Kommunikationerna i Västerbottens län

Motion 1989/90:T231 av Ulla Orring (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:T231

av Ulla Orring (fp)

Kommunikationerna i Västerbottens län

En av grundförutsättningarna för utveckling i en region och samspel med
andra är bra och tillgängliga kommunikationer. För att utveckla näringsliv,
arbetsmarknad, kompetensförsörjning och kulturliv måste transportsystemet
fungera både för människor och gods.

Ett rundare Sverige får inte enbart vara en slogan. Resurser måste nu på
allvar sättas in för att med kraft nå resultat för Ett rundare Sverige.

Mer av bilismens skattepengar måste avsättas för bättre vägar. Företagen
i Västerbotten och i Norrland får inte hamna i skuggan av Europa utan vi
måste skaffa oss snabba och pålitliga transportvägar - det gäller både flyg,
järnväg och vägar.

Vägar

I ett län som Västerbotten med stora avstånd och gles bosättning har goda
kommunikationer en avgörande betydelse för samhällsutvecklingen. Västerbotten
har landets längsta allmänna grusvägnät drygt 400 mil - och Norrlandslänens
största antal boende i glesbygd. Totalt har Västerbotten även
landets längsta vägnät med 920 mil statsvägar och dessutom 1 400 mil skogsbilväg.

Anslagen till vägbyggande har minskat kraftigt under lång tid vilket inneburit
en stark kvalitetssänkning.

Under en tioårsperiod har länet, trots att man har landets längsta statsunderstödda
vägnät - 920 mil - erhållit landets lägsta bidrag för både byggande
och driftsunderhåll. En nedrustning som bildligt talat satt sina spår i vägbanan.

Vägverket i länet har undersökt behovet av upprustning av grusvägnätet.
Med ett årligt ökat tillskott av 75 milj. kr. dvs. 750 milj .kr. under en 10-årsperiod
skulle grusvägslängden minska med 70 mil från 410 mil till 340 mil.

Stamvägnätet omfattar enbart E 4. Om vi menar allvar med att sammanbinda
regioner - kust och inland - måste även genomgående vägar som E 79
och riksväg 88 ingå i ett nationellt stamvägnät.

Om ett livskraftigt och differentierat näringsliv i länet skall finnas och om
turism ska kunna expandera behövs en hög och jämn standard på vägnätet.
Så är inte fallet idag.

En grov inventering visar att en tredjedel av länets vägar har brister året

om. Under vissa år är mer är 30 % av länets statsvägnät ej farbara för tunga Mot. 1989/90

transporter på grund av bärighetsproblem under tjällossningen. T231

Därtill skall även läggas behovet av att stärka förbindelserna mellan
grannländerna Norge och Finland genom förbättrade tvärkommunikationer
med en god vägstandard.

Särskilt under vintersäsongen utgör E 79 en farlig transportsträcka.

Många av vinterturisterna kommer från Finland via Vasa-färjan till Västerbo
ttenfjällen. Vägstandarden håller inte måttet för att tillgodose en god trafiksäkerhet.
Särskilt vägen mellan Vännäs och Lycksele, där vägbredden under
en 6 km lång sträcka endast är 6,5 meter bred. E 79 - Blå vägen - är en
viktig trafikpulsåder med en betydande tung lastbilstrafik. Det finns förutom
E 79 en rad andra vägar som snarast behöver upprustas t.ex. Bjurholm-Västanfjällsvägen
och sträckan Vindeln-Botsmark m.fl. grusvägar, vars standard
är under all kritik.

I Västerbotten utgör bilen det viktigaste transportmedlet. Ca 85 % av allt
resande sker på vägarna med bil. Kollektivtrafiken kan inte täcka behovet
av resande till arbetsplatsen, skolan, butiken på grund av länets struktur.

Sammantaget behövs en ny beräkningsmodell för att Västerbotten skall få
erforderliga medel för ökad bärighet, underhåll, beläggningar och brobyggande.

Anslaget för länsvägarna bör därför uppräknas, vilket måste ske genom
omfördelning, budgetåret 90/91.

Vägarna E 79 och riksväg 88 bör ingå i ett nationellt stamvägnät.

För grusvägarna bör ett särskilt program för förbättringar upprättas.

Beredskapsanslagen som tidigare i stor utsträckning kunde användas till
förbättringar och upprustning av vägnätet bör nu åter användas på detta sätt
och i ökad utsträckning komma Västerbotten till del.

Järnvägen

Järnvägsnätet är dåligt utvecklat i Västerbotten och motsvarar långt ifrån
vad som krävs i ett modernt samhälle med snabba och miljövänliga kommunikationer.

