Konkurrens mellan offentlig och privat sektor

Motion 2004/05:K376 av Lars Lindén m.fl. (kd, m, fp, c)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att se över och förändra reglerna såväl i konkurrenslagen som i kommunallagen för att skapa förutsättningar för konkurrens på lika villkor mellan offentliga och privata aktörer.

Motivering

Under senare år har konkurrensproblemen mellan offentlig och privat verksamhet ökat. Detta beror dels på att staten, landstingen och kommunerna upphandlar varor och tjänster av privata företag oftare än förr, dels på att de offentliga aktörerna i högre grad än tidigare själva går ut på konkurrensmarknader och erbjuder varor och tjänster. Det kan gälla till exempel tvättjänster, fastighetsskötsel, gym, städning eller catering. Inte minst inom kommunerna finns en tendens till ökat företagande i egen regi på kommersiella marknader.

Det finns olika orsaker till att det kommunala företagandet växer. Den kommunallag som trädde i kraft den 1 januari 1992 ökade kommunernas frihet att organisera sin verksamhet. Flera kommuner har med stöd av detta skapat organisationer som bättre utnyttjar fördelarna med konkurrens och har därigenom minskat kostnaderna för sin verksamhet. Men det har vid sidan av detta växt fram en missuppfattning att kommunerna själva kan sälja varor och tjänster på en öppen marknad. Denna tendens har förstärkts av det ekonomiska trycket på kommunerna. Övertalig personal har sysselsatts i olika former av kommunal näringsverksamhet. Den kommunala bolagiseringen har verkat i samma riktning. Kommunala bolag uppfattar sig ibland som obundna av kommunallagen, vilket är en helt felaktig föreställning.

På så sätt har vi fått fler marknader där offentliga och privata aktörer konkurrerar sida vid sida och därmed har det också blivit allt viktigare att dessa konkurrerar på lika villkor. Det finns dock flera orsaker till att konkurrensen inte är lika mellan aktörerna.

Till att börja med har staten, landstingen och kommunerna tillgång till skattemedel och därmed också till kapital på andra villkor än privata företag. De offentliga aktörerna kan därför driva näringsverksamhet utan de krav på avkastning och vinst som gäller för privat företagande. Som en följd av detta kan de offentliga enheterna sätta priser på sina varor och tjänster som inte är i nivå med marknadens. Likaså kan staten, landstingen och kommunerna ge sina bolag möjlighet att låna kapital på förmånliga villkor genom att gå i borgen för deras lån. Dessutom kan vissa myndigheter kombinera myndighetsutövning med företagande, såsom när räddningstjänsten både inspekterar brandskyddet och säljer brandskyddsmaterial. I alla dessa fall har de offentliga aktörerna fördelar framför de privata. Det är alltså inte en konkurrens på lika villkor.

Snedvriden konkurrens mellan offentlig och privat sektor leder till förluster för samhället. Resurser kommer att användas mindre effektivt än vad som vore fallet vid lika konkurrens. Konsumenterna och skattebetalarna får betala mer för varor och tjänster än vad som vore nödvändigt medan privata företag tappar marknadsandelar till mindre effektiva offentliga konkurrenter. I förlängningen försvagar detta också grunden för den offentliga verksamheten eftersom skatteunderlaget minskar när det privata näringslivet försvagas.

Den mest ingående genomgången av problemen under senare tid har gjorts av Konkurrensrådet. Rådet, som idag är avvecklat, var ett partsammansatt organ med uppgift att pröva konkurrenskonflikter mellan offentlig och privat sektor. Det har redovisat sina resultat och förslag till åtgärder i SOU 2000:117, Konkurrens på lika villkor. För att komma till rätta med problemen har rådet pekat på möjligheten att skärpa konkurrenslagen (1993:20) så att lagen får en utökad tillämplighet på den typ av konflikter som nu diskuteras. I anslutning till detta har Näringsdepartementet presenterat ett förslag (Ds 2001:17, Konkurrens på lika villkor mellan offentlig och privat sektor) som också går ut på en skärpning av konkurrenslagen.

I huvudsak kan man tala om två olika situationer där konkurrensproblem uppstår. Den första är när offentliga enheter och privata konkurrerar på marknader där avsikten är att båda typerna av aktörer ska förekomma. Såär fallet på områden där det offentliga tidigare har varit den helt dominerande aktören men där området sedan har öppnats för konkurrens från privata företag. En sådan utveckling kan man se inom exempelvis vården, skolan och omsorgen. Lösningen på problemen bör här bestå i att regelverket garanterar att aktörerna konkurrerar på lika villkor. Ett steg mot detta är att genomföra den skärpning av konkurrenslagen som har redovisats ovan.

Den andra situationen är när staten, landstingen och kommunerna tar steget ut på de öppna marknaderna. För kommunala aktörer finns redan idag förbud mot sådana kommersiella aktiviteter. Kommunallagen tillåter endast att kommuner och landsting driver allmännyttig näringsverksamhet utan vinstsyfte. Men sanktionerna mot kommuner som överträder gränserna är svaga. Det är bara kommunmedlemmar som kan begära att en domstol prövar om ett kommunalt beslut är lagligt. Överklagandet måste ske en kort tid efter det att beslutet är justerat. Och det finns inga bra medel att få kommunerna att följa domstolens utslag. På det hela taget måste man därför konstatera att kommunallagen inte sätter någon effektiv gräns för kommunal offentlig näringsverksamhet.

Trots att problemen sedan lång tid är väl kända har inga effektiva lagstiftningsåtgärder kommit till stånd. Under senare år har flera motioner väckts med krav på skärpt lagstiftning. Utskottet har emellertid inte ställt sig bakom dessa utan i regel hänvisat till pågående utredningar.

Det är angeläget att komma till rätta med konkurrensproblemen. En första åtgärd av regeringen bör vara att ta initiativ för att genomföra det förslag till skärpning av konkurrenslagen som har föreslagits av Konkurrensrådet och som har behandlats vidare av Näringsdepartementet. En andra åtgärd bör vara att ta initiativ till att se över och skärpa även kommunallagen (1991:900) på det sätt som har angetts ovan.

Stockholm den 30 september 2004
Lars Lindén (kd)
Elizabeth Nyström (m)	Runar Patriksson (fp)
Sven Bergström (c)	Holger Gustafsson (kd)
Jeppe Johnsson (m)	Annika Qarlsson (c)