Konsumentpolitiken

Motion 1989/90:L714 av Ulla Orring m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:L714

av Ulla Orring m.fl. (fp)
Konsumentpolitiken

Sammanfattning

En väl fungerande marknadsekonomi byggd på etableringsfrihet och konkurrens
är den bästa garantin för att konsumenten skall kunna få sina behov
tillgodosedda.

I en rad motioner till detta riksmöte framlägger folkpartiet förslag som
syftar till att stärka konsumenternas ställning. Det gäller bl.a. rätten att välja
barnomsorg, skola och läkare.

Folkpartiet slår vakt om de fria affärstiderna.

I denna motion framläggs förslag bl.a. om att konsumentverket skall ta
initiativ till utvecklande av ett varudeklarationssystem, om att en effektiv
prismärkning skall uppmuntras och om att allmänna reklamationsnämnden
skall få ökade resurser.

Inledning

Grunden för en konsumentvänlig ekonomi är en marknadsekonomi byggd
på etableringsfrihet och fri konkurrens. Det är den enskilda människan som
bäst känner sina unika behov och önskemål. Därför är marknadsekonomin
överlägset alla andra ekonomiska system. I en marknadsekonomi har konsumenten
en stark ställning genom att det är enskilda konsumenters köpbeslut
som styr produktion och resursutnyttjande.

Dess värre är det i den politiska beslutsprocessen inte alltid självklart att
konsumentintresset skall väga tungt. Visserligen är konsumenterna i majoritet
på alla marknader, men producenterna är ofta bättre organiserade. För
folkpartiet är det en central uppgift att hävda konsumenternas intressen.

De producenter som etablerat sig på en viss marknad försöker ibland
skydda sig från nya konkurrenter genom mer eller mindre tvivelaktiga metoder.
Ett vanligt exempel är när lågprisbutiker drabbas av leveransvägran. I
en förhandlingsekonomi hotas också konkurrensen av kartell- och monopolbildningar.
Att bekämpa dessa typer av konkurrensbegränsningar är en huvuduppgift
för en liberal konsumentpolitik.

I vissa fall befinner sig konsumenten i ett informationsunderläge gentemot
producenten. Det är inte alltid möjligt för konsumenten att få tillräcklig information
om produkternas egenskaper. Därför är det nödvändigt att sam

hållet på olika sätt kan garantera att det finns kompletterande informations- Mot. 1989/90

kanaler som stärker konsumentens tillgång till kunskap om olika produkter. L714

Konsumentverket och de kommunala konsumentvägledarna har här en viktig
uppgift.

Den dominerande delen av konsumentinformationen sker dock utan offentliga
insatser och regler. Den roll som press, TV och radio spelar för spridningen
av kritisk produktinformation kan knappast överskattas. Det finns
självklart också många exempel på hur producenter och detaljister själva bidrar
till att tillhandahålla saklig information.

I maktutredningens rapport Medborgarnas makt finns intressanta uppgifter
om vilka möjligheter medborgarna i Sverige anser sig ha att i olika lägen
kunna påverka sin situation. Inte helt överraskande är det i rollen som
konsument, dvs. som köpare av varor och tjänster på den fria marknaden,
som de tillfrågade anser sig ha störst möjligheter att påverka sin situation.

Av de få som trots allt är missnöjda får de flesta sina önskemål tillgodosedda,
när de klagar.

Konsumentens möjlighet att påverka sin situation är en helt annan när det
gäller verksamheter bedrivna i offentlig regi eller av monopolföretag. Patienter
och anhöriga anser sig ha små möjligheter att påverka behandling, vårdens
utformning, valet av läkare och vårdinrättning. I detta avseende utbreder
sig vad man kan kalla en tyst vanmakt. Detta gäller även skolan och den
sociala sektorn, där monopol och centralplanering dominerar.

Den del av ekonomin där konsumenten i dag har svagast ställning är således
den offentliga sektorn. Stat och kommun har monopol på en rad tjänster
som är centrala för människors välfärd, såsom vård och omsorg. Folkpartiet
arbetar för att genom enskilda alternativ skapa valfrihet och kvalitet inom
dessa viktiga områden.

I andra motioner till detta riksmöte för folkpartiet fram en rad krav i syfte
att stärka marknadsekonomin, öka konkurrensen, öka avregleringen samt
öka möjligheterna till förnyelse och utveckling av produktionen.