Enligt min uppfattning bör järnvägen ha förutsättningar att vara ett konkurrenskraftigt
transportmedel även i framtiden. Energiförbrukning och
kostnader för miljön kommer i framtiden att mer påverka valet av transportmedel.

Norra stambanan har en avgörande roll framförallt som godstransportör.

Det ökade godsflödet har medfört kapacitetsproblem. Trots investeringsplan
för att öka kapaciteten och åtgärder därmed, kommer stambanan inom
snar framtid att nå kapacitetstaket.

SJ har för sin del lagt förslag till nya investeringar inför 2000-talet. I detta
ingår en utbyggnad av Bottniabanan, sträckan Kramfors-Umeå. Enligt min
åsikt bör nu på allvar prövas förutsättningar för att knyta samman Norrlandsstäderna
upp till Luleå med Bottniabanan.

En utredning bör tillsättas för att utreda allmänna förutsättningar men även
de finansiella och därmed pröva alternativa finansieringsvägar. Byggandet av
en Bottniabana skulle vidga möjligheterna att sammanföra breda arbetsmarknader
och svara upp mot kraven på en ökad godshantering.

Inlandsbanan måste även framgent räkna med ett solidariskt stöd från
samhället för dess fortsatta existens. Banan har betydelse både för den bofasta
befolkningen och för att öka framkomligheten till inlandet för turism.

Tvärbanorna skulle genom tillkomsten av Bottniabanan ges en ökad betydelse.
Tvärbanan Umeå-Vännäs-Vindeln-Lycksele-Storuman skulle tillsammans
med inlandsbanan kunna utgöra ett både vitalt och miljövänligt alternativ
till landsvägstrafik. Detsamma för sträckan Arvidsjaur till Rönnskärsverken/Skelleftehamn.

Staten måste även framgent gå in med ekonomiska medel för fortsatt drift
på länsjärnvägar och även för sovvagnstrafik upp till övre Norrland.

Transportstödet utgör ett viktigt regionalpolitisk instrument men från effektivitetssynpunkt
finns skäl att se över dess utformning. Idag erhåller t.ex.
träindustrin transportstöd men däremot inte gruvindustrin. De små och medelstora
företagens möjligheter att få tillgång till bra transporter med rimliga
priser måste stödjas. Även persontransportstödet har betydelse för de små
företagen med långa avstånd till marknaden.

Jag föreslår att en särskild utredning kommer till stånd för att senare lägga
konkreta förslag som riksdagen får ta ställning till.

Flyget får erfarenhetsmässigt en starkare ställning ju längre resan är. I relationer
mellan Umeå-Stockholm går hälften av resorna med flyg men mellan
Sundsvall-Stockholm endast 10 %.

Den interna Norrlandstrafiken behöver utvecklas ytterligare med tätare
turer.

Umeå fyller redan funktionen som ett flygnav inom Norrland genom sitt
läge och som lokaliseringsort för regionala funktioner, där särskilt universitetet
och regionsjukhuset skapar stora kontaktbehov. Luftfartsverkets årsredovisning
1987/88 visar att passagerarökningen via Umeå flygplats är den
kraftigaste i Norrland. Nu passerar årligen 0,5 milj. passagerare Umeå. Om
ett nytt flygnav för att avlasta trafiken på Arlanda skall etableras och om
tillgängligheten för människorna i norr skulle förstärkas så bör flygnavet placeras
i Umeå.

Men även behovet av förbindelser mellan de nordliga delarna av Sverige,
Norge och Finland måste stärkas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna betydelsen
av utveckling av transporter och kommunikationer i Västerbotten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet
av att en ny beräkningsmodell införs så att Västerbotten skall få erforderliga
medel för ökad bärighet, underhåll, beläggningar för vägarna
och för brobyggande,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en omfördelning av anslaget till länsvägarna för
budgetåret 1990/91,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att vägarna
E 79 och riksväg 88 bör ingå i ett nationellt stamvägnät,

Mot. 1989/90

T231

14

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett särskilt
åtgärdsprogram för förbättringar av grusvägarna tillkommer,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om beredskapsanslagen för vägbyggandet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att utreda
förutsättningarna för byggandet av Bottniabanan och därmed även
pröva alternativa finansieringsvägar,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att inlandsbanan
fortsättningsvis bör erhålla statligt ekonomiskt stöd,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ekonomiskt stöd till drift av tvärbanorna och sovvagnstrafiken
till Norrland,

10 att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
utredning om transportstödets utformning tillsätts,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett
nytt flygnav bör förläggas till Umeå.

Stockholm den 25 januari 1990

Ulla Orring (fp)

Mot. 1989/90

T231

15