Kommunikationer samordnade med det regionalpolitiska målet

Motion 1988/89:T232 av Ulla Orring (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89: T232

av Ulla Orring (fp)

Kommunikationer samordnade med det
regionalpolitiska målet

Regionalpolitikens främsta mål måste vara att skapa likartade villkor och
möjligheter för människans välfärd i hela landet.

Tyvärr måste konstateras att de högt ställda målen i praktiken inte
infrias och framför allt genom att olika sektorsområden som påverkar
regionalpolitiken inte samordnas utan drar åt olika håll.

Därmed undanrycks förutsättningarna för en konsekvent regionalpolitik.

Regionalpolitiken måste förstärkas så att infrastrukturen i glesbygden
kan bibehållas och inte utarmas och därmed förstärkas särskilt inom
kommunikationsområdet.

I Västerbotten är de stora regionalpolitiska problemen långa avstånd
såväl inom länet som till landet i övrigt. Till detta skall läggas att bebyggelsen
är utspridd över den stora ytan som länet representerar. Åtkomlighetsproblem
och dyra transporter drabbar både den enskilde och näringslivet.

Förbättrade kommunikationer spelar därför en avgörande roll för länets
kontaktmöjligheter, näringslivets utveckling, turismens framstegsmöjligheter
samt glesbygdens försörjning.

Därför är det nödvändigt ett måste att en aktiv samordning sker
mellan trafik och regionalpolitik.

Järnvägar

Riksdagens beslut om en ny trafikpolitik inför 1990-talet inger stor oro och
förebådar konsekvenser som drastiskt påverkar järnvägstrafiken med begränsad
turtäthet och nedläggning av vissa bandelar av strategisk betydelse
för länets kommunikationsnät.

Att trafikpolitiken befinner sig i en genomförandefas innebär nu ytterligare
försämrade villkor för SJ:s trafikanter i den norra regionen.

Om regionalpolitiken skall vara till stöd för den glest bebyggda norrländska
landsdelen, får inte försämringar på transportområdet komma till
stånd och dessutom benämnas som övergripande åtgärder i ett utjämnande
syfte.

Med den taxepolitik som SJ nu driver kommer det regionalpolitiska
utvecklingsarbetet i denna del av landet att försvåras.

Från området kring inlandsbanan transporteras stora mängder av tim

mer via tvärbanorna Arvidsjaur-Jörn, Stomman-Hällnäs-Vännäs till Mot. 1988/89
sågverk och andra industrier vid kusten. T232

Även slig-transporterna från Boliden till Skelleftehamn/Rönnskär har
hittills fraktats efter järnvägen men på grund av SJ:s taxesättning kommer
förmodligen dessa transporter att överföras till landsvägstrafik. För sträckan
Bastuträsk Skelleftehamn/Rönnskär skulle det innebära att ytterligare
40 50 långtradare per dag kommer att trafikera landsvägarna med
konsekvenser för både miljö och trafiksäkerhet.

En omläggning av timmergodstransporter från tvärbanan Stomman

Vännäs skulle i sin tur föra med sig ytterligare ca 60 timmerbilar per dag
efter E 79, som saknar kapacitet för en sådan trafikmängd.

De stora skillnader ifråga om banavgifter som råder för SJ:s järnvägslinjer
kommer att slå ut trafiken efter inlandsbanan och tvärbanorna.

Det måste bli en uppgift att inom regionalpolitiken dels åstadkomma en
samordning av insatser för bättre kommunikationer och dels utvärdera
effekterna av eventuella förändringar inom SJ:s trafikområde. Åtkomlighetsproblem
får ej drabba den enskilde och näringslivet ensidigt i Västerbotten.

Taxesättning bör revideras i syfte att åstadkomma jämnare och lägre
priser. Regeringen bör återkomma till riksdagen med konkreta förslag.

Även sovvagnstrafiken på övre Norrland måste bibehållas som en statsangelägenhet
genom banverket. Även sovvagnar till Lycksele måste kunna
erbjudas. Den nyligen elektriferade bandelen VännäsUmeå bör även
framledes ingå i stomnätet. Det är viktigt för SJ att upprätthålla anslutningstrafiken
mellan huvudbanenätet och en ort som Umeå med stort
presumtivt reseunderlag.

Möjligheterna till transportstöd bör ses över. Transportstödet utgör ett
viktigt regionalpolitisk instrument. F. n. erhåller träindustrin transportstöd
då däremot gruvindustrin saknar stöd för transporter för slig bl.a.

Nuvarande bestämmelser om transportstöd bör revideras med sikte på
att även gruvindustrin kan komma i åtnjutande av ett transportstöd.

Järnvägen borde ha förutsättningar att vara ett konkurrenskraftigt transportmedel
i framtiden. Ju större hänsyn som tas till energiförbrukningen
och kostnader för miljön, desto bättre kan järnvägen hävda sig i konkurrensen
med vägtransporter. Detta kräver även investeringar i form av
fortsatt upprustning av stambanan norr om Ånge.

