Kina

Motion 2003/04:U343 av Carl B Hamilton m.fl. (fp)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 1

2 Förslag till riksdagsbeslut 2

3 Kina, Hongkong, Singapore och Taiwan – kinesiska vägar mot demokrati 2

4 Folkrepubliken Kina 4

4.1 Kina och WTO 6

4.2 Kina och mänskliga rättigheter 6

5 Hongkong 7

6 Kinas autonoma områden – Tibet och Xinjiang 8

6.1 Tibet 9

6.2 Xinjiang 9

7 Singapore 10

8 Taiwan 11

8.1 Kina och Taiwan 12

8.2 Sverige, EU och Taiwan 12

9 Ett Kina – Kina, Taiwan och FN 13

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att taiwanesiska medborgare i ledande ställning bör beviljas besöksvisum till både hela EU och Sverige och att hänsyn till Pekingregimen inte får stå ivägen för detta.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Kina måste förmås tillämpa hela det internationella regelverket gällande mänskliga fri- och rättigheter liksom att införliva det i sin dagliga rättstillämpning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU kraftfullt måste fördöma utdömanden och verkställanden av dödsstraff i Kina.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU har ett stort ansvar för att FN:s auktoritet hävdas när det gäller tillsynen av respekten för de mänskliga rättigheterna.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Beijing bör uppmuntras att ge Tibet och Xinjiang långtgående självbestämmande, upprätthålla respekt för mänskliga rättigheter där samt skapa förutsättningar att vårda och utveckla kulturella och religiösa särdrag utan hot och förföljelser

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU gentemot den kinesiska maktledningen entydigt måste fördöma all kinesisk maktpolitik mot Taiwan.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige på olika sätt bör utveckla sina politiska förbindelser med Taiwan.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik bör verka för att det demokratiska Taiwan ges plats i FN och dess underorgan vid sidan av Folkrepubliken Kina till dess att folken i Kina och på Taiwan i demokratiska val kan ta ställning till sin eventuella gemensamma framtid.

3 Kina, Hongkong, Singapore och Taiwan – kinesiska vägar mot demokrati

Den 1 juli 2003, på sexårsdagen av Storbritanniens återlämnande av den förra kronkolonin Hongkong till Kina, strömmade en halv miljon av Hongkongs sju miljoner människor ut på gatorna i en överväldigande demonstration mot Beijings försök att via sin handplockade regeringschef Tung Chee-hwa ytterligare inskränka de medborgerliga rättigheterna i linje med vad som sedan kommunisternas maktövertagande 1949 gäller för de 1,2 miljarder kinesiska medborgare som lever i Folkrepubliken Kina. Efter många turer fram och tillbaka mellan makten i Beijing och dess vasaller i Hongkong meddelade Tung Chee-hwa den 5 september att försöken att införa den kontroversiella artikel 23 i Hongkongs Basic Law skjutits på framtiden.

Tillsammans med den uppmärksammade SARS-epidemin, som startade i november 2002 i den sydkinesiska provinsen Guangdong, utgör utvecklingen runt artikel 23 i Hongkong de svåraste utmaningarna för den nya s k fjärde generation av ledare i Folkrepubliken Kina som trädde till vid den sextonde partikongressen i november 2002. Trots en modernare och till synes mer öppen ledarstil hos Hu Jintao – ny generalsekreterare i Kinas Kommunistiska Parti och sedan Nationella Folkkongressen i mars 2003 också Kinas president – och Wen Jiabao – som likaså i mars tillträdde som ny premiärminister – kan ännu inga tecken skönjas som antyder någon vilja till politiska reformer i världens största diktatur. I bakgrunden vakar den avgångne patriarken Jiang Zemin som Kinas fortsatt starke man – formellt i rollen som ordförande i den mäktiga Centrala Militärkommissionen. Valet av Kinas nya ledare har det kinesiska folket lika litet som någonsin tidigare under de flertusenåriga kinesiska rikena tillfrågats sin mening om.

I Singapore, en vital knutpunkt för internationell sjöfart och finansmetropol i Sydostasien som dragit nytta av att Hongkong tappat i attraktionskraft efter återlämnandet 1997, är den överväldigande delen av befolkningen också kinesisk. Till skillnad från Folkrepubliken är Singapore utpräglat kapitalistiskt. Den politiska kulturen är dock sedan statens tillblivelse strängt auktoritär. I praktiken härskar ett enpartistyre, där den forne premiärministern Lee Kuan Yew härskar bakom kulisserna som patriark i samma tradition som Deng Xiaoping gjorde i Beijing sedan han dragit sig tillbaka från den officiella makten. Nyligen bekräftades officiellt att Lees äldste son Lee Hsien Loong i bästa dynastiska stil tar över som formell ledare i Singapore.