I dessa motioner understryks bl.a. följande. De offentliga monopolen bör
avvecklas så att människor får rätt att själva göra verkligt viktiga val, t.ex.
om barnomsorg, skola och sjukvård. Folkpartiet slår vakt om de fria affärstiderna
och föreslår att affärstidsutredningen läggs ner. Vi säger nej till förbud
mot extrapriser. Importhindren mot tekoprodukter bör avvecklas omedelbart.
Kommunernas möjligheter att styra butiksetableringar måste minska.

Valfriheten inom boendet måste öka. Reglerna för kollektiva försäkringar
måste ändras så att människors rätt att fritt välja sakförsäkring säkras.

I denna motion utvecklar vi några ytterligare förslag. Syftet är att stödja men
inte styra - konsumenterna.

Konsumentutbildning

För att konsumenterna skall kunna hushålla med både sina egna och samhällets
resurser måste information och kunskap spridas.

Kunskapsinhämtningen måste därför börja tidigt. Föräldrarna har det huvudsakliga
ansvaret för att grundlägga goda konsumtionsvanor, men vi vill
samtidigt framhålla skolans betydelsefulla roll som kunskapsförmedlare.

Folkpartiet vill även framhålla vikten av den utbildning som bedrivs i Mot. 1989/90

landstingskommunala gymnasieskolor och lanthushållsskolor. För många L714

ungdomar, som på ett eller annat sätt hamnat utanför den vanliga gymnasieskolan.
kan studier vid denna typ av skolor, innebära en praktisk och användbar
utbildning, inte minst inom det hemtekniska området.

Miljö

För att ge konsumenterna reella möjligheter att välja miljövänliga varor och
tjänster krävs ordentlig information. Ett system för frivillig och enhetlig miljömärkning
som nu införs i Sverige är därför ett steg i rätt riktning. Systemet
skall bygga på en redovisning av den senaste kända forskningen på området.

Syftet med märkningen måste också vara att befrämja miljöforskning och
utveckla de kunskaper som finns.

Det är därför synnerligen angeläget att styrelsen för den nybildade stiftelsen
för miljömärkning tillförs forskningskompetens. Regeringen bör tillse
att så sker, dock utan att antalet ledamöter utökas.

Både kommunernas konsumentvägledare och konsumentverket bör prioritera
rådgivning om miljövänlig konsumtion. På detta område spelar vidare
den ideella miljörörelsen, framför allt Svenska naturskyddsföreningen, en
central roll. I en annan motion föreslår folkpartiet att stödet till de ideella
miljöorganisationernas informationsverksamhet skall höjas.

Konsumentupplysning

Att före ett köp kunna jämföra olika varors egenskaper och kvaliteter är ett
starkt önskemål från konsumenterna.

Konsumentverket utför nu efter eget initiativ och i egen regi jämförande
prover/tester men i begränsad omfattning. Problemet är att provningsverksamheten
kräver relativt stora ekonomiska resurser. KOV utför även provningar
på uppdragsbasis.

Folkpartiet anser det viktigt att båda dessa typer av provningsverksamhet
kan utvidgas, dels på grund av konsumenternas efterfrågan på faktabaserad
konsumentinformation, dels därför att jämförande varuprovningar ofta leder
till bättre produkter. Till dessa skall även läggas vikten av att upprätthålla
den sakkunskap som vunnits genom åren och som tillvaratagit konsumentens
intresse. Dessa kunskaper är användbara i det nordiska samarbete
som pågår i syfte att gemensamt utnyttja resurserna för provning/tester av
viktiga konsumtionsvaror.

Riksdagen bör ge regeringen till känna att provningsverksamheten bör
prioriteras inom KOV:s verksamhetsområde.

Varudeklarationer

I Sverige startade varudeklarationsnämnden (VDN) sin verksamhet redan
1951 som en ideell förening. Totalt fanns drygt hundratalet gällande varudeklarationsnormer
inom olika områden som livsmedel, heminredning, kläder,
husgeråd och djurföda m.m. Det var ett system som byggde på frivillighet
från tillverkarsidan. Av olika skäl upphörde detta under mitten av 70- 11

talet. I Danmark och Norge har man bibehållit systemet. Nämnderna samar- Mot. 1989/90

betar där med branschorganisationerna och ger ut varuinformation. Konsu- L714

menterna är nöjda eftersom de får en god vägledning vid sina inköp.

De bästa kunskaperna om de enskilda produkterna finns hos tillverkarna.

Vi skulle därför gärna se en återgång till systemet med VDN-märkning, anpassad
efter dagens krav. En tänkbar förebild är möbelbranschens Möbelfakta.

