Konsumentpolitik

Motion 1990/91:L724 av Ulla Orring m.fl. (fp)

Målsättningen för en liberal konsumentpolitik är att
tillgodose konsumenternas bästa. En förutsättning är en fri
marknadsekonomi där konsumenten träffar självständiga
val. Marknadsekonomin är det system som bäst tillgodoser
människors önskemål och behov. Men marknadsekonomin
förutsätter också att konsumenterna är medvetna och
kunniga och själva kan avgöra viktiga köpbeslut och val av
tjänster.

Ett samhälle där monopolförhållanden och
planekonomi råder motverkar konsumentens fria val. Vår
målsättning är den motsatta, nämligen att vidga
konsumenternas inflytande till att omfatta även de områden
som idag saknar konkurrens och mångfald exempelvis inom
sjukvård och barnomsorg.

Konsumenten har -- som den svenska maktutredningen
konstaterat -- betydligt sämre möjligheter att påverka inom
offentlig marknad än inom den privata. För att stärka
konsumentens ställning är det nödvändigt att den offentliga
sektorn i större utsträckning präglas av marknadstänkande.
Det gynnar den enskilde konsumenten och samhället i
övrigt.

Konsumtionens förnyelse

Professor Solveig Wikström har tillsammans med
medarbetare redovisat en granskning av konsumtionens och
konsumentföretagens omvandling i boken ''Den dolda
förnyelsen''. De skriver ''att med vetskap om
konsumtionens förändring kan vi peka på två områden, där
konsumtionen är outvecklad. Det finns särskilt två områden
med betydande potentiell efterfrågan men utbudet är idag
standardiserat eller existerar knappast''. Det ena området
är vad som kallas upplevelsekonsumtion eller i dagligt språk
fritid, kultur, resor, sport och motion.

Det andra är inom eller i gränslandet till offentlig sektor,
där ett standardiserat eller outvecklat utbud skall betjäna
konsumtionsområden som blir allt viktigare. Det handlar
t.ex. om sjukvården där inte enbart resursbristen är
avgörande för bristande utbud utan minst lika mycket brist
på nya strukturer, andra verksamhetsformer, som
kombinerar produkter, teknologi, tjänster i nya
organisatoriska och institutionella former.

För båda dessa områden kan sammanfattningsvis
konstateras att bristerna hänför sig till otillräcklig
anpassning från samhällets sida efter
människors/konsumenternas nya och framväxande behov
och önskemål.

Nya generationer som växt upp i välfärdssystemet ställer
nya anspråk. Konsumtionsmönstret har därmed ändrats
med nya aktörer på marknaden. Det är bra med vetgiriga
konsumenter som ställer krav och därmed ökar kvaliteten.
Den offentliga sektorn som bl a fritid, sjukvård, omsorg har
inte kunnat svara upp mot efterfrågan.

För att uppnå målsättningen om en konsumentpolitik för
konsumentens bästa behövs en rad åtgärder. Vårt syfte är
inte att styra konsumtionen utan att stödja konsumenten.
Att vara korrekt informerad, att kunna välja mellan olika
varor och tjänster, att kunna vara trygg i sin konsumtion och
att ha rätt att framföra klagomål och att få rättelse blir då
viktiga inslag för en aktiv konsumentpolitik.

Konsumentutbildningen

Information och kunskap är viktiga hörnstenar för
konsumenten. För att barn och ungdom kritiskt skall kunna
granska marknadens ökande utbud av varor och tjänster är
det viktigt att de så tidigt som möjligt tränas och utbildas i
konsumentfrågor. Det handlar både om att värdera
påträngande marknadsföring som att i vardagslivet tillreda
sin egen måltid och om att inse betydelsen av sambandet
mellan kost, motion och hälsa. Därför är det väsentligt att
man börjar träningen redan i förskolan.
Hemkunskapsutbildning trängs om utrymmet på
skolschemat -- mot den bakgrunden blir en påverkan för
goda konsumtionsvanor ett gemensamt arbete mellan
elever, föräldrar och skola, både i grundskolan och i
gymnasiet.