Är då demokrati, folkstyre och respekt för mänskliga rättigheter otänkbart i den kinesiska kultursfären? Beijing, Hongkong och Singapore ger förvisso alla på var sitt sätt anledning till djup pessimism. Det senaste decenniets politiska utveckling på Taiwan – den fjärde av världens kinesiska stater – ger däremot anledning till en lika stark optimism, och inte bara för den kinesiska delen av världen utan också för det traditionellt starkt auktoritära Asien som helhet. Demokrati är lika naturligt och eftersträvansvärt för människor i Asien och i den kinesiska kultursfären som på andra håll i världen.

Efter årtionden som militär enpartistat, länge styrd av diktatorn Chiang Kai-Shek med hjälp av krigslagar, började enpartistaten vittra sönder mot slutet av 80-talet. Det av Chiang och hans 1949 till Taiwan flyktade fastlandskinesiska kolleger styrda regeringspartiet Kuomintang (KMT) utmanades av det liberala oppositionspartiet Demokratiska Framstegspartiet (DPP), som i de första relativt fria valen i början av 90-talet snabbt vann runt 30% av rösterna på Taiwan. 1995 vann DPPs kandidat Chen Shui-bian den viktiga borgmästarposten i huvudstaden Taipeh.

I det andra direkt folkvalda presidentvalet år 2000 besegrades KMT av Chen Shui-bian som installerades som ny president den 20 maj 2000. Vid parlamentsvalen i december 2001 blev DPP Taiwans största parti. I början av valkampanjen hösten 2003 pekar opinionsmätningarna på att KMTs presidentkandidat Lien Chan kan vinna tillbaka presidentposten från DPP i det kommande valet i mars 2004. En fullständig lektion i hur ett auktoritärt och militärt enpartistyre kan övergå i demokrati och genomgripande maktskifte under helt fredliga och konstitutionella former var fullbordad. Och detta har ägt rum på mindre än femton år i Asien och inom den kinesiska kultursfären.

4 Folkrepubliken Kina

Folkrepubliken Kina är värdens folkrikaste stat och dessutom världens största diktatur. Den kommunistiska enpartiregimen i Beijing slår till med brutal hårdhet mot varje antydan till politiskt missnöje eller protester. Ett hos oss välbekant exempel är de fortsatta övergreppen och den omfattande förföljelsen av Falun Gong-rörelsen –också utanför Kinas gränser. Det är ett av många exempel på att regimen inte tolererar något uttryck som den inte har full kontroll över. Likaså utövar regimen i Beijing ytterst sträng kontroll och förtryck av ursprungsfolken i de båda av Beijing kontrollerade icke-kinesiska provinserna Tibet och Xinjiang, där s k Han-kineser (Kinas majoritetsfolk) numera efter omfattande invandring också utgör majoritet.

Det är fortfarande för tidigt att med någon större trovärdighet kunna spekulera i om den 16:e partikongressen kommer att resultera i större politiska och/eller ekonomiska förändringar på sikt. Den nya fjärde generationens ledare är ännu rätt okända såväl i Kina som i resten av världen. Tiden fram till den 16:e partikongressen präglades i hög grad av intern maktkamp och positionering mellan olika fraktioner och ledarkandidater. Detta kan mycket väl verka förlamande på Kinas förmåga att hantera interna och externa problem för obestämd tid framöver.

Hu Jintao har tagit över efter Jiang Zemin som partiets generalsekreterare och Folkrepublikens president och är därmed rankad som nummer ett i den kinesiska makthierarkin. Däremot behöll Jiang Zemin posten som ordförande i den Centrala Militärkommissionen, den kanske tyngsta posten i den kinesiska makthierarkin. Därtill kommer att Jiang Zemin vid partikongressen lyckades få sex av de nio platserna i Politbyråns Ständiga Utskott (PBSU) besatta med personer som har honom att tacka för sin karriär. Förutom Hu Jintao och Wen Jiabao är det bara Luo Gan – arvtagare till den för massakern på Himmelska Fridens Torg 1989 huvudansvarige dåvarande premiärministern Li Peng – som inte är Jiangs handplockade i ledningen.

Hu Jintao har en bakgrund som provinsadministratör – han var ansvarig i Tibet när omfattande folkliga oroligheter 1989 brutalt slogs ned av kinesisk militär. Föga i Hus meritlista så här långt talar för någon påtaglig politisk reformvilja. Därtill är säkert det kommunistiska styret i Kina alltför korrumperat och utan folklig legitimitet. Det tog fyra månader innan den centrala politiska ledningen i Beijing offentligt tog tag i den galopperande SARS-epidemin och tvingade fram en större öppenhet. Hälsovårdsministern och Beijings borgmästare tvangs avgå. Det går knappast att ännu avgöra om detta tillfälle skulle kunna vara ett tecken på en ny slags öppenhet.

När den tredje generationen lämnat fältet vilar dock skuggorna kvar från den 4 juni 1989. Först och främst därför att de omfattande övergreppen mot oppositionella över hela Kina har lämnat en öppen varböld i det kinesiska samhället. Fortfarande sitter många fängslade efter summariska politiska rättegångar för sina aktiviteter 1989. Också inom kommunistpartiet finns det öppna såret kvar hos anhängare till den avsatte generalsekreteraren Zhao Ziyang. Frågan om partiet på något sätt ska kunna söka försoning med dem som drabbades under 1989 och åren därefter har blockerat den politiska ledningen.