KOV:s uppgift skall vara att komma överens med branschorganisationerna
om att utveckla ett varudeklarationssystem.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts
om behovet av varudeklarationer.

Teledistribuerad varuinformation

Inom dagens handel kan det vara svårt för den enskilde att skaffa sig överblick
över marknadens utbud. Med bl.a. videotex och text-TV kompletterade
med teleprogramvara kan väsentlig jämförande information om varor
och tjänster ställas till många konsumenters förfogande. Varu- och tjänsteförteckningar
och produktinformation bör därför branschvis sammanställas
i öppna databaser. Efter påtryckningar, inte minst från folkpartiets sida, har
KOV inlett en försöksverksamhet med databaserade marknadsöversikter.

Projektet innebär att konsumentvägledarna i tio av landets kommuner skall
testa den s.k. varubörsen, som projektet kallas. Försöksverksamheten har
slagit mycket väl ut. Apoteksbeställningar, färdtjänstbeställningar, information
från socialkontoret till både pensionärer och personal samt inköpsservice
från bostaden är exempel på tjänster som videotex kan erbjuda.

Folkpartiet anser att konsumentverket bör få i uppdrag att genomföra utvidgade
prov med videotexdistribuerad varuinformation direkt till konsumenten,
vilket bör ges regeringen till känna.

Prismärkning

Konsumenten måste kunna ställa krav på handeln att prismärkningen på varor
skall vara tydlig. Folkpartiet anser att en varas pris bör finnas angivet
direkt på varan eller på hyllkanten. Även vid skyltning av varor bör priset
anges. Till skillnad mot grannlandet Danmark - där priset alltid är angivet i
skyltfönstren - är detta mer undantag än regel i Sverige.

I avvaktan på prejudicerande beslut i Marknadsdomstolen rörande prismärkning
bör KOV även fortsättningsvis bevaka och samarbeta med handeln
för en effektiv prismärkning.

Vad som anförts i detta avsnitt bör ges regeringen till känna.

Hushållens ekonomi

Konsumentverkets undersökning om hushållens skuldsättning visar, att
bland de socialbidragssökande hushållen utgör bankskulderna en tredjedel
av alla skulder. Kontokortsskulderna är betydligt mindre än bankskulderna.

Enligt vår uppfattning sker bankernas kreditprövning alltför lättvindigt.

12

Bankerna måste ta ett större ansvar för kreditgivningen. Det är inte rimligt Mot. 1989/90

att bank- och kontokortsskulder skall betalas av skattemedel via socialhjäl- L714

pen.

Konsumentrådgivning

Den kommunala konsumentrådgivningen är utbyggd i de flesta kommuner.

Verksamheten bygger på kommunernas frivilliga initiativ, och de avgör
själva hur den skall organiseras. Konsumentrådgivningens omfattning och
kvalitet skiftar därför starkt mellan kommunerna. Vi vill också framhålla
den värdefulla verksamhet som bedrivs av de kommunala Konsumentnämnder
som finns i vissa kommuner.

I Sverige saknas en bred frivillig konsumentrörelse. Erfarenheterna från
andra länder visar att sådana röreler kan ha stor påverkan. Vi beklagar att
Sverige saknar breda ideella konsumentorganisationer som sannolikt skulle
bidra till ett ökat konsumentinflytande.

Glesbygdsstöd

Det statliga stödet till butiker i glesbygd har haft stor betydelse för många
butikers fortsatta existens. Nära 200 butiker har erhållit driftstöd sedan stödformen,
efter viss försöksverksamhet, infördes för mer än 10 år sedan. Butiken
är oftast en förutsättning för att människor ska kunna stanna kvar i glesbygden.
Fortsatta försök med vidgade servicefunktioner som postservice,
apoteksombud m.m. och som nu kan utföras med hjälp av videotex måste
stimuleras.

De varaktiga lönsamhetsproblemen för glesbygdsbutikerna och som beror
på befolkningsminskning måste alltjämt lösas med servicebidrag.

Produktsäkerhet

Den 1 juli 1989 infördes en ny lag i Sverige om produktsäkerhet vars syfte är
att motverka att farliga varor och tjänster orsakar person- eller egendomsskador.

Lagen bygger på att näringsidkarna i första hand frivilligt skall vidta de
åtgärder som lagen anvisar.

Lagen föreskriver bl.a. att en näringsidkare skall kunna åläggas att lämna
säkerhetsinformation, förbjudas att tillhandahålla varor och tjänster, åläggas
att lämna varningsinformation och åläggas att återkalla varor och tjänster.

