Konkursmissbruk

Motion 1993/94:L320 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s)

Antalet konkurser har ökat lavinartat i Sverige under
senare år. Totalt gick drygt 21 000 företag i konkurs under
1992. Det motsvarar 85 företag per arbetsdag. Jämfört med
1991 ökade antalet konkurser med 22 %.

Totala antalet konkurser år 1992 var 293 % högre än
1982 och 69 % högre än medelantalet konkurser 1982--
1991. Antalet anställda årspersoner som berördes av nya
konkurser år 1992 uppgick till drygt 80 000, en ökning med
25 % jämfört med år 1991. Antalet berörda anställda är det
högsta under de senaste 11 åren. Var 28:e privatanställd i
Sverige berördes av konkurs under 1992.
Leverantörsskulderna vid konkurser uppgick till hela 25
miljarder kronor detta år.

Den starkt ökande konkursfrekvensen beror självfallet
till stor del på den vikande sysselsättningen. Men i alltför
hög grad har konkursen kommit att användas som ett medel
att komma undan ekonomiska förpliktelser. Det är också
klarlagt att antalet avarter på konkursområdet ökat
kraftigt.

Sålunda utnyttjar allt fler företag konkurslagen för att
stärka sin konkurrenskraft. Det förekommer till och med
fall där revisorer och banker uppmanat ägarna att försätta
sina företag i konkurs för att därmed lyfta av sina skulder.

Enligt uppgift från bl.a. Industriförbundet rör det sig nu
också om ett större antal stora, seriösa företag som börjat
acceptera konkursen som ett sätt att åstadkomma
skuldsanering.

Taxi och restauranger är två branscher där konkurs blivit
ett nästan normalt inslag i affärsverksamheten. När
skulderna är borta återuppstår företagen med samma
verksamhet som tidigare. Förlorare blir staten och därmed
skattebetalarna och många leverantörer.

Särskilt upprörande är det ökade inslaget av
''bekvämlighetskonkurser'', dvs. där ägarna gör en planerad
konkurs och sedan köper tillbaka bolaget, som då är mindre
skuldsatt än före konkursen. De som drabbas hårdast av
sådana konkurser är underleverantörerna eftersom deras
fordringar inte är prioriterade. Seriösa företag kan inte
konkurrera på lika villkor med de företag som sätter
konkurser i system.

Ett instrument för att stoppa eller åtminstone kraftigt
begränsa förekomsten av s.k. bekvämlighetskonkurser och
andra typer av uppenbart konkursmissbruk vore att införa
näringsförbud i form av en s.k. konkurskarantän vilket
innebär att företag under viss tid t.ex. tre år inte får bedriva
näringsverksamhet. Ett annat sätt att komma till rätta med
missbruket är att i lag förbjuda överlåtelse av affärsrörelsen
till dem som driver bolaget i konkurs.

Ett annat instrument för att stoppa oseriösa företag var
§ 38 i MBL. De fackliga organisationerna hade härigenom
en möjlighet att ingripa mot oseriösa entreprenader. Detta
har i många branscher varit ett mycket effektivt sätt att
sanera konkursmissbruket. Den borgerliga
riksdagsmajoriteten har genom att avskaffa denna paragraf
utan att ersätta den med någonting annat försvårat
möjligheterna att begränsa konkursmissbruket.

Ytterligare ett missförhållande på konkursområdet som
bör föranleda resoluta och snabba åtgärder från
statsmakternas sida är det kryphål i lagen som innebär att
utlandssvenskar som gör konkurs i Sverige kan behålla all
sin egendom i utlandet.

Det är med nuvarande lagstiftning möjligt att gömma
stora pengar utomlands och genom ''särkonkurser'' undvika
att tillgångar i andra länder omfattas av en konkurs i
Sverige. Något sådant är helt omöjligt i t.ex.
Storbritannien. Genom denna lucka i lagen har
miljardbelopp undandragits den svenska statskassan.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
införande av s.k. konkurskarantän,

2. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag
innebärande att svenska konkurser också skall inbegripa
annan än i Sverige befintlig egendom.

Stockholm den 25 januari 1994

Johnny Ahlqvist (s)

Bengt Silfverstrand (s)