnaden mellan räntorna på femåriga statsobligationer och lika
långa bostadsobligationer ökat med nästan 0,5 procent och således inneburit
en ökad kostnad för vanliga människors boende.

Även intäktsmässigt har valpskatten inneburit ett bakslag genom att
handeln har flyttat utomlands. Sammantaget torde ett avskaffande av valp

skatten reducera belastningen på statens budget med betydande belopp. Mot. 1989/90

Mot bakgrund av detta anser vi att omsättningsskatten på penningmarkna- N220

den bör avskaffas.

2 Aktiemarknaden

En väl fungerande aktiemarknad är en av marknadsekonomins hörnstenar.
Aktiebolagsformen och fondbörsen gör det möjligt att på ett effektivt sätt
sprida företagandets ägande och risker, värdera företag och förse näringslivet
med riskvilligt kapital.

Aktiviteten på Stockholms fondbörs ökade kraftigt under början av 1980talet
för att 1986 nå en topp. Därefter har omsättningen sjunkit successivt.

Kursutvecklingen har också varit starkt uppåtriktad. I genomsnitt har den
årliga kursökningen legat på 30 %. Sammanfattningsvis kan sägas att börsens
funktion som finansieringskälla har ökat i omfattning samt effektiviserats.

Under 1980-talet har också flera nya finansiella instrument introducerats,
t ex köp- och säljoptioner, terminskontrakt och utländska depåbevis. Vi ser
positivt på denna utveckling mot större mångfald som marknaderna genomgått.
Genom att skapa möjligheter för placerare att försäkra sig mot kursrisker
har det förbättrat näringslivets kapitalförsörjning och minskat samhällets
totala risk.

2.1 Omsättningsskatten på aktier

Omsättningsskatten på aktier har medfört att ca 40 % av den svenska omsättningen
på aktiemarknaden överförts till utländska börser med lägre
transaktionskostnader. Denna trend beräknas fortsätta när det gäller storföretagens
aktier. Bortfallet av de stora företagens aktier från den svenska
börsen medför höjda transaktionskostnader för mindre företag, exempelvis
på OTC- och O-listan.

Omsättningsskatten på aktiemarknaden har effektivt undergrävt de goda
möjligheter Sverige annars skulle haft att utvecklas till ett centrum för värdepappershandel
och exportör av finansiella tjänster. Sverige hade då skatten
infördes utvecklat ett betydande kunskapskapital för datoriserade handelssystem
och nya organisationsformer.

Oberoende bedömare är entydigt negativa till omsättningsskatten. Den
mest allvarliga effekten anses, liksom med valpskatten, vara att ökade transaktionskostnader
leder till en minskad likviditet på marknaden. I Norge och
Danmark har man beslutat att avveckla liknande omsättningsskatter. Börsstyrelsen
beslöt nyligen enhälligt, att yrka på ett avskaffande även i Sverige.

Folkpartiet anser att omsättningsskatten på aktier bör avskaffas snarast.

2.2 Insiderhandel

Den explosionsartade utvecklingen på värdepappersmarknaden i Sverige
har inneburit ökade möjligheter till stora vinster vid handel baserad på icke
offentliggjord information, s.k. insiderhandel. 1985 års värdepappersmarknadslag
har visat sig vara tämligen tandlös vad gäller att förhindra denna typ
av verksamhet.

Det finns fyra huvudskäl som talar för en skärpning av den svenska insi- Mot. 1989/90
derlagstiftningen: N220

1. Det är av största betydelse för landets ekonomi att vi kan importera
utländskt kapital. Idag är insiderreglerna i Storbritannien, USA och enligt
EG-direktiven hårdare än de svenska. Utan en adekvat insiderlagstiftning
löper vi på längre sikt risken att minska förtroendet för den svenska aktiehandeln
på ett sätt som skulle avhålla utländska placerare från aktieköp i
Sverige.

2. Förtroende är viktigt i alla affärer. Om den som vill köpa eller sälja
aktier hela tiden har en känsla av att personer med hemliga kunskaper skor
sig kommer marknaden alltid att mötas med misstro. I längden kommer
detta att underminera aktiemarknaden.

3. Småspararna kan aldrig vara insiders. En skärpt insiderlagstiftning behövs
för att skydda småspararna.

4. En förutsättning för en effektiv marknad är att alla placerare har möjlighet
att ta del av samma information. Det innebär inte att alla utnyttjar sig
av informationen, men det faktum att informationen finns tillgänglig för alla
gör att marknaden kan fungera rationellt och prissättningen bli den riktiga.

Mot bakgrund av detta anser vi i likhet med värdepappersmarknadskommitténs
betänkande, SOU 1989:72, att insiderlagstiftningen bör skärpas.

Skärpningen föreslås i utredningen att gälla såväl den personkrets som lagen
riktar sig mot som de typer av finansiella instrument och de former av information
som berörs.

