Kommunikationerna i Västerbotten

Motion 1990/91:T239 av Ulla Orring (fp)

Till de grundläggande regionalpolitiska problemen i
Västerbottens län hör de långa avstånden. Det gäller såväl
inom länet som i kontakter med övriga landet. Problemet
med de dyra transporterna och den bristande åtkomligheten
drabbar både den enskilde och näringslivet.

Förbättrade kommunikationer är nyckeln till utveckling
av länets näringsliv, arbetsmarknad, kompetensförsörjning
och kulturliv. Resurser måste nu på allvar sättas in för att
förbättra standard på järnväg, vägar, telekommunikationer
och för att även utveckla nya transportvägar. Ett rundare
Sverige måste förverkligas. Företagen i Västerbotten och i
Norrland får inte hamna i skuggan av Europa utan snabba
och pålitliga kommunikationer -- flyg, järnväg, vägar och
telenät måste finnas även för den nordliga regionen.

Vägar

I ett län som Västerbotten med stora avstånd och gles
bosättning har goda kommunikationer en avgörande
betydelse för samhällsutvecklingen. Västerbotten har
landets längsta allmänna grusvägnät -- drygt 400 mil -- och
Norrlandslänens största antal bofasta befolkning i glesbygd.
T.ex. bor det 6 000 människor i ll0 byar, där den allmänna
vägen inte är belagd genom bebyggelsen. Totalt har
Västerbotten även landets längsta vägnät med 920 mil
statsvägar och 1 400 mil skogsbilvägar.

De otillräckliga och minskande vägbyggnadsmedlen har
på senare tid varit mindre än hälften av 70-talets nivå.
Tilldelningen av beredskapsmedel har minskat kraftigt och
nu saknas tillräckliga medel för att åstadkomma nödvändiga
infrastrukturella vägförbättringar.

Vägbyggnationer ger, förutom en direkt
sysselsättningseffekt även positiva långsiktiga effekter
genom förbättrad infrastruktur.

Under en tioårsperiod har emellertid länet erhållit
landets lägsta bidrag för byggande och driftsunderhåll.
Effekterna av försummat vägunderhåll har inte uteblivit.
En grov inventering visar att en tredjedel av länets vägar har
brister året om. Under vissa perioder är mer än 30% av
länets statsvägnät ej farbart för tunga transporter på grund
av bärighetsproblem under tjällossning.

För framtiden kan inte detta förhållande få fortsätta.
Det innebär i slutänden ett enormt slöseri av en gång
investerade medel.

Vi måste ha bra vägar och även se till att samspelet
mellan regionerna i landet kan fungera. Till detta bör läggas
behovet av vägförbindelser även mellan grannländerna
Norge och Finland.

Det finns många svaga länkar i länets vägnät men jag vill
särskilt framhålla E 79 som speciellt under vintersäsongen
utgör en farlig transportsträcka. Om vinterturismen särskilt
från Finland skall uppmuntras måste vägstandarden höjas
betydligt. Vissa vägsträckor mellan Vännäs och Lycksele är
vägbredden endast 6,5 meter. Bron över Umeälven i
Lycksele håller inte Europastandard. E 79 -- Blå Vägen --
är en mycket viktig trafikpulsåder med betydande tung
lastbilstrafik -- speciellt tunga är timmertransporterna från
inlandet till kusten.

I årets budgetproposition saknas helt nya investeringar
för det statliga vägnätet i Västerbotten.

Man kan knappast påstå att E 4 genom Västerbotten
håller Europastandard. En rad delsträckor behöver både
breddas och förnyas på annat sätt.

Överhuvudtaget har inga ekonomiska medel anvisats i
årets budgetproposition till E 4 i Norrland förutom sträckan
Sörberga--Torsboda.

Vid sidan av de uppräknade europavägarna finns i länet
en rad grusvägar som snarast behöver upprustas t.ex.
Bjurholm--Västanfjällvägen, Vindeln--Botsmark m.fl. I
Västerbotten utgör fortfarande bilen det viktigaste
transportmedlet. Ca 85% av allt resande på vägarna sker
per bil. Kollektivtrafiken kan aldrig byggas ut för att
anpassas till behovet på grund av den låga
befolkningstätheten framförallt i inlandet.

Sammantaget behövs en ny beräknings- och
finansieringsmodell med ökade anslag till vägbygge och
underhåll av befintliga vägar i Västerbotten.

Det behövs också pengar till brobyggande i länet.

Anslaget till länsvägar måste uppräknas så att särskilt
program för förbättringar av länets grusvägnät kan
åstadkommas.

Vägarna E 79 och riksväg 88 bör ingå i ett nationellt
stamvägnät.