Resurser i form av lokaler, utrustning och utbildade
lärare är en förutsättning för att läroplanens intentioner om
kunskap i vardagsfärdigheter skall kunna uppfyllas.

Även de landstingskommunala gymnasieskolorna och
lanthushållsskolorna kan erbjuda en praktisk och
användbar utbildning inte minst inom det hemtekniska
området. Denna utbildning ligger oftast till grund för en
mer yrkesinriktad verksamhet för den studerande och kan
mycket väl utgöra basen för framtida kompetens.
Folkpartiet liberalerna vill framhålla betydelsen av dessa
skolor.

Miljö

Konsumenterna vill ofta bidra till en bättre miljö. Där
ingår bl.a. återvinning av papper, glas m.m. De flesta
kommuner ställer nu upp för återvinning. Under senare tid
har oroande signaler kommit om möjligheten att få
avsättning för glaset. Det enda svenska företag som samlar
in glas planerar att sluta ta emot glas som inte separerar
färgat och ofärgat glas.

På samma sätt har också pappersåtervinning drabbats av
avsättningsproblem. Det är viktigt att konsumenternas
ökade medvetenhet om behovet av minskat resursslöseri
uppmuntras och att därmed stat och kommun bidrar till att
det finns förutsättningar för att återvinna det insamlade
materialet.

Ett miljömärkningssystem införs nu efter hand i Sverige.
En fristående stiftelse för miljömärkning har bildats.
Forskningen bör vara företrädd i styrelsen för denna
stiftelse. Miljömärkning av varor bygger på öppet
redovisade och kända kriterier. För att kunna sammanväga
alla faktorer i produktcykeln bör forskarkunskapen vara
företrädd direkt i styrelsen.

Konsumenten måste även vara bereddd att lägga om sina
inköps- och förbrukningsvanor till en mer miljömedveten
konsumtion, vara beredda att välja bort varor med onödiga
förpackningar, att köpa varor som går att återvinna, att gå
från ord till handling. När vetskapen om att 50% av alla
miljöfarliga substanser i avloppen kommer från hushållen,
måste en sortering av avfallet vid källan dvs i hemmen
prioriteras. Byggföretagen bör intensifiera sina insatser för
byggande som möjliggör separering av avfallet.

Konsumentvägledningen i kommunerna -- som tyvärr
ser ut att minska -- måste uppmanas att inte förtröttas med
att förmedla kunskap om vad konsumenten kan göra för att
rädda miljön. Låt oss ge ett illustrerande exempel: 50 000
ton tvättmedel förbrukar de svenska hushållen per år. Att
dosera rätt och använda rätt tvättmedel blir då väsentliga
insatser för miljön.

Konsumentupplysning

Varuprovningar

Konsumenten har inte själv möjlighet att prova alla
varor, men det är ett efterfrågat hjälpmedel. Tester och
provningar som utförs av en rad instanser som t.ex.
tidningar, organisationer och konsumentverket (KOV) är
därför viktiga. KOV utför efter eget initiativ och i egen regi
jämförande prover/tester men i begränsad omfattning
därför att provningsverksamheten kräver relativt stora
ekonomiska resurser. Testerna har stor genomslagskraft i
och med att de publiceras i tidningen Råd och Rön efter
överenskommelse med tillverkaren/beställaren. I princip
måste produkten få högsta betyg för att säljas i Sverige.
Verksamheten har därför medfört att dåliga produkter har
slagits ut ifrån den svenska marknaden.

Vi anser det viktigt att provningsverksamheten ges ökat
utrymme inom KOV:s ram både vad avser de på eget
initiativ framtagna testerna och den uppdragsbetällda.

Det pågår även ett nordiskt samarbete för provning och
tester vars syfte är att gemensamt nyttja respektive länders
resurser för konsumentens bästa.

