Kompensation till glesbygdsbor

Motion 2000/01:N319 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om behovet av en utredning om en modell för
kompensation till glesbygdsboende.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att stimulera framtagningen av ett administrativt
effektivt system för samåkning, samtransporter etc.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behov av en långsiktig plan fr.o.m. år 2002 för att höja
standarden på grusvägnätet i landet, framför allt vad gäller
glesbygdskommunerna.1
4.
1 Yrkandena 2 och 3 hänvisade till TU.

Motivering

En viktig utgångspunkt för en modern trafikpolitik är miljöperspektivet.
Alltfler inser att vi måste anpassa vår civilisation till vad som är
långsiktigt hållbart. En fråga som måste ställas är därför hur ett uthålligt
samhälle ser ut. Hur ska vi organisera samhället i framtiden? Landsbygd
och glesbygd är viktiga i ett ekologiskt framtidsperspektiv. Det är mycket
som talar för att fler människor i framtiden kan leva och försörja sig på
landsbygden. Storstäder kan inte heller fungera utan ett betydande
omland. Landsbygden bidrar med betydande värden och är en viktig bas
för att bygga ett långsiktigt uthålligt samhälle. Den konflikt som ibland
verkar uppstår mellan storstad och glesbygd måste därför hanteras så att
vi inte får en fortsatt utarmning av glesbygden.

De som får bära de största direkta kostnaderna för fungerande
kommunikationer är människor i glesbygden. Om beroendet av bil är stort
innebär det också att de miljöskatter som samhället tar ut för att begränsa
bilismen och styra mot kollektiva transportlösningar kan bli betungande i de
fall där det inte finns något alternativ till bilen.

Tidigare diskuterades kommunikationerna i Sverige med utgångspunkt i
situationen i de större städerna och kommunikationerna mellan större
befolkningscentra. Landsbygdens och glesbygdens kommunikationer har nu
hamnat i centrum. Det är kanske naturligt med tanke på att varken tåg, flyg
och ofta inte ens bussar är ekonomiskt försvarbara alternativ i glesbygden.
Ändå bor en inte ringa del av Sveriges befolkning i vad som kan betraktas
som glesbygd och dessa människors behov är en viktig del av en modern
kommunikations- och trafikpolitik.

Å ena sidan måste vi minska miljöskadliga transporter, uppmuntra
energieffektivare teknik och energisnålare bilar - å andra sidan finns det för
vissa människor i glesbygd inga alternativ. De rimliga slutsatserna av detta
faktum är att höga miljöskatter är nödvändiga och att det är riktigt att införa
ekonomiska styrmedel som begränsar användandet av fossila drivmedel. Men
det är också rimligt att genom politiska beslut göra det möjligt för människor
att bo kvar i glesbygden, även om priset för drivmedel skulle öka kraftigt.

Om inget görs för att kompensera glesbygdsboende är riskerna stora att
människor i större utsträckning vänder sig mot en nödvändig miljöpolitik. Det
skulle försena omställningen till ett ekologiskt anpassat samhälle och den
mobilisering som krävs av alla för att hejda de hotande klimatförändringarna.

En lösning som en del framhållit är att införa lägre skatter på bränsle i de
delar av landet där vi har en glesare befolkning. Det här är dock praktiskt
svårt om vi ska undvika problem i gränsområdet mellan högre och lägre
skatter. En annan nackdel är att incitamenten för att byta till mer energisnåla
fordon eller andra drivmedel minskar.

Glesbygdsavdrag - eller glesbygdsbidrag

En metod skulle kunna vara att införa någon form av bidrag eller avdrag
på skattsedeln för de som bor i glesbygd. Bidraget alternativt avdraget
skulle kunna utformas så att barn inräknas genom att föräldrarna får
bidrag eller får göra avdrag även för dem. Svårigheterna med denna
modell ligger i gränsdragningen för när man ska erhålla kompensationen
och i det faktum att alla inte förvärvsarbetar. Det finns många olika
lösningar men rimligen bör en modell utvecklas som utgår från ett visst
avstånd till viktig service. Den lösning man väljer får dock inte försvaga
glesbygdsbefolkningens vilja att anstränga sig för att få behålla
glesbygdsbutiken eller närmaste busslinje. Vi anser att det är hög tid att
regeringen får i uppdrag att utreda frågan om hur ett särskilt
glesbygdsbidrag eller glesbygdsavdrag skall utformas för att ge bättre
möjligheter för människor att bo kvar och verka i glesbygd.

Använd modern teknik för samåkningstjänster

Även om avstånden är långa och människorna få kan det finnas
samordningslösningar på transporter i en del fall. En statlig innovativ
teknikupphandling av ett administrativt system för att främja samåkning
inom kollektivtrafik, privattrafik, taxi etc borde initieras för att göra
resande och transporter effektivare. Med ökad tillgång till datatekniken
bör samåkning kunna stimuleras och underlättas vilket också skulle
underlätta boendet i glesbygd för kanske framförallt den äldre och yngre
generationen.

Även gemensamt ägande av fordon i s k bilpooler för effektivare
fordonsutnyttjande bör stimuleras.

Vägarna

Ett annat problem är att standarden på stora delar av landets mindre vägar
de senaste åren blivit alltmer eftersatt. Grusvägarna i exempelvis
Norrlands inland trafikeras av stora och tunga fordon och måste
kontinuerligt underhållas för att vara farbara året runt. Tendensen är dock
att det inte längre går att upprätthålla en rimlig standard på grusvägarna
och värst utsatta är glesbygdskommunerna i Norrland p g a de långa
avstånden. Vi anser att det måste till en förbättring som innebär att dessa
problem blir lösta. Riksdagen bör därför ta initiativ till en långsiktig plan
för att upprusta grusvägnätet. Finansiering kan ske genom omprioritering
så att en större del av väganslagen förs över från motorvägsbyggen till
upprustning och tjälsäkring av befintligt vägnät.

Stockholm den 3 oktober 2000

Ingegerd Saarinen (mp)

Barbro Feltzing (mp)

Marianne Samuelsson (mp)