De väldiga ekonomiska, sociala och miljömässiga problem, som bara växer i omfattning i Kina, står förmodligen redan utanför de styrandes kontroll. Partiets kontroll och folkliga legitimitet är mycket svag i det kinesiska samhället, även om tillslagen mot oppositionella kan vara ytterst brutala. Den omsorgsfulla maktbalans som utformats när den nya ledningen utsetts gör inte heller att det finns särskilt stor anledning att förvänta sig att den skulle vara kapabel till de nödvändiga politiska och ekonomiska reformer som krävs för det framtida Kina.

Kina har sedan Deng Xiaoping i slutet av 70-talet lanserade sina Fyra moderniseringar – där demokratiska reformer inte ingick – genomgått en historisk ekonomisk utveckling. Fördelningen av det ökande ekonomiska välståndet har emellertid varit ytterst ojämn, där en nyrik klass blivit väldigt rik och regionalt obalanserat. De största metropolerna och kustregionerna har gått ekonomiskt snabbt fram medan de västra provinserna lever kvar i ofta djup fattigdom.

Ett växande folkligt missnöje med de sociala spänningarna orsakade av den snabba ekonomiska utvecklingen, urbaniseringen och illegala massinvandringen från landsbygden till städerna visar på de enorma och oroväckande baksidorna av de i väst många gånger övervärderade ekonomiska framstegen i Kina. Tillsammans med politiska och kulturella missnöjesyttringar kan det snabbt tända den gnista som tänder en präriebrand som Mao talade om. Det förklarar den känslighet med vilken dagens kinesiska ledare slår till mot varje okontrollerad folklig opinionsyttring, där den brutala förföljelsen av Falun Gong är mest påtaglig.

Trots otaliga centralt lanserade kampanjer mot politisk och ekonomisk korruption, ofta ackompanjerade av drakoniskt utmätta straff, tycks varken vilja eller förmåga finnas att ta itu med den utbredda korruption som sträcker sig ända till de högsta ledarna och deras närmaste. Detta visade sig t o m vid valet av medlemmar till de högsta organen vid partikongressen inklusive politbyråns ständiga utskott. Sammantaget utgör detta grunden för den alltmer försvagade auktoritet och legitimitet som den politiska ledningen i Beijing förfogar över. Den brutala maktutövningen är inte ett tecken på styrka utan på en allt större svaghet. I längden kan inte en ökad konsumtion köpa folkets lydnad.

4.1 Kina och WTO

Folkrepubliken Kinas inträde i WTO är det senaste decenniets viktigaste bidrag till Kinas fortsatta integration i världssamfundet och dess regelverk. Taiwans samtidiga WTO-medlemskap medför att Beijing och Taipei fått ett naturligt internationellt forum att mötas och samtala. WTO-medlemskapet kommer att vara av stor betydelse också för Kinas miljardbefolkning men kommer också inledningsvis att ackompanjeras av svåra omställningar med stora konsekvenser för människor som drabbas av strukturella omställningar av den kinesiska ekonomin. Det finns anledning till betydande oro för hur den kinesiska ledningen kan hantera dessa omställningar och påfrestningar för enskilda människor och hela regioner.

Kinas inträde i WTO är dock ett mycket viktigt exempel på att Kinas interna utveckling och dess relationer till omvärlden bäst hanteras genom att Kina alltmer integreras i världssamfundet och dess regelverk. Inte minst Kinas små och traditionellt av Kinas storlek och interna oro hotade grannar ser detta som den enda konstruktiva strategin. Men just integrationen i internationellt samarbete och internationella regelverk får inte innebära att Kinas demokratibrister och övergrepp på mänskliga rättigheter mäts med en annan måttstock än andra aktörer på den internationella arenan. Undfallenhet och tyst diplomati kan ge Kinas allt svagare ledare intryck av att omvärlden inte mäter Kina och dess handlingar på samma sätt som andra mäts.

4.2 Kina och mänskliga rättigheter

Kina måste förmås att anta hela det internationella regelverket gällande mänskliga fri- och rättigheter liksom att införliva det i den dagliga rättstillämpningen på hemmaplan. Kinas storlek får inte innebära att dess brott tystas ned medan små perifera stater som Nordkorea, Libyen och Burma hängs ut som de förtjänar. Oförmågan att i de årliga förhandlingarna inom FNs kommission för de mänskliga rättigheterna (UNCHR) påtala Kinas brott mot mänskliga rättigheter ifrågasätter hela FN-systemets hantering av de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter.