Vägarna

Västerbotten har Sveriges längsta vägnät med 920 mil statsvägar, 450 mil
enskilda vägar och därav 400 mil grusvägar. Dessutom finns 1400 mil
skogsbilvägar.

Anslagen till vägbyggande har minskat drastiskt under senare år, både
vad avser ordinarie anslag och särskilda medel.

Effekterna har drabbat näringslivets transporter hårt. Under vissa år är
mer än 30% av länets statsvägnät ej farbara för tunga transporter på grund
av bärighetsproblem under tjällossningen.

De långa avstånden i länet innebär stora kostnader för underhållet.

Enbart vinterväghållningen beräknas kosta 50 milj.kr. per år, grusvägsun- Mot. 1988/89
derhållet 40 milj.kr., broar och färjor 10 milj.kr. och beläggningsunderhål- T232
let 60 milj.kr. per år.

För länets glesbygdsområde ser framtidsmöjligheterna mörka ut för att
åstadkomma en standardhöjning på de lågtrafikerade vägarna. För turismen
innebär låg vägstandard ett svårt hinder och att dessutom möta
konkurrens från mer centralt belägna turistorter.

En grov inventering av länsvägnätet visar att en tredjedel av länets vägar
har brister året om för en bekväm resa/åkkomfort.

Om ett livskraftigt och differentierat näringsliv i länet skall finnas och
om turism ska kunna expandera behövs en hög och jämn standard på
vägnätet. Så är inte fallet idag. Därtill skall läggas behov av att även stärka
förbindelserna mellan grannländerna Norge och Finland genom förbättrade
tvärkommunikationer med en god vägstandard.

Om det trafikpolitiska målet är att tillförsäkra landets olika delar en
någorlunda likvärdig trafikstandard måste därmed Västerbottens vägnät
ges en ökad prioritet med ett kraftigt tillskott av ekonomiska medel från
det statliga väganslaget.

Inom länet finns t. ex. 15 mil väg där hastigheten begränsas på grund av
sämre framkomlighet till 50 eller 70 km/timme. Vägbredden är mindre än
9 meter och vägen går dessutom genom tättbebyggda samhällen. Det är
framförallt E 79 - Blå vägen - och särskilt kan sträckan mellan Vännäs
och Lycksele nämnas, där en 6 km lång sträcka av vägen är endast 6,5
meter bred och därmed utgör en stor trafikfara. Blå vägen ombesörjer
redan idag tung lastbilstrafik med timmertransporter och förväntas bli
ytterligare belastad om godstrafiken på tvärbanan StommanVännäs
läggs ner.

Planer för upprustning av E 79 måste prioriteras och med en ny bro över
Ume-älven vid Lycksele.

Nuvarande vägnät kräver dessutom mer av insatser för nerslitna beläggningar,
broreparationer och grusvägsunderhåll för den framtida framkomligheten
på västerbottensvägarna.

Det finns förutom E 79 en rad av andra vägar som snarast behöver
upprustas t. ex. kring Bjurholm-Västanfjällsvägen och sträckan mellan
Vindeln och Botsmark.

Omkring 75% av allt resande uttryckt i personkilometer sker på vägarna
med bil. Större delen av biltrafiken sker på landsbygden eftersom det inte
finns något annat alternativ för att komma till arbetsplatsen, till skolan
och till butiken. Därför är en god vägstandard väsentlig för landsbygdsbefolkningen.

Anslaget för länsvägarna och för ökad bärighet bör för Västerbottens del
uppräknas med 10 milj.kr., vilket kan ske genom omfördelning.

Sammanfattningsvis är både ett fungerande järnvägs- och vägsystem en
förutsättning för att åstadkomma regional balans och efterlevnad. Om
behovet av en tillfredsställande samhällsfunktion skall tillgodoses, kan
endera systemet endast i begränsad omfattning ersätta det andra. Oftast
handlar det däremot om ett komplement.

För att utveckling av Västerbotten krävs utveckling av kommunikatio- Mot. 1988/89
nema ej avveckling. T232

Hemställan

Med anledning av det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en starkare samordning mellan
regionalpolitik och trafikpolitik för att uppnå ett transportsystem i
Västerbotten som knyter samman både länets och landets olika
delar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna om
behovet av en revidering av SJ:s taxepolitik för att uppnå en utjämning
i regionalpolitisk! syfte,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna om en
revidering av transportstödet med hänsyn till gruvindustrin,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
sovvagnstrafiken till övre Norrland garanteras av staten och därmed
även sovvagnstrafik till Lycksele,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om behovet av fortsatt upprustning av stambanan norr om
Ånge,

6. att riksdagen som in mening ger regeringen till känna vad som
anförts om tvärbanornas betydelse för den regionala utvecklingen
inte minst för transport av tungt gods,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om behovet att sträckan Vännäs Umeå tillförs stomnätet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
ytterligare 10 miljoner bör tillföras väganslaget i Västerbotten genom
omfördelning av det totala anslaget som står till vägverkets
förfogande.

Stockholm den 25 januari 1989

Ulla Orring (fp)

12