Konsekvenserna av ändrad bostadsfinansiering

Motion 1992/93:Bo226 av Ingrid Andersson m.fl. (s)

Ett helt nytt bostadsfinansieringssystem har införts, med
målsättningen att reducera statens åtaganden och därmed
den statsfinansiella belastningen. Beslutet innebär dels en
avreglering av bestämmelserna kring räntebidragen, dels en
successiv avveckling av räntesubventionerna, dels
bestämmelser om hur den statliga kreditgarantin för
lånefinansiering bör utformas.

Behovet av sådana förändringar är ovedersägligt. Dock
är det angeläget att genomförandet blir sådant, att
väsentliga värden inte riskeras i samband med
omstruktureringen.

Med den ekonomiska situation som utvecklats under
hösten 1992 och som innebär betydande påfrestningar för
enskilda och för företag, med låg efterfrågan, arbetslöshet
och konkurser, har åtgärderna inom bostadsfinansieringen
kommit att få en avgörande roll.

Utöver den beslutade omläggningen har framförts krav
på extra upptrappningar av den garanterade räntan, vilket
medför ytterligare ökningar av boendekostnaderna.

I bifogade tabell och diagram redovisas de sammantagna
effekterna av omläggningen av stödet till bostäder för 5
bostadsrättsföreningar av olika ålder och standard. Notera
att konsekvenserna i princip blir likartade på lång sikt även
för hyresrätter. Tabellen belyser situationen för verkliga
föreningar.

Exemplen visar att boendekostnaderna varierar avsevärt
redan i utgångsläget mellan bostäder av olika ålder. Den
skillnaden förstärks i ett längre tidsperspektiv, då
nedtrappning av räntesubventionerna genomförs. Bostäder
ur de senaste årens produktion eller nyligen upprustade
bostäder drabbas särskilt hårt av kostnadsökningar.

Alla boende kommer att vidkännas dessa förändringar.
Den grupp som kommer att vara allra värst utsatt är de
nytillträdande på bostadsmarknaden t.ex. ungdomar, vilka
får mycket svårt att bära de avgiftsnivåer som kommer att
vara erforderliga i framtiden.

Avsikten bakom omläggningen av stödet till boendet var
naturligtvis inte att åstadkomma sådana konsekvenser. De
kalkyler som gjordes inför besluten utgick bl.a. från en
räntenivå som var betydligt lägre än den som har tillämpats
och som kan förutses för den närmaste tiden, varför
förutsättningarna inte föreligger på det sätt som antogs.

Situationen, sådan den exemplifieras i tabellen,
förvärras ytterligare av de extra upptrappningar av den
garanterade räntan som aviserats. Samtliga förändringar
genomförs, eller föreslås bli genomförda, i en tid som
kännetecknas av mycket stora ekonomiska påfrestningar
för medborgarna.

Skulle samtliga åtgärder genomföras i nuvarande
konjunkturläge, innebär det att enskilda riskerar att
drabbas mycket hårt. Vanliga familjer,
bostadsrättsföreningar och bostadsföretag kommer att få en
sådan ekonomisk påfrestning att konkurssituationer
uppstår. För de enskilda medborgarna kan detta innebära
att man hamnar i mycket svåra sociala situationer. För
samhällsekonomin kan utvecklingen innebära att den
ekonomiska aktiviteten skruvas ner ytterligare till en nivå
som är direkt kontraproduktiv.

Mot denna bakgrund är det angeläget att beslutade och
föreslagna åtgärder avseende bostadsfinansieringen
bedöms noggrant så att inte oönskade effekter uppstår.
Framför allt bör stor uppmärksamhet riktas mot
tillkommande försämringar i subventionssystemet utöver
de redan beslutade.

Vidare måste åtgärder vidtas för att förhindra att
skillnaderna i ekonomiska villkor mellan nyproduktionen
och den äldre produktionen ökar. En bättre paritet måste
skapas mellan olika årgångar, så att det blir möjligt även för
nytillträdande på bostadsmarknaden att efterfråga bostäder
i nyproduktion.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att förändringarna i
subventionssystemet för bostäder justeras så att likvärdiga
förutsättningar skapas för bostäder av olika ålder,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att nedtrappningen av
subventionerna görs i sådan takt att oönskade sociala
effekter inte uppstår.

Stockholm den 25 januari 1993

Ingrid Andersson (s)

Birgitta Dahl (s)

Björn Kaaling (s)

Gunnar Thollander (s)