Lagen utesluter med sin nuvarande utformning sådana varor och tjänster
som tillhandahålls inom ramen för offentlig service. Detta förhållande är särskilt
anmärkningsvärt med tanke på att den offentliga verksamheten ofta bedrivs
utan att konsumenterna har något annat alternativ.

En enig riksdag beslöt att lagens tillämpningsområde skulle bli föremål för
utredning. En sådan har efter vår upprepade begäran nyligen tillsatts.

Lagen brister på ytterligare några punkter. Dels är den nuvarande regleringen
av vem som skall åläggas ansvar för varningsinformation och återkallelse
av en vara alltför vid. Vi anser att detta ansvar bör inskränkas till att 13

åvila tillverkaren eller när denne är utländsk importören. Dels menar vi att Mot. 1989/90

en näringsidkare, mot vilken talan riktas i marknadsdomstolen, borges möj- L714

lighet att dra in även andra näringsidkare i den pågående processen. Med
dessa ändringar blir lagen rättssäkrare. Regeringen bör snarast lägga fram
ändringsförslag enligt vad som nu anförts.

Konsumenttekniska nämnden

Den konsumenttekniska nämnden inrättades av regeringen 1988 i syfte att
tillvarata konsumentintresset vid utveckling och upphandling av produkter.

I nämnden ingår ett stort antal företrädare för skilda områden som försvarets
forskningsanstalt, socialstyrelsen, handikappinstitutet, konsumentverket,
arbetsmiljöfonden, kommunförbundet, landstingsförbundet, packforsk,
universitet och högskola m.fl. Sammantaget torde drygt 20 personer delta
vid sammankomsterna. Det kan starkt ifrågasättas om nämnden har fått en
lämplig sammansättning och om nämndens verksamhet verkligen gagnar
konsumentinflytandet. Vi föreslår därför att nämnden avskaffas.

Allmänna reklamationsnämnden

Allmänna Reklamationsnämnden (ARN) är en myndighet vars främsta uppgift
är att pröva konsumenttvister. Nämnden stödjer även medling i sådana
tvister som bedrivs i kommunal regi.

Syftet med ARN:s verksamhet är att erbjuda ett billigt, enkelt och snabbt
alternativ till domstolarna, när det gäller prövning av konsumenttvister. Systemet
har varit effektivt. Besluten följs till stor del trots att de inte är bindande
för parterna.

Ett växande problem som uppstått under senare år är tvister rörande bankers
och andra finansinstituts tjänster till konsumenterna. ARN:s prövning
av tvister rörande finansiella tjänster har hitintills begränsats till konsumentkrediter
som lämnats i samband med köp av varor. Däremot har ARN
inte tagit upp kredittvister som inte har samband med köp eller tvister rörande
ansvaret vid förlust av s.k. bankomatkort. Inte heller har ARN prövat
tvister rörande behållningen på ett konto eller andra situationer där banken
är gäldenär i förhållande till konsumenten.

I utredning Hushållens Skuldsättning (SOU 1988:5) framfördes förslaget
att utöka ARN:s ansvarsområde till att omfatta alla tvister som rör konsumentkrediter.
I Danmark och Norge finns redan särskilda kreditklagonämnder.

ARN har i sin budgetframställning äskat medel för en ny avdelning för
finansiella tjänster. Folkpartiet tillstyrker 350 000 kr. för budgetåret 1990/91
utöver regeringens förslag. Medlen bör tillföras ARN genom en omfördelning
från konsumentverket.

Hemställan

Med hänvisning till vad det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att forskarföreträdare bör ingå i den nyligen bildade
stiftelsen för miljömärkning.

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo- Mot. 1989/90

tionen anförts om konsumentverkets verksamhet för främjande av L714

miljövänlig konsumtion,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konsumentverkets provningsverksamhet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om varudeklarationer,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om teledistribuerad varuinformation,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om prismärkning,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av produktsäkerhetslagen
enligt vad i motionen anförts,

8. att riksdagen beslutar att avskaffa den konsumenttekniska nämnden,

9. att riksdagen för budgetåret 1990/91 till Allmänna reklamationsnämnden
anvisar 350 000 kr. mer än regeringen föreslagit eller således
12 310 000 kr.,

10. att riksdagen för budgetåret 1990/91 till konsumentverket anvisar
350 000 kr. mindre än regeringen föreslagit eller således
69 850 000 kr.

Stockholm den 25 januari 1990

Ulla Orring (fp)

Bengt Harding Olson (fp) Lola Björkquist (fp)

Barbro Sandberg (fp)

15