Kompletterande granskning av Estonias förlisning

Motion 2000/01:T647 av Lars Ångström (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att oberoende internationell expertis ombeds att med nya
beräkningsprogram undersöka hur Estonia kunde sjunka så snabbt.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att oberoende internationell expertis ombeds granska
originalfilmmaterialet från 1994 för att konstatera ifall ramplåten är i
huvudsak intakt eller söndersliten.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att oberoende internationell expertis ombeds att med
metallurgisk analysteknik som tidigare inte använts undersöka ifall
bogvisiret utsatts för sprängning.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att oberoende internationell expertis ombeds granska
originalfilmmaterialet från 1994 för att konstatera ifall det finns ett hål i
Estonias skrov synligt eller ej.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sjöfartsverket offentligen dokumenterar det arbete som
utförts inne på Estonias bildäck.

Motivering

Inget av förslagen i den här motionen förutsätter några nya dykningar
kring Estonias vrak. Inget av förslagen berör på något sett gravfriden.
Istället handlar förslagen om att med bland annat ny teknik tillgänglig nu
på 2000-talet genomföra kompletterande kontroller och beräkningar som
inte gjorts tidigare och att låta oberoende expertis granska befintligt
filmmaterial från 1994. Syftet är att kunna räta ut några av de frågetecken
som ligger till grund för ryktesspridning och konspirationsteorier som i
förlängningen skadar tilltron till det demokratiska samhället.

Estonias förlisning den 28 september 1994 kostade minst 852 människor
livet varav 501 var svenska medborgare. Från första dygnet har
myndigheternas agerande präglats av misstag och otillräcklighet. I många fall
bottnade bristerna i att det saknades beredskap inför en katastrof av denna
omfattning.

Bristerna, misstagen och i vissa fall felaktig information har skapat ett
djupt trauma. Det är inte bara de tusentals anhöriga och de överlevande som
idag känner djup frustration över att inget ansvar har utkrävts för en av de
största katastroferna i modern tid. Rena felaktigheter i utredningar i
kombination med myndigheters upplevda motvilja mot att besvara frågor som
ställs utgör en grogrund för ryktesspridning och konspirationsteorier om att
fartyget utsatts för sabotage.

Sådana rykten är negativa för medborgarnas tilltro till såväl myndigheters
som politikers förmåga att hantera komplexa och obekväma problem.
Människor vill kunna lita på de personer som satts att bevaka deras säkerhet. I
förlängningen undergräver agerandet tilltron till hela det demokratiska
rättssamhället. Det är därför angeläget att genom ostridiga fakta en gång för
alla avföra några av de rykten som hävdar att samhället aktivt döljer
sanningen för sina medborgare. Detta torde vara såväl lätt gjort som billigt.

1) Haverikommissionen hävdar att förlisningen berodde på att stora
mängder vatten på kort tid strömmade in på bildäck efter det att bogvisiret
ramlat av och dragit med sig den inre bogrampen i fallet.

Kritiker, såväl lekmän som fackfolk, hävdar att det är omöjligt.
Vattenmassor på den nivån i fartyget, över vattenlinjen, leder till att fartyget
slår runt på ett par minuter och flyter med bottnen upp. Ett sådant fall av
snabb kantring är Herald of Free Enterprise utanför Zeebrügge 1987.
Förloppet i Estonias fall påminner mer om den nyligen förlista grekiska färjan
Express Saminas. Den sjönk på 25 minuter efter att ha sprungit läck efter en
grundstötning. Kritikerna menar att Estonia måste ha sprungit läck.

Idag år 2000 finns helt nya beräkningsprogram för datorsimuleringar som
inte fanns för fem år sedan. Det innebär möjligheter att göra mer
genomträngande analyser som inte existerat tidigare.

Låt välrenommerad internationell expertis utan anknytning till något av de
länder som varit eller är inblandade i olyckan undersöka hur Estonia kunde
sjunka så snabbt.

2) Haverikommissionen hävdar i sin slutrapport att bogvisiret, när det föll
av, drog med sig den inre bogrampen och att det visas av att ramplås och
rampkrokar slets upp.

