Kommunikationerna i Västerdalälvens dalgång

Motion 1989/90:T205 av Lars De Geer (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

av Lars De Geer (fp)

Kommunikationerna i Västerdalälvens dalgång

Mot.

1989/90

T205-209

&

Västerdalälvens dalgång har under senare år kommit att ligga utanför många
av de stora regionalpolitiska satsningarna, trots att stora delar av densamma
ligger inom nuvarande regionala politiska stödområden. Men dalgången berörs
inte av det s.k. Bergslagspaketet och kommer endast delvis att inräknas
i den regionalpolitiska kommitténs område Inlandet. Det synes därför motiverat
att motionsvägen ta upp dalgångens för närvarande i särklass viktigaste
problem, nämligen kommunikationerna.

Under de senaste 20 åren har framför allt tre händelser inträffat, som i hög
grad aktualiserat kommunikationerna i Västerdalälvens dalgång, nämligen i
korthet följande:

1. Nedläggandet av Västerdalälvsbanans del Malungsfors - Särna.

2. Nedläggande av Västerdalälven som flottled.

3. Den våldsamma expansionen av vinterturism och hotell- och restaurangverksamheten
i Sälenfjällen.

Med vetskap om vad som idag hänt i Sälenfjällen - Sveriges närmaste fjällområde
- kan man idag med efterklokhetens visdom fastslå, att järnvägsnedläggningen
var förhastad. Detta omdöme gäller med säkerhet sträckan
Malungsfors-Lima-Sälen, medan banan Sälen-Särna knappast skulle behövas
ens i dag.

Flottningens upphörande i hela Dalälvens flodområde har till allra största
delen på ett utmärkt sätt ersatts av att virkestransporterna i stället via virkesterminaler
förts över till järnvägarna. Norr om den nordligaste virkesterminalen
i Västerdalälven, belägen i Malungsfors, har dock frånvaron av järnväg
medfört att flottgodset idag helt går på lastbil. Liksom för övrigt även det
sågade virket från det relativt stora sågverket i Transtrand (Fiskarheden).

I dag är det helt uppenbart - och har varit det i flera år - att hela kommunikationssystemet
i Västerdalälvens dalgång måste byggas ut och/eller förstärkas
för att inte bygdens hela utveckling skall försämras på ett utomordentligt
negativt sätt. Vad som framför allt erfordras är några strategiskt viktiga beslut,
som klarlägger myndigheternas avsikter för framtiden, så att alla berörda
vet vad som kommer att hända i framtiden. I vissa områden (t.ex.
Lima) skulle då byggnadsförbud kunna upphävas, i andra (olika delar av Sälenfjällen)
skulle företag med bygg- och expansionsplaner kunna planera

1

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr T205-209

med ett sakligt sett bättre underlag än idag. Den plan som borde fastläggas
för kommunikationerna i Västerdalarna skulle kunna innehålla olika delar
enligt följande uppställningar.

a) Upprustning av vägen GagnefVansbroMalung-LimaSälen, med
särskild tyngdpunkt lagd på sträckan VansbroSälen (detta på grund av den
starka trafikökningen i Vansbro, beroende på den där inkommande trafiken
på väg 242 från Göteborg över Mariestad och Kristinehamn.).

b) Utbyggnad av banan Malungsfors-Sälen, sannolikt kombinerad med en
upprustning av banan Borlänge-Malung. Denna järnvägsutbyggnad blir utomordenligt
dyrbar, varför en avvägning erfordras mellan den vägutbyggnaden
enligt a) ovan. Resurserna torde icke räcka för ett genomförande av
båda projekten.

c) En utbyggnad av fjällvägen från Sälen upp i fjällvärlden, så att vägen
erhåller en standard som svarar mot de mycket stora trafiktoppar den utsätts
för under vinterhelgerna (bl.a. torde högsta tillåtna lutning behöva anpassas
till husbilsekipagens förmåga att ta sig fram).

d) En gondolbana från Sälens by upp i fjällvärlden. Detta alternativ torde
knappast bli aktuellt om ej järnvägen byggs ut till Sälen, och kan sannolikt
också ersättas med en rejäl utbyggnad av fjällvägen enligt c) ovan.

e) En utbyggnad av vägen Torgåsmon-Rörbäcksnäs, kombinerad med en
förstärkning av vägarna från Rörbäcksnäs till Tandådalen, Hundfjällsområdet
och till Granfjällsstöten. En sådan utbyggnad skulle framför allt avlasta
vägen i älvdalen mellan Lima och Sälen, men även underlätta trafiken till
Norge.

f) En planläggning och successiv utbyggnad av längdlöpningsspår och
strövstigar i hela fjällområdet väster om Sälen. F.n. byggs slalombackar och
liftanläggningar ut i ett forcerat tempo, medan den för familjeutflykter och
friskvård betydligt viktigare längdåkningen på vintern och turgåendet på
sommaren har det betydligt sämre ordnat för sig. I Lappland har en sådan
utbyggnad finansierats med allmänna medel, varför sådan borde kunna utnyttjas
även i södra Sveriges fjällvärld.

g) För att underlätta tillgången till Sälenfjällen även för utländska turister
måste förbindelsen med Mora - där såväl flygplats som tätt trafikerad järnvägsstation
finns - också beaktas vid vägnätets planering i Västerdalarna.
Denna utbyggnad bör dock prioriteras lägre än utbyggnaden i själva Västerdalälvens
dalgång.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en heltäckande plan över kommunikationerna i
Västerdalälvens dalgång snarast bör fastläggas och publiceras, så att
nuvarande hämsko på dalgångens utveckling undanröjs.

Stockholm den 22 januari 1990

Mot. 1989/90
T205

Lars De Geer (fp)

2