Varudeklarationer

I Sverige startade varudeklarationsnämnden (VDN) sin
verksamhet redan l95l som ideell förening. Det fanns drygt
ett hundratal gällande varudeklarationsnormer inom olika
områden som livsmedel, heminredning, kläder, husgeråd
och djurföda m.m. Det var ett system som byggde på
frivillighet från tillverkarsidan. I Sverige upphörde systemet
av skilda skäl på 70-talet medan både Norge och Danmark
bibehåller varudeklarationerna. Nämnderna samarbetar
där med branschorganisationerna och ger ut
varuinformation. Resultatet är nöjda konsumenter -- de får
en god vägledning vid köptillfället.

Möbelbranschen i Sverige har för sin del inte övergivit
VDN-märkningen. Man har istället utvecklat systemet till
Möbelfakta, ett system som ställer vissa minimikrav på
hållbarhet, välgjordhet och användbarhet. För en
konsument blir det då naturligt att välja utifrån kriterier
som pris och kvalitet.

Den bästa kunskapen om varan finns hos tillverkaren.
Ansvaret för att lämna information ligger därför hos denne.
Men för att tillvarata konsumentintresset vad gäller VDN-
märkning bör KOV få i uppdrag att inleda förhandlingar
med andra branscher om att gå vidare. Ett mål bör vara att
utveckla ett varudeklarationssystem liknande det som finns
inom möbelbranschen och inom bilhandeln vad gäller
begagnade bilar.

Teledistribuerad varuinformation

Med moderna telekommunikationer kan mycket av det
traditionsbundna köpmönstret förändras. Det gäller att
utveckla och tillvarata de möjligheter som erbjuds.
Videotex och text-TV kompletterat med teleprogramvara
kan ge betydande information om varor och tjänster som
underlättar för konsumenten.

Varu- och tjänsteförteckningar och produktinformation
kan sammanställas branschvis i öppna databaser som ställs
till konsumenternas förfogande.

KOV påbörjade en försöksverksamhet med
databaserade marknadsöversikter, den s.k. Varubörsen.
Försöksverksamhet pågår också nu i Ekerö, Västerås och
Göteborg. Apoteksbetällningar, färdtjänst, information
från socialkontoret till både pensionärer och personal finns
förutom en ren inköpslista, där konsumenten själv kan
knappa in sina beställningar.

Det finns säkert en rad olika möjligheter med den
moderna tekniken som bör prövas för den vanlige
konsumenten. En modern knapptelefon fungerar t.ex. som
beställningsdosa för den som vill bli kund hos ett
hemdistributionsföretag för dagligvaror i
Stockholmstrakten. KOV bör få i uppdrag att genomföra
utvidgade prov med videotex-distribuerad varuinformation
direkt till konsumenterna.

Prismärkning

Det är naturligt för konsumenten att vid köptillfället få
veta vad varan kostar. Prismärkning behöver inte vara mer
värdeladdat än så. Det är en del av handelns
varuinformation. Den ökade datoriseringen inom handeln
får inte leda till att prismärkningen försämras.

Prismärkning kan ske endera direkt på varan eller
genom hyllkantsetiketter. Hur handeln vill märka sina varor
blir ett viktigt konkurrensmedel, men konsumenten måste
klart kunna läsa ut på etiketten endera på hyllkanten eller
direkt på varan vad varan kostar för att planera sina inköp.
Riktlinjer kring prismärkning kan dras upp mellan KOV
och branschorganisationerna utan lagstiftning.

Extrapriser

Ett annat viktigt konkurrensmedel inom handeln är
extrapriser. Vi anser att konsumentens intresse beaktas bäst
i en fri konkurrens och dit hör även fri prisbildning och fri
etablering. Prisbildning sker på marknadsmässiga villkor.
Att reglera prissättningsmetoder är ett avsteg från dessa
villkor. Vi är emot att förbjuda extrapriser, som strider mot
den fria konkurrensen.

KOV och företagen bör istället komma överens om nya
riktlinjer som informerar om förutsättningar för en vara,
som skall säljas med extrapris.