För närvarande omfattas endast en snäv krets av personer i ledningen för
det företag vars aktier det gäller av straffansvar för insiderbrott. Lagen bör
ändras så att insiderkretsen omfattar alla personer som i sin ställning fått information
om en icke offentliggjord kurspåverkande omständighet. Exempel
på personer som bör omfattas av insiderregleringen är placerare hos finansiella
institutioner, anställda hos fondkommissionärer, finansanalytiker,
ekonomijournalister och tjänstemän vid offentliga myndigheter.

Samtliga fondpapper och finansiella instrument bör omfattas av en ny utvidgad
lag. Denna bör också gälla alla slag av information om icke offentliggjorda
omständigheter som kan påverka kursen på aktier och andra finansiella
instrument, till exempel om ränteförändringar, valutakursändringar eller
orderläget på marknaden, och inte som nu begränsas till kännedom om
förhållandena i ett visst börsbolag.

Lagtekniskt bör nya lagregler på insider-området få en generell utformning,
motsvarande lagstiftningen inom EG. Generella regler kan skapa underlag
för en självsanerande verksamhet inom näringsliv, organisationer och
myndigheter. Etiska regler som skapats genom frivilliga överenskommelser
har fördelen att de är mindre stela än lagar och därmed lättare kan anpassas
till oförutsebara nya situationer och instrument på en snabbt föränderlig
marknad.

Vi förutsätter att regeringen återkommer med ett lagförslag med ovan angiven
innebörd.

24

2.3 Börsens organisation Mot. 1989/90

Stockholms fondbörs har idag monopol på att bedriva börsverksamhet. Ef- N220
fektivitet på aktiebörser handlar främst om god likviditet, dvs. att en kund
snabbt kan köpa och sälja aktier. Effektivitet innebär också god service, förmåga
att utveckla nya produkter och hålla låga kostnader. Monopol är enligt
vår mening inte ett bra medel för att åstadkomma detta.

Framväxten av den privata optionsbörsen OM, Stockholms Optionsmarknad,
vid sidan av Stockholms Fondbörs är i Sverige det främsta beviset på
att enskilda initiativ kan förnya värdepappersmarknaden och också leda till
tjänsteexport. OM:s handelssystem har etablerats i flera europeiska länder.

Konkurrenskraft växer inte under skydd av handelshinder. Tvärtom skärper
konkurrensmöjligheten flexibilitet, kompetens och kundservice och skapar
möjligheter för internationellt slagkraftiga tjänster. Detta har visat sig
gång efter gång i bransch efter bransch. Finansiella tjänster i form av börsoch
clearingverksamhet utgör inte något undantag. Etableringsfrihet under
goda generella normer och en aktiv tillsyn är enligt vår mening den bästa
garantin för välskötta marknadsplatser, vilket i sin tur innebär ökad aktivitet
och likviditet.

Marknaden verkar i sig för en koncentration av värdepappershandeln.

Det är endast när en börs inte fungerar bra eller inte tar till vara nya utvecklingsmöjligheter
som det kommer vara möjligt att starta nya börser. Stockholms
Fondbörs behöver inte det skydd som ett reglerat monopol ger.

Konkurrensen är inte bara en garant för effektivitet i handeln. Den är
också en utvecklingsfaktor. Genom den dynamik, som förkomsten av eller
möjligheten till flera marknadsplatser ger, skapas förutsättningarna för en
utveckling som täcker olika kundbehov. Om nya lönsamma områden tillkommer
för en marknadsplats, är det naturligt för andra marknadsplatser att
försöka konkurrera. Därigenom sjunker sannolikt prisnivån och servicekvaliteten
ökar. Om endast en marknadsplats i praktiken medges, finns det risk
att frånvaron av potentiell konkurrens minskar intresset hos den marknadsplatsen
att pröva nya vägar eller vilja rationalisera.

Börsmonopolet har också förhindrat framväxten av lokala och regionala
börser. Detta är beklagligt, eftersom det kan vara ett väsentligt inslag i en
regions ekonomiska utveckling att aktier inom regionen kan handlas på en
regional börs. Före 1976 hade i USA New York Stock Exchange (NYSE)
monopol på de värdepapper man registrerat. Andra börser fick bara ta upp
värdepapper som inte fanns registrerade på NYSE. Monopolet slopades för
att möjliggöra ökad konkurrens genom registrering av samma värdepapper
på olika börser.

Det är svårt att se logiken i att t.ex. Volvoaktier får handlas i börshusen i
Stockholm, Köpenhamn, Oslo och Helsingfors - men inte i Malmö.

Börsstyrelsen består sedan ändringen 1984 av en majoritet utsedda av det
allmänna. Vi menar att ett så dominerande statligt inflytande är till nackdel
för börsverksamheten. Folkpartiet anser att börsstyrelsens majoritet bör bestå
av personer som är utsedda av börsmedlemmarna, börsföretagen och aktieägarna.
Ett avskaffande av börsmonopolet tar bort de sista argumenten
för statlig majoritet i börsstyrelsen. Den offentliga kontrollen bör utövas av
Bankinspektionen.

