Kompensationsfond för utvecklingsländernas folk till Anna Lindhs minne

Motion 2003/04:U212 av Mauricio Rojas (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av en kompensationsfond till förmån för utvecklingsländernas folk till Anna Lindhs minne.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en årlig utbetalning till denna kompensationsfond motsvarande åtminstone en tiondel av den skada som vår protektionism i alla dess former åsamkar utvecklingsländernas folk.

Motivering

Anna Lindhs livsgärning hade många olika facetter. Men det finns en aspekt som tydligare än andra präglade vår mördade utrikesministers politiska gärning, nämligen solidariteten med de mest utsatta på vår jord. Därför är inrättandet av en kompensationsfond till förmån för utvecklingsländernas folk för de förluster som vår och andra rika länders protektionism åsamkar dessa folk ett värdigt sätt att hedra Anna Lindhs minne.

Detta har blivit ännu viktigare efter sammanbrottet vid WTO-mötet i Cancún. De rika ländernas ovilja att låta utvecklingsländerna få fritt tillträde till sina marknader blev ännu en gång tydlig. Det är en skam att de som har mest inte ens kan ge dem som har mindre rättvisa möjligheter att sälja vad deras arbete skapar. De vill kunna konkurrera med sina produkter på lika villkor, varken mer eller mindre, men detta hindrar vi och andra utvecklade industrinationer.

Vi i Sverige är inte utan skuld vad det gäller detta envisa motstånd mot att ge de fattiga på vår jord rättvisa möjligheter att utvecklas. Vi är med i Europeiska unionen vars jordbruks-, handels- och tullpolitik är en av de stora bovarna i detta drama.

Vår och andra rika länders protektionism är som mest utbredd inom jordbruks- och textilområdet – de två största näringsgrenarna i de flesta u-länderna. Tullmurarna slår inte bara mot den omedelbara exporten, utan omöjliggör också för u-länder att specialisera sig på arbetskraftsintensiv produktion av bearbetade råvaror, där deras största fördelar i relation till rika länder finns. Den medvetna planen från västvärldens sida tycks vara att fattiga länder bara ska kunna sälja sådant vi inte kan producera, medan allt som kan konkurrera med vår egen produktion beläggs med drakoniska tullar. På så vis hjälper vi till att de fastnar i ett råvaruberoende och inte kan diversifiera sina ekonomier.

Vi bestraffar således arbetsinsatser och förädling i fattiga länder. Tullarna på förädlade produkter från u-länderna är i genomsnitt fyra gånger högre än på motsvarande varor från i-länderna, och kan i många fall uppgå till flera hundra procent. Det har konsekvenser som är fullkomligt absurda. IMF och Världsbanken har exempelvis i en studie visat att tullarna och kvoterna som i den rika världen används för att skydda ett enda textiljobb leder till 35 förlorade jobb i tredje världen!

Det grövsta exemplet på de utvecklade ländernas protektionism är EU:s jordbrukspolitik, Common Agricultural Policy, CAP. Den innebär enorma subventioner till europeiska bönder och skyhöga tullar mot utomeuropeiska bönder, för att hindra dem från att konkurrera på våra marknader. Dessutom leder subventioneringen av EU-jordbruket till en överproduktion, som med hjälp av exportsubventioner dumpas i fattiga länder – EU står för ca 90 procent av exportstöden inom OECD. Detta konkurrerar ut de lokala jordbruken, och störtar människor i arbetslöshet och misär.

Ungefär hälften av EU:s budget går till den här typen av jordbruksstöd, och man kan verkligen fråga sig vilken människosyn som ligger bakom denna prioritering av resurser. En genomsnittlig ko i EU mottar 2,5 dollar i stöd varje dag. Nästan tre miljarder människor i världen lever på mindre än två dollar/dag. 75 procent av människorna i Afrika söder om Sahara har inte ens detta i dagsinkomst. Är kor mer värda än människor ur ett EU-perspektiv?

Det mest betänkliga är att denna EU-protektionism upprätthålls i full medvetenhet om dess konsekvenser. Sverige har en lång tradition av frihandel, öppenhet och solidaritet, som vi sviker på detta sätt. Vi kan givetvis hänvisa till de regler och beslut som den europeiska unionen tvingar på oss, men detta gör inte vårt ansvar och vår skuld mindre. Om vi inte kan ändra på denna orättvisa europeiska ordning borde vi åtminstone kompensera offren för vad vi gör.

Vi har en moralisk skyldighet att reparera de skador som vi överlagt åsamkar världens fattiga. Därför bör en kompensationsfond till Anna Lindhs minne inrättas till vilken rika länder uppmanas att betala ett årligt belopp motsvarande åtminstone en tiondel av de direkta och indirekta kostnaderna som respektive lands protektionism leder till för tredje världens folk. De på detta sätt insamlade medlen ska gå direkt till de drabbade producenterna i tredje världens länder i form av ekonomiska och sociala satsningar som kan förbättra deras ekonomiska utvecklingsmöjligheter och levnadsstandard.

Sverige bör givetvis vara det första landet som bidrar till denna fond. Men denna kompensation ska varken blandas ihop med eller dra ned på våra biståndsinsatser. Kompensation är något helt annat än bistånd. En person som misshandlar någon annan döms inte till att betala bistånd till offret utan ett skadestånd eller en kompensation.

Sveriges riksdag borde därför besluta om dels att inrätta en kompensationsfond till förmån för utvecklingsländernas folk till Anna Lindhs minne, dels att till denna fond göra en årlig utbetalning motsvarande åtminstone en tiondel av den skada som svensk protektionism i alla dess former åsamkar utvecklingsländernas folk.

Stockholm den 23 september 2003

Mauricio Rojas (fp)