Kina tillämpar dödsstraff, och är det land i världen som verkställer flest dödsstraff varje år. Detta är helt oacceptabelt och måste av såväl Sverige som EU fördömas kraftfullt. Kinas s k enbarnspolitik är i sig ett brott mot mänskliga rättigheter. Den som bryter mot förbudet att skaffa fler än ett barn straffas i regel hårt genom böter eller fängelse. Det finns även uppgifter om att såväl kvinnor som män misshandlas av polis, för att de brutit mot enbarnspolitiken. Denna har dessutom visat sig fungera dåligt, och effekterna för att komma till rätta med överbefolkningen har blivit mindre än myndigheterna räknat med.

Sverige och EU har här ett stort ansvar för att FNs auktoritet inte ytterligare undergrävs när det gäller tillsynen av respekten för de mänskliga rättigheterna. Kinas medlemskap i WTO liksom de kommande olympiska sommarspelen 2008 innebär att utrymmet för arrogant kinesisk maktpolitik borde minska – det är ett ansvar för den fria världen att påtala detta när helst regimen i Beijing tycks glömma det.

5 Hongkong

Utan att fråga Hongkongs då sex miljoner huvudsakligen kinesiska invånare beslutade Storbritannien på 1980-talet att lämna tillbaka den gamla kronkolonin till Folkrepubliken Kina. Det skedde inom ramen för formeln Ett land – två system och skulle garantera Hongkongs befolkning fortsatt frihet. Möjligen hade det någon betydelse att överenskommelsen slöts, när omvärlden bländades av Dengs öppnande mot omvärlden och modernisering av Kina. Mer sannolikt är det att London på sedvanligt sätt aldrig har frågat sig vad invånarna i gamla kolonier kan ha för rätt och rättigheter. I början av 2000-talet tycks detta på nytt bekräftas i den brittiska kronkolonin Gibraltar.

Inför återlämnandet av Hongkong 1997 valde Beijing att ersätta den folkvalda församlingen i Hongkong med en handplockad lydförsamling. En ny s k Chief Executive, Tung Chee-hwa, handplockades likaså av Beijing. Trots att Hongkongs befolkning vid de följande valen till den lagstiftande församlingen LegCo i Hongkongs Speciella Administrativa Region både 1998 och 2000 givit ett klart stöd åt de demokratiska krafterna och givit dem flertalet av de direktvalda mandaten, har Hongkongs Basic Law givit Beijing en betryggande majoritet i LegCo genom att de flesta mandaten ej utses av folket. Den 1 juli 2002 – på femårsdagen av återlämnandet 1997 – installerades Tung Chee-hwa för en ny femårsperiod som Hongkongs främste företrädare utan att Hongkongs befolkning tillfrågats.

När Tung Chee-hwa den 24 mars 2002 omvaldes till Chief Executive för Hongkong var detta bara ett uttryck för att ledarna i Beijing har fortsatt förtroende för honom och de näringslivskretsar i Hongkong som han representerar – kanske framför allt för att han inte har någon egen agenda för sin tjänsteutövning. Däremot har inte invånarna i Hongkong fått tillfälle att uttrycka sin mening om vem som ska styra Hongkong.

När den lagstiftande församlingen LegCo väljs hösten 2002 får Hongkongs väljare som vanligt inte ens utse hälften av ledamöterna i öppna direkta val. Det kommande ledarskiftet i Beijing utesluter varje öppning mot en demokratisering av Hongkong. Utvecklingen i Hongkong efter återlämnandet 1997 talar sitt tydliga språk om den verkliga innebörden av Beijings erbjudande till Taiwan om ett land – två system. Det är nog ingen tillfällighet att Beijing gentemot Taiwan numera använder en annan terminologi för att den gamla nu blivit så misskrediterad.

Den forna brittiska enklaven Hongkong var länge en öppen stad som blomstrade i många bemärkelser. Inför återlämnandet lovade Kina att respektera Hongkongs särskilda ställning. Under de sista tio åren av brittiskt styre skedde en utveckling mot alltmer av direkt folklig medverkan i Hongkongs styre. Sedan återföreningen 1998 pekar alla tecken mot att de av Beijing utsedda ledarna i Hongkong alltmer fogar sig efter vad Beijing önskar.

Sedan något år har på Beijings initiativ förberetts införlivandet av en artikel 23 mot bl a förräderi och undergrävande verksamhet i Hongkongs Basic Law. Det innebär s k anti-subversionslagar, som på känt manér från Folkrepubliken ska hålla all opposition i Hongkong i herrans tukt och förmaning. Framstående journalister med världsrenommé som Kinakännare och rapportörer har sedan 1997 successivt tvingats lämna ledande Hongkongmedia. Beijings järngrepp om Hongkong bara tilltar.

Massdemonstrationen i Hongkong den 1 juli i år var den ojämförligt största sedan en miljon Hongkongbor i juni 1989 demonstrerade mot massakern på Himmelska Fridens Torg. Den första reaktionen i Beijing var hård. Det massiva folkliga missnöjet fick emellertid ett av de två Beijingpositiva partierna i LegCo att lämna sina platser i Tungs regering. Även det andra regeringspartiet splittrades i frågan. 2004 kommer 30 av LegCos 60 platser att väljas direkt av väljarna. Risken ansågs av de Beijingtrogna stor, att oppositionen skulle kunna få majoritet i LegCo.