Kritiker som studerat offentligt tillgängliga videokopior från 1994 hävdar
att ramplåsen fortfarande är i huvudsak intakta och babords rampkrok
oskadad och att rampen inte kan ha öppnats på det sätt som haverirapporten
hävdar.

Låt välrenommerad internationell expertis granska filmmaterialet för att
konstatera om ramplåsen slitits upp eller vad som annars kan ha hänt. Ge den
tillgång till masterfilmerna.

3) Haverikommissionen hävdar att bogvisiret på grund av otillräckliga lås-
anordningar slogs av efter att ha träffats av några mycket stora vågor.

Kritiker hävdar att bogvisiret sannolikt sprängdes av. Den finska polisen
tog färgprover från visiret för att genom kromatografi undersöka om det fanns
spår av sprängämnen. Visiret hade dock legat på havsbottnen i sju veckor.
Sedan TWA-800-olyckan är det känt att sådana undersökningar inte ger något
resultat om föremålet legat i vatten ens en vecka. Däremot skulle en
metallurgisk analys av stålets molekylära struktur med ny teknik som inte
användes 1994 kunna visa om visiret utsatts för extrem hetta eller tryckvåg.

Låt välrenommerad internationell expertis utan anknytning till något av de
länder som varit eller är inblandade i olyckan undersöka några delar av visiret
för att fastställa om en explosion inträffat.

4) Haverikommissionen hävdar i slutrapporten att den inte upptäckt några
yttre skador på Estonias skrov - annat än i bogen - och att det inte varit
möjligt att undersöka rampen inifrån bildäck.

Kritiker hävdar att man i de offentliga videofilmerna från Sjöfartverkets
dykningar i december 1994 (filmerna B40b och B40c) ser dykare i färd med
att undersöka rampen inifrån bildäck och att till och med den robotstyrda
kameran är inne där. De hävdar vidare att kameran inte tar sig in på bildäck
via rampen, som bara har en 60-80 cm glipa upptill, utan genom ett stort hål
på fartygets styrbordssida, beläget helt nära botten.

Låt välrenommerad internationell expertis granska filmmaterialet för att
konstatera om ett sådant hål existerar eller inte. Eftersom det förefaller
ostridigt att Sjöfartsverkets dykare var inne på bildäck bör det vara möjligt
att
utan att blanda in internationell expertis kräva att Sjöfartsverket offentligen
publicerar det arbete som utfördes inne på bildäck.

Genom dessa fyra förhållandevis enkla kontroller är det möjligt att endera i
huvudsak bekräfta eller falsifiera Haverikommissionens centrala slutsatser
och påståenden. Därmed faller samtliga spekulationer och
konspirationsteorier och en öppen och fri debatt kan föras om de brister och
tillkortakommanden som naturligtvis kan finnas i varje utredning. Därmed
återupprättas ett skadat förtroende hos såväl allmänhet som överlevande och
anhöriga till Estonias offer.

Skulle, mot förmodan, någon eller några av Haverikommissionens
slutsatser bevisligen vara felaktiga så blir det möjligt att begränsa
undersökningen till just dessa, utan att riva upp de överenskommelser som
redan träffats. Att anlita välrenommerad internationell expertis är ett
konstruktivt sätt att hantera de låsningar som den inflammerade diskussionen
skapat.

En haveriutredning rör den framtida säkerheten. Olyckor inträffar och det
är viktigt att dra de rätta slutsatserna av dem. Genom att Haverikommissionen
var flernationell kom dess arbete att präglas av sekretess och när rapporten
slutligen lades efter 38 månader blev det i form av en dom. Det hölls ingen
sjöförklaring, intresserade parter tilläts aldrig att lägga sina synpunkter. Den
växande misstron kan i mycket förklaras av detta tillvägagångssätt.

Det rör sig trots allt om en civil fartygskatastrof och de drabbade har rätt
att kräva full öppenhet. Riksdagen bör därför göra skillnad på de
utredningstekniska och de moraliska aspekterna på Estonia. Gravfriden får
inte användas för att blockera ett uttömmande och slutgiltigt svar på frågan
varför Estonia förliste.

Stockholm den 5 oktober 2000

Lars Ångström (mp)