Kommunal näringsverksamhet

Motion 2001/02:K305 av Christel Anderberg (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunal näringsverksamhet.

2. Riksdagen beslutar att hos regeringen begära en översyn av 2 kap. 7 och 8 §§ kommunallagen i enlighet med vad i motionen anförs.

3. Riksdagen beslutar att hos regeringen begära en översyn av kommunallagens regler om laglighetsprövning i enlighet med vad i motionen anförs.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sanktioner vid domstolstrots.

Inledning

De allmänna bestämmelserna om primärkommunernas och landstingens näringsverksamhet återfinns i 2 kap. 7 och 8 §§ kommunallagen. Enligt 7 § får kommuner och landsting bedriva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster, t.ex. elverk, renhållningsverk och trafikföretag, åt medlemmarna i kommunen. Vidare får kommunerna enligt 8 § genomföra åtgärder för att främja näringslivet i kommunen. Individuellt stöd till enskilda näringsidkare får lämnas bara om det finns synnerliga skäl till det.

Trots kommunallagens till synes restriktiva regler bedriver kommuner och landsting i dag en omfattande näringsverksamhet, både till omfång och vad gäller utbud av varor och tjänster. Det handlar bl.a. om bostadsbolag, videouthyrning, solarieverksamhet, kaféer, resebyråer etc. Gemensamt för dessa olika näringar i kommunal regi är att de bedrivs med hjälp av skattepengar, d.v.s. pengar som annars skulle kunna användas till att förstärka och finansiera andra för kommuner och landsting mer naturliga verksamhetsområden, som t.ex. skolan och sjukvården.

Riktiga jobb och småföretag slås ut av skattesubventionerad kommunal verksamhet. Det finns en lång rad exempel på näringsverksamhet som bedrivs i bolag eller förvaltningsform med kraftiga skattesubventioner. Det tvingar de privata småföretagen att konkurrera med verksamheter som bedrivs på helt andra ekonomiska villkor. Småföretagarna tvingas att med sina egna skattepengar betala den konkurrerande kommunala verksamheten. Kommunal näringsverksamhet innebär också ett stort risktagande för skattebetalarna.

Kommunala bolag är ett växande demokratiproblem, eftersom medborgarna saknar fullgod insyn och möjlighet att laglighetspröva en femtedel av den verksamhet som garanteras av deras egna pengar. Alltför ofta söker kommunerna genom bolagsbildningar att kringgå kommunallagens restriktioner (offentlighetsprincipen, självkostnadsprincipen, lokaliseringsprincipen och likställighetsprincipen) och ge sig ut på en marknad där de inte hör hemma.

Kommunerna har under senare tid fått ett större ansvar för att avhjälpa öppen arbetslöshet. Inte sällan löser de problemen genom att engagera de arbetslösa i någon form av serviceverksamhet. Sådan serviceverksamhet konkurrerar ofta med privata företag, t.ex. caféer, bagerier och tapetseriverkstäder. Kommunernas syfte må vara gott men de vill inte inse att de genom sitt agerande hotar slå ut befintliga privata serviceföretag, ödelägga tillvaron för hårt arbetande småföretagare och rejält försämra förutsättningarna för nya företag.

Den skattesubventionerade näringsverksamheten har lett till att konkurrensen mellan privat näringsverksamhet och kommunala bolag har snedvridits till de privata näringsidkarnas nackdel. Såväl i riksdagen som i den allmänna debatten har ifrågasatts om utvecklingen av den kommunala näringsverksamheten är förenligt med kommunallagens och konkurrenslagens bestämmelser.

Från företrädare för Konkurrensverket har uppgivits att verket dagligen får samtal från förtvivlade småföretagare som utsätts för illojal konkurrens från offentliga organ, vilka upplevs ha enorma finansiella muskler. Konkurrensverket accepterar inte sammanblandningen av myndighetsutövning och producentverksamhet på en konkurrensutsatt marknad.

Tvärt emot allt tal i dag om att kvinnlig företagsamhet skall stödjas är det i själva verket främst kvinnor som drabbas av den illojala konkurrensen. Kvinnor driver nämligen ofta företag inom sådana områden som kommunerna är mest benägna att ge sig in på.

Kritik har också riktats mot medborgarnas ringa möjligheter att få till stånd en laglighetsprövning av kommunernas näringsverksamhet. Om en kommun eller ett landsting bestämmer sig för att i förvaltningsform eller via bolag gå ut på den öppna marknaden och sälja tjänster som ligger i kommunallagens utmarker kan visserligen en innevånare i kommunen begära laglighetsprövning genom att överklaga beslutet. Dock kvarstår en rad problem.

För det första krävs ett formellt kommunalt beslut att överklaga. Om en kommunal enhet exempelvis inleder en försäljningsverksamhet på den öppna marknaden, utan något formellt beslut om saken, finns det inte något beslut att laglighetspröva. Ett beslut skall överklagas inom tre veckor efter det att beslutet har justerats. Om kommunen t.ex. anslår pengar till ett kommunalt bolag, som efter en månad visar sig använda pengarna på ett otillåtet sätt, kan beslutet inte längre överklagas. Beslut som fattas av kommunala bolag kan normalt inte överklagas.

