Kärntekniklagens § 6

Motion 2001/02:N248 av Harald Bergström och Magnus Jacobsson (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen beslutar upphäva 6 § kärntekniklagen (1984:3).

Motivering

Det är ett faktum att konsumtionen av elektrisk energi stiger i världen. Dessutom tillverkas en mycket stor del av elenergin med metoder som är miljöbelastande. Det är alltså önskvärt, ja nödvändigt, att i framtiden producera el med metoder som är mycket mindre miljöbelastande än dagens. Vi måste också reducera användningen av el, dvs spara.

Angående begreppet sparande kan vi konstatera att i de icke industrialiserade länderna är sparpotentialen försumbar eftersom elkonsumtionen i dessa länder är liten. I vår del av världen är konsumtionen stor. Många drar därmed slutsatsen att sparpotentialen också är stor. De senaste årens erfarenhet visar emellertid att vi i Norden inte ens kan spara så mycket som ökningstakten i förbrukningen är. Så beräknar t ex Nordel i sin årsrapport 2000 att ökningen i Norden 2000–2010 går från 376,6 till 417 TWh per år inklusive möjligt sparande.

Eftersom sparmöjligheten inte tycks framkomlig återstår möjligheten att reducera miljöbelastningen genom att ändra produktionsmetoder till icke miljöbelastande sådana. Vilka möjligheter finns att med kända metoder och användbar teknik producera tillräcklig mängd el på ett miljömässigt försvarbart sätt och någorlunda storskaligt? En snabb genomgång ger följande:

Vattenkraft är miljö- och säkerhetsmässigt överlägsen all annan produktion. Den är dessutom reglerbar, dvs den kan anpassas efter behovet.

Kärnkraftverk, med dagens teknik. Den näst vattenkraften miljövänligaste storskaliga tillverkningsmetoden. Den är dessutom reglerbar efter behovet. Med dagens teknik är avfallsproblemet det svåraste att lösa. Den svenska modellen med förvaring i urberget är den hittills bästa lösningen.

Kolkraftverk är miljömässigt oförsvarliga p.g.a. det CO2-tillskott förbränningen ger.

Naturgasverk/kraftvärme m.fl. med fossilgas som energikälla. Naturgas är den näst bästa energibäraren om förbränning ska användas för att generera el. Ger dock betydande CO2-tillskott.

Biomassa/biogas ger såvitt vi vet idag inget tillskott av CO2 vid förbränning. Biomassan är bäst ägnad för värmeproduktion. Dock räcker inte biomassan till för både el- och värmeproduktion ens i vårt skogrika land.

Vindkraft är näst vattenkraft det miljövänligaste sättet att producera el. Problemet är att den såvitt vi kan se idag endast kan ge ett marginellt tillskott av el. Den kan i varje fall inte ersätta någon storskalig produktionsmetod.

Solceller har ännu långt till storskalighet. Den förutsätter dessutom att den energi som produceras på dagtid kan lagras på något sätt för att kunna användas nattetid.

EU-kommissionens vice ordförande, Loyola de Palacio, energi- och transportkommissionär, talade vid en konferens i Haag för något år sedan med anledning av rapporten The Contribution of Nuclear Power to the Reduction of Carbon Dioxide Emissions From Electricity Generation. Bl.a. sade hon att: uthållig tillväxt inte bara är en fråga om skydd av miljön utan också av det moderna samhällets möjlighet till konkurrenskraftig produktion och sysselsättning. Det finns inga motsättningar mellan s.k. förnybara energikällor och kärnkraft utan de tvärtom kompletterar varandra.

Om vi vidgar perspektivet till att gälla all världens folk finns det idag ingen känd teknik förutom kärnkraften som på ett miljömässigt försvarbart sätt i stor skala kan producera elektrisk energi tillräckligt så att u-ländernas Svensson kan driva t ex kylskåp, frys, mobiltelefon, TV eller en dator.

Med denna vetskap är det förståeligt att det på flera håll i världen forskas intensivt för att finna bättre principer och tekniker för drift av kärnkraftsreaktorer än den dagens reaktorer baseras på.

Den italienske professorn Carlo Rubbia, nobelpristagare i fysik 1984 och verksam som generaldirektör vid Cern-laboratoriet i Genève i Schweiz åren 1989–1994, är den forskare som kommit längst. Han söker nu sponsorer för att uppföra en provreaktor, en liten pilotreaktor, för att prova ett system som schematiskt arbetar enligt följande.