Sedan Tungs två mest impopulära ministrar – förutom den ytterst impopuläre Tung själv – avgått meddelade Tung efter intensiva samtal med ledarna i Beijing, att frågan om artikel 23 skjutits på en obestämd framtid. Det som skulle kunna ses som en seger för demokratin i Hongkong kan vid närmare betraktande visa sig komma att vara ett värdefullt argument för de hårdföra motståndarna i Beijing mot varje försök till politiska reformer i Kina.

6 Kinas autonoma områden – Tibet och Xinjiang

Dagens Kina är ett resultat av en ofta dramatisk historisk expansion under vilken stora områden med icke-kinesisk befolkning införlivats under Beijings kontroll. I officiell kinesisk ideologi – kommunistisk såväl som nationalistisk – är det en nationell plikt att slå vakt om varje tum av det Kina som därmed uppnåtts. Frågan illustreras på ett för många skrämmande tydligt sätt i den nyligen så uppmärksammade filmen Hero av Kinas kanske främste nutida filmregissör Zhang Yimou.

Det är i detta perspektiv man ska se den kollektiva förödmjukelse som kineser upplevde och fortfarande upplever sig ha utstått under omvärldens agerande i Kina under de två senaste århundradena. Det är inte minst i det perspektivet man ska se den fullständigt kompromisslösa synen på Taiwanfrågan, som onekligen har ett mycket starkt folkligt stöd – ett resultat av generationer av nationalistisk indoktrinering.

I framförallt två av de historiskt erövrade områdena med egen icke-kinesisk ursprungsbefolkning med en helt egen inhemsk religion eller islam – Tibet och Xinjiang i västra Kina – reses krav på självbestämmande. Problemet för regionernas ursprungsbefolkning är att det kinesiska inslaget hela tiden ökar, vilket sker i närmast organiserad form. Beijing har sedan länge bedrivit samma inflyttningspolitik som Moskva t ex i de baltiska republikerna och Jakarta i den indonesiska övärlden länge bedrev för att majoritetsbefolkningen skulle få demografisk övervikt och därmed kontroll i annekterade territorier med egen ursprungsbefolkning. Därmed försämras långsamt förutsättningarna för självständighet.

6.1 Tibet

Tibets andlige ledare, Nobels fredspristagare, Dalai lama tvingades 1959 lämna Potalapalatset i Tibets huvudstad Lhasa för att sedan dess befinna sig i landsflykt undan den kinesiska ockupationsmakten. Sin exilregering leder han från Dharamsala i Indien. Den kinesiska ockupationen fullbordas effektivt med hjälp av massinflyttning, militär kontroll och förtryck samt massiva investeringar som ska knyta Tibet till resten av den kinesiska ekonomin och infrastrukturen.

Förtrycket av oppositionella fortsätter. I det beryktade Drapchi-fängelset sitter Tibets politiska fångar i drakoniskt långa fängelsestraff. En av dem, den buddhistiska nunnan Ngawang Sangdrol, arresterades 13 år gammal i augusti 1990 för att hon och andra nunnor från klostret Garu deltog i en fredlig demonstration mot den kinesiska ockupationen. Hon beräknas nu kunna frigivas tidigast 2011, vid 34 års ålder, efter att ha tillbringat tjugo år i kinesiskt fängelse. Hon är bara en av ett mycket stort antal politiska fångar, som visar på den brutala kinesiska förtryckarregimen och dess bristande legitimitet.

Sommaren 2002 ägde inofficiella samtal rum mellan företrädare för Dalai lama och den kinesiska regimen. Vad dessa går ut på har varit höljt i dunkel. Är det ett seriöst försök från ledarna i Beijing att låsa upp decenniers dödläge eller bara ett försök att döva den internationella opinionen för Tibets sak? Det finns ingen anledning att förvänta sig en lösning av Tibetfrågan, om inte ledarna i Beijing är beredda att gå Dalai lama till mötes i hans krav på långtgående autonomi för Tibet.

6.2 Xinjiang

Den ursprungligen av turkspråktalande muslimska uighurer befolkade Xinjiang-provinsen annekterades 1759 av den kinesiska Qingdynastin. Uighurerna talar idag om sitt land som Östturkestan. Uighurernas krav på självständighet har ackompanjerats av upprepade revoltförsök, som dock alla slagits ned. Denna kamp för självständighet ingår i den Oscarsbelönade filmen Crouching Tiger – Hidden Dragons av den främste nutida taiwanesiske filmregissören Ang Lee.

