Kommunikationerna i Värmland och norra Dalsland

Motion 1990/91:T255 av Kjell Ericsson och Jan Hyttring (c)

Ett väl fungerande transport- och
kommunikationssystem är av den allra största betydelse för
vårt lands och vår regions möjligheter att existera och
utvecklas. Detta gäller inte minst i ett glesbygdsbetonat län
som Värmland.

Eftersom stora delar av vårt kommunikationssystem är
både undermåligt och otillräckligt måste det ske kraftfulla
satsningar både på vägar, järnvägar, flyg och
telekommunikation.

Vi vet att effektiva godstransporter minskar
näringslivets kapitalbindning. Persontransportsystemet är
vitalt för många samhällsfunktioner, bl a för samverkande
arbetsmarknader och för att minska bygders sårbarhet vid
konjunktursvängningar. I denna motion redovisar vi
behovet av ytterligare satsningar på kommunikationer.
Härtill redovisas olika kommunikationsfrågor i centerns
partimotion om satsningar på infrastrukturen. Även i
centerns motion om regionalpolitik redovisar vi åtgärder för
att förbättra länsvägnätets grusvägar m.m. För värmländskt
vidkommande redovisas även i en flerpartimotion -- c, m
och fp -- förslag på åtgärder för att förbättra länets
kommunikationer.

Vägar

Värmland har ett vidsträckt vägnät av riksvägar,
länsvägar och grusvägar. Många av dessa vägar är av
undermålig standard och behöver kraftiga förbättringar.
Även nyinvesteringsbehovet är stort. Därför är de medel
som regeringen föreslagit till vägnätet klart otillräckliga.
Centern har i sin partimotion om infrastrukturella
satsningar anslagit en betydligt större ram till vägar än vad
regeringen föreslagit i budgetpropositionen. Detta skulle
därvid även ge Värmland ett betydligt större anslag för
satsningar i kommunikationssystemen.

I centerns särskilda motion om regionalpolitiken föreslås
för nästa budgetår 1 000 milj kr för upprustning och
beläggning av länsvägnätets grusvägar. Under en 10-
årsperiod föreslår vi från centerpartiets sida 1 000 milj kr
årligen för detta ändamål. Dessa medel skall vara
''öronmärkta'' för grusvägnätet. Får centern gehör för detta
förslag kommer det att utfalla ca 30 milj kr årligen till det
värmländska grusvägnätet. Detta belopp erfordras om de
många mil vältrafikerade grusvägar som finns i Värmland
skall kunna rustas upp. Både för enskilda som bor efter
angivna vägar och inte minst för alla skogstransporter är det
angeläget att grusvägarna förbättras.

I övrigt hänvisar vi till den flerpartimotion -- c, m, fp --
där vi tar upp både Europavägar och riksvägar.

Det erfordras stora satsningar på det värmländska
vägnätet. Därför är de medel som vägverket i Värmlands
län har fått sig tilldelade för den närmaste 10-årsperioden
högst otillräckliga. De ca 140 miljoner som länet har
tilldelats för byggande av riksvägar under perioden borde i
stället minst ha varit 1,4 miljarder. Till
länstrafikanläggningar har anslagits ca 180 milj kr när
behovet är ca 700 milj kr utöver de ca 30 miljoner som vi
föreslagit för grusvägar. Således är anslagen till de
värmländska vägarna alltför knappa.

Järnvägen Åmål--Svanskog

På sträckan Svanskog--Åmål går i dag godstransporter
från Svan Board Masonite i Svanskog för vidare befordran
på banan Karlstad--Göteborg.

Banans underhåll är kraftigt eftersatt, vilket gör att både
axeltryck och hastighet är nedsatt. Trots detta fraktas idag
ca 30 000 ton gods på den aktuella sträckan, ca 2,5 mil.

Företaget Svan Board Masonite har med skärpa
framhållit vikten av att banans framtid säkras och att en
ombyggnad för höjning av axeltrycket från 16 till 22,5 ton
är nödvändig för att i framtiden tillgodose kundernas krav
på rationella, effektiva och kostnadsbesparande
transporter.

Banverket, Västra regionen, har gjort en objektanalys
av länsjärnvägen Åmål--Svanskog. Härvid har föreslagits
en upprustning och rälsbyte. Åtgärden syftar till att undvika
framtida axellastbegränsningar och att höja största tillåtna
axellast till 22,5 ton och max hastighet till 40 km/tim.

Kostnaden för en sådan upprustning har beräknats till 20
milj kr i 1990 års penningvärde. Upprustningen föreslås
därvid ske under en fyraårsperiod med början 1991.
Medelsbehovet skulle då vara ca 5 milj kr.

Eftersom företaget Svan Board Masonite f n är det enda
som trafikerar banan gör detta att företaget är mycket
järnvägsinriktat och att planering, utlastning och
transportapparat är uppbyggda för i första hand
järnvägstransporter. Genom en nedläggning av banan
skulle företaget tvingas föra allt gods på bil från Svanskog
på en väg som redan i dag är undermålig. Detta skulle vara
till allvarlig skada för företagets konkurrenskraft bl a på
grund av ökade kostnader för hela utlastnings- och
transportledet.

Svan Board Masonite har ca 250 anställda och är som
enda industri i Svanskog av mycket stor betydelse för
bygderna i sydvästra Värmland och norra Dalsland.

I samband med nedläggningen av bandelen Årjäng--
Arvika har närliggande sågverk, Högboda industrier i
Töcksfors och Långserud samt Årjängs såg i Årjäng tvingats
utlasta sitt gods i Charlottenberg. De angivna företagen har
under en övergångstid efter järnvägsnedläggelsen haft
transportbidrag. Detta bidrag utgår nu ej längre, varför
företagen uttalat intresse av att utlasta från Svanskog, som
skulle innebära ett klart kortare avstånd från sågverken.
Detta tillskott skulle medföra ytterligare ca 5 000 ton per år
med möjligheter till utökning.

Sammanfattningsvis så är det en nödvändighet att en
upprustning kommer till stånd. Det är också både
samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt en riktig
investering. På grund av de alltför otillräckliga anslag som
vägverket i Värmlands län förfogar bör ytterligare 20 milj
tillföras för att genomföra ovannämnda projekt.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökade väganslag till
Värmland,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upprustningsbehovet av
järnvägen Åmål--Svanskog.

Stockholm den 24 januari 1991

Kjell Ericsson (c)

Jan Hyttring (c)