Hushållens ekonomi

Den svenska ekonomin försämras nu i snabb takt. Med
en svag ekonomisk tillväxt är det än viktigare att vi lär oss
hushålla med våra resurser och använder pengarna på
medvetna inköp. Under senare delen av 80-talet har
hushållens skuldsättning ökat. Det har varit alldeles för
enkelt att låna till konsumtion. Hushållens skuldsättning
har skapat problem och när svårigheterna dykt upp att
återbetala lånen har konsumentrådgivning och de sociala
myndigheterna fått träda fram.

Ett ökande behov om budgetrådgivning synes alltmer
framträdande. Det är därför nödvändigt att kommunerna
kan medverka med rådgivning för dem som försöker sanera
en dålig ekonomi. Även om bankerna nu blivit betydligt
mer restriktiva med lånegivning torde även under de
närmaste åren behovet av konsumentrådgivning för
hushållsbudgeten allmänt behöva byggas ut. KOV bör även
fortsättningsvis prioritera arbetet med budgetrådgivning
och skuldsanering i samarbete med konsumentvägledarna.

Konsumentrådgivning

Målet om att varje kommun skulle tillhandahålla
konsumentrådgivning syntes nära nog kunna infrias.
Häromåret saknades konsumentrådgivning endast i en
handfull kommuner. Utvecklingen har under det gångna
året gått i diametralt motsatt riktning. Avveckling istället
för utveckling tycks vara kommunernas politik på området.

Vår slutsats är att ca en halv miljon invånare kommer att
vara utan konsumentvägledning. Det förefaller som om
kommunerna inte haft korrekta kunskaper om
verksamhetens betydelse både för den enskilde och för
samhället. Konsumentvägledning är ett frivilligt åtagande
från kommunens sida. Men kostnaderna för denna
vägledning uppvägs i hög grad av de vinster som
konsumenterna kan göra med en adekvat vägledning.
Samarbetet med handelns företrädare, prisövervakning,
skolinformation, reklamationer är viktiga arbetsområden
för konsumentvägledarna. Vem skall överta dessa
arbetsuppgifter?

Konsumentverket är det centrala verket som har som sin
uppgift att lösa de mer allmänna konsumentproblemen,
ingripa mot vilseledande reklam, farliga varor och oskäliga
avtalsvillkor, att se till att marknaden följer givna spelregler,
men all vägledning nära konsumenten måste kommunerna
svara för. Konsumentvägledarnas rådgivning har ökat under
årens lopp. Vår slutsats är att indragningen av
konsumentvägledning inte beror på bristande
arbetsuppgifter utan på bristande vilja hos kommunerna.

Riksdag och regering bör uttala vikten av att
konsumentvägledningen bibehålls ute i kommunerna. Även
konsumenterna bör kraftfullt verka för detta.

Glesbygdsstöd

Nedlagda butiker, otillräcklig service, långa och dyra
resor är problem som ofta drabbar människor i glesbygd.
Stödet till butiker i glesbygd har haft stor betydelse för
många butikers fortsatta existens. Under de l0 år som stödet
utgått har nära 200 butiker fått stöd och därmed kunnat
fortsätta att serva sina kunder. De varaktiga
lönsamhetsproblemen för handeln som
befolkningsminskningen medför i framförallt Norrlands
inland men även i annan glesbygd måste även
fortsättningsvis lösas med servicebidrag till butikerna.
Försvinner butiken förlorar samhället sin livskraft.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

l. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att forskarföreträdare bör ingå i
stiftelsen för miljömärkning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konsumentverkets verksamhet
för främjande av miljövänlig konsumtion,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konsumentverkets
provningsverksamhet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om varudeklarationer,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om teledistribuerad
varuinformation,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om prismärkning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om extrapriser,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om budgetrådgivning,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den lokala
konsumentrådgivningen,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om glesbygdshandeln.1]

Stockholm den 25 januari 1991

Ulla Orring (fp)

Bengt Harding Olson (fp)

Lola Björkquist (fp)

Barbro Sandberg (fp)

1 1990/91:A473