Under den kinesiska oredan utropades en egen regering i Xinjiang dels 1931–1934 och dels 1944–1949. 1949 utgjordes Xinjiangs befolkning till 90 % av uighurer. Av dagens befolkning på 18 miljoner är färre än hälften uighurer, som en följd av den styrda invandringen av Han-kineser. Idag lever cirka en miljon uighurer i exil världen över. Xinjiang är av stor strategisk och ekonomisk betydelse för Kina. I Taklimakanöknen finns Kinas största olje- och gasreserver. Kina söker utländskt kapital för att bygga erforderliga pipelines. I Xinjiang produceras en tredjedel av Kinas bomull. I Lop Nor i Taklimakanöknen har Kina haft sitt testområde för kärnvapen. Det nukleära nedfallet har skapat stora föroreningar av mark och grundvatten som drabbat lokalbefolkningen hårt. Till detta kommer att Xinjiangs strategiska läge i Centralasien är en utmärkt bas för Kinas aktiviteter i denna känsliga region.

Under det senaste året har de kinesiska myndigheterna vid upprepade tillfällen slagit till mot oppositionella uighurer i Xinjiang. Dödsdomar och långvariga fängelsestraff utdöms efter ofta ytterst summariska rättgångar mot s k terrorister. Ett uppmärksammat fall är Rebiya Kadeer – framträdande förespråkare för de uighuriska kvinnornas rättigheter – som i en hemlig rättegång år 2000 dömdes till åtta års fängelse för att ha skickat tidningar till sin make – en tidigare politisk fånge – som befinner sig utomlands. Liksom i det egentliga Kina är makthavarna rigoröst misstänksamma och ingriper kompromisslöst mot allt som inte är under deras kontroll.

I spåren efter 11 september har Kina valt att göra gemensam sak i USAs kamp mot internationell terrorism. Ett motiv för det är att liksom Moskva beträffande Tjetjenien kunna få världssamfundets acceptans för att ge Kina fria händer i sin kamp mot det man kallar terrorism i Xinjiang. En ytterligare aspekt på detta är Kinas strävan att få de centralasiatiska staterna att upphöra att ge oppositionella från Xinjiang en tillflyktsort i grannländerna.

Beijing bör uppmuntras att ge Tibet och Xinjiang långtgående självbestämmande, upprätthålla respekt för mänskliga rättigheter samt skapa förutsättningar att vårda och utveckla kulturella och religiösa särdrag utan att riskera hot eller förföljelser.

7 Singapore

I Lee Kuan Yews Singapore tillåts inte något fritt demokratiskt spelrum. Censur och självcensur slår vakt om den höga välfärdsstandard som Singapores ekonomiska framgång skänkt dess invånare. Internationella media som kritiskt vågar granska den politiska situationen i Singapore får snabbt klart för sig att deras närvaro och publikationer inte är önskvärda. Nu är det också officiellt att makten i Singapore kommer att gå från far till son, då Lees äldste son Lee Hsien Loong inom kort tar över som stadsstatens formelle ledare. Familjestyret understryks av att dennes hustru också är verkställande direktör för Singapores viktigaste investeringsmyndighet Temasek Holdings.

Varje utslag av demokratisk opposition i Singapore övervakas och utsätts för förtryck. Vid behov fängslas oppositionspolitiker i flera år utan rättegång – ibland för fiktiva småbrott då Singapores författning förbjuder straffade och bötfällda medborgare från att någonsin kandidera till ett politiskt ämbete. Försöker man som generalsekreteraren i Singapores Demokratiska Parti, Chee Soon Juan, hålla offentliga politiska möten resulterar det i fängelsevistelse – som bieffekt innebär detta att Chee därefter också är effektivt stoppad från att kandidera i allmänna val.

8 Taiwan

Taiwan var länge en militär enpartistat under Chiang Kai-sheks välde. I slutet av 80-talet påbörjades tillsammans med en snabb ekonomisk och social utveckling också en politisk demokratisering. Flerpartisystem, allmänna fria val, allmänna presidentval och så till slut i mars 2000 valdes oppositionens kandidat Chen Shui-bien till ny president på Taiwan. För första gången i den kinesiska kultursfären genomfördes ett maktskifte genom fredliga, fria och demokratiska val. Taiwan utgör idag ett exempel för resten av Asien på en modern och blomstrande demokrati.

Efter de kinesiska ledarnas ytterst hotfulla utfall mot Taiwan, om DPPs kandidat Chen Shui-bien skulle väljas till president i mars 2000, stabiliserades relationerna över Taiwansundet på en låg nivå. President Chens skickliga politik att inte utmana Beijing har uppenbarligen fått de kinesiska ledarna att skjuta upp varje beslut om en ny eller reformerad Taiwanpolitik till efter 16:e partikongressen. Däremot har Beijing visat stort intresse för att under tiden utveckla sina relationer till både taiwanesiska affärsmän och den nya taiwanesiska oppositionen – Chiang Kai-sheks gamla regeringsparti.