En kommun kan heller inte tvingas att rätta sig efter ett domstolsavgörande och om det inte rör myndighetsutövning finns inte någon straffrättslig eller civilrättslig sanktion att tillgripa mot kommunen.

Två exempel från Dalarna

I Borlänge kommun, där Socialdemokraterna haft makten under väldigt många år, finns flera flagranta exempel på kommunal näringsverksamhet som rimligen inte står i överensstämmelse med kommunallagens regler. Här följer två:

Det kommunala bageriet

Borlänge kommun driver ett bageri där man sysselsätter arbetslösa personer, i huvudsak vuxna. Kraftiga kommunala subventioner gör att man kan dumpa priserna på brödmarknaden. Ett privat bageri med 50 anställda har ingen möjlighet att konkurrera med det kommunala bageriets priser. Det privata bageriet har att välja mellan att lägga ner verksamheten eller flytta till en annan kommun. Sedan har Borlänges skattebetalare ytterligare 50 personer att bekosta arbetsmarknadspolitiska åtgärder för.

Det kommunala vandrarhemmet

Två arbetslösa personer gick på kurser och uppmuntrades att starta eget, eftersom det behövde skapas nya arbetstillfällen. De startade ett vandrarhem i Borlänge. Vad de inte insåg var att kommunens egna vandrarhem var deras svåraste konkurrent. Sistnämnda går med flera hundra tusen kronor i underskott varje år, vilket täcks med skattepengar. Tack vare de kommunala subventionerna kan kommunens vandrarhem hålla sig med en prisbild och en marknadsföring som det privata vandrarhemmet omöjligt kan konkurrera med.

Så här borde det inte få gå till.

Kommuner skall inte bedriva näringsverksamhet

Bristen på sund konkurrens på lika villkor för alla aktörer på en marknad är ett av de stora och växande problemen i den svenska samhällsekonomin. Dåligt fungerande konkurrens kostar de svenska hushållen omkring 180 miljarder kronor årligen enligt vissa beräkningar. Bättre fungerande konkurrens är av avgörande betydelse för att förbättra effektiviteten, dynamiken och tillväxten i vår ekonomi. En ökad, effektivare och mer rationell produktion av varor och tjänster i konkurrenskraftiga företag ger upphov till nya arbetstillfällen och ökade skatteintäkter. Därmed ökar förutsättningarna att välfärden i samhället skall kunna öka.

Kommuner och landsting skall avveckla den näringsverksamhet de bedriver och överlåta denna till den privata sektorn. Detta gäller oavsett om näringsverksamheten sker i bolags- eller förvaltningsform. Den kommunala beskattningsrätten får inte användas som de kommunala bolagens eget kapital och inte till att skapa en osund konkurrens.

Då kommunallagens nuvarande regler om kommunal näringsverksamhet kan tolkas så extensivt som för närvarande sker är det uppenbart att dessa bestämmelser behöver skärpas.

Möjligheterna att överklaga kommunala beslut måste ses över. Laglighetsprövning enligt 10 kap kommunallagen, tidigare kallat kommunalbesvär, är det rättsmedel som står till buds för att garantera kompetensreglernas efterlevnad. Lagstiftningens effektivitet lämnar en del övrigt att önska.

Laglighetsprövningen sker i länsrätt på initiativ av en eller flera kommunmedlemmar som inte behöver vara personligen berörda. Företag som är verksamma i en kommun är inte automatiskt kommunmedlemmar. Detta tvingar i många fall företag att ta hjälp av sina anställda för att kunna få ett kommunalt beslut prövat. Det är inte en tillfredsställande ordning. Utöver kommunmedlemmar borde var och en, fysisk som juridisk person, som direkt berörs av ett kommunalt beslut äga rätt att överklaga det.

Kommunallagens regler om laglighetsprövning är inte särskilt ändamålsenliga för frågor angående den kommunala kompetensen. Den som klagar måste rikta in sig på ett beslut. Det går inte att klaga över en viss verksamhet. Överklagandet måste ske inom tre veckor från den dag då det tillkännagavs på kommunens anslagstavla att beslutsprotokollet justerats. Sedan beslutet har vunnit laga kraft är rätten att överklaga det uttömd, även om verksamheten i fråga pågår för fullt. Större delen av den icke kompetensenliga verksamhet som bedrivs runt om i Sverige kan därför inte angripas.

Det är mer sällan som de för samhället negativa effekterna av kommunal verksamhet på privata marknader uppenbaras redan inom de tre veckor man har på sig för att anföra besvär. Många skadliga beslut blir därför aldrig föremål för prövning. Det borde därför införas en möjlighet att överklaga inte bara kommunala beslut utan också kommunala verksamheter. Alternativt kan man införa en kompletterande regel enligt vilken besvärstiden räknas inte bara från beslutsdatum utan också från den dag då de negativa effekterna av ett beslut eller en verksamhet visar sig för någon kommunmedlem eller någon som berörs därav.

För att här föreslagna regler skall bli effektiva krävs också att vi inför bestämmelser om effektiva sanktioner för kommuner som trotsar domstols beslut. Sanktionerna bör också kunna träffa kommunpolitikerna. Principen om det kommunala självstyret kan rimligen inte anses omfatta kommunal verksamhet som står i strid mot kommunallagens regler.

Stockholm den 5 november 2001

Christel Anderberg (m)