Med ett statligt styrelseinflytande vid sidan av lagstiftning och tillsyn finns
det en risk att den senare inte får fullgod effektivitet. Det kan ifrågasättas
om Bankinspektionen över huvud taget i praktiken kan reagera i känsliga
eller svårbedömda fall mot beslut som fattats av de samhälleliga representanterna.

2.4 Ett spritt ägande

Ett spritt ägande är en förutsättning för en väl fungerande marknadsekonomi.
Till följd av den socialdemokratiska regeringens politik har ägarkoncentrationen
ökat under 1980-talet. Viktiga faktorer i denna utveckling har
varit löntagarfondernas införande och AP-fondernas ökade aktieinnehav.
Folkpartiet anser att denna utveckling måste vändas.

En viktig väg till ett brett folkligt aktieägande är att fler företag inför vinstandelssystem.
Detta motverkas idag av att vinstandelarna är belagda med
sociala avgifter. Vi anser att vinstandelar ska befrias från sociala avgifter då
de binds i minst fem år.

I en särskild motion redovisar vi vårt program för ägandespridning mer i
detalj.

2.5 Aktiehandel över gränserna

De flesta börsföretag har ett s.k. utlänningsförbehåll inskrivet i bolagsordningen.
Då ett företag har detta förbehåll får utländska företag inte förvärva
mer än 20 % av rösterna och 40 % av kapitalet i företaget utan förvärvstillstånd
vilket meddelas av regeringen.

Bland vissa löntagare kanske det upplevs som negativt att arbeta i ett företag
som har utländska ägare. Samtidigt som denna känsla måste tas på allvar
ser vi att restriktionerna mot utländskt ägande har ett antal olyckliga effekter:

Reglerna konserverar den rådande maktstrukturen och gör att företagsledningen
koncentrerar sig på att bevara denna i stället för att utveckla företaget.
Konkurrensen minskar och utvecklingen hämmas.

Småspararna förlorar på reglerna, eftersom aktierna skulle värderas högre
om det inte fanns några restriktioner för utländska företag att köpa aktier.

Reglerna kan också ge upphov till problem för svenska företag som vill
köpa företag utomlands. Dessa länder kan då vägra tillstånd till företagsköp
genom att hänvisa till de svenska protektionistiska reglerna. Denna risk är
stor i synnerhet vad gäller Sveriges förhållande till den Europeiska Gemenskapen.

Vidare fungerar förvärvsreglerna som en hämsko på placerare som önskar
erhålla en bättre global diversifiering av sin värdepappersportfölj. Detta leder
till att avkastningskraven på svenska noterade bolag blir onödigt höga,
vilket fördyrar näringslivets riskkapitalförsörjning.

I grund och botten baseras hela detta tänkande på idén att svenska företag
bör förbli svenska och att utländska företag inte har något att bidra med.
Detta är en felsyn. Svenska företag har ett stort behov av att importera teknik,
kunnande och kapital från andra länder. Ibland kan detta behov bäst
täckas genom att ett svenskt företag ingår i en större internationell helhet.

Mot. 1989/90
N220

26

Behovet av att importera teknologi blir bara större och större. Det vore Mot. 1989/90

olyckligt om svenska regler om företagsförvärv lade hinder i vägen för den N220

svenska industrins utveckling och konkurrenskraft.

Vi anser att 1982 års lag om utländska förvärv av svenska företag bör avskaffas.

För svenska finans- och kreditbolag tillåts för närvarande inget utländskt
ägande alls. Den 15 januari överlämnade regeringen ett förslag till förändring
av dessa regler till lagrådet. Enligt förslaget ska förbudet ersättas av företagsförvärvslagen.
Vår syn på reglerna för utländskt ägande i finans- och
kreditbolag kommer vi att utveckla i samband med att propositionen presenteras.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kreditmarknadskommitténs betänkande om lagstadgade
begränsningar i ägandet av bank- och försäkringsbolag,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avregleringar av tillåtna verksamhetsfält för banker
och försäkringsbolag,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till avskaffande av omsättningsskatten
på penningmarknaden,1]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till avskaffande av omsättningsskatten
på aktier,1]

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skärpta insiderregler,

4. att riksdagen beslutar avskaffa systemet med statliga styrelserepresentanter
i banker och försäkringsbolag,

5. att riksdagen beslutar upphäva 1982 års lag om utländska förvärv
av svenska företag,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändring av lagen
om Stockholms fondbörs så att börsstyrelsens sammansättning
förändras i enlighet med vad i motionen anförts,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av
lagen om Stockholms fondbörs så att dess monopol på värdepappershandel
upphör.

27

Stockholm den 18 januari 1990
Hadar Cars (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Anne Wibble (fp)

Gudrun Norberg (fp)
Lars De Geer (fp)

1 1989/90:Sk342