Taiwan klarade Asienkrisen i slutet av 1990-talet bättre än sina grannar som t ex Sydkorea. Den nya administrationen i Taipei försvagades av den ekonomiska recession som drabbade Taiwan som en följd av minskad export till främst USA och Japan och av den internationella nedgången inom IT-sektorn. Detta har slagit mycket hårt mot den taiwanesiska ekonomin. Vissa tecken kan nu skönjas på en svag ekonomisk återhämtning.

Den inrikespolitiska splittringen med DPP i regeringsställning, medan det gamla regeringspartiet KMT fortfarande hade majoritet i parlamentet, låste alla försök att vidta kraftfulla åtgärder för att stärka den ekonomiska utvecklingen. DPPs framgångar i december 2001, där partiet blev klart största parti, har inte lett till bättre förutsättningar för ett bredare parlamentariskt samarbete, varför många förslag till ekonomiska reformer stoppats i parlamentet. Därmed har den ekonomiska återuppgången sannolikt försvagats och försenats.

I mars 2004 går Taiwan till sitt tredje val av president i allmänna val. Chen Shui-bian ställer upp till omval och möter nu en enad front bestående av de båda mindre lyckosamma motkandidaterna från presidentvalet 2000 Lien Chan och James Soong – denna gång på samma valsedel och med Soong som vicepresidentkandidat. Chan/Soong ligger före Chen i opinionsmätningarna i början av valkampanjen.

President Chen har liksom sin företrädare Lee Teng-hui tvekat om att öppna direktförbindelser med Kina. I början av detta år flög dock för första gången sedan 1949 ett taiwanesiskt civilflygplan med affärsmän från Taiwan till Shanghai, om än med ett mellanstopp i Hongkong. Samtidigt har president Chen mycket tydligt markerat att Taiwan är en självständig nation på andra sidan Taiwansundet i förhållande till Kina. Händelseutveklingen i Hongkong det senaste året har förstärkt den misstro de flesta på Taiwan har emot Beijings löften om En stat – två system inför ett eventuellt återförenande.

8.1 Kina och Taiwan

All kinesisk maktpolitik och hot mot Taiwan måste fördömas klart och tydligt eftersom det är i strid med folkrätt och den internationella säkerheten i FN-stadgans mening, oavsett om Taiwan entydigt vunnit internationellt erkännande eller inte. Varje antydan om att Beijing kan komma att använda väpnat våld eller utpressning för att uppnå sina mål gentemot Taiwan måste avvisas. Medborgarna på Taiwan avgör själva om de vill bli en del av Folkrepubliken eller fortsätta leva sitt eget liv. Sverige och EU måste göra detta helt entydigt gentemot den kinesiska statsledningen. Förenta Staterna och dess krigsmakt är i praktiken den yttersta garanten för Taiwans oberoende och demokrati.

8.2 Sverige, EU och Taiwan

Sverige bör på olika sätt utveckla sina förbindelser med Taiwan. Taiwans representationskontor i Stockholm bör ges diplomatisk skattefrihet. Den svenska representationen i Taipei bör förstärkas politiskt. Representationen visade sig vara ytterst värdefull för att tillvarata de omfattande svenska intressena i Taiwan i samband med den stora jordbävningskatastrofen i september 1999. Sverige bör inom EU medverka till att EU upprättar ett informationskontor i Taipei.

Det är i detta sammanhang upprörande att EU-ländernas regeringar, inklusive den svenska, vägrar att utfärda besöksvisum för taiwanesiska medborgare i ledande ställning, samtidigt som företrädare för världens största diktatur besöker Sverige på löpande band. Varje hänvisning till EU-regler är absurd, då sådana inte kan ha tillkommit och upprätthålls utan Sveriges delaktighet och tillstyrkan. Invånare från demokratiska Taiwan skall inte vägras inresa i Sverige och EU-länderna av hänsyn till EU-ländernas och Sveriges förbindelser med diktaturen i Peking.

Liberala Internationalen tilldelade år 2001 Taiwans president Chen Shuibian sitt Frihetspris. För första gången gick priset till en frihetskämpe som visserligen hade rätt att lämna sitt land för att ta emot priset, men som inte fick resa in i det land – Danmark – där priset skulle ha utdelats. Till slut kunde Chens maka – förlamad sedan ett politiskt attentat under Chiang Kai-Shek-systemets sista år – i rullstol hämta priset åt sin make vid en ceremoni i Europaparlamentet i Strasbourg. Att även Sverige tillämpar denna skammens politik visade sig när Folkpartiets ledare Lars Leijonborg ville inbjuda Chen Shui-bian som huvudtalare vid Folkpartiets 100-årsjubileum våren 2002. Detta är en skamfläck för EU!

9 Ett Kina – Kina, Taiwan och FN

Folkrepubliken Kinas anspråk på att företräda ett och hela Kina i förhållandet till Asiens mest lovande demokrati Taiwan tar sig ständigt nya ytterst arroganta och aggressiva uttryck. Den militära uppladdningen i havsområdet mellan fastlandet och Taiwan inför presidentvalen i mars 1996 saknade motstycke internationellt liksom hotelserna inför presidentvalet i mars 2000. Omvärldens beslut i samband med att Folkrepubliken övertog Taiwans plats i FN:s säkerhetsråd uppfattas av Peking som ett erkännande av att regimen där fått världssamfundets godkännande att vara den legitima företrädaren för ett och ett enda Kina.