Bränslet utgörs av det avfall dagens reaktorer lämnar efter sig. Det är den resterande energi som finns i bränslet, omkring 95–97 procent, som används i den nya processen istället för att klinga av som livsfarlig radioaktiv strålning i ett slutförvar. Avfallet från de nya reaktorerna blir ett medelaktivt avfall med en halveringstid av ca 300 år.

De radioaktiva resterna efter skrotade kärnvapen kan blandas in i bränslet och nyttiggöras för energiproduktion istället för att vara ett livsfarligt lagringsproblem.

Ovanstående innebär att det finns bränsle för elproduktion för så lång tid framåt att forskare talar om bränslereserver som räcker till nästa istid. Uranbrytningen kan alltså upphöra.

Klyvningsprocessen i reaktorn kan inte skena som t.ex. i Tjernobyl. Atomklyvningen regleras med en protonaccelerator som via ett strålmål ger det mycket intensiva neutronfält som krävs för transmutationen. Bryts strömmen till protonacceleratorn stannar klyvningen omedelbart. Acceleratorn dimensioneras så att den inte kan generera en protonstråle som är så kraftig att klyvningsprocessen kan skena.

Svenska forskare vid t.ex. universitetet i Lund känner väl till dessa forskningsarbeten. Även om kärntekniklagens § 6 inte uttryckligen förbjuder just forskning, anser dessa forskare att lagen ändå lägger så starka restriktioner på seriösa forskare att de inte går in på området om de är bosatta i Sverige. Istället torde det vara så att forskare flyttar utomlands för att få delta i sådan forskning.

Jan Walerius, docent i reaktorfysik vid KTH i Stockholm, leder ett EU-projekt som går ut på att göra nytt kärnbränsle av plutonium, en viktig avfallsprodukt från dagens kärnkraftverk. Tanken är att atomsoporna, dagens högaktiva avfall, ska driva en framtida reaktor liknande den som Carlo Rubbia tänker sig. Den 1 oktober 2001 startar ett nytt EU-projekt som tar sikte på att bygga en reaktor som drivs med atomsopor.

102 forskare verksamma vid svenska högskolor och universitet skrev hösten 1995 ett gemensamt brev till regeringen och Miljödepartementet i vilket man begärde att få § 6 borttagen ur kärntekniklagen. Regeringens svar är daterat 1996-06-19 och beslutet lyder: Regeringen finner inte skäl att föreslå riksdagen en sådan ändring i kärnkraftslagen som föreslagits. Det finns knappast skäl att tro att regeringen har ändrat inställning, varför vårt förslag blir att riksdagen själv tar bort § 6 ur kärntekniklagen.

Det är ett välkänt faktum att för forskning och produktion av komplicerade system måste man ha en hemmamarknad. Denna hemmamarknad finns inte i dagens Sverige. Det är beklagligt att så gott som hela den högteknologiska industri vi en gång haft för produktion av kärnteknikanläggningar nu inte längre finns.

Vår uppfattning är att svenska forskare, konstruktörer och tekniker inta ska stå vid sidan om utan ha möjlighet att delta i detta arbete för att behålla kompetens, bygga tillverkningskapacitet och trygga arbetsplatser i Sverige.

Vårt intresse för att utveckla kärnkraften, utöver ovannämnda motiv, är också att när vi har försatt oss i en brydsam situation med avseende på det högaktiva avfallet måste vi ge forskare och tekniker en chans att lösa problemet på ett annat sätt än att gräva ner det i urberget.

Slutligen kan vi inte på lång sikt avvisa tredje världens krav på utveckling och förbättrade livsvillkor. Historiskt sett har det alltid inneburit ökad användning av energi. Det mest användbara energislaget därvidlag är elektrisk ström. Men om svenska forskare, tekniker och näringsliv ska ha någon chans att få vara med om den utvecklingen måste det, enligt vår mening, börja med att vi återigen tillåter forskning och utveckling. Vi anser att vi som nation ska ta vårt ansvar för en global elenergiförsörjning till fromma för både människor och miljö. Första steget är att kärntekniklagens § 6 tas bort.

Stockholm den 3 oktober 2001
Harald Bergström (kd)	Magnus Jacobsson (kd)