Beredskapsmedel som tidigare i stor utsträckning
använts till förbättringar och upprustning av vägnätet bör
nu återanvändas för vägarna i länet.

Järnvägen

Järnvägsnätet är dåligt utvecklat i Västerbotten och
motsvarar långt ifrån behovet särskilt med tanke på snabba
och miljövänliga kommunikationer.

Enligt min uppfattning bör järnvägen ha förutsättningar
att vara ett konkurrenskraftigt transportmedel även i
framtiden. Energiförbrukning och kostnader för miljön
kommer i framtiden att ännu mer påverka valet av
transportmedel och då innebär spårbunden trafik en klar
fördel.

Årtionden av bristande underhåll och bristande intresse
från statsmakternas sida har menligt inverkat på
järnvägsnätet i Västerbotten. Norra stambanan -- själva
pulsådern -- genom länet har varit en svag länk på grund av
det eftersatta underhållet. Nu kommer viss upprustning att
ske men tyvärr alltför sent.

Norra stambanan klarar inte i dagens läge uppgiften som
godstransportör. Det ökade godsflödet medför
kapacitetsproblem och det föreligger även svårigheter för
SJ att leverera godsvagnar för transporter.

Trots investeringsplan för att öka kapaciteten, kommer
stambanan inom snar framtid att ha nått kapacitetstaket.

En ytterligare negativ faktor gäller persontrafiken där
nu efter förhandlingar genom transportrådet
sovvagnstrafiken till och från Norrland kommer att minskas
med ett tåg på helgerna under vintersäsongen.

Den nya beslutsprocessen -- Länstrafikplanen, LTA-
planen -- som nu utgör grunden för planering och fördelning
av ekonomiska medel av anslagen länen emellan och inom
länen visar att angelägna projekt ställs mot varandra och
bristen på ekonomiska medel framträder i all sin nakenhet.

I Västerbotten finns en stark folkvilja att bevara och
upprusta länsjärnvägen Storuman--Hällnäs. Detta
projekt ställs mot Vägverkets önskemål om upprustning av
bl.a. Skråmträskvägen och Hissjövägen, i och för sig
berättigade önskemål.

Upprustning av tvärbanan Storuman -- Hällnäs måste
påbörjas före 1996, vilket enligt nuvarande beslut inte ryms
inom den givna länsramen.

Särskilda ekonomiska medel måste därför tillkomma för
upprustning av tvärbanan.

SJ som idag svarar för godstransporterna på banan
klarar inte konkurrenssituationen med banans nuvarande
skick.

Om upprustning av tvärbanan inte kan inledas senast
1996 är risken överhängande att transporterna upphör
inom några år och banan därefter läggs ner. Effekten blir då
en överföring av transporter -- i huvudsak tung
timmertrafik -- motsvarande 11 000--15 000 lastbilslass/år
till vägsektorn -- E 79 -- som idag har svårt att klara
nuvarande trafikbelastning.

Länet förlorar därmed också ett sammantaget
transportsystem och näringslivet i länet och speciellt dess
inland riskerar att slås ut.

Inlandsbanan

Inlandsbanan har behandlats särskilt i propositionen om
trafikpolitiken inför 90-talet på grund av sin speciella
karaktär. Banan är vare sig klassad som länsjärnväg eller
stamjärnväg. En särskild utredare har på regeringens
uppdrag granskat verksamheten med sikte på persontrafik
och turism. Granskningen av godstransporter ingick inte i
uppdraget. Regeringen föreslår nu i budgetpropositionen
att trafikhuvudmännen åläggs ett ansvar för
trafikförsörjningen och därmed överta trafiken på
inlandsbanan.

Någon samhällsekonomisk bedömning finns inte för
inlandsbanan. Nuvarande trafikvolymer speglar inte dess
möjligheter utan är delvis en följd av trafikens dåliga
utformning och bristen på medvetna satsningar.

Att inlandsbanan också förutom för persontrafiken har
ett stort värde för godstransporter och bl.a.
exportmöjligheter för sågade trävaror från
inlandssågverken beaktas inte. En stor volym högförädlade
torvprodukter transporteras numera även på banan från
Sveg söderut. Tillika transporteras bränsleflis och
industriflis.

Med inlandsbanan är framförallt viktig som turistled och
en symbol för inlandets strävanden att marknadsföra
sig som ett eget turistområde. Dessutom genererar
turisttrafiken välbehövliga intäkter till inlandets
servicenäringar och de 20 kommuner som den 130 mil långa
inlandsbanan passerar.