När omvärlden 1971 genom generalförsamlingens resolution 2758 bytte ut Republiken Kina (Taiwan) mot Folkrepubliken Kina som ständig medlem i FN:s säkerhetsråd, var det ett naturligt uttryck för vilka världens stormakter, dessutom kärnvapeninnehavare, faktiskt var och är. Att Taiwan ställdes utanför FN:s medlemsskara berodde däremot, på att varken Peking eller Taipei kunde acceptera mer än en företrädare för Kina i FN:s medlemskrets. Detta accepterades av ett realpolitiskt världssamfund. Historien visar däremot, med såväl Tyskland som Korea, att någon entydig enstatsdoktrin inte finns internationellt etablerad. Till historien hör naturligtvis också att varken regeringen i Peking eller den i Taipei vid den tidpunkten hade någon demokratisk legitimitet.

Idag är läget ett helt annat. Taiwan är det mest glädjande exemplet på att demokrati inte är ett västerländskt påfund utan något som har universell giltighet för människor runt om i världen. Allt tal om asiatiska värden som motargument mot krav på demokrati och mänskliga rättigheter i Ost- och Sydostasien har på Taiwan avslöjats. Det är auktoritära och odemokratiska politiska ledares rädsla för ett öppet och demokratiskt samhälle.

Presidentvalen i mars 1996 och mars 2000 liksom parlaments- och borgmästarvalen i december 1998 och parlamentsvalen i december 2001 var alla mönsterexempel för Asiens många hel- eller halvdiktaturer. I borgmästarvalen i Taiwans två största städer 1998 segrade utmanaren på samma sätt som i presidentvalet i mars 2000. I Taiwans direktvalda parlament är 20 % av de valda kvinnor i klar kontrast till förhållandena i de flesta andra asiatiska parlament. I detta avseende borde därför inte EU och dess medlemsstater behöva hymla. Tvärtom bör exemplet Taiwan lyftas fram och på alla sätt stödjas och uppmuntras, oavsett hur mycket regimen i Peking uttrycker sina hot.

Frågan om människor av kinesiskt ursprung önskar leva i en eller flera statsbildningar kan bara avgöras av dessa människor i fria och demokratiska former. Även om principen om ett Kina lever vidare, kan den aldrig med någon automatik ge regimen i Peking något slags ensamföreträdarrätt. Det saknar den varje demokratisk legitimitet för. Om och när folken i Kina och i Taiwan önskar återförenas kan det endast ske genom att de båda folken i fria och demokratiska former tar ställning för detta. På den punkten måste världssamfundet också vara entydigt.

FN skall bestå av företrädare för världens alla stater. Tyvärr tvingas vi acceptera att alla stater inte är demokratiska och att deras företrädare därför inte alltid har demokratiskt legitimitet. Det kan emellertid inte vara acceptabelt att en stabil statsbildning med demokratisk styre och legitimitet ställs utanför världssamfundet. Taiwan hör hemma också i FN:s gemenskap om landet önskar söka medlemskap.

Exemplen på hur man redan under kalla kriget kunde hantera två Tyskland och två Korea visar att det inte kan finnas några formella hinder för Taiwans fulla deltagande i folkgemenskapens institutioner. Även seriösa försök att ge Taiwan plats i världshälsoorganet WHO har stoppats, trots att detta FN-organ inte bara har självständiga stater i sin skara. I WHO är det tydligen viktigare att brännmärka sionism som rasism än att låta ett lysande exempel på demokratins livskraft få lämna sitt bidrag i kampen för internationell hälsa. Enda hindret är Pekings maktpolitik. Det bör vi inte medverka till att dölja.

Inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU bör Sverige verka för att det demokratiska Taiwan ges plats i FN vid sidan av Folkrepubliken Kina till dess att folken i Kina och på Taiwan i demokratiska val kan ta ställning till sin eventuella gemensamma framtid. Inför generalförsamlingens öppnande hösten 2003 väcktes åter frågan av ett antal medlemsstater att låta utreda Taiwans representation i FN. Frågan föll som vanligt på Kinas veto. Varken Sverige eller EU stod bakom ansträngningarna att bereda plats för Asiens mest vitala demokrati och dess 23 miljoner invånare i FN-familjen. Sverige och EU bör i fortsättningen aktivt stödja detta förslag. Det avser också frågan om Taiwans representation i olika underorgan, vars medlemskår inte endast består av erkända statsbildningar.

Stockholm den 7 oktober 2003
Carl B Hamilton (fp)
Cecilia Wigström (fp)	Birgitta Ohlsson (fp)
Lars Leijonborg (fp)	Gunnar Nordmark (fp)
Gabriel Romanus (fp)