För att upprätthålla en kontinuerlig trafik med
spårbunden trafik bör inlandskommunernas ekonomiska
förening överta trafikansvaret och därmed de ekonomiska
medel som regeringen föreslår.

Övertagandet kan knappast ske under budgetåret 1991
utan det behövs ytterligare förberedelser.

Jag yrkar därför, i linje med den kommittémotion som
folkpartiet liberalerna lämnar till årets riksmöte, att
inlandsbanan under ytterligare ett år bedrivs med statliga
medel och i SJ:s regi med spårbunden trafik.

Planering och förhandling med inlandskommunernas
ekonomiska förening bör inledas snarast för ett
övertagande för deras del av trafiken den 1 juli 1992.

Bottniabanan

Starka miljöskäl talar nu för att järnvägen kan bli ett
slagkraftigt alternativ till bilåkandet.

För övre Norrlands kustland saknas idag järnvägen som
alternativ. En utbyggd Bottniabana via Sundsvall och
norrut över Umeå skulle effektivt sammanbinda
kustorterna och sammanföra breda arbetsmarknader och
dessutom svara upp mot kraven på en ökad godshantering.

Folkpartiet liberalerna har i annan motion föreslagit
investeringar i järnvägsnätet i storleksordningen 40
miljarder kr.

I den planen finns även Bottniabanan, en investering för
framtiden och för Västerbotten en positiv satsning, som jag
starkt förordar.

Flyget

Erfarenhetsmässigt får flygtransporterna en starkare
ställning ju längre reseavstånden är. I relationer mellan
Umeå--Stockholm går hälften av resorna med flyg.
Däremot mellan Sundsvall--Stockholm går endast 10%.

Tidigare förslag om ett nytt flygnav för att avlasta
trafiken på Arlanda har pekat på Sundsvall som alternativ.
Ett mer självklart alternativ utgör Umeå, som huvudort i
Norrland med universitet och regionsjukhus som i sig alstrar
många kontaktnät.

Inom länet finns förutom Umeå flygplats två flygplatser
med reguljär trafik, Lycksele och Vilhelmina.

Dessa flygplatser har haft stor betydelse för
kommunernas näringsliv.

Ett angeläget önskemål är därför att utveckla
flygtrafiken och bygga fler flygplatser i Västerbottens
inland.

Länets yta är sammantaget lika stor som Stockholms,
Uppsalas, Sörmlands, Östergötlands, Skaraborgs,
Älvsborgs samt Göteborg och Bohusläns.

Sedan många år finns ett angeläget krav från Storumans
kommun om en flygplats till Gunnarn.

Det finns redan ett militärflygfält i Gunnarn, som efter
vissa åtgärder skulle kunna användas för civilt bruk.
Flygfältet skulle kunna vara knutpunkt även för flygtrafken
från Kiruna och Gällivare för direktflyg till Arlanda.

Regionalpolitiskt skulle flygfältet även positivt förstärka
Sorsele och Tärnaby/Hemavanområdet.

Flygfältet i Gunnarn och driften av detsamma måste bli
en statlig angelägenhet.

Datakommunikationsnät

Till kommunikationsområdet hör ett bra
datakommunikationsnät. Telenätets kapacitet är avgörande
för företagens och de offentliga förvaltningarnas
användning av datateknik och överföring av stora
datamängder.

För att kunna vända utflyttningen från inlandet till
inflyttning behövs särskilt i inlandet en god framförhållning.
På vissa orter i länet t.ex. Kristineberg, Lycksele kommun
är behovet större än tillgången. Televerkets
utbyggnadsplaner måste även prioritera inlandskommuner.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av utvecklingen av
transporter och kommunikationer i Västerbotten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
behovet av att en ny planerings- och beräkningsmodell
införs så att Västerbotten skall få erforderliga medel för
underhåll, beläggningar och utveckling av länets vägar samt
för brobyggande,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade anslag till E 79 och E 4
samt till länsvägar inkl. grusvägnätet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att vägarna E 79 och riksväg 88 bör ingå i ett nationellt
stamvägnät,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beredskapsanslagen för
vägbyggandet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskilda anslag till tvärbanan
Storuman--Hällnäs,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Bottniabanan bör ingå i
kommande investeringsplan,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att staten avsätter ekonomiska
medel för drift av inlandsbanan och i SJs regi med
spårbunden trafik ytterligare ett år,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att förhandlingar upptas med
inlandsföreningarnas ekonomiska förening för deras
övertagande av driften och med ersättning från staten,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ett nytt flygnav bör läggas i
Umeå,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en flygplats i
Gunnarn för reguljär trafik.

Stockholm den 24 januari 1991

Ulla Orring (fp)